Lillepys (1868)
| ← Bonde Väderskägg |
|
Det blåa bandet → |
Lillepys.
58.
Lillepys.
Det var en gång ett fattigt folk; de bodde i en usel
koja, der det icke fanns annat än bleka nöden, så att de
hvarken hade en matbit eller en vedpinne. Men hade
de nästan ingenting af allt annat, så hade de åtminstone
fått Guds välsignelse med barn, och för hvart år fingo de
ett till. Nu hade de åter ett att vänta; detta var
mannen vred öfver, och gick beständigt och knotade och
brummade och mente tro på, att det väl ändå en gång borde
vara nog af de Guds gåfvorna; och då tiden var inne att
hustrun skulle föda, gick han till skogs efter ved, ty han
gitte inte se den nya skrikhalsen; han fick tids nog höra
honom när han skrek efter mat, sade han.
Då mannen väl var gången, födde hustrun ett vackert gossebarn, och genast som pilten var kommen till verlden, såg han sig omkring i stugan. ”Hör på, kära min moder,” sade han, ”ge mig litet gamla kläder efter bröderna mina och matsäck för ett par dagar, så vill jag ut i verlden och försöka min lycka; du har barn nog ändå, ser jag.” — ”Gud hjelpe mig för dig, gosse,” sade modern, ”du är alltför liten ännu; det går aldrig an.” Men pojkungen var envis och tiggde och bad så länge, tills modern måste låta honom få några gamla paltor och litet mat i ett knyte, och dermed gick han glad och munter ut i verlden. Men han var knappast gången förrän hustrun födde en gosse till; han såg sig också omkring och sade: ”Hör, kära min moder, ge mig litet gamla kläder efter bröderna mina och ett par dagars matsäck, så vill jag ut i verlden och söka upp tvillingbrodern min; du har barn nog ändå du.” — ”Gud tröste mig för dig, du är allt för liten, din stackare,” svarade hustrun; ”det går aldrig an;” men det halp icke, pojkvasken tiggde och bad så länge, tills han fick några gamla klädtrasor och ett litet matknyte, och dermed vandrade han manhaftigt ut i verlden för att söka upp tvillingbrodern sin. Då nu den yngste hade gått en stund, fick han sigte på sin bror ett stycke framför sig; han ropade då till honom och bad honom stanna: ”vänt’ lite’ du,” sade han, ”du lägger ju i väg som om du gick för dagspenning; men du borde väl sett din yngste bror ändå, innan du drog ut i verlden.” Den äldre stannade då och såg sig om, och då den yngre hade hunnit fram till honom och omtalat hur det hängde ihop att han kunde vara hans bror, tillade han: ”Men låt oss nu sitta ned och se efter hvad mor har gett oss till matsäck,” och det gjorde de.
Då de sedan hade gått ett stycke, kommo de till en bäck, som flöt genom en grön äng; och der sade den yngre att de skulle ge hvarandra namn; ”efter vi måste skynda oss så, att vi inte fingo tid att göra det hemma, så få vi göra det här,” sade han. ”Hvad vill då du heta?” sporde den äldre. ”Jag vill heta Lillepys,” svarade den andre; än du, hvad vill du ha för namn?” — ”Jag vill heta kung Lilleput,” svarade den äldre. De döpte nu hvarandra och gingo vidare; men då de hade gått en stund, kommo de till en korsväg, och der kommo de öfverens om att skiljas och vika af hvar åt sitt håll. Det gjorde de; men de hade icke gått lång stund, så möttes de igen; de skildes då åter från hvarandra och togo hvar sin väg, men om en liten stund gick det på samma sätt; de möttes åter innan de visste ordet af, och alldeles så gick det äfven tredje gången. Då öfverenskommo de, att de skulle gå åt hvar sitt väderstreck, den ene åt öster och den andre åt vester. ”Men kommer du en gång riktigt i nöd och olycka,” sade den äldre, ”så ropa tre gånger på mig, så skall jag komma och hjelpa dig; men du får inte ropa mig förrän du är i den yttersta nöd!” — ”Det blir väl inte snart vi se hvarann igen då,” menade Lillepys. Derpå sade de hvarandra farväl, och Lillepys gick åt öster och kung Lilleput åt vester.
