Djungelboken/Kapitel 11

←  Darzees lovsång

Djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Toomai vid elefanterna

Shiv och gräshoppan  →

Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.

TOOMAI VID ELEFANTERNA.

Jag minnas vill, vad förr jag var. På rep och kedjor trött,
jag minnas vill, hur fri jag var, hur ung och frisk och stark.
För sockerrör jag säljer ej min rygg, om än så sött.
Jag till min egen släkt vill gå i djungel, skog och mark.

Jag vandra vill, tills natt är slut och rosig morgon gryr,
till skogsvinds kyss, till vattnets smek med ljuvlig svalka i.
Jag bojan glömmer kring min fot, mitt fängsel ej mig bryr,
jag flyger till min barndoms skog att leka herrefri.

Kala Nag, vilket betyder Svarta Ormen, hade tjänat den indiska regeringen, på alla de sätt en elefant kunde tjäna den, under fyrtiosju år, och som han var fyllda tjugu år, då han fångades, var han nu nära sjuttio — en mogen ålder för en elefant. Han mindes huru han, med en tjock läderdyna, på pannan hade dragit en kanon i djup gyttja, och det var före Avgankriget år 1842, och då hade han ännu inte uppnått sin fulla styrka. Hans moder Radha Pyari — Radha Älsklingen — som hade fångats på samma gång som Kala Nag, hade föreställt honom, innan han ännu förlorat sina små mjölkbetar, att elefanter, som voro rädda, alltid råkade ut för olycksfall; och Kala Nag visste, att förmaningen var god, ty första gången han såg en granat springa, strök han skrikande tillbaka och hamnade mitt i ett gevärskoppel, vars bajonetter stucko honom i alla hans mjukaste delar. Därför upphörde han, innan han hade fyllt tjugufem år, att vara rädd, och så blev han den mest älskade och bäst vårdade elefanten i den indiska regeringens tjänst.

Han hade burit tält, tolvhundra skålpund tält, under marschen i Övre Indien; han hade blivit nedfirad i ett skepp medels en ångkran och förd under flera dagar över vattnet och fått bära en mörsare på sin rygg i ett vilt och bergigt land långt, långt bort från Indien, och hade sett kejsar Teodor ligga död i Magdala och hade kommit tillbaka igen på ångaren, berättigad, efter vad soldaterna sade, att bära den abessinska krigsmedaljen. Han hade, tio år senare, sett sina elefantkamrater dö av köld och fallandesot och svält och solstyng på en plats kallad Ali Musjid; därefter hade han skickats tusentals engelska mil söderut för att hala och stapla upp tjocka tekträdsbjälkar i Moulmeins timmergårdar. Där hade han så när slagit ihjäl en uppstudsig ung elefant, som sökte skolka från sin ärliga del av arbetet.

Från den stunden togs han ifrån timmerhalningen och användes med några tjog andra elefanter, som voro utbildade för det arbetet, att hjälpa till vid infångandet av vilda elefanter bland Garokullarna.

Elefanterna hållas strängt fridlysta av den indiska regeringen. Det finns ett helt departement, som inte har någon annan uppgift än att jaga och infånga dem, tämja dem och skicka dem upp och ned genom landet till de platser, där de för tillfället bäst behövas. Kala Nag höll dryga tio fot vid skuldrorna, och hans betar hade skurits av till fem fot och beslagits i ändarna för att inte spricka; men han kunde utföra mera med dessa stumpar än någon otränad elefant med sina oförkortade, spetsiga betar. När efter veckor och åter veckor av försiktigt drivande av kringspridda elefanter över kullarna fyrtio eller femtio vilda bestar drevos in i det sista pålverket, och den väldiga fällbommen, gjord av hopsurrade timmerstockar, med väldigt dån föll ned bakom dem, brukade Kala Nag på ett kommandorop gå in i detta lågande och trumpetande helvete (i allmänhet nattetid, när facklornas flämtande gjorde det svårt att bedöma avstånd); och i det han grep den största och vildaste huggbeten i sällskapet, dunkade han, knuffade och puffade denne, så att han fick honom att hålla sig lugn, medan karlarna på ryggen av de andra tama elefanterna fångade in och bundo de mindre. Ingen kunde slåss som Kala Nag, den kloke, gamle Svarte Ormen, ty han hade mer än en gång i sitt liv hållit stånd mot en sårad tigers anfall, i det han, rullande upp sin mjuka snabel för att ha den i säkerhet, från sidan gav det i språng stadda vilddjuret mitt i luften ett dråpslag med ett blixtsnabbt kast på huvudet, ett stridssätt, som han helt och hållet själv hade hittat på; och så vräkte han honom över ända och lade sig med sina ofantliga knän ned på honom, tills livsgnistan slocknade med en rossling och ett tjut och ingenting annat fanns kvar än en lurvig, randig massa på marken, som Kala Nag tog vid svansen och släpade bort.

