←  Rémy kommer återigen Bussy till hjälp
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Blindt alarm
Roland  →


[ 130 ]

XVIII.
BLINDT ALARM.

Bussy lyckades så väl i sina bemödanden att sysselsätta hertigen af Anjou med krigsförberedelser, att det under två dagars tid icke hade varit den minsta tanke på att besöka Méridor eller att inbjuda baronen till Angers.

[ 131 ]Men snart började det tillämnade besöket återigen spöka i hertigens hjärna.

Så snart han nämnde ett ord därom, fick Bussy emellertid genast en oerhörd brådska. Han undersökte alla vapen, lät utrusta hästarna med krigsmundering och flyttade om kanoner och lavetter, som det vore fråga om att eröfra en hel världsdel.

Bussy lät undersöka alla vapen och flyttade om kanoner och lavetter.

Och när Rémy såg allt detta, började han laga till salvor och charpi och se om sina instrument, som om det gällde att lappa ihop hälften af människosläktet.

Hertigen kände sig helt modfäld öfver alla dessa vidtomfattande förberedelser.

Det förstås af sig själft, att Bussy ofta besteg sin Roland, för att inspektera de yttre försvarsverken — och att han i sammanhang med [ 132 ]denna utflykt fortsatte till en viss plats invid en viss mur, som han hade allt lättare att komma öfver, därför att sten efter sten rullade ned för hvarje gång, så att där slutligen uppstod en ordentlig bresch.

Roland behöfde icke längre den ringaste fingervisning om den väg han skulle gå, Bussy behöfde endast ge honom lösa tyglar och kunde sedan färdas med slutna ögon, om han så ville.

“Akta er nu! Ty annars, ventre-boeuf”

[ 133 ]— Nu har jag redan vunnit två dagars uppskof, sade den unge adelsmannen till sig själf efter denna tids förlopp, och jag skulle sannerligen ha en bra stor otur, om inte en eller annan tillfällighet kom mig till hjälp.

Och Bussy hade icke räknat förgäfves på ödets bevågenhet.

Mot kvällen den tredje dagen, då man nyss hade fört in en större transport lifsmedel i staden och hertigen — för att visa sin folklighet och sin omsorg för sina krigares väl — höll på att tugga på svart bröd och bita i salt sill och kabeljo, hördes ett högljudt bråk och buller från en af stadens portar.

[ 134 ]Hertigen frågade, hvad detta kunde ha att betyda, men ingen kunde ge honom förklaring därpå.

Man kunde se, att borgarsoldaterna trängdes i en röra borta vid porten och att där vankades hugg och slag, men hvad som egentligen försiggick, kunde man omöjligt urskilja. Snart fick man likväl veta hvad som stod på.

En ryttare hade kommit sprängande på en skumbetäckt hvit häst och begärt att bli insläppt vid Pariserporten.

Nu hade emellertid Bussy — för att än mera skrämma upp hertigen — låtit sig utnämnas till generalbefälhafvare i Anjou. I följd däraf stod hela provinsens krigsstyrka under hans befäl, och särskildt i Angers hade han infört den strängaste disciplin. Ingen fick komma ut ur staden utan lösen, och ingen fick komma dit utan lösen eller utan att uppvisa ett tillståndsbevis af ett eller annat slag.

Denna anordning hade till ändamål att hindra hertigen från att skicka något budskap till Diana utan Bussys vetskap, samt att hindra Diana från att komma till Angers honom ovetande.

Detta förefaller måhända våra läsare som en öfverdrift, men femtio år längre fram i tiden begick Buckingham ännu större dårskaper för Anna af Österrike.

Ryttaren hade således kommit sprängande på sin hvita häst, och han ville utan vidare passera vaktposten vid porten.

Men posten hade sina förhållningsorder och i följd däraf hade han fällt sin hillebard och begärt lösen. Ryttaren försökte helt lugnt att fortsätta ändå, men då skrek skiltvakten med full hals:

— Till vapen!

Hela vakten skyndade nu till, och ryttaren måste ingå i förklaringar.

— Jag är Antraguet, sade han, och jag vill tala med hertigen af Anjou!

— Vi känna inte någon Antraguet, svarade vaktbefälhafvaren, men visst skall ni få tala med hertigen af Anjou, för vi ska nu genast arrestera er och föra er till honom.

— Arrestera mig! utropade ryttaren. Ni var mig just en treflig kurre! Arrestera Charles de Babzac d'Entragues, baron de Cuneo, grefve de Graville!

— Men det blir så i alla fall, sade den hederlige borgaren, som hade tjugu man bakom sig, alla i olika rättning.

— Vänta ett ögonblick, kära vänner! sade Antraguet. Ni känna visst föga eller intet till parisarna, kan jag märka, men jag skall nog visa er, hvad det är för slags folk.