Då nu Lillepys hade gått en god stund ensam, mötte han en gammal, gammal krokryggig käring, som bara hade ett öga. Det knep Lillepys. ”Aj! aj!” ropte käringen, ”hvart tog mitt öga vägen?” — ”Hvad ger du mig, så ska’ du få ett öga,” sade Lillepys. ”Jag ger dig ett svärd, som är så beskaffadt, att det kan öfvervinna en hel krigsmakt, om den ock vore aldrig så stor,” svarade gumman. ”Ja, hit med det!” sade Lillepys. Käringen gaf honom då svärdet, och så fick hon ögat sitt igen. Derpä gick Lillepys vidare, och då han hade vandrat en stund, mötte han återigen en gammal, gammal krokryggig käring, som bara hade ett öga; det stal Lillepys innan hon visste ordet af. ”Aj! aj! hvart tog ögat mitt vägen?” ropte käringen. ”Hvad ger du mig, så ska’ du få ett öga,” sade Lillepys. ”Jag ger dig ett skepp, som kan gå i sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar,” svarade gumman. ”Ja, hit med det!” sade Lillepys. Gumman gaf honom då ett litet, litet skepp, som icke var större än att han kunde stoppa det i fickan; så fick gumman ögat sitt igen, och de gingo hvar sin väg. Då han så hade gått en lång stund, mötte han för tredje gången en gammal, gammal krokryggig käring, som bara hade ett öga. Det stal Lillepys också, och då gumman skrek och tog illa vid sig och frågade efter ögat sitt, sade Lillepys: ”Hvad ger du mig, så ska’ du få ett öga?” — ”Jag ger dig konsten att brygga hundra läster malt i en brygd.” Ja, för den konsten fick käringen ögat sitt igen och de gingo hvar åt sitt håll.
Men då Lillepys hade gått ett litet stycke, tyckte han det kunde vara så godt att pröfva skeppet; han tog upp det ur fickan och satte först den ena foten i det och sedan den andra, och knappt hade han stigit uti det med ena benet, så blef skeppet mycket större, och då han steg uti med det andra benet, så blef det lika stort med skeppen som gå i sjön. Lillepys sade: ”Gå nu sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar, och stanna inte förrän du kommer till kungens gård!” Och straxt for skeppet åstad så fort som fogeln i luften, tills det kom litet nedanför kungsgården: der stannade det. I fönstren på kungsgården hade de stått och sett Lillepys komma seglande; och allesammans blefvo så förundrade, att de skyndade ned för att se hvad det var för en som kom på ett skepp farande i luften. Men medan de skyndade ned från kungsgården, hade Lillepys stigit ur skeppet sitt och stoppat det i fickan igen; ty straxt som han steg ur, blef det lika litet igen, som då han hade fått det af gumman. Folket från kungsgården såg nu ingenting annat än en liten trasig pojke som stod nere vid stranden. Kungen sporde hvar han var ifrån, men det sade gossen att han inte visste; inte heller visste han hur han hade kommit dit; men han bad så innerligt vackert om att få tjenst på kungsgården: fanns det inte annat att göra för honom, så kunde han bära ved och vatten åt kökspigan, sade han; och det skulle han då få. Då Lillepys kom upp på kungsgården, såg han att allting der var öfverdraget med svart, utvändigt och invändigt, både väggar och tak; han frågade då kökspigan hvad detta skulle betyda. ”Jo, det kan jag väl säga dig,” svarade kökspigan; ”kungsdottern blef för lång tid sedan bortlofvad åt tre troll, och nästa thorsdagsqväll skall det ena komma och hemta henne. Riddar Röd lär väl ha sagt sig god att frälsa henne; men Gud vet om han kan göra det; och då kan du väl förstå att här är sorg och bedröfvelse.” Då nu thorsdagsqvällen kom, följde Riddar Röd prinsessan ner till stranden — för der skulle hon möta trollet — och så skulle han då stanna der nere och vakta henne; men han gjorde nog inte trollet stor skada, skulle jag tro, ty knappt hade prinsessan satt sig ned på stranden, så kröp Riddar Röd upp i ett stort träd, som stod der, och gömde sig det bästa han kunde mellan grenarna. Prinsessan gret och bad så hjertligt, att han inte skulle gå ifrån henne; men Riddar Röd brydde sig icke om det, han: ”Det är bättre att en mister lifvet, än två,” menade Riddar Röd.
