Det stulna dokumentet

←  Den grekiske tolken
Sherlock Holmes äventyr – Fjärde samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Det stulna dokumentet
Det sista problemet  →
På Wikipedia finns en artikel om Det stulna dokumentet.


[ 53 ]

DET STULNA DOKUMENTET

Tiden strax efter mitt giftermål är minnesvärd genom tre intressanta »fall», i vilka jag hade nöjet samarbeta med Sherlock Holmes och studera hans metoder. I mina anteckningar återfinnas dessa »äventyr» under titlarna Den andra fläcken, Det stulna dokumentet och Den uttröttade kaptenen. Emellertid rör sig den första av dessa händelser så uteslutande om saker av allra största vikt, och så många av rikets förnämsta familjer äro där inblandade, att man ej på många år kan våga offentliggöra berättelsen om densamma. Ingen av de »affärer», i vilka Sherlock Holmes tagit del, har likväl så klart och övertygande bevisat värdet av hans analyseringsmetoder och gjort så starkt intryck på dem, som voro invigda i saken. Jag har ännu kvar en nästan ordagrann redogörelse för den intervju, under vilken han framställde händelsernas gång och de med densamma förknippade verkliga fakta för monsieur Dubuque, medlem av detektiva poliskåren i Paris, och Fritz von Waldbaum, den kände »specialisten» från Danzig. Bägge dessa herrar hade nämligen förslösat tid och krafter på en hel del fullkomligt oväsentliga biomständigheter. Ett nytt sekel måste emellertid dagas, innan historien kan bringas till allmänhetens kännedom. Jag övergår därför till min berättelse nr 2; även den lovade en gång att få en viss politisk betydelse och utmärktes av flere omständigheter, som förlänade den en alldeles enastående karaktär.

Under min skoltid hade jag varit intimt bekant med en pojke vid namn Percy Phelps; vi voro ungefär lika gamla, fast han satt två klasser över mig. Han var mycket begåvad och fick i tur och ordning alla pris i skolan, tills slutligen ett stort stipendium satte honom i stånd att i Cambridge fortsätta sin lysande bana. Han tillhörde, minns jag, en gammal fin familj och hade en massa förnäma släktingar; till och med medan vi ännu voro helt små, visste vi, att den framstående statsmannen lord Holdhurst, en av det konservativa partiets ledare, var hans morbror. Dessa högförnäma släktförbindelser voro honom emellertid till ringa nytta i skolan; tvärtom roade vi oss ofta med att jaga honom kring lekplatsen och slå honom på benen med våra kricketklubbor eller »rackets». Men det var en annan sak, när han kom ut i stora världen. Jag hörde talas om, att hans egen skicklighet och hans släktingars inflytande förskaffat honom en god plats i utrikesdepartementet, och så glömde jag totalt bort honom, tills följande brev återkallade honom i mitt minne:

»Briarbrae, Woking.

Min käre Watson!
Utan tvivel kommer du ihåg 'Tadpole' Phelps, som var i femte klassen, när du satt i tredje. Möjligen har du också hört, att jag, tack vare min morbrors inflytande, fått en god anställning i utrikesdepartementet och att jag åtnjöt både anseende och förtroende, tills en förfärlig olycka helt hastigt tillintetgjorde min karriär.

Det tjänar ingenting till att i brev meddela dig alla enskildheterna i den förskräckliga händelsen. Om du samtycker till min begäran, skall jag naturligtvis [ 54 ]berätta dig alltsammans. Jag har just tillfrisknat från en häftig hjärnfeber, som i nio veckor hållit mig fängslad vid sängen, och är ännu långt ifrån stark. Tror du, att du skulle kunna övertala din gode vän, mr Sherlock Holmes, att följa med dig hit? Jag skulle gärna vilje höra hans åsikt om saken, fastän myndigheterna förklara, att ingenting mer kan göras. Försök att få honom med dig hit så snart som möjligt! Var minut förefaller mig som en timme under den här förskräcklig, oron och spänningen. Säg honom, att orsaken till att jag ej långt före detta sökt hans råd och hjälp ej är den, att jag ej uppskattade hans talanger, utan den, att jag allt sedan olyckan drabbade mig varit från förståndet. Nu är jag fullt redig igen, men vågar av fruktan för ett recidiv, ej anstränga mina tankar för mycket. Jag är ännu så svag, att jag, som du ser, ej kan skriva själv utan måste begagna mig av en sekreterare. Försök att få din vän med dig hit!
Din gamle vän och skolkamrat
Percy Phelps»

Det fanns i detta brev något, som gjorde mig helt rörd; den gång på gång upprepade bönen om Sherlock Holmes' hjälp lät så ängslig och ömklig. Jag kände mig så gripen av medlidande, att jag skulle ha sökt efterkomma min stackars barndomsväns begäran, även om saken erbjudit stora svårigheter; men nu visste jag ju, att Holmes av kärlek till sin konst alltid var lika redebogen att lämna sin hjälp, som hans klienter ivriga att mottaga den. Min hustru hyste liksom jag den åsikten, att man utan en minuts uppskov borde framlägga saken för Holmes, och följaktligen befann jag mig en timme efter frukosten än en gång i mina gamla rum vid Baker Street.

I nattrock och tofflor satt Holmes vid sitt arbetsbord och sysslade ivrigt med kemiska undersökningar. En stor retort kokade i vild fart över en Bunsen-brännares blå flamma, och de distillerade dropparna kondenserades i ett tvålitermått. Min vän såg knappt upp, när jag kom in, och som jag förstod, att undersökningen var av vikt, slog jag mig ner i en länstol och väntade. Han tog med sitt droppglas litet av innehållet i ett par på bordet stående flaskor och gick slutligen med provröret och den däri befintliga lösningen fram till fönstret. I högra handen höll han en liten bit lakmuspapper.

»Du kommer just i avgörandets stund, Watson», sade han. »Om det här papperet bibehåller sin färg, är allt i sin ordning; blir det rött, gäller det en människas liv.» Han doppade pappersremsan i provröret, och den antog ögonblickligen en mörk, smutsigt röd färgton. »Jaha! Det tänkte jag just!» utbrast han. »Inom ett par minuter skall jag stå till ditt förfogande, Watson. Tobaken ligger i den ena av de turkiska tofflorna därborta.»

Han tog en penna och skrev ut åtskilliga telegram, som han gav betjäntpojken. Sedan kastade han sig ner i länstolen mitt emot mig och drog upp benen så högt, att han kunde knäppa händerna om knäna.

»Ett helt vanligt litet mord», sade han. »Jag hoppas du har något bättre att bjuda på. Du är brottets stormfågel, Watson. Vad är det fråga om?»

Jag räckte honom brevet, som han med den allra största uppmärksamhet studerade.

»Det säger oss just inte särdeles mycket», anmärkte han.

»Egentligen ingenting alls.»

»Och likväl är stilen ganska intressant.»

»Men den är inte hans, som du vet.»

»Mycket sant. Det är en kvinna, som skrivit brevet.»

[ 55 ]»Å, visst inte! Det är en karl!» utbrast jag.

»Nej, min vän, det är en kvinna, som gjort det, och därtill en kvinna med stark, egenartad karaktär. Och ser du, undersökningen blir betydligt lättare därigenom att vi redan från början fått reda på, att vår klient står i nära förbindelse med någon, som äger en exceptionell, antingen god eller dålig, natur. Mitt intresse för den här affären är redan väckt. Om du är färdig, ge vi oss genast i väg till Woking och till den unge diplomat, som tycks befinna sig i så svårt bryderi. Det skall bli särskilt roligt att få se den dam, som tjänstgör som hans sekreterare.»

Vi hunno ner till Waterloo i tid för sista morgontåget, och inom mindre än en timme befunno vi oss bland Wokings granskogar och ljunghedar. Briarbrae visade sig vara en stor villa, belägen ej långt från stationen och omgiven av park och trädgård. Vi lämnade våra visitkort och fördes in i en elegant möblerad salong; efter ett par minuter inträdde en något korpulent herre, som med största hjärtlighet bad oss vara välkomna. Han var kanske närmare fyrtio än trettio år, men hans kinder voro så rosiga och hans ögon så klara och glittrande, att han gjorde intryck av att vara en välfödd, okynnig skolpojke.

»Jag är så glad över, att ni kommit», sade han och skakade kraftigt hand med oss.

»Percy har hela morgonen frågat efter er. Ack ja, stackars gosse, han griper efter även det minsta halmstrå. Hans föräldrar ha bett mig ta emot er; varje häntydan på saken är ytterst pinsam för dem.»

»Vi veta ju ej än, vad frågan gäller», sade Holmes. »Jag ser emellertid, att ni ej tillhör familjen.»

Den gladlynte lille herrn såg först helt förvånad ut; sedan började han skratta.

»Jaså, ni märkte genast monogrammet 'J. H.' på min medaljong», sade han. »Ett ögonblick inbillade jag mig, att ni förstod er på trollkonster. Jag heter Joseph Harrison, men eftersom Percy skall gifta sig med min syster Annie, så blir jag åtminstone släkt till släkten. Ni kommer att finna min syster i Percys rum, ty hon har nu i fulla två månader skött honom både dag och natt. Det är kanske bäst, att vi genast gå in till honom — jag vet, hur otålig han är.»

Det rum, i vilket vi nu infördes, var beläget i samma våning som salongen; det var möblerat dels som arbetsrum, dels som sängkammare och pryddes av en massa väl arrangerade blommor. En mycket blek och mager ung man låg på en soffa nära det öppna fönstret, genom vilket den balsamiska sommarluften och trädgårdens ljuva dofter inströmmade. Bredvid den sjuke satt en kvinna, som vid vårt inträde reste sig upp.

»Skall jag gå min väg, Percy?» frågade hon. Den unge mannen grep hennes hand och höll henne kvar.

»Välkommen, Watson! Hur står det till med dig?» sade han hjärtligt. »Jag skulle aldrig ha känt igen dig med de där stora mustascherna, och du å din sida har kanske lika svårt att säga, vem jag är. Den herre, du har i sällskap, är väl din ryktbare vän, mr Sherlock Holmes?»

Sedan jag med ett par ord presenterat de båda herrarna för varandra, slogo Holmes och jag oss ner. Den korpulente unge mannen hade lämnat rummet, men hans syster satt kvar med sin hand vilande i den sjukes. Hon såg utomordentligt bra ut; kanske var hon i mångas tycke väl liten och »satt», men hon hade den härligaste varma, bruna hy, stora, mörka, sydländska ögon och en rikedom av korpsvart hår. [ 56 ]Hennes granna färger kommo den unge mannens bleka anlete att se ännu magrare och sjukare ut.