»Ja, det är visst och sant», sade Stor-Toomai, hans förare, son till Svart-Toomai, som hade fört honom till Abessinien, och sonson till Toomai vid Elefanterna, som hade sett honom fångas, »det finns ingenting, som Svarta Ormen fruktar utom mig. Han har sett tre generationer av oss fodra och rykta sig, och han lever nog, tills han får se den fjärde.»

»Han fruktar mig också», sade Lill-Toomai, i det han, med en enda klut på sig, sträckte på sig till sin fulla längd på fyra fot. Han var tio år gammal, äldste sonen till Stor-Toomai och enligt gammalt bruk skulle han, när han vuxit upp, intaga faderns plats på Kala Nags nacke och hantera den tunga järn-ankus, elefantpikstaven, som blivit blanknött av hans far och farfar och farfarsfar. Han visste vad han sade, ty han var född i Kala Nags skugga, hade lekt med snabelspetsen, innan han kunde gå, och Kala Nag skulle lika litet ha drömt om att inte lyda hans lilla gälla kommandoröst, som det skulle ha fallit honom in att döda honom den dag, då Stor-Toomai bar fram det lilla bruna dibarnet under hans snabel och befallde honom hälsa sin blivande herre. »Ja», sade Lill-Toomai, »han är rädd för mig»; och han klev med långa steg fram till Kala Nag, kallade honom ett gammalt tjockt svin och lät honom lyfta upp fötterna, den ena efter den andra.

»Uah! du är en duktig elefant», fortfor Lill-Toomai; och han vaggade sitt krusiga huvud och sade efter far sin: »Fast regeringen betalar för elefanterna, tillhöra de oss, deras mahuter (elefantförare). När du blir gammal, Kala Nag, kommer någon rik raja och köper dig av regeringen, för du är så stor och har så fina seder, och sedan får du ingenting annat att göra än att bära guldringar i öronen och en gyllene howdah (bärstol) på din rygg och ett rött kläde, prytt med guld, på dina sidor, och gå i spetsen för kungens processioner. Då skall jag sitta på din nacke, o Kala Nag, med en silver-ankus, och män skola springa framför oss med guldkäppar och ropa: 'Plats för konungens elefant!' Det blir härligt, Kala Nag, men inte så härligt som jakten i djungeln.»

»Hm!» sade Stor-Toomai. »Du är en pojke och lika vild som en buffelkalv. Det här rännandet upp och ned bland kullarna är inte den bästa regeringstjänsten. Jag börjar bli gammal och jag har ingen smak för vilda elefanter. Jag trivs bäst i murade elefantstall, med en spilta för varje elefant och med stadiga pålar att binda dem säkert vid och jämna, breda vägar att exercera dem på, men inte det här ständiga fältlivet. Tänk ändå vad Cawnporebarackerna voro bra. Det fanns en basar alldeles inpå och endast tre timmars arbete om dagen.»

Lill-Tomai kom mycket väl ihåg Cawnporeelefantstallen och sade ingenting. Han tyckte mycket mera om fältlivet och hatade dessa breda, jämna vägar, med det dagliga rotandet efter foder i furageringssreserverna, och de långa timmarna, då man ingenting annat hade att göra än titta på Kala Nag, som gick och var nervös vid sin påle. Vad Lill-Toomai tyckte om, var att klättra uppför ridstigar, där endast en elefant kunde ta sig upp; att dyka ned i dalarna inunder; att spåra upp vilda elefanter, som betade miltals därifrån; flykten av uppskrämda vildsvin och påfåglar framför Kala Nags fötter; de bländande, varma regnskurarna, när alla kullar och dälder ångade; de vackra, töckniga morgnarna, när ingen visste, var man skulle komma att slå nattläger; det oavbrutna, försiktiga drivandet av de vilda elefanterna, och så den ursinniga rusningen och fackelblossen och skriken och larmet under den sista nattens drev, när elefanterna vältrade in i förpålningen som rullstenar vid ett jordskred, därpå funno, att de inte kunde komma ut, och kastade sig mot de väldiga pålarna endast för att bli drivna tillbaka med rop och flammande facklor och salvor av lösa gevärsskott. Även en liten pojke kunde där vara till nytta, och Toomai för sin del gjorde lika stor nytta som tre andra pojkar. Han brukade få sin fackla och svängde den och tjöt som trots någon annan.

