Diana (1904)/Del 1/Kapitel 17
XVII.
HURU HENRI III RESTE OCH HURU LÅNG TID HAN BEHÖFDE FÖR ATT FÄRDAS FRÅN PARIS TILL FONTAINEBLEAU.
Den nya dagen, hvars bleka sol höjde sig bland rödaktiga moln fyra eller fem timmar efter de tilldragelser vi nyss ha berättat, var bestämd att bevittna kung Henri III:s afresa till Fontainebleau, där en stor jakt skulle äga rum två dagar efteråt. En sådan utfärd skulle af hvarje annan regent ha företagits ganska obemärkt, men Henri III gjorde nu som vanligt stort buller af sin utflykt.
När klockan led mot åtta på morgonen kom en skara adelsmän i pälsfodrade kappor, ridande på präktiga gångare genom slottets stora port. Därefter följde en massa pager, vidare en hop lakejer och slutligen ett kompani af schweizergardet omedelbart framför det kungliga åkdonet, som drogs af åtta rikt munderade mulåsnor och förtjänar att särskildt beskrifvas.
Det var en aflång, fyrkantig maskin på fyra hjul, femton fot lång och åtta fot bred, invändigt alltigenom madrasserad och full af kuddar, utvändigt öfvertäckt med draperier af brokad. I bergstrakter och andra svåra passager ersattes mulåsnorna af en massa oxar, hvilkas långsamma och starka dragkraft visserligen icke påskyndade färden, men däremot försäkrade de resande om att komma fram två eller tre timmar senare än eljest hade varit fallet.
I detta vidunderliga åkdon färdades nu kung Henri och hela hans hof med undantag af drottning Louise, som så sällan visade sig vid sin gemåls sida, utom vid pilgrimsfärder och botprocessioner, att man knappt fäste någon uppmärksamhet vid hennes frånvaro.
Där satt således först och främst kung Henri III, vidare hans lifmedikus Marc Miron, hofkaplanen, vår gamle bekante, hofnarren Chicot, fem eller sex af de för tillfället mest favoriserade gunstlingarna — Quélus, Schomberg, d'Épernon, D'O och Maugiron, samt ett par stora vindthundar, som rörde sig fritt bland alla dessa människor och oupphörligt gäspade af alla krafter. Vidare fanns där en liten korg med små engelska hundvalpar, hvilken kungen än höll i knäet och än bar hängande om halsen i ett band.
Ur ett slags nisch, inrättad till detta ändamål, framlockades emellanåt en hynda, som gaf di åt hela detta yngel, då och då medlidsamt betraktad af de båda stora vindthundarna, hvilka under tiden roade sig med att nosa på radbandet af dödskallar, som skramlade vid kungens vänstra sida, och voro tillräckligt säkra på sin herres särskilda gunst för att ej visa någon afund.
Uppe i åkdonets tak hängde en förgylld bur, som innehöll turturdufvor af det allra vackraste slag, snöhvita med två svarta ränder kring halsen. Och när händelsevis damer deltogo i kungens utfärder, ökades menageriet med två eller tre markattor, hvilka djur starkt favoriserades af de eleganta skönheterna vid den siste Valois’ hof.
I en förgylld nisch stod en bild af den heliga jungfrun, huggen i marmor af Jean Goujou för Henri II:s räkning. Himladrottningen tycktes förvånad betrakta hvad hon här såg.
Alla pamfletter från den tiden — de voro icke få — och alla satirer på vers, som kringströddes i massor, gjorde kung Henris koloss till åkdon den äran att sysselsätta sig med denna förhånade Noaks ark.
Kung Henri hade tagit plats längst in i åkdonet nedanför madonnans bild. Vid hans fötter sutto Quélus och Maugiron, ifrigt upptagna af att fläta sidenband, en sysselsättning, som på den tiden var på högsta modet bland unga adelsmän. Schomberg satt i ett hörn och broderade en ny devis på sin vapensköld; i ett annat hörn voro kaplanen och doktorn i ifrigt samspråk. D'O och d'Épernon stodo och hängde vid fönstren; de hade synbarligen blifvit väckta för tidigt, ty de gäspade i kapp med hundarna. Chicot satt vid dörröppningen med benen dinglande utanför, färdig att stiga ur och i, allt efter hur det föll honom in. Han var outtröttlig i sina kvickheter på nästans bekostnad. När man passerade Châteletplatsen, uppstämde han plötsligt en andlig sång.
