Diana (1904)/Del 2/Kapitel 11
| ← Nyttan af att gräfva i tomma skåp |
|
Vänskap → |
XI.
VENTRE-SAINT-GRIS!
Hertig François visste, att han nu kunde räka på att få vara ostörd en timme. Han drog fram silkesstegen och undersökte dess hållbarhet med den mest minutiösa noggrannhet.
— Stegen är ypperlig, mumlade han, och dess längd är tillräcklig. Från det hållet lurar ingen fara.
Men hans ansikte mulnade plötsligt.
— Det är nog i alla fall de förbannade smekungarna, som ha skickat mig den, sade han tveksamt. — De låta mig fästa stegen vid balkongen, och medan jag är stadd på nedvägen skära de af den — det är deras plan!
Han funderade återigen.
— Men det är väl ändå inte möjligt, att de kunna vara nog enfaldiga att tro, att jag skulle ge mig af utan att barrikadera dörren. Och sedan hinner jag ju ta till flykten innan de ha ränsat passagen. Så skall jag göra, tillade han med ett lurande ögonkast omkring rummet, så skall jag bestämdt göra, om jag beslutar mig för att fly. Men hur skall jag kunna tro och lita på den här steghistorien? Hvem kan ha haft kunskap om stegen och dess gömställe? Den borde ju vara fördold för alla utom min syster Marguérite. Och hvem kan »vännen» vara, som skrifver till mig, och som känner så väl till skåpbottnarna i min eller min systers våning?
Hertigen läste biljetten ännu en gång, för att möjligen känna igen stilen, och nu fick han plötsligt en ingifvelse.
— Det är Bussy! utbrast han.
Ja visst! Bussy, som var damernas afgud — Bussy, som drottningen af Navarra ansåg för en hjälte och hedrade med sin särskilda ynnest — Bussy, den grannlaga, förtegne Bussy, som säkert var invigd i hemligheten med skåpet — Bussy, den ende af hertigens vänner, på hvilken han verkligen kunde lita — ja, visst var det han, som hade skrifvit biljetten!
Allt enade sig om att öfvertyga hertigen, att Bussy var den hemlighetsfulle vännen. Han kände icke alla de skäl, som talade mot detta antagande, ty han visste ju ingenting om Bussys kärlek till Diana de Méridor. Visserligen borde han ha förstått, att den unge adelsmannen knappast kunde ha undgått att förälska sig i den vackra unga kvinnan, och en lätt misstanke därom hade en gång vaknat inom honom, men denna misstanke var så svag, att den ej fick någon betydelse för honom i denna stund.
Nej! Bussy var en trofast själ, och han kunde icke förbli overksam, då hans herre var fången. Bussy ville ta en ädel hämnd för hertigens trolöshet, han ville återge honom friheten. Inga tvifvel mera — det var Bussy som hade skrifvit, det var Bussy som väntade nedanför.
Hertigen gick återigen till fönstret och stirrade ut. I dimman från floden såg han där nere fem silhuetter, som nödvändigt måste vara tre hästar och två män — det var säkert Bussy och hans oskiljaktige vän doktor Rémy.
— Frestelsen är oemotståndlig, mumlade hertig François, och om det är en snara, så är den så sinnrikt hopkommen, att jag ej behöfver blygas för att låta fånga mig i den.
Han gick till dörren och tittade genom nyckelhålet ut i salongen. Två af hans vaktare sofvo, de båda andra spelade schack.
Hertigen släckte sitt ljus.
Så öppnade han fönstret och lutade sig öfver balkongens bröstvärn.
Afståndet till marken föreföll ännu djupare och hemskare nu sedan det hade blifvit mörkt.
Hertigen ryggade tillbaka.
Men frihet och frisk luft är någonting så oemotståndligt lockande för en fånge, att han tyckte, att han skulle kväfvas, då han kom tillbaka in i sitt rum.
