Diana (1904)/Del 1/Kapitel 16

←  Fortsättning på Dianas historia. — Giftermålet.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Fortsättning på Dianas historia. — Giftermålet.

Huru Henri III reste och huru lång tid han behöfde för att färdas från Paris till Fontainebleau.  →

XVI.
FORTSÄTTNING PÅ DIANAS HISTORIA. — GIFTERMÅLET.

Under tiden hade de båda männen från rue Saint-Paul smugit sig tätt intill husraden och stannat nedanför våra fönster.

Vi öppnade ljudlöst ett af dem på glänt.

— Är du säker på att det är här? frågade en röst nedanför.

— Fullkomligt, ers höghet. Det är femte huset från hörnet vid rue Saint-Paul.

— Tror du, att nyckeln passar?

— Ja visst! Jag har ju tagit aftryck af låset.

Jag grep häftigt Gertrude i armen.

— Och sedan vi ha kommit in?

— Det blir min sak. Kammarjungfrun öppnar nog för oss. Ers höghet får begagna guldnyckel.

— Nå, så öppna då!

Vi hörde nyckeln vridas om i låset — men i detsamma rusade de fem männen i bakhållet vid muren fram och störtade sig öfver hertigen och Aurilly under ropet: “Död åt dem! Död!”

Jag förstod ingenting af allt detta, men instinkten sade mig, att vi hade fått en oväntad hjälp, och jag föll på knä och tackade Gud.

Men så snart hertigen sade hvem han var, tystnade ögonblickligen deras vilda rop och alla de anfallande stucko sina vapen i skidan.

— Ja, det var inte hertigen de ville åt, sade Bussy, det var mig.

— I alla händelser gick hertigen nu sin väg, fortfor Diana. Han gick åt rue de Jouy, medan de fem adelsmännen återigen lade sig på lur i sitt bakhåll vid rue des Tournelles. Det var klart, att ingen fara längre hotade oss denna natt, ty det var inte mig de fem adelsmännen ville åt. Men vi kände oss likväl alltför oroliga och upprörda att kunna gå till sängs. Vi stodo fortfarande kvar vid fönstret, som om vi hade anat att någonting märkvärdigt skulle inträffa. Och vi behöfde inte vänta länge. En ryttare närmade sig på rue Saint-Antoine. Det var antagligen honom som de fem väntade på i sitt bakhåll, ty så snart de blefvo honom varse, skreko de: “Till vapen!” och störtade sig öfver honom. Ni vet för öfrigt allt, som hände denne riddersman, herr de Bussy, eftersom det var ni själf.

— Tvärtom, madame, sade Bussy, jag vet ingenting alls mer än striden, ty jag svimmade efteråt.

— Det är öfverflödigt att säga er med hvilket intresse vi följde denna ojämna strid, som ni utkämpade med så mycken tapperhet, sade Diana med en lätt rodnad. Hvarje nytt skifte af kampen kom oss att rysa, att uppge höga rop af förskräckelse eller att bedja. Vi sågo er häst sjunka till marken och trodde att ni var förlorad. Men den tappre Bussy gjorde sig fortfarande förtjänt af sitt rykte. Ni kämpade, omringad af motståndare, och drog er slutligen tillbaka mot muren, hela tiden stridande som ett rasande lejon. Ni stödde er mot porten till vårt hus, och Gertrude och jag fingo plötsligt samma tanke, nämligen att gå ned och öppna den för er. Hon gaf mig en frågande blick. “Ja”, sade jag endast, och så skyndade vi båda ur rummet. Våra barrikader hindrade oss emellertid några sekunder, och då vi kommo ut i korridoren hörde vi porten slås igen. Vi hejdade våra steg och stodo orörliga. Hvem var det som hade gått in, och hur hade den okände kommit in?

Snart hörde vi steg därnere i gången, manliga steg, som nalkades trappan, ehuru vacklande och osäkra. Vi sågo en man famla omkring därnere, och plötsligt stapplade han och föll vid foten af trappan. Det var tydligt, att han icke var förföljd, utan att han hade lämnat sina angripare på andra sidan om porten, som lyckligtvis ej hade stängts af hertigen. Och nu var den okände farligt — ja, kanske dödligt sårad, och låg afsvimmad nedanför trappan. Vi hade naturligtvis ingenting att frukta af honom, men han var däremot i behof af vår hjälp.

— Gå efter lampan! sade jag till Gertrude.

Hon gick genast in efter den och vi sågo, att vi inte hade bedragit oss. Ni låg afsvimmad därnere och vi förstodo, att ni var den tappre ädlingen, som hade försvarat sig så modigt. Utan den minsta tvekan beslöto vi oss för att komma er till hjälp.