Kaplanen vände sig om och såg på honom med rynkade ögonbryn.
— Akta dig, vän Chicot! sade hans majestät. Du får gärna gå så illa som helst åt mina gunstlingar och mig själf, du må till och med vara frispråkig gent emot vår Herre, ty han är god, men kyrkan måste du låta vara i fred!
— Tack för rådet, min son, sade Chicot. Jag kom verkligen inte ihåg, att vi ha den högvördige herr slottskaplanen med oss. Men nu ser jag, att han står där borta och pratar med doktorn om den siste, som de gemensamt ha skickat i jorden. Nåja, du har rätt, — det är ett måttligt nöje att sjunga psalmer. Jag har mera lust att sjunga min nyaste visa för dig.
— Är melodien också ny? frågade kungen.
— Nej, det är den gamla vanliga trallen, sade Chicot och började sjunga med full hals:
Kungen han har skulder — minst hundra millioner …
— Å, jag är skyldig mycket mer än så, sade Henri. Nu tycks du inte ha reda på dig.
Chicot började oförfärad om igen:
Kungen han har skulder — två hundra millioner,
som folket får betala med slit och släp och brist,
för sötungarna hans ska få vältra sig i lyx.
— Bravo, Chicot! sade Quélus, du har en charmant röst! Hur lyder andra versen, min vän?
— Hör du, Valois, sade Chicot utan att svara Quélus, du får lof att säga till dina små vänner, att de inte kalla mig för sin vän! Jag tar det som en näsvishet.
Och han fortsatte att sjunga:
Se på dem, så fina, så sprättiga de gå här
och ingenting i världen är godt nog åt de små,
som kungens hjärta vunnit långt framför bror d'Anjou.
Gunstlingarna skrattade. Hertigen af Anjou var deras personliga fiende och de hälsade hvarje angrepp mot honom med förnöjelse.
— Jag är trött på att sjunga nu, förklarade Chicot. Låt se, om man inte kan göra ett anagram af ditt namn, Henri! Hur skrifver du dig egentligen?
— Henri af Valois, naturligtvis.
— Tag fram edra anteckningstaflor, mina herrar sötungar, så ska vi försöka ta reda på vännen Henris rätta namn! Där finns ju ett V — inte sant? Skrif då ett V på edra taflor.
— Det är gjordt, sade d'Épernon.
— Och så finns det ett i, eller hur! Skrif det därnäst!
— Också färdigt!
— Nu ska vi leta upp ett l — nå, det finns? Och ett a, ett i till och ett n. Nå, kan du läsa innantill, d'Epernon?
— Jag måste medge det till min blygsel, sade d'Épernon.
— Aha! Tycker du dig kanske vara tillräckligt förnäm att ha rättighet att vara komplett okunnig? sade Chicot.
— Slyngel! utbrast d'Épernon och höjde sitt vapen mot narren.
— Slå gärna — men läs först upp hvad du har skrifvit!
D'Epernon skrattade och läste högt Vi-lain![1]
— Å, fy! Och så kan du skrifva ditt namn alla dagar, min son. Usch! Fy!
Chicot kastade sig baklänges och slog ifrån sig med händer och fötter som ett uttryck för den största vämjelse.
— Ni öfverskrider till och med gränserna för det, som kan tillåtas en hofnarr, mäster Chicot, sade kungen.
— Men ändå inte sanningens gränser, min son, sade narren.
— Han tycks inte kunna tiga, utbrast kungen. Men svara honom inte, mina herrar, så måste han väl tystna till sist.
Nu inträdde plötsligt en djup tystnad, som Chicot icke tycktes ha den minsta lust att bryta. Han gaf i stället noga akt på vägen, och hastigt såg man honom rusa hufvudstupa ut ur åkdonet, knuffa undan gardisterna och kasta sig på knä vid hörnet af ett stort vackert hus, från hvilket en skulpterad balkong, hvilande på en gesims af målade bjälkar, sköt ut öfver gatan.
— Ogudaktiga hedning! ropade kungen till honom, om du vill knäböja, så gör det åtminstone inför korset på rue Sainte-Genevieve och inte för ett gammalt hus!
Men Chicot svarade ej. Han låg på sina båda knän och framsade med hög röst följande bön, hvaraf kungen ej förlorade ett enda ord.