»Jag skall ej ta för mycket av er dyrbara tid i anspråk», sade vår klient och satte sig upp i soffan; »jag skall utan vidare tal och förberedelser genast ge mig in på själva ämnet. Jag var en lycklig och framgångsrik man, mr Holmes, och stod just i begrepp att gifta mig, då en alldeles oförutsedd, förfärlig olycka gjorde slut på mina lysande framtidsutsikter.

»Genom Watson vet ni kanske redan, att jag var anställd i utrikesdepartementet; tack vare min morbrors, lord Holdhursts, inflytande, vann jag hastigt befordran och fick snart en ganska ansvarsfull post. När min morbror blev utrikesminister — och han är det, som ni vet, ännu — gav han mig flera förtroendeuppdrag, och enär jag alltid lyckades utföra dem till hans belåtenhet, fattade han snart lit till min takt och skicklighet.

»För omkring tio veckor sedan — för att vara fullt korrekt var det den 23:dje maj — kallade han in mig i sitt privata arbetsrum, och sedan han i varma ordalag berömt det arbete jag dittills utfört, sade han mig, att han hade ett nytt förtroendeuppdrag åt mig.

»Detta», sade han och tog en stor grå pappersrulle ur sitt skrivbord, »är originalet till den hemliga traktat mellan England och Italien, om vilken till min stora förargelse rykten redan cirkulerat i pressen. Det är av allra största vikt, att ingenting mer kommer i dagen. Franska eller ryska kabinetten skulle ge till nästan hur mycket som helst, om de kunde få reda på innehållet i dessa dokument. Jag skulle ej lämna papperen ifrån mig, om det ej vore så, att vi nödvändigt måste ha en kopia av dem. Har du ett skrivbord i ditt arbetsrum?'

»'Ja, det har jag.'

»'Tag då traktaten och läs in den. Jag skall ställa om, att du stannar kvar, när de andra gå hem, så att du i lugn och ro kan kopiera dokumenten utan fruktan för spioneri. När du slutat ditt arbete, så lås in både originalet och kopian i ditt skrivbord, och giv dem i morgon till mig personligen.'

»Jag tog papperen och — — —»

»Ursäkta mig ett ögonblick», avbröt Holmes; »var ni ensam med ministern under hela denna konversation?»

»Alldeles ensam.»

»I ett stort rum.»

»Trettio fot i fyrkant.»

»Stod ni mitt i rummet?»

»Ja, ungefär.»

»Och talade ni med låg röst?»

»Min morbror talar alltid ovanligt lågt. Jag själv yttrade knappt ett enda ord.»

»Tack», sade Holmes och slöt ögonen; »var så god och fortsätt!»

»Jag gjorde precis som ministern befallt och väntade, tills alla mina kamrater avlägsnat sig. En av dessa, Charles Gorot, som sitter i samma rum som jag, hade ett arbete att avsluta, så att jag lät honom sitta där och gick ut och åt middag. När jag kom tillbaka, var han gången. Jag ville gärna sluta mitt arbete så snart som möjligt, ty jag visste, att Joseph — den mr Harrison, vars bekantskap ni nyss gjort — var i staden och skulle resa ner till Woking med elvatåget; dessförinnan ville jag tala med honom.

»När jag läste igenom traktaten, fann jag, att min morbror på intet sätt överdrivit: de däri behandlade frågorna voro av utomordentligt stor vikt. Utan att ingå i några detaljer, vill jag säga er, att den klargjorde Storbritanniens ställning gent emot Trippelalliansen och antydde den riktning, i vilken detta lands [ 57 ]politik skulle gå, om det visade sig, att franska Medelhavsflottan toge herraväldet över den italienska. De frågor, som berördes, stodo uteslutande i samband med flottan. På sista sidan funnos höga vederbörandes underskrifter. Sedan jag helt hastigt läst igenom dokumentet, slog jag mig ner vid mitt arbetsbord för att utföra den begärda kopian.

»De vidlyftiga handlingarna voro avfattade på franska och uppdelade i tjugusex särskilda artiklar eller paragrafer. Jag skrev så fort och så flitigt jag kunde, men när klockan slog nio, hade jag ej hunnit med mer än nio artiklar, och jag uppgav allt hopp om att i tid komma ner till elvatåget. Jag kände mig slö och sömnig; dagens ihållande, ansträngande arbete och en stark middag förfelade ej sin verkan. En kopp kaffe skulle uppliva mina domnade livsandar. En vaktmästare tillbringar hela natten i ett litet invid trappan beläget portvaktsrum och brukar på sin spritlampa koka kaffe åt de ämbetsmän, som arbeta på övertid. Jag ringde följaktligen på honom.

»Till min förvåning var det ett fruntimmer, som hörsammade kallelsen, en storväxt, ful gammal kvinna, insvept i ett stort förkläde. Hon sade, att hon var vaktmästarens hustru, och tillade, att hon brukade göra rent och skura i lokalerna; jag gav henne alltså befallning att skaffa mig en kopp kaffe.

»Sedan jag kopierat ytterligare två av artiklarna, kände jag mig sömnigare än någonsin förut i mitt liv, varför jag steg upp och började gå fram och åter i rummet. Kaffet hade ännu ej blivit inburet, och undrande över orsaken till dröjsmålet, öppnade jag dörren och gick ut i korridoren för att höra efter. Den enda utgången från det rum, i vilket jag plägar arbeta, är en smal, rak, illa upplyst passage, som leder fram till en i krok gående trappa, nedanför vilken det lilla portvaktarrummet är beläget. Halvvägs ner för trappan finns en smal avsats, på vilken en andra passage utmynnar. Denna passage eller gång förer medels en liten trappa ner till en sidodörr, som begagnas av tjänare och leverantörer och även ibland som genväg av ämbetsmännen, när de komma från Charles Street.»

»Här har ni en liten planritning av trappor och korridorer.»

»Tack», sade Holmes; »jag har fullkomligt förstått er särdeles klara och noggranna redogörelse.»

»Det är också av största vikt, att ni skulle få en tydlig framställning av saken. Jag gick således nedför trappan och in i hallen, där jag fann vaktmästaren försjunken i djup sömn, under det kitteln kokade på spritlampan så häftigt, att vattnet sprutade långt ut på golvet. Jag hade just sträckt ut handen i avsikt att ge karlen, som alltjämt sov, en duktig skakning i armen, då en klocka över hans huvud började ringa och väckte honom.

»'Å — mr Phelps!' sade han och såg häpen och förvirrad på mig.

»'Jag kom ner för att se efter, om kaffet var färdigt.'

»'Kitteln var påsatt, men jag måtte väl ha fallit i sömn.'

»Han stirrade först på mig och sedan på ringklockan, under det ett uttryck av högsta förvåning spred sig över hans ansikte.

»'Om ni var här, mr Phelps, vem var det då, som ringde?' frågade han.

»'Ringde!' upprepade jag. 'Vart går den här ringledningen?'

»'Till det rum, där ni brukar sitta och arbeta.'

»Blodet stelnade i mina ådror. Det fanns således någon i mitt rum, och de viktiga dokumenten lågo framme på bordet. Jag sprang med ursinnig fart [ 58 ]uppför trappan och fram genom korridoren. Där var ingen människa att skåda, mr Holmes. Inne i rummet fanns heller ingen levande varelse. Allt var i samma skick, som jag några minuter förut lämnat det, med undantag av att de åt mig anförtrodda dyrbara papperen försvunnit från mitt skrivbord. Kopian låg kvar, men originalet var borta.»

Holmes rätade upp sin hopsjunkna gestalt och gnuggade belåtet händerna. Jag märkte, att problemet var riktigt i hans smak.

»Och vad tog ni er då till?» mumlade han.

»Jag insåg ögonblickligen, att tjuven måste ha kommit uppför trappan vid sidodörren. Om han gått upp den andra vägen, skulle jag naturligtvis ha mött honom.»

»Är ni fullt säker på, att han ej kunde ha hållit sig dold i rummet eller i korridoren? Ni har ju sagt mig att denna var mycket illa upplyst?»

»Det är alldeles omöjligt. Inte en råtta skulle kunna gömma sig i rummet, långt mindre i korridoren. Något gömställe finns där ej.»

»Tack. Var nu så god och fortsätt!»

»Vaktmästaren, som av mitt bleka, oroliga ansikte gissat sig till, att något var på tok, hade följt mig uppför trappan. Nu rusade vi bägge två längs korridoren och nedför de få branta trappsteg, som leda till Charles Street. Porten var stängd men ej riglad. Vi kastade upp den på, vid gavel och störtade ut på gatan. Jag kommer tydligt ihåg, att jag i samma ögonblick hörde tre slag ljuda från en närbelägen kyrkklocka; det var tre kvart på tio.»

»Det där är bäst att komma ihåg — det kan visa sig ha stor betydelse», sade Holmes och gjorde en anteckning på sin manschett.

»Natten var ovanligt mörk, och det regnade tätt och ihållande. På Charles Street fanns ingen människa; däremot rådde mycket liv och rörelse i Whitehall och längre bort. Barhuvade som vi voro, ilade vi, så fort benen ville bära oss, längs trottoaren och påträffade äntligen en poliskonstapel.

»'Ett rån har blivit begånget', flämtade jag. 'Någon har stulit ett oerhört viktigt dokument ur utrikesministeriet. Har någon gått här förbi?'

»'Jag har stått här en hel kvart', svarade konstapeln, 'och under den tiden har bara en person gått den här vägen fram — ett långt, grovlemmat fruntimmer, klädd i en yllesjal.'

»'Å — det var min hustru', sade vaktmästaren. 'Har ni inte sett någon annan?'

»'Nej — inte en levande varelse mer.'

»'Då måste karlen ha gått andra vägen', utbrast vaktmästaren och drog mig i armen.

»Men jag anade oråd; hans försök att draga mig med sig bort ökade mina misstankar.

»'Vilken väg gick det där fruntimret?' frågade jag ivrigt.

»'Det vet jag verkligen inte. Jag såg henne gå förbi, men hade ju ingen särskild orsak att närmare ge akt på henne. Hon tycktes emellertid ha bråttom.'

