Diana (1904)/Del 1/Kapitel 36
| ← Hvad som hade passerat mellan hertigen af Anjou och öfverhofjägmästaren. |
|
Hvad hertigen af Guise hade att beställa i Louvren. → |
XXXVI.
KUNG HENRI HÅLLER KONSELJ.
Samma afton presenterade herr de Monsoreau sin grefvinna i de båda kungliga damernas cirkel.
Henri hade gått tidigt till sängs, sedan herr de Morvilliers hade underrättat honom, att stor konselj måste hållas följande dag.
Kungen gjorde icke kansleren en enda fråga om hvad det gällde. Det var sent och Henri III var sömnig. Till konseljen bestämdes en timme då man antog att hans majestät hade sofvit ut.
Den hedervärde kansleren kände fullkomligt sin härskare. Han visste, att om kungen vore sömnig eller hungrig, skulle han aldrig med behöflig uppmärksamhet lyssna till de meddelanden som måste göras.
Han visste också att Henri ofta plågades af sömnlöshet — den som bör vaka öfver andras ro blir själf emellanåt utan sömn — och han beräknade, att kungen under natten skulle fundera öfver den utsatta sammankomsten och arbeta sig till ett visst intresse för den.
Och herr de Morvilliers’ förutsättning gick i fullbordan.
Henri vaknade efter att ha sofvit tre eller fyra timmar. Kanslerens begäran föll honom genast i tankarna, och han började fundera öfver orsaken. Han satte sig upp och grubblade, men så blef han trött att fundera ensam, steg upp, drog på sig kalsonger och tofflor och gick in till Chicot, som numera bebodde det rum, i hvilket Saint-Luc och hans hustru en gång hade varit inhysta.
Narren låg och sof och snarkade öfverljudt.
Henri drog honom flera gånger i armen utan att lyckas få honom vaken.
Slutligen ropade kungen på honom med hög röst, och nu öppnade Chicot sina ögon.
— Chicot! upprepade Henri.
— Hvad är det om? frågade narren.
— Hur kan du sofva då din kung vakar, min vän?
— Har hans majestät kanske fått ondt i magen? utbrast Chicot, låtsande som om han ej kände igen kungen.
— Det är ju jag, min vän! sade Henri,
— Hvilken jag?
— Henri!
— Du åt bestämdt för mycket beckasin i går kväll, min son! Och det fastän jag varnade dig! Och det var på samma sätt med kräftpastejerna också.
— Nej, dem smakade jag knappt.
— Då är du kanske förgiftad. Du är alldeles vådligt hvit i ansiktet, Henri lille.
— Det är ju min mask! sade kungen.
— Är du kanske inte sjuk alls?
— Nej!
— Men hvarför i all världen kommer du då och väcker mig?
— Därför att jag inte kan sofva för bekymmer.
— Har du bekymmer?
— Många!
— Så mycket bättre!
— Hvad säger du?
— Ty det leder till eftertanke. Och du bör besinna, att man inte kommer och väcker en hederlig människa klockan två på natten, såvida man inte vill ge honom en present. Har du kanske någonting med dig åt mig?
— Nej, Chicot. Jag kommer för att prata med dig.
— Det är inte nog.
— Chicot! I går kväll kom herr de Morvilliers hit till hofvet.
— Det är fasligt hvad du tar emot mycket dåligt folk, Henri! Nå hvad ville han?
— Han begärde konselj i morgon.
— Det är en man som förstår sig på att lefva! Han bär sig inte åt som du, som helt oförberedt kommer in till folk klockan två på natten.
— Men hvad tror du han kan ha att säga mig, Chicot?
— Huru! Olycklige! Är det för att fråga det som du har väckt mig?
— Chicot, min vän, du vet att herr de Morvilliers har åtskilligt med polisen att göra?
— Nej, så sannerligen jag det visste! förklarade Chicot.
— Vet du, jag tror, att herr de Morvilliers har ganska bra reda på hvad som händer.