Emellertid bad Lillepys kökspigan så vackert, om han kunde få lof att gå ned till stranden litet. ”Åh, hvad ska’ du der?” sade kökspigan; ”du har ingenting der att göra.” — ”Jo, kära söta, låt mig få gå!” bad Lillepys; ”jag ville så gerna dit ner och leka litet med de andra barnen, jag också.” — ”Nå ja, så gå då,” sade kökspigan, ”men låt se att du inte stannar der längre, än tills qvällsgrytan skall på elden och steken på spettet; — och ta’ med dig hem ett dugtigt fång ved hit in i köket!” Ja, det lofvade Lillepys och sprang ner till stranden.
Men i detsamma som han kom dit, der kungadottern satt, kom trollet farande, så det susade och brusade om det; det var så stort och tjockt, så det var fasligt åt, och fem hufvuden hade det. ”Hut!” skrek trollet. ”Hut sjelf!” svarade Lillepys. ”Kan du fäkta?” ropte trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära!” sade Lillepys. Då slog trollet efter honom med en stor, tjock jernstång, som det hade i näfven, så jorden rök fem alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var just något det der; nu skall du få se ett hugg af mig!” Dermed grep han svärdet, som han fått af den gamla krokryggiga käringen, och högg till trollet, så att alla fem hufvudena dansade bort öfver sanden. Då nu prinsessan såg att hon var räddad, blef hon så glad att hon inte visste hur hon skulle bära sig åt; hon både hoppade och dansade. ”Sof nu en liten stund i mitt knä,” sade hon till Lillepys, och medan han låg der, drog hon på honom en guldklädning.
Men nu dröjde det inte länge, må tro, förrän Riddar Röd kröp ner igen ur trädet, då han såg att ingen fara mera var på färde. Prinsessan hotade han så länge, tills hon måste lofva att säga, att han hade räddat henne; för sade hon inte det, så skulle han taga lifvet af henne. Derpå skar han ut lungan och tungan ur trollet och lade i näsduken sin, och ledde så prinsessan tillbaka till kungsgården; och hade han inte varit ärad der förut, så blef han det då nu, så det förslog. Kungen visste icke hvad han skulle hitta på för att fira honom, och alltid satt han vid kungens högra sida vid bordet. Lillepys han gick först ut på trollskeppet och tog med sig en hel mängd guld- och silfvergördlar, och med dem traskade han tillbaka till kungsgården. Då kökspigan fick se allt guldet och silfret, blef hon rent ifrån sig och frågade: ”Men kära, söta Lillepys, hvar har du fått allt det här ifrån?” för hon var allt litet rädd att han inte hade fått det på ärligt vis. ”Åh,” svarade Lillepys, ”jag var hem på ett litet ryck, och der hade de här banden fallit utaf några tomfat, och så tog jag dem med mig åt dig, jag.” Ja, då kökspigan hörde att de voro ämnade åt henne, så frågade hon inte vidare om saken; hon tackade Lillepys, och allt var godt och väl igen.