»'Hur länge sedan var det?'

»'Å — bara ett par minuter sedan.'

»'Kan det ha varit inom de sista fem minuterna?'

»'Ja, längre se'n är det nog inte.'

»'Här står ni bara och förslösar tiden, mr Phelps, och varje sekund är ju dyrbar!' utbrast vaktmästaren. »'Ni kan tro mig, när jag säger, att min gamla hustru ingenting haft att göra med saken. Kom nu med till andra ändan av gatan! Jaså, ni vill inte? Ja, då går jag väl ensam!'

[ 59 ]»Han skyndade bort med stora steg. Men jag sprang efter honom och grep honom i armen.

»'Var bor ni?' frågade jag.

»I nr 16, Ivy Lane, Brixton', svarade han. 'Låt nu bara inte locka er in på falskt spår, mr Phelps. Kom med till andra hörnet, och låt oss se, om vi kunna få reda på någonting där!'

»Jag förlorade ju ingenting på att följa hans råd. I sällskap med poliskonstapeln skyndade vi fram till motsatta hörnet, men gatan var full av åkande och gående, alla ivriga att skaffa sig tak över huvudet i sådant ruskigt väder. Där fanns ingen, som kunde säga oss, vem som gått förbi.

»Vi gingo tillbaka till ämbetslokalen och letade i trappor och korridorer, men naturligtvis utan resultat. Den smala gång, som leder till mitt arbetsrum, är belagd med ett slags ljus linoleum, som tydligt låter alla spår synas. Vi undersökte den mycket noga, men funno ej det minsta märke efter några fötter.»

»Hade det inte regnat hela kvällen?»

»Jo, sedan klockan sju ungefär.»

»Hur kom det sig då, att kvinnan, som vid niotiden kom in i rummet, ej gjorde några spår med sina smutsiga skor?»

»Det var roligt, att ni tog upp den frågan. Själv gjorde jag genast samma anmärkning. Städerskor och skurgummor bruka ta av sina skodon i vaktmästarens rum och sätta på sig filttofflor.»

»Ja, då är den saken klar. Det fanns således inga spår, fast det var vått och slaskigt ute? Vad gjorde ni sedan?»

»Vi undersökte också rummet. Någon lönndörr finns ej, och fönstren ligga minst trettio fot från marken ; de voro bägge två stängda på innersidan. Mattan hindrar varje möjlighet att begagna sig av en fallucka, och taket är av det vanliga vitrappade slaget. Jag vill våga livet på, att den, som stal mina papper, ej hade kommit in på annat sätt än genom dörren.»

»Och kakelugnen då?»

»Det finns varken kakelugn eller öppen spis i rummet, bara en liten kamin. Ringledningen befinner sig alldeles till höger om mitt skrivbord. Vem det nu var som ringde, så måste han eller hon ha gått rakt fram till min plats för att kunna göra det. Men varför skulle en inbrottstjuv själv göra alarm? Det är en fullkomlig ogenomtränglig hemlighet.»

»Ja, nog var det litet ovanligt, alltid. Vad tog ni er sedan för? Ni undersökte rummet, antar jag, för att se, om inkräktaren lämnat några spår efter sig — en cigarr, en handske, en hårnål eller någon annan småsak?»

»Där fanns alls ingenting i den vägen.»

»Ingen lukt?»

»Det tänkte vi aldrig på.»

»Litet tobakslukt skulle ha varit ovärderlig för oss i våra efterspaningar.»

»Jag röker inte själv, och därför skulle jag med all säkerhet ha märkt även en aldrig så svag lukt av tobak. Vi kunde ej upptäcka den allra minsta tillstymmelse till ledtråd. Det enda påtagliga faktum var, att vaktmästarens hustru, mrs Tangey, i största hast begivit sig hem. Hennes man hade ingen annan förklaring att ge oss, än att hon alltid vid den tiden brukade sluta sitt arbete och lämna lokalen. Poliskonstapeln och jag kommo överens om, att det nog var bäst arrestera kvinnan, innan hon hunnit göra sig av med papperen, naturligtvis under förutsättning att hon hade dem.»

»Scotland Yard hade emellertid blivit underrättad om det skedda, och mr Forbes, den skicklige detektiven, [ 60 ]kom genast och tog med största energi saken om hand. Vi kastade oss i en droska, och inom en halvtimme voro vi i vaktmästarens hem. En ung flicka, som visade sig vara mrs Tangeys äldsta dotter, öppnade för oss. Hennes mor hade ej ännu kommit hem, sade hon, i det hon bad oss stiga in i deras vardagsrum och vänta.

»Ungefär tio minuter senare knackade det på dörren, och nu begingo vi det enda misstag av betydenhet, jag kan påminna mig. I stället för att själva öppna dörren, läto vi flickan göra det. Vi hörde henne säga: 'Mamma, det sitter två herrar därinne och väntar på dig', och ögonblickligen förnummo vi ljudet av snabba fotsteg, som skyndade bort mot köksingången. Forbes ryckte upp dörren, och vi sprungo fram till köket, men kvinnan hade hunnit ditin före oss. Hon betraktade oss med trotsiga, utmanande blickar; så kände hon plötsligt igen mig, och ett uttryck av den högsta förvåning spred sig över hennes ansikte.

»'Vad ser jag?' utbrast hon. 'Det är ju mr Phelps!'

»'Ja, vem trodde ni väl det var, när ni sprang er väg för oss?' frågade Forbes.

»'Jag trodde det var några inkasserare', sade hon, 'Vi ha haft litet bråk med en handelsman.'

»'Så lätt slipper ni inte undan', sade Forbes. 'Vi ha alla skäl att tro, att ni i utrikesministeriet tagit några mycket viktiga papper och att ni sprang in hit för att gömma dem. Ni måste följa med oss till Scotland Yard för att visiteras.'

»Det hjälpte ej, att hon protesterade och bedyrade sin oskuld. En täckvagn anskaffades, och alla tre åkte vi till Scotland Yard. Men först hade vi undersökt köket och särskilt spisen för att se, om hon kanske förstört papperen under de sekunder, hon varit ensam. Vi funno emellertid varken falaska eller pappersbitar. När vi kommo fram till vår bestämmelseort, blev hon genast överlämnad åt en kvinnlig detektiv. Med hjärtat i halsgropen satt jag och väntade, tills denna kom och avlade sin redogörelse: några papper hade hon ej funnit.

»Då kom jag för första gången till riktigt klart medvetande om min förskräckliga belägenhet. Hittills hade jag varit i verksamhet, och tanken får ej fullt spelrum, när man har många saker för händer. Jag hade varit säker på att genast få tillbaka det viktiga dokumentet och hade ej vågat tänka mig, vad följden skulle bli, om detta ej lyckades. Men nu fanns ingenting mer att göra, och jag hade tid att inse sakens läge. Jag ryste, när jag började rätt fatta min ställning. Watson kan säga er, att jag som pojke var ytterst känslig och nervös. Det ligger i min natur att ta allting tungt. Jag tänkte på min morbror och hans kolleger i ministären, på den skam och vanheder jag bragt över dem, över mig själv och alla, som stodo mig nära. Vad gjorde väl det, om jag kunde anses vara offer för en högst egendomlig, olycklig tillfällighet? När politiska intressen stå på spel, har man ej överseende med tillfälligheter eller olyckshändelser av vad slag det vara må. Jag var ruinerad — hjälplöst, hopplöst ruinerad. Jag vet inte riktigt, vad jag tog mig till; jag antar, att jag ställde till ett fasligt uppträde. Jag har en dunkel hågkomst av en massa tjänstemän, som omgåvo mig och försökte lugna mig. En av dem åkte med mig till Waterloostationen och ställde om, att jag kom på rätt tåg till Woking. Antagligen hade han följt mig ända hem, om ej doktor Ferrier, en av våra grannar, rest med samma tåg. Doktorn lovade att se efter mig, och väl var det, ty inne på stationen fick jag en nervattack, och innan jag uppnått mitt hem var jag en rasande, våldsam dåre.

»Ni kan ju lätt föreställa er de minas förskräckelse [ 61 ]och sorg, när de vid doktorns ringning rusade upp upp sina sängar och funno mig i en dylik belägenhet. Stackars Annie och min mor blevo alldeles förkrossade Doktor Ferrier hade av detektiven fått höra nog för att kunna ge dem en idé om vad som hänt, och han berättelse gjorde inte saken bättre. Alla insågo, att jag hade en svår sjukdom i faggorna; stackars Joseph jagades ut ur sin trevliga sängkammare, som blev an ordnad som sjukrum åt mig. Här har jag nu legat nio veckor, mr Holmes, omedveten om vad som försiggått omkring mig och yrande i häftig hjärnfeber. Jag har uteslutande miss Harrisons och doktorns trogna omsorgsfulla vård att tacka för livet. Miss Harrison har skött mig om dagen och hela natten har en sjuksköterska vakat över mig, ty i min yrsel var jag i stånd att begå vilken ogärning som helst. Långsamt återfick jag medvetande och förnuft, men det är först de sista tre dagarna, som mitt minne vänt tillbaka. Emellanåt önskar jag, att det ej hade gjort det. Jag telegraferade, så snart doktorn det medgav, till mr Forbes, som har saken om hand. Han kom hit och försäkrade mig, att man trots alla ansträngningar ej lyckats finna någon ledtråd. Vaktmästaren och hans hustru ha underkastats de mest noggranna förhör, men utan resultat. Polisens misstankar vändes då mot unge Gorot, den av mina kamrater, som ni minns stannat; kvar i mitt rum efter stängningstid. Denna omständighet och hans franska namn var det enda, som kunde ge anledning till misstankar; men jag började ju ej mitt arbete, förrän han redan gått sin väg; hans familj härstammar från hugenotterna, men är lika engelsk till lynne och tänkesätt som ni och jag. Det fanns ej minsta skäl till ens den svagaste misstanke, och så fick saken förfalla. Jag vänder mig nu till er, mr Holmes; ni är mitt enda hopp. Om ni misslyckas, äro såväl min heder som min ställning för alltid förverkade.»

Den sjuke sjönk tillbaka mot kuddarna, alldeles utmattad av sin långa berättelse; hans sköterska reste sig och gav honom någon slags stimulerande medicin. Holmes satt tyst med bakåtlutat huvud och slutna ögon i en ställning, som kunde förefalla en med honom obekant person i hög grad vårdslös och likgiltig, men som jag visste hos honom beteckna det mest intensiva tankearbete.