— Arrestera honom! Till hans höghet med honom! skrek hela vakten ursinnig.

[ 135 ]— Sakta, sakta, mina små lamm! sade Antraguet. Jag skall strax ha den äran!

— Hvad är det han säger? frågade vakten, och man betraktade hvarandra misstroget.

— Han säger, att hans häst ännu inte har gått tio mil i dag, förklarade Antraguet, och det är detsamma som att han rider öfver er, om ni inte går ur vägen! Akta er nu, ty annars, ventre-boeuf …

Men vakten tycktes icke begripa parisiska svordomar, och därför drog ryttaren sin värja och högg så kraftigt in på de närmaste hillebarderna, som sträcktes emot honom, att de splittrades. Inom tio minuter hade han på detta sätt förvandlat femton eller tjugu hillebarder till kvastkäppar.

Den ursinniga borgarbeväpningen öfverföll honom nu med hugg och slag, hvilka han gapskrattande parerade, i det han med utomordentlig skicklighet styrde hästen hit och dit.

— En komisk entré! sade han skrattande. Ett välvilligt och gästvänligt folk, dessa borgare i Angers! Här lefver man sannerligen ett lyckligt lif! Hertigen kunde inte göra bättre än lämna Paris och komma hit — och jag är mycket belåten med att ha rest efter honom!

Kampen fortgick under stigande förbittring från borgarenas sida. De trängde sig fram från alla håll, och Antraguet måste nu på allvar hålla dem tillbaka.

Han kände, att hans arm började tröttna.

— Seså, det är nog nu! sade han, då han såg, att hans angripare blefvo allt talrikare, ni ä' tappra som lejon, det skall jag intyga för hvem som vill höra det. Men ni se ju, att ni bara ha skaften kvar af edra hillebarder — och musköterna kan ni inte ladda! Jag hade beslutat att tränga mig in i er stad, men då visste jag inte, att den hade en hel armé af Cesars vederlikar till sitt försvar. Jag afstår från att besegra er! Adjö, adjö! Jag vänder om igen — men ni kan ju vara så snälla och tala om för hertigen, att jag hade ridit i sträck från Paris för att få träffa honom.

Under tiden hade vaktens anförare lyckats få eld på sin lunta, men just då han lyfte upp musköten för att fyra af skottet, gaf Antraguet honom ett så väldigt slag öfver fingrarne med sitt ridspö, att han släppte geväret och började hoppa omkring under höga tjut af smärta.

— Ned med honom! Ned! skreks det nu på alla sidor. Låt honom inte komma undan! Ned med honom!

— Aha! sade Antraguet. Ni ä' allt en smula konstiga ni, godt folk! För en stund sedan ville ni inte släppa mig in i staden, och nu vill ni inte låta mig komma ut. Men akta er! I så fall skall jag ändra taktik. I stället för att bruka flatsidan af mitt vapen, skall jag ta till spetsen och eggen — och i stället för att rikta det mot edra hillebarder, [ 136 ]skall jag rikta det mot er själfva. Nå, mina små lamm, vill ni inte ändå hellre låta mig vända om?

— Nej, nej! Ned med honom! Han har tröttnat! Slå ihjäl honom!

— Godt! Det är således ert allvar?

— Ja, ja!

— Akta då fingrarna, det råder jag er!

Han beredde sig just att sätta sin hotelse i verket, då en annan ryttare kom sprängande med samma fart, Han jagade in genom porten, som under den allmänna förvirringen hade lämnats utan bevakning, och befann sig med ens midt i den kämpande skaran.

— Antraguet! ropade han, Antraguet! Hvad fan gör du här midt ibland stadens borgarbeväpning?

— Livarot! utbrast Antraguet, i det han vände sig om mot den nykomne, välkommen, kamrat! Du kommer i grefvens tid.

— Jag visste väl, att jag skulle hinna upp dig — jag har jagat efter dig i hela fyra timmar och ihärdigt följt dina spår. Men hvad vill det här säga? Gud förlåte mig tror jag inte, att de stå dig efter lifvet!

— Ja, det är våra vänner i Anjou, som hvarken vilja låta mig komma fram eller tillbaka.

— Mina herrar! sade nu Livarot artigt och tog af sig hatten, skulle ni vilja vara så goda och dra er åt endera sidan, så att våra hästar komma fram?

— De skymfa oss bara! skreko borgarena. Ned med dem! Ned!

— Aha! Är det skick och bruk i Angers? sade Livarot, i det han med ena handen åter satte på sig hatten och drog sin värja med den andra.

— Ja, som du ser! sade Antraguet. Men de ä' olyckligtvis många.

— Bah! Vi tre reda oss nog med dem.

— Ja, om vi vore tre! Men nu ä' vi bara två.

— Ribeirac är strax här!