— Att bara tänka på att jag skulle kunna sofva i stället för att ligga och höra på sådant där skräp! klagade narren.
— Tviflar du kanske på min kanslers vaksamhet? frågade Henri.
— Visst gör jag det, svarade Chicot, och därtill har jag mina randiga skäl.
— Hvilka då?
— Är du nöjd med ett?
— Ja, om det är giltigt.
— Och sedan lämnar du mig i fred?
— Det skall jag.
— Nå! En dag — nej, det var en kväll …
— Det betyder ingenting hvilketdera det var.
— Tvärtom! Det betyder rätt mycket. Allt nog, jag piskade upp dig en kväll på rue Froidmentel — du hade Quélus och Schomberg med dig …
— Slog du mig?
— Ja, jag klådde upp er alla tre.
— Och hvarför?
— Ni hade förfördelat min page — och ni fick stryk — och herr de Morvilliers har ingenting haft att förmäla om saken.
— Var det du, din skurk? Din eländige majestätsförbrytare!
— Det var jag, sade Chicot och gnuggade förnöjd sina händer. Tyckte du inte att jag gjorde det ordentligt?
— Förmätne usling!
— Du erkänner således att historien är sann?
— Jag skall låta prygla dig, Chicot!
— Det är inte fråga om det nu! Är historien sann eller ej?
— Du vet ju att det är sant.
— Och du skickade efter herr de Morvilliers dagen därpå?
— Ja, du var ju inne hos mig när han kom.
— Och du berättade för honom det ledsamma äfventyret — som hade händt en af dina vänner?
— Ja.
Och tillsade honom att försöka upptäcka den brottslige?
— Ja.
— Nå? Upptäckte han honom?
— Nej!
— Gå och lägg dig, Henri! Du hör ju att du har dålig polis.
Chicot vände sig mot väggen och svarade absolut ingenting mer. Efter ett par sekunder snarkade han så oerhördt, att kungen uppgaf hvarje hopp om att kunna väcka honom på nytt.
Henri drog en suck och gick tillbaka in i sitt rum.
Dagen därpå sammanträdde konseljen. Dess medlemmar varierade allt efter som kungen bytte om gunstlingar. Denna gång bestod den af Quélus, Maugiron, d'Epernon och Schomberg, hvilka nu i mer än sex månader hade varit hans majestäts förklarade favoriter.
Chicot satt på ett af bordshörnen och roade sig med att vika pappersbåtar — för att göra en krigsflotta åt hans allra kristligaste majestät, påstod han.
Herr de Morvilliers inträdde. Han bar sin svartaste dräkt och hade sin dystraste uppsyn. Sedan han hade gjort en djup bugning, som besvarades på samma sätt af Chicot, gick han fram till kungen.
— Står jag nu inför ers majestäts konselj? frågade han.
— Ja, ni ser här mina bästa vänner. Hvad har ni att säga?
— Jag är försiktig, sire, men det är nödvändigt. Jag har att meddela upptäckten af en farlig sammansvärjning mot ers majestät.
Chicot blef plötsligt mycket uppmärksam och upphörde med sitt arbete.
— En mycket farlig sammansvärjning, upprepade herr de Morvilliers med sänkt och hemlighetsfull ton.
— Så-å? sade kungen långdraget.
I detta ögonblick inträdde hertigen af Anjou, som äfven var kallad till konseljen. Så snart han hade kommit in stängdes salens dörrar mycket omsorgsfullt.
— Kan ni tänka er, min bror, sade Henri efter hälsningsceremonien, att herr de Morvilliers underrättar oss om, att man har upptäckt en komplott mot staten.
Hertigen betraktade mycket skarpt den ene efter den andre af de närvarande.
— Kan det vara möjligt? mumlade han.
— Ja, gunås! sade herr de Morvilliers dystert.
— Berätta, berätta! uppmanade Chicot ifrigt.
— Ja, berätta för oss hvad ni vet, stammade hertigen med synbar oro.