»Er redogörelse har varit så tydlig och utförlig», sade han slutligen, »att det ej återstår mig många frågor att göra. Emellertid finns det en, som är av stor betydelse. Talade ni om för någon, att ni fått detta viktiga arbete i uppdrag?» »Nej — jag nämnde det ej för någon människa.»

»Ej ens för miss Harrison?»

»Nej. Jag hade ej varit här i Woking mellan den stund, då jag fick uppdraget, och den, då jag började uföra detsamma.»

»Och hade ingen av er familj händelsevis besökt er?»

»Nej.»

»Kände någon av dem vägen i lokalen?»

»Å — ja visst; de hade allesammans varit där och besett den.»

»Men om ni inte sade ett enda ord till någon om traktaten, så äro ju dessa frågor fullkomligt överflödiga.»

»Jag hade ej talat med någon om saken.»

»Känner ni något vidare till den där vaktmästaren?»

»Ingenting annat än att han är en gammal soldat.»

»Från vilket regemente?»

»Coldstream Guards, tror jag mig ha hört.»

»Tack. Jag kan nog få fler detaljer genom Forbes. Den officiella poliskåren är beundransvärd, när det [ 62 ]gäller att skaffa fakta, fastän den ej alltid förstår att använda dem. Så förtjusande en ros ändå är!»

Holmes steg upp från sin plats, gick förbi den sjukes vilsoffa och fram till det öppna fönstret; här höll han mot solen en härlig mossros och betraktade med hänförelse den vackra föreningen av rött och grönt Denna fas i hans karaktär var alldeles ny för mig, aldrig förr hade jag sett honom visa intresse för något naturföremål.

»Det finns ingenting, för vilket konsten att dra slutledningar är så nödvändig, som för religionen», sade han och stödde ryggen mot fönsterposten. »Denna kan av en skarpsinnig logiker byggas upp till ett fullt vetenskapligt system. Vår fastaste övertygelse om Försynens godhet tycks mig vila på de späda blommorna Allt annat — vår begåvning, våra begär, våra födoämnen — äro nödvändiga för vår tillvaro. Men denna ros är en ren skänk. Dess doft och dess färg tjäna till att försköna vårt liv — de äro ej ett oundgängligt villkor för detsamma. Det är endast godheten, som utdelar skänker och extra förmåner, och därför säger jag än en gång, att blommorna äro ett kraftigt stöd för vårt hopp.»

Under denna lilla demonstration hade Percy Phelps och hans vårdarinna ihållande haft sina blickar fästade på Holmes. I deras ansikten lästes en oerhörd förvåning och en ej ringa grad av missräkning. Med mossrosen i hand stod Holmes alltjämt försjunken i djupa drömmar. Efter några minuter bröt den unga damen tystnaden.

»Ser ni någon utväg till att kunna reda ut hemligheten, mr Holmes?» frågade hon med en viss kärvhet i rösten.

»Å — hemligheten!» svarade han, i det han ryckte till och återkom till verkligheten. »Nå ja, det skulle ju vara dumt att förneka, att det här fallet är ovanligt svårutrett och invecklat; men jag lovar er att ta saken om hand och låta er veta, så snart jag fått tag på några fakta av vikt.»

»Ni har således en ledtråd?»

»Jag har redan sju stycken, men måste naturligtvis pröva dem, innan jag kan säga, om de duga till något.»

»Misstänker ni någon?»

»Jag misstänker mig själv — — —»

»Vad menar ni?»

»Jag misstänker, att jag alltför hastigt drager vissa slutsatser.»

»Res då till London och pröva deras hållbarhet.»

»Ert råd är förträffligt, miss Harrison», sade Holmes. »Jag tror sannerligen, Watson, att vi genast ska följa det. Gå inte och invagga er i några falska förhoppningar, mr Phelps! Affären är högst invecklad.»

»Jag kommer inte att få ett ögonblicks lugn, förrän ni är här igen», sade den unge diplomaten.

»Så-å. Ja, jag skall väl komma hit i morgon vid samma tid som i dag, fastän det är mycket troligt, att jag ingenting har att förmäla.»

»Gud ske lov, att ni vill åtaga er saken!» utbrast vår klient. »Jag får nytt liv bara vid tanken på, att något äntligen blir gjort. Ack, jag glömde — jag har haft ett brev från lord Holdhurst.»

»Jaså — och vad säger han?»

»Han skrev i kall, men ej ovänlig ton; min svåra sjukdom var väl orsaken till, att han visade så stort undseende. Han sade, som han många gånger förut sagt, att saken var av den allra största politiska betydelse, och tillade, att han ej skulle ta några mått och steg rörande min framtid — vilket naturligtvis betyder mitt avsked ur tjänsten — förrän min hälsa blivit fullt [ 63 ]återställd och jag fått tillfälle att gottgöra min försummelse.»

»Nå ja, det var ju både förståndigt och hänsynsfullt», sade Holmes. »Kom nu, Watson; vi ha ett drygt arbete att uträtta i staden.»

Mr Joseph Harrison körde oss ner till stationen och snart sutto vi i Portsmouth-snälltåget på väg till London. Holmes försjönk i djupa tankar och öppnade knappt sin mun, förrän vi hade passerat Clapham Junction.

»Det är riktigt trevligt att komma fram till London med ett tåg, som går i jämnbredd med hustaken och ger en tillfälle att skåda ner på sina medmänniskors boningar.»

Jag trodde, att han skämtade, ty den utsikt, som erbjöd sig för våra blickar, var allt annat än upplivande.

»Se på den där stora, från de omgivande husen skilda byggnadskomplexen; den liknar en tegelstensö i ett blyfärgat hav.»

»Folkskolorna, menar du?»

»Fyrtorn, min vän! Framtidens fyrbåkar! Kapslar, fröhus, med hundratals små frön i varje; av dem skall i kommande tider bildas ett bättre, visare England. Jag förmodar, att unge Phelps inte har för vana att dricka?»

»Det skulle jag inte tro.»

»Inte jag heller, men man måste ta alla möjligheter med i beräkningen. Den stackars karlen har verkligen råkat i stora svårigheter, och frågan är, om vi ska kunna hjälpa honom upp på det torra igen. Vad är din åsikt om miss Harrison?»

»Hon är en kvinna med ovanligt stark karaktär.»

»Ja, men hon har också ett gott hjärta, så framt jag ej mycket misstar mig. Hon och hennes bror äro enda barnen till en stor fabriksägare någonstädes uppe i Northumberland. Phelps blev förlovad med henne, när han förra vintern var ute och reste, och hon hade nu med sin bror som eskort kommit hit ner för att göra bekantskap med sin fästmans familj. Så hände den här olyckan, och hon stannade kvar för att vårda sin blivande man. Bror Joseph, som hade det bra och bekvämt, njöt av sin tillvaro, föregav sig ej vilja lämna sin syster och stannade kvar, även han. Jag har redan, som du ser, på privat väg skaffat mig litet reda på förhållandena. Men i dag måste vi riktigt ta i tu med efterforskningarna.»

»Min praktik — — —», började jag.

»Å — om du finner dina egna 'fall' intressantare än mina, så — — —», sade Holmes litet hetsigt.

»Jag skulle just säga, att min praktik mycket väl kan sköta sig själv ett par dar — vi äro ju mitt uti den 'döda säsongen'», sade jag.

»Bravo!» sade han med återvunnet gott lynne. »Då kunna vi ju tillsammans undersöka den här saken. Jag tror, det är bäst att tala med Forbes först. Han kan troligen ge oss alla de detaljer vi ha av nöden, tills vi kommit på det klara med, från vilket håll affären ska' börja bearbetas.»

»Du sade ju, att du hade en ledtråd.»

»Ja visst — till och med flera, men jag måste pröva dem för att se, om de äro något värda. Det är svårt att spåra brott, som blivit begångna utan avsikt eller ändamål. Men så är ej förhållandet med detta. Vem skulle väl kunna ha fördel av stölden? Jo, antingen franska eller ryska ministern, eller ock den, som kunde sälja dokumentet till någon av dessa. Och så ha vi lord Holdhurst.»

»Lord Holdhurst?»

»Ja, det är ju ej omöjligt för en statsman att [ 64 ]befinna sig i en sådan ställning, att han ej skulle ha något emot, om ett dylikt papper bleve förstört.»

»Inte en statsman med lord Holdhursts redbara karaktär och fläckfria rykte.»

»Det är likväl ej omöjligt, och vi få inte helt och hållet skjuta det antagandet åt sidan. Vi ska' söka upp den ädle lorden i dag och finna ut, om han har några upplysningar att ge oss. Emellertid har jag redan satt spaningarna i gång.»

»Redan?»

»Ja, från stationen i Woking telegraferade jag till alla kvällstidningarna i London. Den här annonsen står i varenda en av dem.» Han räckte mig ett blad, rivet ur sin anteckningsbok. På detta stod med blyerts skrivet följande rader:

»EN BELÖNING AV TIO PUND utlovas åt den, som kan uppge numret på den droska, vilken kvällen den 23:dje maj kl. tre kvart på tio avlämnade en passagerare vid eller i grannskapet av den till utrikesministeriet ledande ingången vid Charles Street. Man hänvände sig till 221 B. Baker Street.»

»Är du säker på, att tjuven anlände i droska?»

»Nej, visst inte; men i vilket fall som helst är ju ingen skada skedd. Om mr Phelps har rätt i sitt påstående, att det ej finns något gömställe vare sig i rummet eller korridoren, måste ju den person, som bemäktigat sig hans papper, ha kommit utifrån. Och om han kom utifrån, när det ösregnade, och likväl ej lämnade några spår på linoleumsmattan, som undersöktes ett par minuter sedan han gått sin väg, så är ju mer än troligt, att han begagnat droska. Ja, jag tror, att vi med säkerhet kunna fastslå, att han kommit i droska.»

»Det låter mycket antagligt.»

»Detta är en av de ledtrådar, om vilka jag talade; en kan bli oss till nytta. Och så ha vi ringklockan — det kanske egendomligaste, mest framträdande draget hela i affären. Hur kom det sig, att klockan ringde? Gjorde tjuven det på trots eller på skryt? Var det måhända någon i hans sällskap, som på det sättet ville hindra brottets verkställande? Eller var det en ren tillfällighet? Eller var det kanske — — —?»