Inom ett par minuter hade vi burit er upp i mitt rum och lagt er på sängen. Men ni var fortfarande afsvimmad, det var nödvändigt att skaffa hit en kirurg. Gertrude kom ihåg, att hon några dagar förut hade hört talas om en synnerligt skicklig ung läkare, som verkställt en underbar operation. Hon visste till och med hans adress och erbjöd sig att gå efter honom.

— Men han skulle kunna förråda oss, invände jag.

— Var lugn! Jag skall ta mina försiktighetsmått, sade hon.

Gertrude är en både modig och klok flicka, fortsatte Diana, och jag litade helt och hållet på henne. Hon tog med sig litet pengar, portnyckeln och min dolk — och jag stannade hos er, bedjande för ert väl.

— Jag var gunås omedveten om min lycka, madame, sade Bussy.

Efter en kvart kom Gertrude tillbaka med den unge kirurgen, som hade följt henne med förbundna ögon. Jag stannade i salongen, medan hon förde honom in till er. Och först där fick han ta bort bindeln.

— Ja, sade Bussy, just då kom jag till sans. Jag såg ert porträtt, och jag tyckte mig äfven se er komma in.

— Det gjorde jag verkligen också. Oron för er gjorde mig oförsiktig. Jag växlade några ord med den unge kirurgen. Han undersökte er blessyr och gaf mig lugnande svar.

— Allt detta har stannat i mitt minne, sade Bussy, ehuru jag ej var fullt säker på att det inte var en dröm.

— När kirurgen hade skött om ert sår, tog han ur sin ficka en liten flaska, innehållande en röd vätska, hvarmed han fuktade edra läppar. Han sade, att den skulle dämpa febern och försänka er i sömn. Strax därefter slöt ni verkligen ögonen och föll åter i vanmakt. Jag blef rädd, men doktorn lugnade mig. Allt var som det skulle, försäkrade han, och nu skulle man endast låta er sofva. Gertrude knöt återigen bindeln för hans ögon och förde honom tillbaka till hans port, men hon trodde sig ha märkt, att han räknade stegen under vägen.

— Det gjorde han verkligen, madame, sade Bussy.

— Och detta skrämde oss, han kunde ju förråda oss. Vi beslöto nu att utplåna hvarje spår af den gästvänlighet vi hade visat mot er. Men först och främst måste vi skaffa bort er. Jag uppkallade hela mitt mod. Klockan var två på natten och gatorna voro fullkomligt öde. Gertrude svarade för att hon skulle kunna lyfta er. Hon gjorde det också med min hjälp, och vi buro er ända till Temples vallgraf, hvarefter vi återvände hit, själfva bestörta öfver den djärfhet, som förmått två ensamma kvinnor att gå ut vid en tid på dygnet, då till och med modiga män helst voro försedda med följeslagare. Men Gud vakade öfver oss. Vi mötte ingen lefvande själ och återkommo obemärkta. När jag väl befann mig härinne, tog dock naturen ut sin rätt — jag svimmade.

— Ack, madame, hur skall jag någonsin kunna vedergälla hvad ni har gjort för mig? sade Bussy och sammanknäppte sina händer.

Nu inträdde en kort tystnad, hvarunder Bussy varmt betraktade Diana, som satt med hufvudet stödt mot handen. Just då ljödo ett par vibrerande klockslag från kyrkan Sainte-Cathérine.

— Två! utbrast Diana och spratt till. Klockan är två på natten, och ni är ännu kvar här.

— Skicka inte bort mig förrän jag har fått veta allt, madame! Därigenom kan jag möjligen finna en utväg att vara er till gagn. Antag att försynen har gifvit er en bror, och säg honom hvad han kan göra för sin syster!

— Ack, ni kan inte längre göra någonting för mig, sade den unga kvinnan. Det är för sent.

— Säg mig hvad som tilldrog sig här dagen efter! bad Bussy. Under hela den dagen tänkte jag uteslutande på er, ehuru jag inte var säker på att ni var någonting annat än en dröm eller en feberfantasi.

— Den dagen gick Gertrude ut och träffade Aurilly, svarade Diana. Och Aurilly var mera efterhängsen än någonsin. Han sade inte ett ord om det, som händt kvällen förut, men han begärde enträget, att jag skulle ta emot hertigen. Gertrude föregaf, att det måhända kunde gå för sig, men begärde att jag skulle få betänketid till onsdagen, det vill säga tills i dag. Aurilly lofvade, att hertigen skulle försöka behärska sin otålighet till dess, och vi hade således tre dagar på oss. Samma kväll kom herr de Monsoreau tillbaka. Vi berättade allt för honom utom det, som stod i samband med er. Vi talade om, att hertigen hade öppnat porten föregående kväll med en falsk nyckel, men att han i samma ögonblick blifvit öfverfallen af fem adelsmän, af hvilka jag hört en kallas d'Epernon och en annan Quélus.