Nästa thorsdagsqväll gick det på samma sätt: alla voro i sorg och bedröfvelse; men Riddar Röd mente tro på, att hade han kunnat rädda kungadottern från ett troll så kunde han allt rädda henne från ett till, och gick ned till stranden. Men han gjorde nog icke det trollet heller stor skada, han; ty då tiden kom att de kunde vänta trollet, sade han liksom förra gången: ”Det är bättre att en mister lifvet, än två?” och kröp upp i trädet igen. Lillepys bad åter köksan om lof att få gå ner till stranden litet. ”Ah, hvad ska’ du der?” sade köksan. ”Jo, söta, låt mig gå,” sade Lillepys, ”jag ville så gerna ner och leka litet med de andra barnen.” Ja, han skulle då få lof till att gå äfven den gången; men först måste han lofva att vara tillbaka tills steken skulle vändas och då skulle han ha ett stort vedfång med sig. Knappt hade Lillepys hunnit ned till stranden, så kom trollet farande, så det susade och brusade om det; det var en gång till så stort som det förra trollet, och tio hufvuden hade det. ”Hut!” skrek trollet. ”Hut sjelf!” svarade Lillepys. ”Kan du fäkta?” ropte trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära!” sade Lillepys. Så slog trollet efter honom med jernstången sin — den var ännu större än den det förra trollet hade — så jorden rök tio alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var just något, det der! — Nu skall du få se ett hugg af mig.” Så grep han svärdet och högg till trollet, så alla tio hufvudena dansade bort öfver sanden.
Nu sade kungadottern åter till honom: ”Sof en liten stund i mitt knä,” och medan Lillepys låg der, drog hon en silfverklädning på honom. Så snart Riddar Röd märkte att det icke längre var någon fara på färde, kröp han ner ur trädet och hotade prinsessan så länge, tills hon åter måste lofva honom att säga, att det var han som hade räddat henne; derpå skar han ut tungan och lungan ur trollet, lade in dem i sin näsduk och ledde kungadottern tillbaka till slottet. Här blef fröjd och glädje, det kan man nog tänka sig, och kungen visste alls icke huru han skulle bära sig åt för att visa Riddar Röd heder och ära nog. Lillepys tog med sig ett fång guld- och silfvergördlar frän trollskeppet, han. Då han kom tillbaka till kungsgården, slog köksan ihop händerna och undrade öfver hvar han hade fått allt guldet och silfret från; men Lillepys svarade, att han hade varit hem på ett litet ryck och att det var band som hade fallit af några tomfat; dem hade han tagit med sig åt köksan, sade han.
Då nu den tredje thorsdagsqvällen kom, gick det ackurat lika som de båda förra gångerna: hela kungsgården var behängd med svart, och alla voro i sorg och bedröfvelse; men Rriddar Röd sade, han tyckte inte de hade så mycket att vara rädda för; hade han räddat kungadottern från två troll, så kunde han väl rädda henne från det tredje också. Han ledde henne derpå ned till stranden; men då det led mot den tiden att trollet skulle komma, kröp han upp i trädet och gömde sig igen. Prinsessan gret och bad honom stanna qvar, men det halp icke: ”det är bättre att en mister lifvet, än två,” sade Riddar Röd igen.
Äfven den aftonen bad Lillepys om lof att få gå ner till stranden, ”Ah, hvad ska’ du der?” svarade köksan; men hur han bad, så fick han slutligen lof att få gå; men det måste han lofva, att vara tillbaka i köket igen när steken skulle vändas. Knappt var han nere vid stranden, så kom trollet, så det susade och brusade om det; det var mycket, mycket större än någotdera af de förra, och femton hufvuden hade det, ”Hut!” ropte trollet. ”Hut sjelf!” sade Lillepys. ”Kan du fäkta?” skrek trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära,” sade Lillepys. ”Jag skall lära dig, jag!” skrek trollet och slog efter honom med jernstången sin, så jorden rök femton alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var visst något, det! Nu skall du få se ett hugg af mig!” Med detsamma grep han svärdet och högg till trollet, så alla femton hufvudena dansade bort öfver sanden.
