Diana (1904)/Del 2/Kapitel 36
| ← Herr de Saint-Luc uträttar sitt uppdrag |
|
Herr de Monsoreau tar nya försiktighetsmått → |
XXXVI.
HERR DE SAINT-LUC OCH HANS GREFVINNA LÄXA UPP BUSSY.
Saint-Luc gick helt stolt att uppsöka Bussy efter välförrättadt ärende.
Bussy väntade honom på uppgifven plats och tackade honom varmt för hans besvär.
Men Saint-Luc såg att Bussy var nedslagen, hvilket alls icke var naturligt för en tapper man, som hade utsikt till en ärorik duell.
— Har jag skött min sak illa? frågade Saint-Luc. Ni ser inte belåten ut.
— Jag är endast ledsen öfver att striden inte kan äga rum genast, förklarade Bussy.
— Å, lugna er! Vi ha dem inte här från Anjou ännu — och de måste ju först ha tid att infinna sig. Hvarför vill ni så nödvändigt ställa till blodbad med ens?
— Därför att jag helst vill dö så fort som möjligt.
Saint-Luc betraktade Bussy med förundran.
— Dö? Vid er ålder! Med ett så berömdt namn! Och älskad af en sådan kvinna!
— Ja! Jag är viss om att jag skall döda de fyra, men jag hoppas, att jag också skall få ett eller annat sår, som förpassar mig till den eviga hvilan.
— Hvarför dessa nattsvarta tankar, Bussy?
— Å, jag skulle just vilja se er i min belägenhet! Mannen, som vi trodde vara död, lefver upp igen! Hustrun kan inte lämna hans sjuksäng! Aldrig få vi växla ett ord eller ett småleende — aldrig får jag trycka hennes lilla hand i min! Guds död — den som bara hade någon att slåss med!
Saint-Luc brast i ett hjärtligt skratt, som jagade bort en helsvärm sparfvar, hvilka voro ifrigt upptagna af att plocka föda i slottsparken.
— Jo, ni är präktig! utropade han. Att bara tänka sig att kvinnorna kunna vara så galna i grefve Bussy, som bär sig åt som en skolpojke! Ni tappar ju alldeles hufvudet, käre vän! Det finns väl inte en lyckligare älskare än ni på hela jorden!
— Godt! Bevisa det påståendet, om ni kan!
— Nihil facilius, som min gamle lärare, jesuiten Triquet, brukade säga. Ni är ju vän med herr de Monsoreau?
— Det skulle jag blygas för i den mänskliga intelligensens namn. Men han kallar mig sin vän.
— Nå, så var då hans vän!
— Missbruka inte detta ord!
— Nåja, egentligen är han heller inte er vän, därför att han gör er olycklig. Vänskapens ändamål är ju, att människorna skola vara lyckliga genom hvarandra. Åtminstone är detta hans majestäts definition på vänskapen — och han är en vis man.
Bussy skrattade.
— Nå, jag vill fortsätta, förklarade Saint-Luc. Om Monsoreau nu gör er olycklig, så ä' ni inte vänner, Då kan ni antingen behandla honom som en likgiltig person och ta hans hustru ifrån honom, eller också som en fiende och slå ihjäl honom på nytt, om han inte är nöjd med att mista henne.
— Jag afskyr honom! förklarade Bussy.
— Och han är rädd för er.
— Tror ni, att hans vänlighet är låtsad?
— Försök att ta ifrån honom hans hustru, så får ni se!
— Nej! Jag vill hellre handla som en man af ära.
— Och låta grefvinnan de Monsoreau både andligen och lekamligen bota sin man? Ty om ni låter döda er, så tröstar hon sig naturligtvis med den hon har kvar.
Bussy rynkade ögonbrynen.
— Men här kommer madame Saint-Luc, tillade Saint-Luc, hon brukar vara en god rådgifverska. Hon har tydligen plockat en bukett på änkedrottningens rabatter och ser ut att vara vid mycket godt humör. Tala med henne!
Grefvinnan Jeanne närmade sig strålande af glädje, lycka och skalkaktighet.
Hon var en af dessa lyckliga naturer, som se allt i ljust och ta allting lätt.
Bussy hälsade vänskapsfullt på henne.
Hon räckte honom sin hand — hvilket bevisar, att det icke var Dubois, som införde detta bruk från England, när den fyrdubbla alliansen ingicks.
— Hur står det till med er kärlekslycka? frågade grefvinnan under det att hon sammanknöt sin bukett med en guldsnodd.
— Den håller på att dö, svarade Bussy.
— Den är kanske sårad och utan medvetande, sade Saint-Luc, men jag slår vad, att du kommer att blåsa lif i den igen, Jeanne!
— Låt se hvari det består! sade grefvinnan.
— Det är lätt sagdt, förklarade Saint-Luc. Herr de Bussy tycker inte om att göra söta miner åt herr de Monsoreau, han föredrar att afbryta allt umgänge med honom.
— Och låta honom behålla Diana? utbrast Jeanne förskräckt.
