Diana (1904)/Del 2/Kapitel 12
← Ventre-saint-gris |
|
Kärlek → |
XII.
VÄNSKAP.
Medan det sjöd och brusade som bäst i det upprörda Paris, var madame de Monsoreau på väg till Méridor, åtföljd af sin far och ett par tjänare.
Hon njöt i fulla drag af den frihet, som är så kär för dem som ha lidit. Hon fröjdade sig öfver den härliga luften och den blåa himmelen, de grönskande träden och de slingrande vägarna, hon lyssnade girigt till skogens sus. Detta var annat än det mörka, trånga Paris, där allt hvad hon hade sett af himmelen var de mörka skyar, som lade sig i tunga draperier omkring Bastiljens svarta torn. Allt härute andades friskhet och sundhet — det var som om hon verkligen hade stigit upp ur den graf, hvari hennes far hade trott henne hvila.
Och gamle baron de Méridor hade blifvit minst tjugu år yngre.
Han red sin gamle Jarnac med nästan ungdomlig uthållighet och raskhet, och han vakade öfver sin dotters komfort med den omsorgsfullaste ömhet.
Resan skola vi för öfrigt icke närmare beskrifva. Den ena dagen förflöt som den andra.
Emellanåt kunde likväl otåligheten att nå det kära hemmet förmå Diana att stiga upp midt i natten, då månskenet var som klarast. Hon väckte sin far och deras tjänare, och resan fortsattes utan rast eller ro.
En annan gång kunde hon däremot dra sig efter och stanna en stund på någon höjd, för att speja nedåt dalen, om någon följde efter dem … Och sedan Diana hade sett, att det icke var så, utan att vägen bakom dem var öde och tom på annat än betande kreaturshjordar, jagade hon återigen framåt, otåligare än någonsin.
Då hon hann upp sin far, sade han lugnande till henne:
— Frukta ingenting, mitt barn!
— Hvad skulle jag frukta?
— Du spejar väl efter herr de Monsoreau?
— Å! ja … Jag ser efter honom, svarade den unga grefvinnan och kastade återigen en blick bakom sig.
Mot slutet af den åttonde dagen anlände de resande till slottet Méridor, där de mottogos af madame de Saint-Luc och hennes man som hade utöfvat slottsherrens plikter under baronens frånvaro.
Och nu började ett idylliskt samlif för de fyra vännerna.
Baronen och Saint-Luc jagade från morgon till kväll. En hel svärm af jaktbetjäning åtföljde dem, och hundarna hördes ständigt drifva hare eller räf. Medan detta rörliga lif rådde i Méridors skogar, sutto Jeanne och Diana tillsammans i trädens skugga under förtroliga samtal.
— Nu måste du berätta allting för mig, Diana, sade Jeanne, — allt, som har händt dig i din graf — ty du var ju som död för oss! Hvad här är härligt, Diana! Se på den där hagtornsbusken, som just nu skakar sitt sista snöfall öfver oss — känn huru ljufligt flädern doftar! Och solstrålarnas lek mellan ekens löfverk! Inte en fläkt rör sig, inte en lefvande varelse utom vi i parken, till och med hjortar och rådjur ha försvunnit på långa håll. Här hör oss ingen — berätta nu, lilla syster, berätta!
— Hvad skall jag berätta?
— Du har ju inte sagt mig någonting alls! Och jag ser en skugga på din panna, en blekhet på dina kinder och en oro i dina ögon, som vittna om, att du har mycket att anförtro mig!
— Nej, nej, ingenting!
— Du är således lycklig — med herr de Monsoreau?
Diana ryckte häftigt till.
— Ser du det! sade Jeanne med ömt förebrående ton.
— Med herr de Monsoreau! upprepade Diana. — Hvarför har du nämnt hans namn, Jeanne? Hvarför frammanar du denna spökbild midt ibland all denna härlighet, i vår lyckliga ensamhet?
— Nu förstår jag det sorgsna uttrycket i dina ögon, och hvarför de så ofta riktas mot höjden. Men hvarför du det oaktadt försöker att framtvinga ett leende, det kan jag inte förstå.
Diana skakade på hufvudet med sorgsen min.
— Jag vill minnas, sade Jeanne, i det hon lade sin hvita, runda arm omkring väninnans hals, — jag vill minnas, att du har sagt, att herr de Bussy visat dig ett stort intresse …
En blossande rodnad spred sig plötsligt öfver Dianas ansikte.
— Herr de Bussy är en utomordentligt älskvärd man, sade Jeanne.
Hon började gnola på en af de visor, som allmänt sjöngos till Bussys lofprisande, och Diana lutade sitt blossande ansikte mot Jeannes axel och instämde i sången. När den var slut, tryckte Jeanne en öm kyss på Dianas panna.
— Dårskaper! utbrast Diana plötsligt. — Herr de Bussy har inte längre en enda tanke på Diana de Méridor.
— Det är ju möjligt, sade Jeanne, — men i alla händelser har han vunnit Diana de Monsoreaus hjärta.
— Tala inte om detta!
— Hvarför inte?
Det dröjde en stund innan Diana svarade.
— Jag har ju sagt dig, att herr de Bussy inte längre har en tanke på mig … Och däri gör han rätt … Å, hvad jag har varit feg! hviskade hon.