Och denna känsla var så intensiv, att den ingaf honom leda vid lifvet och likgiltighet för döden …
Hertigen var helt förvånad — han tyckte, att han plötsligt hade återfunnit sitt mod. I denna sinnesstämning tog han silkesstegen och fastgjorde den vid balkongen med de båda järnkrokarna i stegens öfre ända. Därefter smög han tillbaka in i rummet och barrikaderade försiktigt dörren till salongen. Sedan han hade försäkrat sig om, att det minst skulle behöfvas tio minuter för att utifrån undanrödja denna barrikad det vill säga längre tid, än han skulle behöfva för att gå utför stegen — vände han tillbaka till fönstret.
Han ansträngde sina ögon för att återigen få syn på männen och hästarna, men nu kunde han icke urskilja någonting.
— Det är egentligen bättre så, mumlade han. — Jag flyr hellre ensam än tillsammans med min bäste vän, i synnerhet då vännen är mig obekant.
Det hade nu blifvit fullkomligt mörkt och åskan mullrade på afstånd. Tunga moln hade hopat sig på himmelen, och plötsligt ljungade en blixt genom mörkret. I dess sken hade hertigen tyckt sig se dem han sökte, och de befunno sig nu på närmare håll än förut.
En häst gnäggade otåligt. Intet tvifvel mer — han var väntad!
Hertigen ryckte kraftigt i silkesstegen, för att förvissa sig om att den var stadigt fäst. Därefter steg han öfver balkongens bröstvärn och satte foten i stegen.
Det skulle vara omöjligt att skildra den förfärliga ångest, som i detta ögonblick sammansnörde hans hjärta.
I detsamma märkte han, att stegen i stället för att vackla hit och dit hölls sträckt och stram. Var det vän eller fiende, som gjorde honom denna tjänst? Väntades han därnere af öppna armar eller af väpnade händer?
Hertig François var nästan tillintetgjord. Ännu höll han sig fast vid balkongen med vänstra handen — och han gjorde en rörelse för att vända om.
Man skulle kunna säga, att den osynlige, som väntade på hertigen nedanför balkongen, gissade hvad som rörde sig i fångens själ, ty stegen sträcktes nu så jämnt och stadigt, att nedstigandet borde gå jämförelsevis lätt.
— Han tycks inte vilja, att jag skall falla, — mumlade han. — Mod, mod!
Han tog försiktigt ett par steg nedåt, men då han märkte, hur lätt och säkert det gick, fördubblade han sin skyndsamhet, och nu bar det af utför så raskt, som det gärna var möjligt.
Just då han skulle sätta den ena foten på marken, kände han sig omsluten af en mans kraftiga armar och någon hviskade i hans öra:
— Ni är räddad!
Han bars öfver på andra sidan om vallgrafven, och sedan ledde man honom skyndsamt in på en väg och uppför en stenmur. Uppe på muren väntade en annan man, som grep hertigen i kragen och drog honom öfver. Sedan den, som följt hertigen från början, hade blifvit uppdragen på samma sätt, sprang deras hjälpare, krokryggig som en gubbe, bort mot floden.
Hästarna väntade där hertigen först hade sett dem.
Hertig François förstod, att det nu endast gällde att gå vidare. Han var på nåd och onåd i sina räddares våld.
Han skyndade fram till en af hästarna och svängde sig upp i sadeln. Hans båda ledsagare gjorde på samma sätt.
Den röst, som redan förut hade hviskat ett par ord i hans öra, sade nu på samma hemlighetsfulla och lakoniska sätt:
— Framåt!
Och de tre ryttarena satte af i fullt galopp.
— Hittills har allt gått väl, tänkte prinsen inom sig, — och jag vill hoppas, att slutet på äfventyret skall likna dess början.
— Tack, tack, min tappre Bussy! — hviskade han därefter till den som red vid hans högra sida, insvept öfver öronen i en stor brun kappa.
— Sporra! ljöd det till svar inifrån kappan. Ryttaren gjorde själf som han sagt till de andra, och de tre hästarna flögo i väg som en stormvind.
Snart voro de tre ryttarna vid Bastiljens stora vallgraf, hvilken de passerade medelst en provisionell bro, som Ligans medlemmar hade lagt däröfver dagen förut. Ryttarna styrde kurs mot Charenton. Hertigens häst tycktes knappt snudda vid marken.