Bussy kände sig tydligen upprörd öfver denna förmodan. Han inföll hastigt:
— Jag vill dö, madame!
Jeanne betraktade honom under några sekunder med ett uttryck af medlidande, som likväl knappast kunde kallas kristligt.
— Arma Diana! mumlade hon. Jo, det är visst skäl i att älska! Alla män äro otacksamma.
— Där hör ni min hustrus åsikt, sade Saint-Luc.
— Otacksam — jag? utbrast Bussy. Därför att jag inte vill förnedra min kärlek genom att göra mig skyldig till ett uselt hyckleri!
— Å, det där är bara en dålig förevändning, herr de Bussy, förklarade Jeanne. Vore ni allvarsamt förälskad, så skulle det för er endast finnas en sak att frukta — den att inte längre vara älskad tillbaka.
— Aha! Håll nu edra öron öppna, käre vän! sade Saint-Luc.
— Men det finns uppoffringar, sade Bussy vekt, som likväl …
— Tyst! Inte ett ord vidare! utbrast Jeanne. Tillstå så godt först som sist, att ni inte längre älskar Diana! Det vore verkligen mera värdigt en ridderlig man.
Bussy bleknade vid blotta tanken på någonting sådant.
— Å, madame de Saint-Luc!
— Jo, ni ä' just älskvärda, ni, med edra uppoffringar! Tro ni inte, att också vi måste underkasta oss sådana! Tänk, att bara riskera att bli söndersliten af en sådan tiger som den där Monsoreau! Att dag efter dag försvara sig mot honom med en styrka och en viljekraft, hvartill ej ens Simson och Hannibal kunde uppvisa maken -— kallar ni inte det för hjältemod? Å! Diana är sublim i mitt tycke — jag skulle aldrig ha kunnat göra fjärdedelen af det hon gör dag efter dag!
— Jag tackar så mycket! sade Saint-Luc med en ironisk bugning, som kom Jeanne att brista i skratt.
Bussy såg tveksam ut.
— Tänk, att han besinnar sig! utropade Jeanne. Att han inte genast faller på knä och erkänner sin förvillelse!
— Ni har rätt, grefvinna, sade Bussy. Jag är endast en man — det vill säga en ofullkomlig varelse, underlägsen den enklaste kvinna.
— Det är verkligen lyckligt, att ni ändtligen har blifvit öfvertygad om sanningen, förklarade Jeanne.
— Hvad befaller ni mig att göra?
— Ni skall ofördröjligen gå på visit till …
— Till herr de Monsoreau?
— Å, hvad ni pratar! Till Diana naturligtvis!
— Men de båda äro ju ständigt tilsammans?
— Kommer ni ihåg den stora apan, som brukade bita madame de Barbezieux's gäster, när hon blef svartsjuk på dem?
Bussy brast i skratt, Saint-Luc likaså, och Jeanne följde exemplet. Deras hjärtliga munterhet lockade massor af hofmän och hofdamer till slottsfönstren.
— Nu går jag på visit till herr de Monsoreau, sade slutligen Bussy. Farväl madame de Saint-Luc!
Hvarefter de skildes, sedan Bussy hade i tysthet ombedt Saint-Luc att icke förråda någonting om den utmaning, som han hade tillställt de fyra gunstlingarna.
Bussy begaf sig verkligen direkt till herr de Monsoreau, som fortfarande låg till sängs och uppgaf ett glädjerop, när han fick se hvem som kom.
Rémy hade nyss förklarat, att hans sår skulle vara läkta inom tre veckor. Diana lade ett finger mot munnen, det var hennes sätt att hälsa på honom.
Bussy måste nu berätta för Monsoreau om det uppdrag han hade fått af hertigen, om sin audiens på hofvet och det dåliga mottagande han hade rönt af både kungen oeh hans favoriter, som hade visat sig mycket kyliga.
Då Bussy icke använde något starkare uttryck än så, afhörde Diana hans berättelse med ett småleende.
Monsoreau såg tankfull ut, bad Bussy komma närmare och hviskade i hans öra.
— Är det ingenting annat i görningen?
— Jo, jag tror det, svarade Bussy.
— Ni borde inte kompromettera er för hertigens skull, sade öfverhofjägmästaren. Han är en dålig människa, falsk och trolös som ingen annan. Jag känner honom, jag! Han tvekar aldrig att begå en låg och bedräglig handling!
— Jag vet det, förklarade Bussy med ett småleende, som i grefvens minne återkallade det tillfälle, då Bussy hade blifvit lidande genom hertigens bedräglighet.
— Ni är min vän! fortsatte herr Monsoreau, och därför varnar jag er för honom! När helst ni befinner er i någon kritisk situation, så kom bara till mig — jag skall gärna stå er till tjänst med mina råd.
— Herr grefve! sade Rémy, som kom för att se om förbandet, nu är det tid för er att sofva!
— Jag skall försöka, min käre doktor! Var snäll och tag madame de Monsoreau med er på en tur i trädgården, herr de Bussy! Det påstås, att den skall vara så ovanligt vacker i år.
— Jag står till er tjänst, madame! sade Bussy.