Han försjönk åter i djupa, allt uppslukande tankar, och jag, som var van vid dessa hastiga, oväntade skiftningar i hans sinnesstämning, tyckte mig förstå, att en ny möjlighet plötsligt uppenbarat sig för honom. Klockan var tjugu minuter över tre, då vi uppnådde ändpunkten för vår resa. Efter att i största hast ha ätit lunch på järnvägsrestaurationen, begåvo vi oss direkt till Scotland Yard. Holmes hade redan telegraferat till Forbes, som följaktligen väntade oss. Detektiven var en liten, rödhårig karl med skarpt och klokt, men långtifrån älskvärt utseende; hans sätt mot oss var kyligt och förbehållsamt, i synnerhet sedan han underrättats om i vad avsikt vi infunnit oss.

»Jag har mer än en gång hört talas om edra 'metoder', mr Holmes», sade han snäsigt.

»Ni tycks aldrig ha något emot att begagna alla upplysningar, som polisen ställer till ert förfogande; sedan försöker ni på egen hand reda ut saken och bringa kåren i vanrykte.»

»Ni misstar er fullkomligt», svarade Holmes lugnt. »Mitt namn har endast blivit nämnt i samband med yra av de femtiotre 'affärer', jag senast haft om händer — polisen har haft hela hedern av de återstående fyrtionio. Men ni är ursäktad, om ni ej har reda härpå — ni är ung och oerfaren; skulle ni likväl vilja gå framåt på er bana, råder jag er till att arbeta med, ej emot mig.»

»Jag skall bli mycket tacksam för en och annan liten [ 65 ]vink», sade detektiven, som hastigt och lustigt ändrade sätt. »Hittills har jag sannerligen inte haft någon framgång med den här saken.»

»Vilka mått och steg har ni tagit?»

»Jag har gjort mig noga underrättad om allt, som rör vaktmästare Tangey. Han lämnade regementet med goda vitsord, och vi ha intet skäl att misstänka honom. Hustrun tycks emellertid vara ett hår av Hin; jag inbillar mig, att hon vet mer om saken än hon låter påskina.»

»Har ni låtit övervaka hennes göranden och låtanden?»

»Vi ha beordrat en av våra kvinnliga detektiver att ej lämna henne ur sikte. Mrs Tangey ser ofta för djupt i glaset, och vår kollega har passat på och besökt henne, när hon varit bra ankommen, men har aldrig lyckats få veta något.»

»Jag har trott mig förstå, att de haft exekutionsbetjänter i huset?»

»Ja, men skulden blev nästan strax betald.»

»Varifrån kommo pengarna?»

»Med den saken är allt i sin ordning. Tangeys pension föll ut vid den tiden; och något större kapital tyckas de ej äga.»

»På vad sätt förklarade hon den omständigheten, att hon gick upp till mr Phelps, när han ringde och ville ha kaffe?»

»Hon sade, att hennes man varit mycket trött och att hon ville bespara honom besväret att gå uppför trappan.»

»Nå ja, det låter ju inte otroligt, alldenstund han en halvtimme senare blev funnen djupt insomnad på sin stol. De ha således ingenting annat emot sig än hustruns dåliga anseende. Frågade ni henne, varför hon den kvällen hade så bråttom hem? Hon gick så fort, att det till och med väckte den posterande poliskonstapelns uppmärksamhet.»

»Hon hade stannat kvar vid sina sysslor längre än vanligt och ville gärna komma hem.»

»Framhöll ni ej för henne det underliga i, att ni och mr Phelps, som lämnade ministeriet åtminstone tjugu minuter senare än hon, likväl hunno fram till hennes bostad före henne?»

»Hon förklarade detta därigenom, att en droska alltid kör fortare än en omnibus.»

»Har hon sagt er, varför hon genast vid sin hemkomst sprang ut i köket?»

»Hon säger, att det var, emedan hon där förvarade pengarna, som inkasserarna skulle ha.»

»Hon kan då åtminstone ge svar på alla ens frågor. Kan hon minnas, om hon, när hon gick hem, mötte någon eller såg någon ströva omkring på Charles Street?»

»Hon såg ingen annan än poliskonstapeln.»

»Nå ja, ni tycks då ha låtit henne undergå ett ordentligt korsförhör. Vad har ni mer gjort?»

»Unge Gorot har också blivit på det noggrannaste övervakad alla dessa nio veckor, men utan resultat. Ej heller mot honom finns det skymten av ett bevis.»

»Vad eljest?»

»Ingenting, mr Holmes; vi ha inte det ringaste att gå efter — inte den minsta ledtråd.»

»Har ni bildat er någon åsikt om orsaken till att klockan ringde?»

»Nej — jag måste erkänna, att det går över min horisont. Men nog var det en ogenerad herre, som kunde ge sig till att göra alarm på det sättet.»

»Ja, ett besynnerligt tilltag var det. Tack nu emellertid för allt vad ni sagt mig. Om jag ser mig i stånd [ 66 ]att spela boven i händerna på er, skall ni få höra av mig. Kom, Watson!»

»Varthän ska' vi gå nu?» frågade jag, när vi väl befunno oss nere på gatan.

»Vi ska' gå och intervjua lord Holdhurst, Englands nuvarande utrikes- och blivande statsminister.»

Till vår stora belåtenhet funno vi, att lord Holdhurst ännu ej lämnat sina ämbetsrum vid Downing Street. Holmes skickade upp våra kort, och vi fingo genast företräde. Den framstående statsmannen mottog oss med den gammaldags artighet, för vilken han är omtalad, och anvisade oss plats i de bekväma länstolar, som stodo på var sin sida om den öppna spisen. Där han stod på mattan mitt emellan oss, med sin långa, smärta gestalt, sitt fint skurna, intelligenta anlete och sitt i förtid grånade, lätt vågiga hår tycktes han värdigt representera den ej alltför vanliga typen: en ädling, som till hjärta och sinnelag verkligen är ädel.

»Ert namn är mig mycket välbekant, mr Holmes», sade han småleende. »Naturligtvis kan jag ej heller låtsas vara okunnig om anledningen till ert besök. Så vitt jag vet, finns inom mitt område endast en sak, för vilken man behövt påkalla er uppmärksamhet. Får jag fråga, i vems intresse ni handlar?»

»I mr Percy Phelps'», svarade Holmes.

»Jaså — i min stackars systersons! Ni inser nog, att mitt släktskap med honom gör det alldeles omöjligt för mig att på något sätt skydda honom. Jag fruktar, att händelsen kommer att ha en mycket skadlig inverkan på hans karriär.»

»Men om man lyckas finna dokumentet?»

»Ja, i så fall ställer sig saken ju helt annorlunda.»

»Jag skulle bli tacksam, om jag finge framställa ett par frågor till er, lord Holdhurst.»

»Jag skall med största nöje lämna er all den upplysning jag kan.»

»Var det i detta rum, ni gav edra befallningar angående kopieringen av dokumentet?»

»Ja, det var det.»

»Tror ni, att någon kan ha lyssnat på er?»

»Nej, det är alldeles omöjligt.»

»Hade ni för någon nämnt er avsikt att lämna traktaten till avskrivning?»

»Nej, ingen människa hade aning därom.»

»Är ni säker på det?»

»Ja, alldeles säker.»

»Om ni således ingenting sagt om saken, och mr Phelps ej heller, och ingen utom ni två hade reda därpå, är det klart och tydligt, att tjuven endast av en händelse kommit in i rummet. Han begagnade sig emellertid av tillfället och lade beslag på den skatt, som slumpen spelat i hans händer.»

Statsmannen smålog.

»Det där låter litet väl spetsfundigt för mig», sade han. Holmes satt ett ögonblick tyst och funderade.

»En mycket viktig fråga till skulle jag vilja diskutera med er», sade han slutligen.

»Ni fruktade ju att allvarliga diplomatiska förvecklingar skulle bli följden, om detaljerna i den här traktaten blevo kända?»

En skugga gled över ministerns uttrycksfulla ansikte.

»Ja, mycket allvarliga», sade han.

»Och har ni hört talas om några sådana?»

»Inte ännu.»

»Om papperen blivit överlämnade åt franska eller ryska utrikesministern skulle ni väl ha fått reda därpå?»

»Det finns inte minsta tvivel om den saken», sade lord Holdhurst med en grimas.

[ 67 ]»Som emellertid nära tio veckor ha förflutit och hittills ingenting avhörts, skulle man ju kunna antaga, att dokumentet av en eller annan orsak ej kommit i deras besittning?»

Lord Holdhurst ryckte på axlarna.

»Det är ju föga troligt, mr Holmes, att tjuven bemäktigade sig traktaten i avsikt att sätta den inom glas och ram och hänga upp den i sitt rum.»

»Han väntar kanske med att sälja den i hopp om att få bättre betalt.»

»I fall han väntar litet längre får han ingenting alls; om ett par månader komma de diplomatiska förhandlingarna rörande den här traktaten ej att hemlighållas.»

»Det var ju en mycket viktig upplysning», sade Holmes.

»Naturligtvis skulle man kunna tänka sig, att tjuven drabbats av en plötslig sjukdom — — —»

»En häftig hjärnfeber, till exempel?» frågade ministern och kastade en forskande blick på sin interlokutör.

»Det har jag inte sagt», sade Holmes med orubbligt lugn.

»Och nu, lord Holdhurst, ber jag er ursäkta, att vi så länge tagit er dyrbara tid i anspråk.»

»Måtte edra efterforskningar krönas med framgång, vem tjuven än må vara», sade ministern, i det han tog avsked av oss.

»Lord Holdhurst är en riktig hedersman», sade Holmes, när vi kommit ner till Whitehall. »Men han har svårt att upprätthålla sin ställning; han är långtifrån rik och har stora utgifter. Du märkte naturligtvis, att hans skor voro halvsulade? Och nu, Watson, skall jag inte längre lägga beslag på dig; jag ämnar ej företa något mer i dag, så framt jag ej får svar på min annons om drosknumret. Men jag blir dig tacksam, om du i morgon ville fara med mig ner till Woking vid samma tid som i dag.»