Nu var prinsessan räddad, och hon både tackade och välsignade Lillepys, som hade räddat henne. ”Sof nu en liten stund i mitt knä,” sade hon, och medan han låg der, drog hon en messingsklädning på honom. ”Men huru skola vi nu få det bekant, att det är du som har räddat mig?” sade kungadottern. ”Det skall jag säga dig,” svarade Lillepys; ”när nu Riddar Röd har ledt dig hem igen och ger sig ut för att vara den som har räddat dig, så vet du att han skall ha dig och halfva riket. Men när de på bröllopsdagen fråga dig, hvem du vill ha till att iskänka skålarna åt dig, skall du säga: Jag vill ha den lilla gossen som är i köket och bär ved och vatten åt köksan; i detsamma som jag då skänker i, spiller jag en droppe på hans tallrik, men ingen på din, och då blir han ond och slår mig, och det upprepa vi begge tre gånger. Men tredje gången skall du säga: Skam få dig, som slår min hjertans kär; han har räddat mig, och honom vill jag ha!” Derpå skyndade Lillepys tillbaka till kungsgården, liksom de förra gångerna; men först gick han äfveu nu ut på trollskeppet och tog en hel mängd guld, silfver och andra dyrbarheter, och deraf gaf han köksan åter ett helt fång med guld- och silfvergördlar.
Knappast såg nu Riddar Röd att all fara var öfverstånden, förrän han kröp ner ur trädet och hotade kungadottern tills hon måste lofva att säga, att han hade räddat henne. Derpå ledde han henne tillbaka till kungsgården, och hade icke ära nog vederfarits honom förut, så skedde det då nu: kungen tänkte icke på annat, än huru han skulle hedra honom, som hade räddat dottern hans från de tre trollen; det var nu en gifven sak, att han skulle ha både henne och halfva riket, sade han. Men på bröllopsdagen bad prinsessan, att hon skulle få den lilla gossen, som var i köket och bar ved och vatten åt köksan, till att skänka i skålarna vid bröllopsbordet. ”Ah, hvad skall du med den svarta trasungen här inne?” sade Riddar Röd; men prinsessan sade att honom ville hon ha att skänka i, honom och ingen annan, och slutligen fick hon då sin vilja fram; och sedan tillgick allt så som det var aftaladt mellan Lillepys och kungadottern: han spillde en droppe på Riddar Röds tallrik, men ingen på hennes, och hvarje gång blef Riddar Röd ond och slog till honom. Vid första slaget föllo traskläderna af Lillepys, som han hade haft på sig i köket, vid andra slaget föllo messingskläderna, och vid det tredje silfverklädnaden, så att han stod der i guldklädnaden så strålande och präktig, att det blänkte af honom. Då sade kungadottern: ”Skam få dig som slår min hjertanskär! Han har räddat mig, och honom vill jag ha!” Riddar Röd svor och förbannade sig på att han räddat henne; men så sade kungen: ”den som har räddat min dotter, har väl något bevis för sig.” Ja, Riddar Röd skyndade straxt efter sin näsduk med lungor och tungor uti, och Lillepys hemtade allt det guld och silfver och alla de dyrbarheter han hade tagit ifrån trollskeppet. ”Den som har så dyrbara saker af guld och silfver och diamanter,” sade kungen, ”han måste ha dräpt trollet; ty slikt står icke till att få hos någon annan;” och så blef Riddar Röd kastad i ormgården, och Lillepys skulle få prinsessan och halfva riket.