— Ni har min tillåtelse därtill, förklarade Henri.
Kansleren antog sin hemlighetsfullaste min och ton.
— Sire! sade han. Jag har redan länge hållit ett vaksamt öga på några missnöjda här …
— Några, säger ni? Anspråkslöse man! muttrade Chicot.
— Det är folk utan betydenhet, fortsatte kansleren, minuthandlare, handtverkare och oansenliga skrifvare — kanske också en och annan munk och några studerande.
— Var det inga kungliga prinsar med bland rasket? frågade Chicot nonchalant.
Hertigen af Anjou framtvingade ett leende.
— Ni skall få höra, sire! sade kansleren. Jag visste, att missnöjda alltid dra fördel af två saker, jag menar krig och religionsstridigheter. Inom armén hade jag pålitliga officerare, som underrättade mig om allt, men det var svårare att spionera på de andliga. Jag har likväl underhållit agenter, som slutligen ha lyckats upptäcka predikanter, hvilka upphetsa folket mot ers majestät.
— Kan han ha upptäckt min vän Gorenflots bedrift? undrade Chicot i tysthet.
— Och dessa predikanter inspireras af ett mot ers majestät fiendtligt parti, hvars syften jag känner, tillade Morvilliers triumferande.
— Bravo! utropade Chicot.
Henri gjorde tecken åt honom att vara tyst.
Hertigen af Anjou stirrade oafvändt på Morvilliers.
— Under mer än två månader har jag på ers majestäts bekostnad underhållit en massa skickliga, modiga och sluga män, som ha varit till stor nytta. De sade mig, att jag mot uppoffrandet af en ansenlig summa pengar skulle få en redogörelse för de sammansvurnas första sammankomst.
— Nå, men sammansvärjningens ändamål? frågade Henri ifrigt.
— Att tillställa en ny Bartolomeinatt.
— Mot hvem?
— Mot hugenotterna.
Medlemmarna i konseljen betraktade hvarandra med förvåning.
— Nå, hur stor summa har det där kostat på en slump? frågade Chicot.
— Sjuttiofemtusen livres på ett håll och hundratusen på ett annat.
Chicot vände sig om och ropade till kungen:
— Och tänk, att du kunde ha fått veta alltsammans af mig för tusen écus!
Herr de Morvilliers såg öfverraskad ut.- Hertigen af Anjou behöll fattningen bättre än man skulle kunna tro.
— Tala om hvad du vet, sade kungen till narren.
— Det är ingenting annat än Ligan, förklarade Chicot. Det är Ligan han har upptäckt — och den har ju hvarenda parisare haft reda på i tio års tid.
— Herr Chicot! afbröt Morvilliers hastigt.
— Jag säger sant, och jag skall bevisa det, förklarade Chicot bestämdt.
— Säg mig då hvar de sammansvurna bruka mötas?
— Mycket gärna! De mötas på stadens gator och torg — och deras kännetecken är att de ha kläder på sig som annat folk och röra på benen när de gå, svarade narren allvarsamt.
Alla skrattade. Herr de Morvilliers ansåg lämpligt att instämma i den allmänna munterheten, men han blef snart åter allvarsam.
— Min agent har emellertid öfvervarit en af deras sammankomster, och det på en mötesplats, som herr Chicot inte tycks känna till.
Hertigen af Anjou blef mycket blek.
— Hvar var det? frågade Henri.
— I Sainte-Genevièves klosterkyrka.
Chicot släppte pappersbåten, som han höll på med.
— Sainte-Genevièves klosterkyrka! upprepade kungen.
— Omöjligt! mumlade hertigen.
— Men det var ändå så! förklarade Morvilliers, nöjd med den effekt hans ord tycktes göra,
— Nå, hvad hade de för sig? frågade kungen. Fattade de några beslut?
— Ja. De skulle välja anförare, skaffa sig vapen, skicka delegerade till provinserna … Och på utsatt dag skulle alla ers majestäts ömt älskade hugenotter — just så föllo orden — massakreras.