Följaktligen reste vi nästa morgon tillsammans ner till Woking. Holmes hade ej fått något svar på sin annons, sade han, och intet nytt rörande saken hade kommit i dagen. Han kunde, när han så ville, göra sitt ansikte fullkomligt uttryckslöst, och jag var ej i stånd att av hans utseende sluta mig till, om han var nöjd eller ej. Hans konversation rörde sig, minns jag, om Bertillons mätningssystem, och han gav i entusiastiska ordalag luft åt sin beundran för den store franske vetenskapsmannen. Vi funno vår klient betydligt starkare och bättre än dagen förut; hans trogna vårdarinna ägnade honom likväl oavbrutet sina kärleksfulla omsorger. Han reste sig denna gång utan svårighet från soffan och gick oss till mötes.

»Vad nytt?» frågade han ivrigt.

»Några egentliga nyheter medför jag ej», svarade Holmes, »men det väntade jag ej heller. Jag har emellertid talat både med Forbes och med er morbror och dessutom satt i gång, en del efterforskningar, som möjligen kunna bli oss till nytta.»

»Ni har således ej uppgivit allt hopp?»

»Visst inte.»

»Gud välsigne er för de orden!» utbrast miss Harrison.

»Om vi äro tåliga och hålla modet uppe, måste sanningen till slut komma i dagen.»

»Vi ha mer att berätta er än ni oss», sade Phelps och slog sig åter ner på soffan.

»Ja, jag hoppades verkligen, att ni skulle ha något att tala om för mig.»

»Vi ha haft ett riktigt äventyr i natt.» Hans drag [ 68 ]fingo ett helt allvarligt uttryck, när han sade detta, och i hans ögon syntes ett skimmer av något, som liknade fruktan.

»Vet ni», fortsatte han, »jag börjar tro att jag, mig själv ovetande, är utsatt för någon slags vidunderlig konspiration, vars syftemål är att beröva mig såväl livet som hedern.»

»Nej, verkligen!» utbrast Holmes.

»Det låter otroligt, ty så vitt jag vet, har jag i hela världen ingen enda fiende. Men att döma av vad som förra natten skedde, måste det likväl finnas någon, som inte vill mig väl.»

»Tala om vad som hände!»

»Förra natten var det första gången sedan mitt insjuknande, som jag sov utan att en sköterska vakade över mig. Jag var så mycket bättre, att jag ej tyckte mig behöva hennes tjänster. Emellertid lät jag nattlampan brinna. Omkring klockan två på morgonen hade jag slumrat till, men väcktes hastigt av ett lätt buller, likt det ljud en råtta åstadkommer, när hon gnager på en bräda; jag låg en stund vaken och lyddes, i den tron, att det var ett av de små glupska djuren, som var i arbete. Men bullret blev allt starkare, och plötsligt hördes från fönstret ett skarpt klirrande, som om man häftigt slagit någon slags metall mot en annan. Jag reste mig förvånad upp på armbågen, och fick snart klart för mig, vad de olika ljuden betydde. De svagare hade orsakats av att någon försökte tränga ett verktyg in genom fönsterposten, och de starkare härrörde sig från fönsterkrokens avlyftande.

»Sedan blev det under tio minuter fullkomligt tyst; det föreföll, som ville inkräktaren se, huruvida jag vaknat av bullret eller ej. Därefter förnam jag ett sakta knakande — fönstret öppnades långsamt och med stor försiktighet. Nu kunde jag ej ge mig till tåls längre; mina nerver äro ej så starka, som de brukade vara. Jag rusade upp ur sängen och slog upp fönstret på vid gavel. En karl stod där utanför, men jag kunde ej se mycket av honom, ty han gav sig ögonblickligen i väg. Han var insvept i någon slags kappa eller mantel, som dolde nedre delen av ansiktet. Men en sak är jag fullt säker på: i ena handen höll han ett vapen — det såg ut som en lång kniv. Jag såg tydligt, hur den glimmade till, när han vände sig om och sprang.»

»Det här var ju högst intressant», sade Holmes. »Och vad gjorde ni sedan?»

»Om jag varit frisk och stark, skulle jag naturligtvis ha rusat efter karlen. Som det nu var, ringde jag av alla krafter för att väcka husets folk. Det har sig emellertid ej så lätt: ringledningen går till köket, och tjänarna ha sina rum uppe i vindsvåningen. Emellertid skrek och ropade jag också; mina rop väckte Joseph, och han alarmerade de andra. Joseph och stallknekten funno spår i blomsterrabatten nedanför fönstret, men på sista tiden har här varit så torrt, att det var fullkomligt lönlöst försöka följa spåren i gräset. På det trästaket, som skiljer trädgården från landsvägen, finns likväl, sägs det, ett ställe där någon hoppat över och då brutit sönder staketet. Jag har ännu ej underrättat de lokala myndigheterna om vad som i natt tilldragit sig; jag ansåg det bäst att först tala med er.»

Vår klients berättelse hade en utomordentlig verkan på Sherlock Holmes; han reste sig hastigt från sin plats och gick med snabba steg fram och åter i rummet.

»En olycka kommer aldrig ensam», sade Phelps småleende, fastän det tydligt syntes på honom, att hans nattliga äventyr gjort honom nervös och orolig.

»Ja, ni har då haft er beskärda del av otur och motgång», sade Holmes. »Tror ni, att ni är stark nog för en liten promenad runt omkring villan?»

[ 69 ]»Å, ja; en smula solsken skall göra mig gott. Joseph kan ju följa med.»

»Och jag också», sade miss Harrison.

»Det tror jag inte», sade Holmes och skakade på huvudet. »Jag är rädd för, att jag måste be er stanna kvar där ni är.»

Den unga damen återtog sin plats med en liten missbelåten min. Hennes bror sällade sig emellertid till oss, och vi gingo ut tillsammans alla fyra. Vi togo vägen kring gräsplanen fram till den unge diplomatens fönster. Som denne sagt, funnos på rabatten åtskilliga spår och märken, men alla otydliga och nästan utplånade. Holmes började undersöka dem, men fann saken lönlös; han ryckte på axlarna och återtog sin promenad.

»Jag tror inte, att man skall kunna komma någon vart med det här», sade han.

»Låt oss gå runt kring hela huset och se efter, varför inbrottstjuven valde just detta särskilda rum. De stora fönsterna i salongen och matsalen borde enligt min åsikt ha utövat större dragningskraft på honom.»

»De synas ju mycket bättre från landsvägen», inföll mr Joseph Harrison.

»Ja visst, ja! Men här finns en dörr, som han kunde ha försökt sig på. Vad är den till?»

»Tjänstefolket och leverantörerna gå in den vägen. Dörren är naturligtvis riglad om natten.»

»Har ni någonsin förr blivit på detta sätt oroad?»

»Nej, aldrig», svarade vår klient.

»Har ni mycket bordsilver i huset, eller andra dyrbarheter, som kunna locka till inbrott?»

»Ingenting av större värde.»

Holmes strövade långsamt huset runt med händerna i byxfickorna och en för honom ovanligt slö och likgiltig min.

»Å - det var sant», sade han till Joseph Harrison, »ni har ju funnit det ställe, där den nattlige fridstöraren hoppade över stängslet. Låt oss gå och se på det!»

Den unge mannen visade oss vägen till den plats, där trästaketet hade blivit sönderbrutet. Ett litet stycke av virket hängde löst; Holmes tog biten och undersökte den omsorgsfullt.

»Tror ni, att det här blev lösbrutet förra natten? Det ser bra mycket äldre ut, eller hur?»

»Nå ja, det är ju möjligt.»

»Och inte ser man några spår på andra sidan stängslet. Nej, av det här ha vi ingen hjälp att vänta. Låt oss gå tillbaka till sängkammaren och överlägga om, vad som vidare är att göra.»

Percy Phelps gick mycket långsamt, stödd på sin blivande svågers arm. Holmes ilade med snabba steg över gräsplanen; han och jag hunno fram till det öppna sängkammarfönstret långt före de andra två.

»Miss Harrison», sade Holmes med största eftertryck och allvar i rösten, »ni måste stanna kvar där ni nu är hela dagen. Låt ingenting beveka er att ens för ett par minuter lämna rummet. Det är av största vikt, att ni gör vad jag ber er om.»

»Er önskan skall naturligtvis bli uppfylld, mr Holmes», sade den unga flickan förvånad.

»Och när ni går till sängs, så rigla dörren på yttersidan och tag nyckeln med er. Lova mig att göra det!»

»Men Percy?»

»Han reser med mig till London.»

»Och jag måste stanna kvar här?»

»Ja, men det är för hans skull — för att hjälpa honom — tjäna hans sak. Skynda er! Lova, att göra som jag sagt!»

[ 70 ]Hon nickade samtyckande just som de bägge andre kommo fram till oss.

»Varför sitter du därinne och 'tjurar', Annie?» sade hennes bror. »Kom hit ut till oss i solskenet.»

»Nej, tack, Joseph. Jag har litet ont i huvudet, ock härinne är det så lugnt och svalt.»

»Vad ämnar ni nu ta er till, mr Holmes?» frågade vår klient.

»Jo, ser ni, vi få inte för de här biomständigheternas skull glömma huvudsaken. I och för mina undersökningar vore det bra, om ni kunde följa med oss upp till London.»

»Genast?»

»Så snart, ni möjligen kan. Låt oss säga om en timme.»

»Jag känner mig stark nog, och om jag verkligen kal vara till någon hjälp, så — — —»

»Ja visst — det är högst nödvändigt, att ni kommer med.»

»Vill ni kanske, att jag stannar över natten?»

»Jag skulle just föreslå er det.»

»Om då min vän från förra natten kommer på besök en gång till, skall han finna fågeln utflugen ur boet. Vi äro emellertid alla i edra händer, mr Holmes; ni får säga oss precis vad vi skola göra. Måhända vore det bäst, om Joseph följde med för att ta sig litet an mig?»

»Å, nej — det behövs inte; min vän Watson är läkare, som ni vet — han ser nog efter er och hjälper er. Med er tillåtelse äta vi lunch här, och sedan resa vi alla tre tillsammans upp till London.»

Hans förslag sattes genast i verkställighet. I enlighet med sitt till Holmes avgivna löfte stannade emellertid miss Harrison kvar i sängkammaren. Jag fattade ej avsikten med denna min väns manöver, så framt det ej var hans önskan att hålla henne borta från Phelps, som i glädjen över sin återvunna hälsa och sin utsikt att snart komma i verksamhet igen, deltog i vår måltid. Emellertid hade Holmes en ännu större överraskning i beredskap åt oss: när vi kommit ner till stationen och just skulle stiga in i kupén, förklarade han nämligen med största lugn, att han ingalunda ämnade lämna Woking.