En dag gingo kungen och Lillepys och spatserade; så sporde Lillepys kungen, om han inte hade haft flera barn. ”Jo,” sade kungen, ”jag har haft en dotter till; men henne har trollet tagit, förty ingen var till hands, som kunde rädda henne. Nu skall du ha den ena dottern min; men kan du rädda den, som trollet har tagit, med, så skall du gerna få henne och det andra halfva riket också.” — ”Jag får väl pröfva på,” sade Lillepys; ”men jag måste ha en jerntross, som är femhundra alnar lång, och så vill jag ha femhundra man med och proviant åt dem för femton veckor; för jag skall långt ut till sjös,” sade han. Ja, det skulle han nog få; men kungen var rädd, att han icke hade så stort skepp, att det kunde bära det alltsammans. ”Jag har skepp sjelf,” sade Lillepys och tog upp ur fickan det han hade fått af den gamla käringen. Kungen log åt honom och trodde det var bara ett gyckel; men Lillepys bad endast om det han hade begärt, så skulle kungen nog få se. De kommo då med alltsammans, och Lillepys bad att de skulle lägga trossen i skeppet först; men det var ingen som rådde lyfta den, och många på en gång kunde icke få rum omkring det lilla, lilla skeppet. Då tog Lillepys sjelf i trossen i den ena ändan och lade några länkar upp i skeppet, och allt efter som han kastade i trossen, blef skeppet större och större, och slutligen var det så stort, att både trossen och de femhundra man och provianten och Lillepys hade godt rum. ”Gå nu sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar, och stanna icke förrän du kommer dit, der kungens dotter är,” sade Lillepys till skeppet; och straxt for det åstad så det pep och hven om det, både öfver land och vatten. Då de så hade seglat långt, långt bort, stannade skeppet midt ute på hafvet. ”Ja nu äro vi komne hit,” sade Lillepys, ”men en annan sak är det huru vi komma härifrån igen.” Derpå tog han jerntrossen och slog den ena ändan om lifvet på sig; ”nu måste jag till botten,” sade han, ”men när jag drager starkt i trossen och vill upp igen, så masten I alla hissa som en man, eljest är det förbi med edra lif så väl som med mitt,” och dermed hoppade han i vattnet, så det pollrade om honom. Han sjönk och sjönk, och slutligen kom han till botten. Der såg han ett stort berg med en dörr på, och dit gick han in. Då han hade kommit in, fann han den andra prinsessan; hon satt och sydde; men då hon fick se Lillepys, slog hon ihop händerna. ”Nå Gudskelof!” ropade hon, ”jag har inte sett en kristen menniska, sedan jag kom hit.” — ”Ja, jag kommer efter dig, jag,” sade Lillepys. ”Åh, mig får du nog inte,” sade kungadottern, ”det lyckas dig aldrig, det; får trollet se dig, så tar han lifvet af dig.” — ”Det var bra du talte om honom,” sade Lillepys, ”hvar är han månntro? det kunde vara roligt att få se honom.” Nu omtalade kungadottern, att trollet var ute för att få fatt på en, som kunde brygga hundra läster malt i en brygd, för det skulle bli gästabud hos trollet, och då förslog inte mindre. ”Det kan jag göra,” sade Lillepys. ”Ja, bara inte trollet vore så hastigt till sinnes, så jag kunde få tala om det för honom,” svarade prinsessan; ”men han är så argsint, att han sliter sönder dig med detsamma han kommer in, är jag rädd. Men jag får väl försöka hitta på något råd. Nu kan du gömma dig i alkoven här, så få vi se hur det går.” Ja, Lillepys gjorde så, och knapt hade han krupit in i alkoven och gömt sig, så kom trollet. ”Uff! här luktar kristen mans blod!” sade trollet. ”Ja, det flög en fågel öfver taket med kristen mans ben i näbben, och det släppte den ned igenom skorstenen,” svarade kungadottern; ”jag skyndade mig visst att få bort det, men det är väl det som det luktar af ändå.” — ”Ja, det är väl det,” sade trollet. Nu sporde prinsessan, om han hade fått fatt på någon, som kunde brygga hundra läster malt i en brygd. ”Nej, det är ingen som kan det,” sade trollet. ”För en liten stund sedan var en inne här, som sade att han kunde det,” sade kungadottern. ”Du är då alltid så klok du,” svarade trollet; ”hvarför lät du honom gå då? Du visste ju, att jag ville ha en slik en.” — ”Åh, jag lät honom just inte gå heller, jag,” sade kungadottern, ”men far är så hastig till sinnes, och så gömde jag honom i alkoven; om far inte skulle ha fått någon, så är han allt här.” — ”Låt honom komma fram,” sade trollet. Då Lillepys kom, sporde trollet, om det var sannt att han kunde brygga hundra läster malt i en brygd. ”Ja,” sade Lillepys. ”Det var bra jag fick fatt på dig,” sade trollet; ”gör dig nu straxt i ordning; men Gud nåde dig, om du inte brygger ölet starkt.” — ”Åh, det skall nog få smak,” sade Lillepys och grep sig genast an med brygden. ”Men jag måste ha flera troll till att bära bryggelaget,” sade Lillepys, ”de jag har fått rå ingenting.” Ja, han fick flera, så många att det krälade, och så gick det undan med brygden. Då nu vörten var färdig, skulle de alla smaka, förstås, först trollet sjelf och sedan de andra; men Lillepys hade brygt vörten så stark, att de föllo döda som flugor, alltefter som de drucko deraf. Slutligen var ingen mera qvar än en gammal eländig käring, som låg bakom kakelugnen. ”Åh, stackare!” sade Lillepys, ”du ska väl smaka vörten, du ock!” och dermed gick han åstad och tog en slef ur botten på bryggekaret och gaf henne; och så var han qvitt dem allesammans.