— Hvad är det du säger?
— Å, ingenting — ingenting alls!
— Gråt inte, älskade Diana! Och anklaga inte dig själf orättvist! Du feg? Du är helt enkelt en hjältinna! Du blef ju tvingad att gifta dig …
— Det trodde jag åtminstone — jag såg faror och afgrunder på alla håll omkring mig. Men nu förefalla mig dessa faror inbillade och afgrunderna så ofarliga, att ett barn kunde ha hoppat öfver dem. Jag har varit feg, säger jag dig! Å, hvarför hade jag ingen tid till besinning! …
— Du talar i gåtor, Diana!
— Men det är i alla fall inte mitt fel, utropade Diana och reste sig upp i häftig sinnesrörelse, — det är hans! Det var han som inte ville, Jeanne! Jag tvekade, jag vacklade — min far erbjöd mig sitt stöd, men jag var rädd — och han erbjöd mig sitt beskydd, men han gjorde det inte på ett sätt, som förmådde öfvertyga mig. Hertigen af Anjou var emot honom. Och hertigen och herr de Monsoreau höllo tillsammans, skall du kanske säga! Men hvad betydde hertigen och öfverhofjägmästaren för oss? När det är någonting man riktigt vill, når det är någon, man älskar, så borde hvarken kejsare eller kungar kunna vara till ett hinder! Och ser du, Jeanne, om jag hyste en riktigt stor kärlek, så …
Diana var ett rof för så stark sinnesrörelse, att hon måste stödja sig mot ett träd. Det tycktes, som om hon icke längre kunde hålla sig uppe utan stöd.
— Lugna dig, lugna dig, älskade vän!
— Jag säger dig, att vi ha varit fega!
— Vi, säger du? Hvad menar du med det, Diana?
— Jag menar min far och jag! Min far är adelsman, han kunde ha talat med kungen. Och jag är stolt och själfständig — jag fruktar inte den jag hatar. Men jag skall säga dig skälet till min feghet: jag förstod att han inte älskade mig.
— Du ljuger för dig själf! utbrast Jeanne. — Du tror inte på det du nu säger — tvärtom, du lilla hycklerska! — tillade hon med ömt smekande ton.
— Det är lätt för dig att tro på kärleken, flämtade Diana och satte sig åter bredvid sin väninna. — Herr de Saint-Luc gifte sig ju med dig i trots af sin kungs önskan — han förde bort dig i hemlighet från Paris — och nu får du med dina smekningar trösta honom för onåd och landsflykt!
— Han är rätt belåten med denna tröst, — förklarade Jeanne skälmaktigt.
— Men jag däremot, fortsatte Diana, — betänk huru annorlunda mitt öde har gestaltat sig! Försök att tänka dig in i min belägenhet, Jeanne! Den obetvinglige Bussy hade för en tid fäst sina ögon på mig — han, som aldrig har velat veta af några hinder i sin väg! Men sedan mitt giftermål blef officielt och jag presenterades vid hofvet, har han icke sett åt mig en gång! Jag sammanträffade med honom i en klosterträdgård, där vi voro så godt som allena. Å, när jag tänker på, att om han hade haft en häst utanför porten, skulle han då ha kunnat föra bort mig gömd under hans kappa! Jag vet, att han i den stunden led för min skull — jag såg det på hans sorgfulla ögon, hans bleka läppar och hans feberaktiga väsen. Jag skulle ha velat offra mitt lif för att göra honom lycklig och glad igen! Men jag gick — och han hade inte en tanke på att hålla mig kvar … Vänta, det är ändå mer! Å, du vet inte hvad jag lider! … Han visste, att jag reste från Paris hit till Méridor, och han visste — se, jag rodnar vid blotta tanken därpå — att herr de Monsoreau endast till namnet är min make, Han visste, att jag reste ensam — och under hela vägen har jag oupphörligt sett mig om efter honom, väntande att få höra hofslagen af hans häst bakom oss. Men nej! Ingenting annat än tom enslighet! Jag säger dig, att han inte längre har en tanke på mig. Hvarför skulle han besvära sig med att resa till Anjou efter mig, då det finns så många vackra kvinnor vid kung Henris hof? — Deras småleenden betyda mer för honom, än om den lilla landtlollan på Méridor hundra gånger tillstod, att hon älskar honom. Förstår du mig? Inser du ändligen, att jag har rätt? Att jag är föraktad och glömd? Å, Jeanne, Jeanne!
Diana hade knappt talat ut, förrän det knakade häftigt i ekens grenar och en mängd murbruk och mossa rullade utför slottsparkens gamla spruckna mur bakom dem. Och en man störtade ned därifrån på knä framför Diana, som uppgaf ett högt rop af förskräckelse.
Jeanne såg genast hvem det var, och hon drog sig taktfullt tillbaka.
— Ni ser, att jag ändå har följt er, stammade Bussy, där han låg knäböjande framför Diana och förde med darrande hand hennes klädningsfåll till sina läppar.
Diana kände igen hans röst och hans småleende, och öfverväldigad af denna oväntade lycka, sträckte hon ut sina armar och sjönk medvetslös i dens famn, som hon så nyss förut hade anklagat för likgiltighet mot henne.