»Det finns ett par små detaljer, som jag gärna skulle vilja komma på det klara med, innan jag ger mig av härifrån», sade han.

»Er frånvaro, mr Phelps, blir mig i viss mån till nytta. Watson, när ni kommit fram till London, så vore du hederlig, om du genast toge din vän med dig direkt till Baker Street, och stannade där med honom, tills jag kommer dit. Det är ju tur, att ni äro gamla skolkamrater — antagligen ha ni en hel mängd gemensamma minnen att gå igenom. Mr Phelps kan ju i natt disponera vårt gästrum; jag kommer hem i morgon till frukost — det finns ett tåg, som anländer till Waterloo klockan åtta.»

»Men våra efterforskningar i London?» frågade Phelps modstulet.

»De kunna gott anstå tills i morgon. Jag anser, att jag för tillfället kan uträtta viktigare saker här på platsen.»

»Vill ni då vara snäll säga ifrån på Briarbrae, att jag hoppas komma hem i morgon eftermiddag», ropade Phelps i samma ögonblick, som tåget gled ut från stationen.

»Antagligen går jag inte tillbaka till Briarbrae», svarade Holmes och viftade muntert med handen åt oss. Phelps och jag dryftade under resan vitt och brett hans plötsliga beslut, men lyckades ej utfundera något rimligt skäl för detsamma.

»Jag antar, att han vill försöka leta ut orsaken till [ 71 ]inbrottet förra natten; själv tror jag inte, att det var någon vanlig tjuv, som ville bryta sig in.»

»Vad är din åsikt då?»

»Ja, du må säga vad du vill och ge mina svaga nerver skulden, om det roar dig, men jag tror fullt och fast, att runt omkring mig spinnes en djup, politisk intrig och att man av någon för mig outgrundlig anledning siktar efter mitt liv. Det låter både inbilskt och absurt, men tänk på sista nattens händelser! Varför skulle en tjuv försöka bryta sig in i ett rum, där han ej kunde hoppas vinna något byte, och varför skulle han komma beväpnad med en lång kniv?»

»Är du säker på, att det inte var en vanlig mejsel?»

»Det är jag visst! Jag såg tydligt, hur knivbladet blixtrade till.»

»Men varför i hela världen skulle man med sådan hätskhet förfölja dig?»

»Ja, det är just det som är frågan.»

»Om Holmes hyser samma åsikt om saken som du, kan man ju förstå hans frontförändring. Under antagande, att din teori vore riktig, skall han ju, om han lyckas fånga den bov, som förra natten hotade dig, ha kommit ett bra stycke på väg i sina spaningar efter det försvunna dokumentet. Troligt är väl inte, att du skulle ha två fiender, av vilka den ene bestjäl dig och den andre hotar dig till liv och lem.»

»Men mr Holmes sade ju, att han ej ämnade sig til Briarbrae.»

»Jag har nu varit bekant med Holmes ganska länge och mig veterligt gör han aldrig någonting utan att ha goda skäl och grunder därför», sade jag, varefter vår samtal övergick till andra ämnen.

Men det var en lång, tröttsam dag för mig. Phelp var ännu svag efter sin svåra sjukdom, och hans olyckor gjorde honom nervös och retlig till lynnet. Förgäves försökte jag väcka hans intresse för Afghanistan, Indien, diverse sociala frågor — vad som helst, som kunde komma honom att för en stund åtminstone glömma sig själv. Han kom ständigt tillbaka till samma tema — det försvunna dokumentet — och höll tappert i med att gissa, undra och spekulera, än över vad Holmes nu gjorde, än över de nyheter, morgondagen skulle bringa oss. Ju längre det led på dagen, desto mer upprörd och nervöst orolig blev han.

»Hyser du obetingat förtroende till Holmes?» frågade han.

»Jag har sett honom göra många högst märkvärdiga saker och ting.»

»Men han har aldrig lyckats uppdaga en så mörk hemlighet som denna?»

»Å, jo visst! Jag vet, att han löst problem, i vilka det ej funnits på långt när så många ledtrådar som i ditt.»

»Men intet, där så stora intressen stått på spel?»

»Jo, det tror jag nog. Han har till exempel i högst viktiga angelägenheter varit anlitad av tre regerande furstehus i Europa.»

»Du känner honom ju så bra, Watson. Tror du, att han anser sig skola lyckas? Han är själv så tyst och outgrundlig — jag förstår mig alls inte på honom.»

»Han har ej sagt något till mig.»

»Det är ett dåligt tecken.»

»Tvärtom. Jag har ofta märkt, att han utan förbehåll talar om, när han tappat spåret. När han fått upp ett 'slag' och ej är fullt säker på, om det är det rätta, är han vanligen tyst och tankspridd. Och som det inte tjänar det minsta till, att vi sitta och oroa oss över saken, tycker jag det är bäst, min vän, att du kryper till kojs, så att du i morgon bittida med friskt mod och [ 72 ]stärkta krafter kan avvakta, vad dagen kommer att bära i sitt sköte.»

Slutligen lyckades jag övertala min gäst att följa mitt råd, fastän jag av hans nervösa, retliga sätt kunde sluta mig till, att sömnen länge skulle låta vänta på sig. Hans upprörda sinnesstämning var tydligen smittsam, ty själv låg jag vaken halva natten, funderande på det säregna problemet och uppfann hundratals teorier, den ena omöjligare än den andra. Varför hade Holmes stannat kvar i Woking? Varför hade han bett miss Harrison att stanna inne i sjukrummet hela dagen? Vad var orsaken till, att han ej velat låta mr Phelps' familj veta, varför han blev kvar på trakten? Jag bråkade min hjärna med att finna någon förklaring, som skulle kunna sammanjämka alla dessa fakta, och föll slutligen alldeles uttröttad i sömn.

Klockan sju vaknade jag och begav mig genast till Phelps' rum. Den stackars unge mannen såg glåmig och utmattad ut; han hade ej sovit en blund på hela natten. Hans första fråga var, om Holmes anlänt.

»Han kommer den tid han sagt, var säker på det», sade jag; »du får inte se honom en minut förr eller senare.»

Och jag fick rätt; strax efter klockan åtta stannade en droska framför vår port, och min vän steg ur. Från vår utkikspost i fönstret kunde vi se, att hans ena hand var förbunden och att hans ansikte var blekt och bistert. Han gick in i förstugan, men det dröjde en stund, innan vi hörde hans steg i trappan.

»Han ser ut som en slagen och förkrossad hjälte», sade Phelps, och jag var tvungen medgiva, att han hade rätt.

»Nå ja», sade jag, »när allt kommer omkring, så finnas nog de viktigaste ledtrådarna här i staden.»

Phelps utstötte en djup suck.

»Jag vet inte, hur det kommer sig», sade han, »men jag hade hoppats så mycket av hans beslut att stanna i Woking. Hans hand var emellertid inte ombunden så där i går. Vad kan ha hänt?»

»Har du skadat dig, Holmes?» frågade jag, när min vän steg in i rummet till oss.

»Å — det är bara en skråma, för vilken jag har min egen klumpighet att tacka», svarade han och nickade god morgon åt oss. »Er lilla 'affär', mr Phelps, är sannerligen en av de mest invecklade, jag varit med om.»

»Ja, jag fruktade alltid, att den skulle överstiga edra krafter.»

»Jag har upplevt en högst märkvärdig händelse.»

»Det där förbandet kring din hand skvallrar om ett riktigt äventyr», sade jag.

»Tala om din upplevelse för oss!» »Efter frukosten, min vän: Kom ihåg, att jag i dag redan under trettio mil inandats den starka Surrey-luften — den ger aptit. Jag antar, att intet svar på min annons avhörts? Nå ja — man kan ju inte begära, att allt skall lyckas.»

Bordet var dukat, och just som jag ämnade ringa, kom mrs Hudson in med teet och kaffet. Några minuter senare bar hon upp maten, och vi slogo oss ner. Holmes var hungrig som en varg, jag var nyfiken och Phelps dyster och modfälld.

»Mrs Hudson har riktigt utmärkt sig», sade Holmes och tog locket av en karott med höns i currysås. »Hennes matlagningskonst är litet enformig, men hon förstår lika bra som en skotska att anrätta en frukost. Vad har du där, Watson?»

»Ägg och bräckt skinka», svarade jag.

»Utmärkt! Vad vill ni ha, mr Phelps: hönsfrikassé med curry eller ägg och skinka?»

[ 73 ]»Tack, jag vill inte ha någonting.»

»Å — seså! Se efter vad som finns på fatet framför er.»

»Nej, tack! Jag har verkligen ingen lust att äta.»

»Som ni vill, då», sade Holmes med en liten komisk blinkning, »men ni har väl ingenting emot att servera mig litet av det goda innehållet.»

Phelps lyfte på locket, och i det han så gjorde utstötte han ett häftigt skrik och stirrade med vild blick och dödsbleka kinder på fatet. I dess mitt låg en liten rulle blågrått papper. Han släppte locket, grep med darrande hand tag i papperet, slukade det med ögonen och började därpå dansa omkring i rummet under högljudda glädjerop. Slutligen föll han ner i en länstol, så utmattad och förbi av den starka sinnesrörelsen, att vi måste hälla konjak i honom för att hindra honom från att svimma.

»Seså, seså!» sade Holmes lugnande och klappade honom på axeln. »Det var dumt av mig att på det här sättet så gott som skrämma livet ur er; men Watson kan tala om för er, att jag alltid älskat dramatiska effekter.»

Phelps fattade hans hand och kysste den.

»Gud välsigne er!» utropade han. »Ni har räddat min heder.»

»Nå ja, mitt rykte stod ju också på spel, ser ni», svarade Holmes. »Jag försäkrar er, att det är lika obehagligt för mig att misslyckas i en 'affär', som för er att ej till belåtenhet utföra ett uppdrag i tjänsten.»

Phelps stoppade det dyrbara dokumentet ner i innerfickan på sin rock.

»Jag har inte hjärta att längre hålla er från er frukost, och likväl förgås jag av nyfikenhet att få höra, var det var och hur ni lyckades komma åt det.»

Sherlock Holmes tömde sin kaffekopp och vände sedan sin uppmärksamhet åt äggen och den bräckta skinkan. Slutligen reste han sig, tände sin pipa och slog sig ner i sin länstol.