— Gode, rättfärdige Gud! Här är den plats, som jag aldrig skall glömma — här har jag uthärdat det svåraste lidande, om icke för dig, o Gud, så för en af dina skapade varelser! Du vet, Herre, att jag aldrig har nedkallat hämnd öfver herr de Mayenne eller hans verktyg Nicolas David. Nej, Chicot har väntat, Chicot har tålt sig i sex långa år, däraf ett skottår, och icke ens kräft någon ränta på sin fordran. Och nu beder jag dig, Herre, att jag måtte kunna ha tålamod ännu ett år till, ty enligt kung Henris lånereglemente fördubblas ett kapital genom ränta på ränta efter sju år, och då bli herr de Mayenne och Nicolas David skyldig mig så mycket oskyldigt sargadt kött och utgjutet blod, att deras eget knappt räcker till, utan de få göra konkurs. I Guds Faders och Sons och den helige Andes namn, amen!
— Amen! upprepade Henri.
Chicot lutade sig ned och kysste jorden, till stor förundran för åskådarna, som icke begrepo det ringaste af hela detta uppträde, och han återtog sedan sin plats i åkdonet.
— Hör på, mäster Chicot, sade kungen, som ehuru han sedan tre år tillbaka hade låtit beröfva sig en massa prerogativ, likväl ansåg sig ha rättighet att först få veta allt, hvarför rabblade du den där långa, besynnerliga litanian och slog dig för bröstet framför det där huset?
— Sire, svarade narren, det är med Chicot som med räfven — han luktar så länge på stenarna, där hans blod har flutit, tills han slutligen får tillfälle att krossa sina fienders hufvud på samma plats.
— Jag hörde, att Chicot i sin bön nämnde hertigen af Mayenne, sade Quélus, och jag vill slå vad, att hans litania hade afseende på den bastonad, som hertigen en gång lär ha låtit honom undergå.
— Alldeles riktigt, sade Chicot.
— Du kan gärna berätta den historien, sade kungen.
— Må vara! Just i det där huset hade Chicot en gång i tiden en älskarinna; god, vacker och aristokratisk. En afton, då han besökte sitt hjärtas dam, hade en viss svartsjuk prins låtit omringa huset. Chicot blef fasttagen och pryglad så obarmhärtigt, att han, sedan han slitit sig lös, skyndade ut på balkongen och hoppade därifrån ned på gatan. Och som det var ett mirakel att Chicot inte miste sitt lif den gången, brukar han hvarje gång han passerar denna plats falla på knä och bedja samt tacka Gud för att han beskyddade och bevarade mig.
— Du fick då grundligt med stryk, min stackars Chicot?
— Väldigt! Men hvad gör det? Se du till att du betalar dina skulder, min lille Henri — jag skall nog betala mina!
Henri tyckte i allmänhet icke om, att man talade om hans kusin hertigen af Mayenne. Chicots sista tilltag hade gjort honom helt allvarsam, och man färdades ända till Bicêtre utan att konversationen åter ville komma i gång.
Färden från Louvren till Bicêtre hade tagit tre hela timmar, och de mest optimistiska bland sällskapet räknade ut, att man skulle hinna fram till Fontainebleau dagen därpå på kvällen, då däremot pessimisterna erbjödo sig att hålla vad om att framkomsten ej skulle ske förrän vid middagstiden dagen därefter.
Chicot förklarade att man aldrig skulle nå sitt mål.
Sedan kortegen hade lämnat Paris bakom sig, rörde den sig med större hastighet. Förmiddagen var ganska vacker, det blåste ej fullt så häftigt som förut och solen hade ändtligen lyckats tränga igenom skyarna.
Klockan tre på eftermiddagen kom det kungliga tåget till de första murarna i Juvisy. Från denna punkt såg man bron öfver Orge och det stora värdshuset Cour-de-France, hvarifrån stekos och köksbuller gladeligen spreds i en vid omkrets. Chicot vädrade snart den aptitretande doften. Han lutade sig ut genom fönstret och såg utanför värdshuset en hop män insvepta i kappor, bland dem en kort och tjock gestalt med bredskyggig hatt, som dolde hela ansiktet. Så snart den kungliga kortegen kom i sikte, skyndade männen in i värdshuset.