— Ja, ja — jag har redan hört talas om det där, sade grefven. Han har således en falsk nyckel. Jag kunde just tro det.

“Gertrude och jag buro er ända till Temples vallgraf.”

— Skulle man inte kunna byta om lås? frågade jag.

— Då låter han göra en ny nyckel, sade grefven.

— Eller också sätta vi rigel innanför porten?

Då tar han tio man med sig, och för en sådan styrka måste alla lås och riglar ge vika.

— Men den väntade tilldragelsen, som skulle ge er makt öfver honom?

— Den är uppskjuten — kanske för alltid.

Jag förstummades och kände kallsvetten pärla fram i min panna — jag insåg tydligt och klart, att min enda utväg att undgå hertigen af Anjou var att bli grefvens hustru.

— Genom sin förtrogne har hertigen förbundit sig att vänta till onsdags afton, sade jag, och nu ber jag er om uppskof till om tisdag.

— Jag skall infinna mig här tisdags afton vid samma tid som nu, svarade grefven.

Utan ett ord vidare bugade han sig och gick.

Jag observerade honom från fönstret. Han gick ej sin väg, utan ställde sig på post i det mörka hörnet vid hötel des Tournelles; han tycktes ha för afsikt att vaka öfver mig hela natten. Men vid hvarje nytt bevis på denne mans hängifvenhet kändes det som ett dolkstygn hade genomborrat mitt hjärta.

De två närmaste dagarna förgingo med blixtlik hastighet; hvad jag led under dessa alltför snabbt flyende timmar är omöjligt att beskrifva.

Då tisdagen led mot sitt slut var jag alldeles tillintetgjord, alla mina känslor tycktes småningom ha dött bort. Jag var kall, stum och känslolös som en staty. Mitt hjärta slog visserligen, men hela mitt öfriga jag tycktes ha upphört att lefva. Gertrude höll sig vid fönstret. Jag satt på en stol och torkade emellanåt svetten från min panna. Plötsligt sträckte Gertrude ut sin hand mot mig. Denna gest skulle förut ha kommit mig att spritta till, men nu förblef jag lika slapp och slö.

— Se, mademoiselle! utbrast hon.

— Hvad är det? frågade jag.

— Fyra män — jag ser fyra män komma hitåt — de öppna porten och gå in!

— Låt dem komma, svarade jag utan att röra mig ur stället.

— Men det är kanske hertigen af Anjou med Aurilly och ett par af hans svit!

Jag svarade icke, men jag tog fram min dolk och lade den bredvid mig på bordet.

— Å! Låt mig åtminstone se efter! utbrast Gertrude och rusade mot dörren.

— Gör det, svarade jag.

Gertrude kom genast tillbaka.

— Det är grefven, mademoiselle, sade hon.

Jag gömde åter dolken vid mitt bröst utan att säga ett ord och förblef sittande med blicken riktad mot dörren.

Grefven blef antagligen förskräckt öfver min blekhet.

— Hvad var det Gertrude sade? utropade han. Att ni trodde det var hertigen, som kom, och att ni skulle ha tagit ert eget lif, om så hade varit?

Det var första gången jag såg honom rörd, men var denna rörelse verklig eller konstlad?

— Det var orätt af Gertrude att tala om detta för er, herr grefve, svarade jag. Men eftersom det inte var hertigen, så är ju allt bra igen.

Det uppstod en kort tystnad.

— Ni vet, att jag inte har kommit ensam? sade grefven långsamt.

— Gertrude sade, att hon såg fyra män komma hit.

— Och ni förstår måhända hvilka mina följeslagare äro?

— Jag antar, att det är prästen och två vittnen.

— Ni är således beredd att bli min hustru?

— Det är ju redan en afgjord sak. Men jag vill påminna er om vår öfverenskommelse. Det uppgjordes att såvida jag inte insåg att tvingande omständigheter förelågo, så skulle vi ej vigas utan min fars närvaro.

— Jag kommer fullkomligt väl ihåg detta villkor, mademoiselle. Men tror ni inte att tvingande omständigheter förefinnas just nu?

— Det tror jag.

— Och alltså?

— Alltså samtycker jag att gifta mig med er, herr grefve. Men kom ihåg, att jag blir er hustru endast till namnet tills jag får återse min far.