Som han nu stod der och såg sig omkring, fick han ögonen på en stor kista; den tog Lillepys och fyllde med guld och silfver, band så trossen om sig och prinsessan och kistan och ryckte af alla krafter; så drog manskapet upp dem välbehållna. Då Lillepys väl hade kommit upp på skeppet, sade han: ”gå nu salt vatten och sött vatten, berg och djupa dalar, och stanna icke förrän du kommer till kungens gård,” och straxt for skeppet åstad, så forssen stod om det. Då folket på kungsgården såg skeppet, voro de icke sena att möta det med sång och spel och mottogo Lillepys med stor glädje; men gladast af alla var kungen, som nu äfven hade fått igen den andra dottren sin.
Men nu hade Lillepys råkat illa ut; ty begge prinsessorna ville ha honom, och han ville icke ha någon annan än den han först hade räddat, — det var den yngsta det. Derför gick han tidt och ofta och tänkte på hur han skulle bära sig åt för att få henne, ty den andra ville han också ogerna göra emot. Då han en dag gick och tänkte hit och dit på detta, föll det honom in, att om han nu bara hade sin bror, kung Lilleput, som var så lik honom sjelf, att ingen kunde skilja dem åt, här på kungsgården, så kunde han få den andra prinsessan och halfva riket, ty sjelf tyckte han att han hade nog med den ena halfparten. Knappt hade han fallit på denna tanke, så gick han ut och ropade på kung Lilleput; nej, der kom ingen. Så ropte han en gång till och litet högre, men nej, der kom ändå ingen. Så ropte Lillepys tredje gången, och det af alla krafter, och så stod brodern der. ”Jag sade ju, du skulle inte ropa på mig utan att du var i yttersta nöd,” sade han till Lillepys, ”och här är ju inte en mygg, som kan göra dig något för när.” Dermed daskade han till honom, så Lillepys rullade bort öfver ängen. ”Åh, skam få dig att du slåss!” sade Lillepys; ”först har jag vunnit den ena kungadottern och halfva riket, och så den andra kungadottern och det andra halfva riket, och nu tänkte jag ge dig den ena prinsessan och hälften af kungariket med mig; — tycker du då det är hyggligt att slå mig så der?” Då kung Lilleput hörde det, bad han sin bror om förlåtelse, och de blefvo straxt vänner och väl förlikte igen. ”Nu vet du,” sade Lillepys, ”att vi äro så lika, att ingen kan känna skillnad på oss; byt nu kläder med mig och gå upp på slottet, så tro prinsessorna, att det är jag som kommer in; den som då först kysser dig skall du ha, så tar jag den andra;” ty han visste, att den äldre kungadottern var den starkare, och då kunde han väl veta hur det skulle gå. Det var kung Lilleput genast med om; han bytte kläder med brodern och gick in i slottet. Då han kom in i prinsessornas rum, trodde de det var Lillepys, och begge ilade straxt emot honom; men den äldre, som var större och starkare, stötte undan systern och tog kung Lilleput om halsen och kysste honom; och så fick han henne, och Lillepys den yngre kungadottern. Då, må tro, der blef ett bröllop, och det så det hördes och spordes öfver sju kungariken.