Men den lille tjocke hade icke kommit in så fort, att icke hans därvaro väckte Chicots uppmärksamhet. I samma ögonblick som den korpulenta gestalten försvann inom dörren, hoppade narren ned ur det kungliga åkdonet, begärde att få sin häst af pagen som förde den vid tygeln och lyckades manövrera så i den tilltagande skymningen, att han gömde sig för kortegen, som fortsatte till Essonnes, där kungen ämnade hvila öfver natten. När de sista ryttarna hade försvunnit ur sikte och bullret från kungens åkdon hade dött bort i fjärran, kom Chicot fram från sitt gömställe, red en omväg rundt slottet och begaf sig till värdshusets ingång, som om han kom från Fontainebleau.
När han red förbi fönstret till skänkrummet, kastade han en blick dit in och såg till sin förnöjelse, att männen ännu voro kvar, äfven den lille tjocke, som han hade hedrat med sin synnerliga uppmärksamhet. Men Chicot tycktes ha något skäl att önska, att han själf icke skulle bli igenkänd af nämnda person, ty han gick icke in i samma rum som de andra, utan lät servera sig en flaska vin i rummet midt emot, där han satte sig så, att ingen kunde gå ut utan att han måste se det.
Chicot hade försiktigtvis valt en plats i skuggan och därifrån kunde han se in i det andra rummet ända fram till kakelugnen. Där satt den korte och tjocke på en pall midt i den flammande brasans sken, utan en tanke på att någon försiktighet kunde vara af nöden.
— Jag misstog mig inte, kan jag se, tänkte Chicot, och det tycks som jag skulle ha vädrat hans närhet, då jag gjorde min bön för en stund sedan. Men hvarför kommer han så här i tysthet till vår vän Herodes’ hufvudstad? Hvarför gömmer han sig när kungen far förbi? Pilatus, Pilatus — tänk, om den gode guden inte beviljar mig året, som jag bad honom om, utan tvingar mig att likvidera min skuld förr än jag tänkt!
Till sin glädje upptäckte Chicot inom kort, att han icke allenast kunde se in i det andra rummet från den vrå där han satt, utan att han äfven genom slumpens nyckfulla lek med akustiken kunde höra hvad som sades därinne. Sedan han gjort denna upptäckt ansträngde han såväl ögon som öron till det yttersta.
— Jag tror att det nu är tid att bryta upp, mina herrar, sade den korte och tjocke. De sista lakejerna i kortegen ha försvunnit ur sikte för länge sedan och jag tror, att vi kunna anse vägen fullkomligt klar.
— Utan tvifvel, ers höghet, svarade en röst, som kom Chicot att häftigt rycka till. Den kom från en individ, vid hvilken Chicot hittills icke hade fäst den ringaste uppmärksamhet, därför att han hade varit så helt upptagen af att observera den lille tjocke.
Den som hade talat sist var lika lång som den som hade fått titeln ers höghet var kort, lika blek som den andre var högröd, lika underdånig som den andre var öfvermodig.
— Aha! Mäster Nicolas — tu quoque — så mycket bättre! Chicot skrattade i mjugg. Det vore verkligen en fördömd otur, om vi den här gången skulle behöfva skiljas åt utan att ha fått tala ett par ord med hvarandra.
Chicot tömde hastigt sitt glas och betalade sin förtäring, för att han skulle vara färdig att ge sig af så snart han fick lust.
Detta försiktighetsmått var icke illa användt, ty de sju männen i andra rummet betalade nu i sin tur — eller rättare sagdt, den lille tjocke betalade för allesammans — och sedan hvar och en af dem hade tagit sin häst, som lakej och stallknektar förde fram, satte de sig upp i sadeln och den lilla truppen styrde kurs mot Paris.
— Jaså! sade Chicot för sig själf. Han ger sig af till Paris. Nå, då måste jag väl vända om dit.
Chicot steg nu också till häst och följde efter de andra på afstånd, utan att förlora deras gråa kappor ur sikte eller låta ljudet af hästarnes hofslag undgå sitt öra.
Den lilla kavalkaden tog af från vägen till Fromenteau, red en genväg till Choisy, gick öfver Seine vid Charenton och färdades genom porte Saint-Antoine, hvarefter hela skaran försvann inom portarna till hertigens af Guise hotell, där man endast tycktes ha afvaktat dessa ryttares ankomst, för att genast tillsluta portarna efter dem.
— Godt! sade Chicot, det är inte endast Mayenne, utan äfven Guise med i leken! Det börjar verkligen bli intressant. Låt se huru saken kommer att utveckla sig!