Grefven rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.

— Mademoiselle, sade han, jag vill på intet sätt tvinga er. Vill ni ta tillbaka ert löfte, så gör det, men …

Han gick fram till fönstret och såg ned på gatan.

— Se hit, tillade han.

Jag steg upp, lockad af den hemlighetsfulla makt, som drifver oss att försäkra oss om vår olycka. Nedanför fönstret såg jag en man insvept i kappa, tydligen forskande efter något medel att komma in i huset

— Ack min Gud! utbrast Bussy. Och det var i går, säger ni?

— I går afton vid niotiden.

— Fortsätt! bad Bussy ångestfullt.

— Efter en kort stund såg jag ännu en mörk gestalt närma sig med lykta i hand.

— Hvad tänker ni om dessa båda män? frågade herr de Monsoreau.

— Jag tänker att det är hertigen och hans förtrogne, svarade jag.

Bussy drog en djup suck.

— Befall, mademoiselle — skall jag gå eller stanna?

Jag tvekade ett par ögonblick. Ja, oaktadt min fars bref, oaktadt det löfte jag gifvit och den öfverhängande rysliga faran tvekade jag ändå! Och om de båda männen inte hade varit där nere …

— Jag olycklige! utropade Bussy. Mannen i kappan var jag — och den med lyktan var doktor Rémy — den unge kirurgen, som ni förut hade låtit hämta …

— Var det ni? utbrast Diana bestört.

— Ja, det var jag! Mer och mer öfvertygad om, att mina minnen voro verklighet, försökte jag återfinna huset, där jag varit, rummet där jag hade legat, och ängeln, som hade visat sig för mig. Jag olycklige!

“Och ni är således hans hustru?” frågade han häftigt.

Bussy tycktes förkrossad af det hårda öde, som hade begagnat honom som redskap till att förmå Diana att ge sin hand åt grefven.

— Och ni är således hans hustru? frågade han häftigt.

— Ja, sedan i går, svarade Diana.

Det uppstod en ny tystnad, hvarunder bådas pulsar flögo med ilande fart.

— Men säg mig hur ni har kommit hit? frågade Diana. Hur kan ni befinna er här i huset?

Bussy visade henne nyckeln.

— En nyckel! utropade Diana. Hvar har ni fått den?

— Gertrude hade ju lofvat hertigen att han skulle bli mottagen här i kväll. Men hertigen hade förut gått på lur och sett både mig och herr de Monsoreau här. Han fruktade att råka ut för någon snara och skickade därför mig i sitt ställe.

— Och ni åtog er detta uppdrag? sade Diane förebrående.

— Det var min enda utväg att få återse er. Inte kan ni vara ond på mig för att jag har kommit hit att söka mitt lifs högsta glädje och dess djupaste sorg?

— Jo, det hade varit bättre att ni aldrig hade återsett mig, sade Diane, så skulle ni snart ha glömt mig.

— Ni misstar er, madame! sade Bussy. Det är försynen, som har sändt mig hit, för att jag skall sprida ljus öfver de usla ränker, för hvilka ni har fallit offer. Från första ögonblick jag såg er, kände jag, att mitt lif tillhör er. Och åt den uppgift jag ålagt mig skall jag ägna mig med hela min själ. Har ni ännu inte hört något från er far?

— Nej, tyvärr! svarade Diana, jag vet ingenting alls om honom.

— Var lugn, madame, jag skall skaffa er underrättelser om honom, sade Bussy. Och behåll nu i vänligt minne den, som från och med denna stund lefver och andas endast för er!

— Men nyckeln? sade Diana oroligt.

— Nyckeln? upprepade Bussy. Jag återlämnar den till er, ty jag vill ej ta den ur någon annans hand än er egen. Men jag ger er en adelsmans ord på att aldrig skulle en syster kunna lämna nyckeln till sin port i en mera hängifven och vördnadsfull brors händer.

— Jag tror den tappre Bussy på hans ord, sade Diana. Tag den.

Hon gaf honom nyckeln.

— Inom fjorton dagar skola vi ha ryckt masken af den ränkfulle herr de Monsoreau, madame, sade Bussy. Han bugade sig vördnadsfullt för Diana med ett uttryck af varmaste kärlek och djupaste sorg i sina ögon. I nästa sekund var han borta.

Diane lutade sig mot dörrposten för att lyssna efter hans försvinnande steg. Ljudet af dem hade upphört för länge sedan, men Diana de Monsoreau stod ännu kvar och lyssnade med häftigt klappande hjärta och ögonen fulla af tårar.