— Han också?

— Tyst! Hör du honom inte!

— Jag ser honom till och med! Hitåt, Ribeirac — hitåt!

Och det var verkligen Ribeirac, som gjorde sin entré i Angers på samma brådskande sätt, som kamraterna.

— Jag tror att ni slåss, sade Ribeirac, det var då tur! Goddag, kamrater — jag får väl vara med?

— Framåt! kommenderade Antraguet.

Borgarena betraktade med öfverraskning den nyaste förstärkningen, som förändrade fiendens ställning till den grad, att han nu kunde gripa till offensiven.

— Jag tror, att det är ett helt regemente, sade vaktbefälhafvaren [ 137 ]till sina män, och vår slagordning tycks ha åtskilliga svaga punkter — om vi skulle göra vänster om!

Med den utpräglade brist på precision, som oftast kännetecknar en borgarbeväpning, lyckades det märkvärdigt raskt att få hela skaran att göra höger om.

Raskheten kom nog egentligen däraf, att anförarens ton så tydligt manade till försiktighet — och dessutom ordnade sig de tre ryttarna i en linie med så morsk uppsyn, att till och med de oförskräckta af borgarbeväpningen kände rysningar utefter ryggraden.

— Det är visst bara förtruppen, sade de, som ville ha en förevändning att ta till flykten med heder. Till vapen!

— Fyr! skreko andra. Fyr!

— Fienden! Fienden! tjöto de flesta.

— Vi ä' familjefäder. Vi ä skyldiga hustrur och barn att spara våra lif. Rädde sig den som kan! gallskrek befälhafvaren.

På grund af dessa olika skrik, som likväl alla syftade till samma mål, uppstod nu ett oerhördt tumult på gatan, och käppslängar började hagla öfver massan af nyfikna åskådare, som hade packat sig i en så trång krets omkring de väpnade borgarena, att det hindrade dem i deras flykt.

Det var då som bullret trängde ända fram till slottsplatsen, där hertigen — som vi förut ha hört — höll på att göra sig populär genom att smaka på sitt folks svarta bröd, dess salta sill och kabeljo.

Bussy och hertigen sände bud, för att höra efter hvad som stod på. Det svarades, att tre män — eller tre riktiga djäflar — hade kommit från Paris och voro orsaken till hela tumultet.

— Tre män! sade hertigen. Låt oss se efter hvad det kan betyda, Bussy!

— Tre män? upprepade Bussy. Kom, ers höghet!

De satte af i galopp — Bussy före och hertigen efter, med ett följe af ett tjogtal ryttare.

De kommo. till skådeplatsen för det uppträde vi nyss skildrat just då vakten började öfverfalla de kringstående med hugg och slag. Bussy reste sig i stigbyglarna och hans falkblick igenkände genast Livarot på hans långa gestalt.

— Död och pina! ropade han med dundrande stämma till hertigen, skynda på, ers höghet, det är våra vänner från Paris, som belägra oss!

— Nej, nej! skrek Livarot ännu högre, det är våra vänner i Anjou, som falla oss i flanken!

— Ned med vapnen! skrek hertigen. Ned med vapnen, säger jag! Det är ju vänner.

— Vänner! upprepade borgarena och betraktade sina skråmor och sönderrifna kläder, vänner! Men då borde de väl ha fått lösen, de [ 138 ]också? Nu ha vi under en timmes tid bemött dem som ogudaktiga hedningar — och de ha handterat oss som turkar.

De tre ryttarena hade inom kort passagen fri.

Livarot, Antraguet och Ribeirac höllo nu ett triumferande intåg och skyndade att så fort som möjligt kyssa hertigens hand och kasta sig i Bussys armar.

“Rädde sig, den som kan!” gallskrek befälhafvaren.

— Det var verkligen märkvärdigt, sade vaktbefälhafvaren, att vi kunde ta så miste på våra vänner! Jag kunde då ha svurit på, att det i stället var våra argaste fiender!

— Räkna edra soldater här, ers höghet! hviskade Bussy i hertigens öra.

— Hvarför det?

[ 139 ]— Gör det, ers höghet! Inte en och en, utan så där på en slump!

— Ungefär hundrafemtio, tänker jag.

— Ja — ungefär så.

— Nå, hvad vill du säga med det?

— Jag vill säga, att de just inte ä' mycket att skryta med, när tre män ha kunnat hålla stånd mot dem.

— Du har rätt, medgaf hertigen. Än se'n?

— Å! Tänk aldrig på att våga er utom staden med en sådan betäckning!

— Nej det går inte, sade hertigen, men jag vågar mig så mycket bättre ut med de tre, som skrämde de andra på flykten.

— Det tänkte jag inte på! mumlade Bussy för sig själf. En pultron kan ha logik i alla fall!