Chicot väntade tåligt en dryg timme, oaktadt han led af både hunger och köld. Slutligen öppnades hotellets port; men i stället för sju ryttare i gråa kappor var det nu sju fromma munkar i kapuschonger som visade sig, skramlande med ofantliga radband.
— Nej, men ser man bara! utbrast Chicot. Har hôtel de Guise nu blifvit så inpyrdt med helighet, att banditer bli fromma Guds lamm bara genom att uppehålla sig där en halftimme? Det blir allt mer och mer intressant!
Och Chicot följde efter munkarna på samma sätt som han hade följt efter ryttareskaran. Han hyste intet tvifvel om deras identitet.
De fromma bröderna gingo öfver Seine vid Notre-Dame, fortsatte genom la Cité och öfver Petit-Pont, passerade därefter Maubertplatsen och gingo uppåt rue Saints Geneviève.
— Aha! sade Chicot sedan han hade lyft på hatten för det gamla huset vid rue Noyers, där han förut hade gjort sin bön under dagens lopp, är det kanske meningen att vi ska’ återvända till Fontainebleau? I så fall har jag då inte valt kortaste vägen. Men det är misstag, ser jag — vi ska’ visst inte så långt.
Munkarna hade nämligen stannat vid porten till klostret Sainte-Genevieve och gingo in i hvalfvet. Långt inne i dunklet stod en munk af samma orden som de nykomna — Sainte-Genevièves — och han betraktade med största uppmärksamhet de anländas händer.
— Nej! tänkte Chicot, det ser sannerligen ut som om man skulle få lof att vara riktigt snygg om händerna, för att komma in här i kväll. Här försiggår bestämdt någonting extra.
Undrande hur han skulle bära sig åt, för att icke förlora de fromma bröderna ur sikte, såg Chicot hastigt upp och upptäckte med förvåning kapuschonger öfverallt på alla gator, som ledde fram till klostret. Somliga nalkades två och två, andra kommo ensamma, men alla styrde sina steg mot samma mål.
— Här måste hållas stort konvent i kväll, det är inte möjligt annat! mumlade Chicot. Sannerligen är det inte första gången jag känner håg att vara med om ett ordenskapitel, men nu är också lusten omotståndlig.
Och alla de kapuschongklädda munkarna gingo in i hvalfvet, visade den vakthafvande brodern sina händer — eller också något som de höllo i handen — och fingo passera.
— Jag skulle gärna vilja följa efter dem, sade Chicot för sig själf, men därtill fattas det mig två ganska väsentliga saker. Först och främst deras ärevördiga kostym och dessutom det där som de visa för brodern portvakten. Ty det är alldeles säkert att de ha någonting, som de visa för honom. Ack, broder Gorenflot, broder Gorenflot — den som ändå hade dig här, min hedervärde vän!
Detta utrop uppgaf Chicot vid tanken på en af de vördnadsvärdaste munkarna af Sainte-Genevièves orden, som brukade vara Chicots bordskamrat, då narren tillfälligtvis icke intog sina måltider i Louvren — samma munk, som Chicot hade träffat under botgöringsprocessionen och smugit sig undan med till värdshuset vid porte Montmartre, där de åto fågel och drucko kryddadt vin.
Munkarna fortforo att strömma till från alla håll. Man kunde verkligen tro, att halfva antalet af befolkningen i Paris hade tagit kåpan. Och brodern portvakten undersökte den enes händer efter den andres utan att tröttna.
— Jag vill våga mitt hufvud på att här försiggår någonting märkvärdigt i kväll, sade Chicot för sig själf. Och jag har verkligen lust att gå till botten med saken, om det låter sig göra. Klockan är half åtta — jag träffar bestämdt broder Gorenflot på Corne d'Abondance i färd med att intaga sin supé.
Chicot lät nu munkarna bäst de ville slå sina krokar i närheten af klostret och smyga sig in i portalen. Han satte sin häst i galopp och kom snart till rue Saint-Jaques, där det af hungriga studerande och feta munkar mycket besökta värdshuset Corne d'Abondance stolt reste sig midt emot klostret Saint-Beuvit.
Chicot var väl känd på platsen, icke som daglig gäst, men som en frikostig, tillfällig och gladlynt besökare af det etablissement, som ägdes af mäster Claude Bonhomet. Så hette nämligen värden på det omtyckta värdshuset Corne d'Abondance.
- ↑ Vilain = skurk.