»Jag skall först tala om för er, vad jag gjorde; sedan ska' ni få höra, hur jag kom på den tanken att handla så, som jag gjort», sade han. »När ni rest tog jag mig en uppfriskande promenad genom en av de vackraste delarna av Surrey till en liten by, som heter Ripley; där drack jag mitt te, fyllde min resflaska med konjak och stoppade ett par smörgåsar i fickan. I Ripley stannade jag tills ganska sent på eftermiddagen, styrde så mina steg mot Woking och befann mig strax efter solnedgången på stora landsvägen utanför Briarbrae.

»Där väntade jag tills allt var lugnt och stilla — jag tror inte, att vägen någonsin är starkt trafikerad — och klättrade så över staketet in i trädgården.»

»Men nog stod väl grinden öppen?» utbrast Phelps.

»Ja visst; men min smak är olik alla andras — jag föredrog staketet. Jag valde det ställe, där tre höga granar växa tätt bredvid varandra, och i skydd av dem kom jag över, utan att någon i huset blivit mig varse. Jag hukade mig ner bland buskarna på motsatta sidan och kröp på alla fyra från den ena till den andra — se bara, hur mina byxor se ut! — tills jag uppnått den grupp av rhododendron, som står mitt emot fönstret i ert f. d. sjukrum. Där slog jag mig helt beskedligt ned och väntade.

»Rullgardinerna i ert rum voro ej nerfällda och jag kunde se, att miss Harrison satt vid bordet och läste. Klockan var en kvart över tio, när jag såg henne lägga igen boken, bomma till fönsterluckorna och lämna rummet. Jag hörde henne stänga dörren och var övertygad om, att hon även riglat den utifrån och tagit nyckeln med sig.»

[ 74 ]»Riglat den?» utbrast Phelps.

»Ja, jag hade bett miss Harrison rigla dörren på yttersidan och taga nyckeln med sig, när hon begav sig till sitt eget rum. Hon utförde till punkt och pricka de förhållningsorder jag givit henne; utan hennes medverkan skulle ni säkerligen ej nu ha det dyrbara dokumentet i er ficka. Hon lämnade således, som jag redan sagt, rummet; ljusen släcktes i hela huset, och jag satt hopkrupen bland rhododendronbuskarna och väntade.

»Det var en vacker, varm natt, men vakan föreföll icke dess mindre lång och tröttsam. Man erfar naturligtvis samma slags spänning, som en jägare känner, där han vid randen av den strida strömmen ligger och lurar på det ädla villebrådet. Men tiden gick likväl långsamt — ytterst långsamt — ungefär med samma snigelgång, som när du och jag, Watson, vakade i den lilla tysta kammaren, där vi voro sysselsatta med att lösa det problem, du givit namnet 'Det spräckliga bandet'. Kyrkklockan i Woking slog varje kvart, men mer än en gång trodde jag, att den hade stannat. Slutligen — klockan var då ungefär två på morgonen — hörde jag plötsligt ljudet av en rigel, som drogs ifrån, och av en nyckel, som försiktigt vreds omkring i låset. Ett ögonblick senare öppnades dörren till köksingången och mr Joseph Harrison visade sig, belyst av det klara månskenet.»

»Joseph!» utropade Phelps.

»Han var barhuvad, men hade ett slags svart mantel eller kappa kastad över axeln, så att han ögonblickligen skulle kunna skyla sitt ansikte, om han så funne av nöden. Han smög sig på tå fram i skuggan av huset, och när han uppnått fönstret, stack han ett långt knivblad in i fönsterspringan och lyfte av krokarna, varefter han öppnade fönstret, trängde kniven in genom en springa i luckorna, vred bommen åt sidan och slog upp luckorna på vid gavel.

»Från mitt gömställe kunde jag överskåda hela rummet och bevaka hans minsta rörelse. Han tände de bägge ljusen, som stodo på kaminfrisen, och började sedan vika upp golvmattan i det hörn, som är närmast dörren. När detta väl var gjort, tog han lös en fyrkantig brädlapp, en sådan, som vanligen lägges över de ställen, där gasrör äro hopfogade. Det lilla trästycket tjänade i själva verket till att betäcka den T-formade fog, som sammanbinder gasledningen mellan köket och övre våningen. Ur den lilla fördjupningen framtog han en pappersrulle, lade brädstumpen på sitt ställe igen, vek mattan tillrätta och — föll rakt i armarna på mig, där jag stod tätt invid fönstret.

»Han är egentligen svårare att handskas med, än jag trodde, den här master Joseph. Med kniven i högsta hugg rusade han på mig; två gånger måste jag slå ikull honom, innan jag lyckades få bukt med honom. Ett duktigt sår i ena handen hade han tillfogat mig, och mordlystnaden gnistrade ur det enda öga, han kunde begagna, när jag slutat med honom. Emellertid fick jag karlen att ta reson och ge mig dokumentet. Sedan jag väl fått det i mina händer, släppte jag honom lös, men telegraferade utförligt till Forbes i morgse. Om han är kvick i vändningarna kan han måhända fånga fågeln. Men i händelse han, som högst troligt är, finner boet tom, så är det desto bättre för regeringen. Jag inbillar mig, att lord Holdhurst i första och mr Percy Phelps i andra rummet helst skulle se, att saken ej droges inför domstol.»

»Store Gud!» utbrast vår klient utom sig av häpnad.

»Är det verkligen möjligt, att det stulna dokumentet under dessa nio ångestfulla veckor var gömt i mitt sjukrum?»

[ 75 ]»Ja, det var det.»

»Och Joseph! Skulle han vara en sådan skurk — en usel, gemen tjuv!»

»Hm! Jag fruktar, att Josephs karaktär är svårfatligare och lömskare, än man av hans utseende kunde, förmoda. Att döma av vad jag i morgse hörde av honom själv, har han kastat sig in på börsspekulationer, förlorat en hel massa pengar och var färdig till vad som helst, bara han kunde få sina affärer upphjälpt Och som han är en ovanligt egoistisk natur, lät han varken sin systers framtida lycka eller ert goda namn och rykte stå hindrande i vägen, när tillfälle till penningeförvärv erbjöd sig.»

Percy Phelps lutade sig utmattad tillbaka i sin stol.

»Det går runt i huvudet på mig», sade han; kan knappt fatta, att vad ni säger är sant.»

»Den förnämsta svårigheten i det problem, ni bett mig lösa», sade Holmes på sitt dogmatiserande sätt, »låg i det faktum, att ledtrådarna och bevisen voro alltför många — det väsentliga blev ofta fördunklat och dolt av det, som var mindre viktigt. Av alla de fakta, som framlades för oss, måste vi välja dem, vi ansågo oundgängliga och sedan sätta ihop dem så, att vi fingo en klar överblick av händelsernas gång. Jag hade redan från början misstänkt Joseph, alldenstund, ni sagt er vilja råka honom den kvällen och det därför var troligt, att han på väg ner till stationen skulle uppsöka er — han kände ju mycket väl till utrikesministeriet. När jag så fick veta, att någon varit så högst angelägen om att komma in i det sovrum, i vilket ingen utom Joseph kunde ha gömt något — ni talade ju om för mig, att Joseph hals över huvud måst', lämna sitt rum och avstå det åt er — förvandlades min misstanke till visshet, i synnerhet, som försöket att intränga i rummet gjordes samma natt, som sjuksköterskan ej vakade över er, något som bevisar, att inkräktaren var väl underrättad om vad som tilldrog sig i huset.»

»Så blind jag har varit!»

»De med saken förknippade omständigheterna te sig så vitt jag kan räkna ut, på följande sätt:

»Mr Joseph Harrison kom från Charles Street in i ert ämbetsrum strax efter det ni lämnat detsamma. Som han ej fann någon där, ringde han genast, och i samma ögonblick blev han varse de på ert skrivbord liggande papperen. Ett hastigt ögonkast övertygade honom om, att slumpen spelat honom i händer ett viktigt, högst värdefullt dokument; han stoppade det med blixtens hastighet i sin ficka och gick sin väg. Som ni minns förgingo ett par minuter, innan den sömndruckne vaktmästaren fäste er uppmärksamhet på ringklockan, och under den tiden hann tjuven komma undan.

»Han reste med första tåg till Woking, och sedan han genomläst sitt byte och försäkrat sig om, att det verkligen var högst värdefullt, gömde han det på ett ställe, som tycktes honom mycket säkert, i avsikt att efter ett par dar taga fram det och erbjuda det åt franska regeringen eller åt vem, som ville betala honom bra. Så kom ni plötsligt och oväntat hem. Utan en minuts förberedelse måste han lämna sitt rum, och från den stunden voro alltid åtminstone två personer därinne; deras närvaro hindrade honom att ta fram sin dolda skatt. Situationen måste ha varit alldeles outhärdlig för honom. Äntligen trodde han sig se en utväg. Han försökte smyga sig in, men misslyckades till följd av er sömnlöshet. Ni kommer kanske ihåg, att ni den kvällen ej tog er vanliga sömndryck?»

»Ja, det minns jag.»

»Troligen hade han tagit sina mått och steg för att [ 76 ]drycken skulle verka; han tycktes vara viss på, att ni sov. Jag insåg naturligtvis, att han ämnade förnya sitt försök, så snart han trodde sig säker för upptäckt. Det önskade tillfället fick han, när ni reste hemifrån. Jag höll miss Harrison kvar inne i rummet hela dagen, så att han ej skulle kunna gå oss i förväg. Sedan jag låtit honom förstå, att kusten var klar, ställde jag mig, såsom jag förut beskrivit, på lur. Jag visste redan, att papperen funnos inne i sjukrummet men hade ingalunda lust att riva upp golv och panel för att 'söka efter dem. Jag lät honom själv ta fram dem från deras gömställe och sparade mig en god del besvär. Är det något annat i händelsens gång, som jag kan klargöra för er?»

»Varför valde han fönstret, när han ämnade smyga sig in?» frågade jag.

»Han kunde ju lika gärna ha gått in genom dörren.»

»För att uppnå denna måste han passera förbi sju sovrum; från fönstret kunde han dessutom lätt komma ut i trädgården. Något mer?»

»Ni tror väl inte», sade Phelps, »att det var hans avsikt att mörda? Kniven skulle troligen bara användas som bräckverktyg.»

»Det är ju möjligt», svarade Holmes och ryckte axlarna. »Allt vad jag med bestämdhet vet är, att i Joseph Harrison är en herre, åt vars nåd och barmhärtighet jag högst ogärna skulle vilja anförtro mig.»