— Var det allt? frågade Henri.
— För tusan! Nog höres det att du är katolik! utbrast Chicot.
— Var det allt? frågade hertigen med ansträngning.
— Nej, ers höghet …
— Det tror jag väl! utropade Chicot. Hade ni inte fått veta mer än det för hundrasjuttiofemtusen livres, så vore kungen vackert bestulen.
— Kan ni säga mig hufvudmännens namn? frågade kungen.
— Först och främst en fanatisk predikant, hvars namn jag har köpt för tiotusen livres — munken Gorenflot.
— Stackars sate! utbrast Chicot med verkligt medlidande. Det stod skrifvet i stjärnorna att det där skulle bringa honom på fall.
— Go-ren-flot, upprepade kungen medan han nedskref detta namn. Och sedan?
— Sedan var det … Kansleren tvekade. Han såg sig hastigt omkring på de närvarande med en blick som tycktes säga: Om jag vore ensam med ers majestät, så kunde jag säga bra mycket mer.
— Tala, herr kansler, här har jag endast vänner omkring mig!
— Ja, sire … Men den, hvars namn jag tvekar att nämna, har mycket mäktiga vänner …
— I min närhet?
— Öfverallt, sire.
— Äro de mäktigare än jag? — utbrast Henri, bleknande af oro och vrede.
— Sire, en så viktig hemlighet omtalar man inte högt. Ursäkta — men jag är statsman.
— Ni har rätt!
— Vi kunna ju lägga vår djupa vördnad för hans majestäts fötter och aflägsna oss, ifall ni ej vill yppa er hemlighet i vår närhet, — förklarade hertigen af Anjou.
Herr de Morvilliers såg tveksam ut. Chicot bevakade hans minsta åtbörd, orolig för att den naive kanslern ändå, när allt kom omkring, hade lyckats upptäcka mera invecklade saker än dem han redan hade omtalat.
Kungen gaf honom ett tecken att komma närmare, vinkade åt hertigen att stanna på sin plats och anbefallde de öfriga att vända sin uppmärksamhet åt annat håll.
Herr de Morvilliers lutade sig fram mot kungens öra, men i samma ögonblick hördes ett stort larm från slottsgården. Kungen reste sig hastigt, herrar Quélus och d'Epernon rusade fram till ett fönster och hertigen af Anjou förde handen till värjfästet — som om han trodde, att det hotande larmet gällde honom.
Chicot höjde sig på tåspetsarna och såg ned på gården.
— Hertigen af Guise! — utropade han. — Det är hertigen af Guise som håller sitt intåg!
— Ja, det är verkligen han! — bekräftade de fyra adelsmännen.
— Hertigen af Guise! — stammade hertig François.
— Det var ju rätt egendomligt — att hertigen af Guise just nu skulle vara i Paris! — sade kung Henri långsamt. I herr de Morvilliers’ förfärade ögon hade han nyss läst det namn, som kanslern ej hade velat säga högt.
— Står min kusin af Guise i någon förbindelse med det namn ni ville hviska i mitt öra? — frågade Henry med låg röst.
— Ja, sire! Det var han som ledde hela sammankomsten, — svarade kanslern lika sakta.
— Och de öfriga ledarna? —
— Dem känner jag inte till … —
Henri kastade en frågande blick på Chicot.
— Guds död! utbrast narren och ställde sig i majestätiskt posityr — låt min kusin af Guise komma in! —
Därpå lutade han sig intill kungen och hviskade: — Det där namnet kommer du nog ihåg utan att behöfva skrifva upp det! —
Nu slogs dörren upp af betjäningen.
— Blott den ena halfdörren, mina herrar! — sade Henri. — Båda slås upp endast när kungen kommer! —
Hertigen af Guise var ej längre bort i galleriet än att han hörde dessa ord, Men icke ett drag förändrades i den leende min, hvarmed han hade beslutat att möta sin kung.