Plötsligt satte kamraten på högra sidan öfver ett dike och red in i Vincennesskogen. Samtidigt gaf han sina följeslagare den lättfattliga anvisningen:
— Kom med!
Kamraten till vänster lydde utan att svara. Ännu hade hertigen icke hört ett enda ord gå öfver hans läppar.
Hertigen behöfde icke på minsta sätt uppmuntra sin häst. Det ädla djuret hoppade öfver diket med samma lätthet som de andra och med ett lätt frustande, som besvarades i korus inifrån skogen.
Hertig François ville hålla in sin häst. Han fruktade, att man förde honom i ett bakhåll.
Men det var för sent; hästen tycktes icke längre känna tygeln. Då. han såg sina båda kamrater sakta farten, gjorde han likväl på samma sätt, och inom kort befann sig hertigen på en öppen plats i skogen, där åtta eller tio ryttare höllo i militärisk ordning. Deras rustningar blänkte i månskenet.
— Hvad vill detta säga, min herre? utropade hertigen och vände sig till den som fört befälet under flykten.
— Ventre saint-gris! svarade den tillfrågade, det betyder att vi ä' räddade! —
— Ni, Henri? utbrast hertigen af Anjou förbluffad, — är det ni, som har räddat mig ur fångenskapen?
— Förvånar det er? sade kungen af Navarra. — Vi äro ju bundsförvanter!
Han såg sig om efter kamraten.
— Hvart böfveln tar du vägen, Agrippa? — ropade han.
— Här är jag, svarade Agrippa, som hittills ej hade öppnat munnen under färden. — Men om ni fortfar att behandla edra hästar på det här sättet, så … Och så få som ni har …
— Seså, seså, gräla inte! sade kungen af Navarra lugnande. — Finns här bara två till, uthvilade och raska, som kunna gå tolf mil i sträck, så är det allt som behöfs.
— Och hvart för ni mig, käre kusin? frågade hertigen oroligt.
— Hvart ni vill! svarade Henri af Navarra, — bara det går raskt! Ty d'Aubigné har rätt — kungen af Frankrike har ett mera välförsedt stall än jag, och han kan ha råd att spränga ett helt tjog hästar, om han får det infallet att förfölja oss.
— Och det står mig fritt att bege mig hvart jag vill? frågade hertigen.
— Naturligtvis! Jag afvaktar edra order, förklarade kungen af Navarra.
— Jag vill helst till Angers.
— Till Angers? Ja, där är ni ju hemma hos er.
— Och ni, kusin?
— Så snart ni får Angers i sikte lämnar jag er och skyndar i sporrsträck till Navarra, där jag väntas af min goda Margot. Hon leds mycket säkert efter mig.
— Och ingen visste att ni var här? sade François.
— Jag har varit i Paris för att sälja några af min hustrus diamanter.
— Aha!
— Och så ville jag på samma gång ta reda på, om Ligan verkligen ville alldeles tillintetgöra mig.
— Det blef ingenting af, som ni vet.
— Nej — tack vare er!
— Hvad menar ni?
— Jo, naturligtvis! Om ni i stället för att vägra att ställa er i spetsen för Ligan då ni fick veta, att den var riktad mot mig, hade antagit chefskapet för den och gjort gemensam sak med mina fiender, så hade jag varit förlorad. Men så snart jag fick veta, att kungen hade bestraffat er vägran genom att sätta er i fängelse, svor jag en dyr ed att jag skulle befria er — och nu är det gjordt.
— Alltid lika naiv, tänkte hertigen af Anjou belåten, det vore verkligen synd att ta ur honom hans tro.
— Och nu till Anjou! sade Henri af Navarra gladt. Låt oss genast ge oss af! — Så, så, min käre hertig af Guise, tillade han inom sig, ni trodde kanske, att ni har spelet vunnet! Men det är bäst att ni aktar er, ty den motståndare jag nu har skickat er på halsen är icke att leka med!
De båda uthvilade hästarna fördes fram, och de båda kusinerna redo bort, åtföljda af den ständigt brummande- och grälande Agrippa.