Men den riktigt trevliga stunden kom, när utdrivningen började och keddah'n, det vill säga inhägnaden, såg ut som en bild av världens undergång och människorna voro tvungna att teckna åt varandra, ty de kunde inte höra sig själva tala. Då klättrade Lill-Toomai upp i toppen på en av de darrande inhägnadspålarna, med sitt solblekta bruna hår flygande löst över axlarna, ej olik en liten tomtenisse i fackelskenet; och så snart ett lugnt ögonblick inträdde i stormen, kunde man över trumpetandet och smällandet och brakandet av tåg och stönet från de tjudrade elefanterna höra hans uppmuntrande ord i gäll diskant till Kala Nag. »Mail, mail, Kala Nag! (Gå på, gå på, Svarta orm!) Dant do! (Ge honom med betarna!) Somalo! Somalo! (Försiktigt, försiktigt!) Maro! Mar! (Slå honom, slå honom!) Akta dig för pålen! Arre! Arre! Hai! Yai! Kya-a-ah!» brukade han skrika, och den väldiga kampen mellan Kala Nag och den vilda elefanten svängde fram och tillbaka över keddah'n, och de gamla elefantfångarna torkade svetten ur pannan och passade på att nicka åt Lill-Toomai, där han gestikulerade vilt i toppen av pålen under högljudda glädjerop.

I »Keddah'n».

Han inte bara gestikulerade. En natt gled han ned från sin påle, smög sig in bland elefanterna och kastade den lösa ändan av ett tappat rep till en drevkarl, som försökte få en snara kring benet på en liten morsk elefantkalv (kalvar äro alltid mera besvärliga än fullväxta djur). Kala Nag såg honom, grep honom med snabeln och langade upp honom till Stor-Toomai, som på fläcken gav honom några daskar och satte honom tillbaka på pålen. Morgonen därpå läxade han upp honom ordentligt och sade: »Kan du inte nöja dig med murade elefantstallar och en liten oskyldig tältforsling, utan måste gå ut på elefantfångst på egen hand, din lilla slyngel? Nu ha de där enfaldiga jägarna, vilkas lön är mindre än min, talat med Petersen Sahib om saken.»

Lill-Toomai blev rädd. Han visste inte stort om vita människor, men Petersen Sahib var för honom den största vita man i världen. Han var chef för hela Keddahetablissemanget — den man, som fångade alla elefanterna åt indiska regeringen och som visste mera om elefanternas vägar och vanor än någon annan levande människa.

»Vad — vad kommer nu att ske?» sade Lill-Toomai.

»Att ske? Det värsta som kan ske. Petersen Sahib är en galning; varför skulle han eljest jaga de här vilda satarna? Han kommer nog att fordra, att du också blir elefantfångare, för att övernatta var som helst på de här feberfyllda djunglarna och till sist bli ihjältrampad i keddahn. Det vore väl, om de här galenskaperna slutade bra. Nästa vecka är fångsten över för den här gången, och vi, som höra till slätterna, skickas tillbaka till våra stationer. Sedan få vi marschera på jämna vägar och glömma den här fördömda jakten. Men, pojke, jag är arg över att du skulle blanda dig i affärer, som endast höra till det där smutsiga assamese-djungelfolket. Kala Nag lyder ingen annan än mig, därför måste jag följa med honom in i keddahn, men han är endast en stridselefant, och han hjälper inte till att binda dem. Jag sitter därför lugn, som det anstår en mahut —inte en simpel jägare — en mahut, säger jag, en man som får pension, när han tjänat ut. Skall väl familjen Toomai vid Elefanterna trampas under fötterna i en keddahs smuts? Du byting! Du slyngel! Du odåga till son! Gå och tvätta Kala Nag och sköt om hans öron och se efter, om det finns några törntaggar i fötterna på honom, eljest tar nog Petersen Sahib dig och gör dig till en vild jägare — en snokare i elefantspår, en djungelbjörn. Usch då! Fy skam! Gå!»

Lill-Toomai gick utan att säga ett ord, men han berättade alla sina bekymmer för Kala Nag, medan han undersökte hans fötter. »Strunt i saken för resten!» sade Lill-Toomai, i det han vände ut och in på ytterkanten av Kala Nags väldiga högra öra. »De ha sagt Petersen Sahib mitt namn, och kanske... och kanske... och kanske... ja, vem vet? Aj, aj, det var en fuling till tagg jag fick ut!»

De närmaste dagarna användes på att bringa ihop elefanterna, att låta de nyfångade elefanterna promenera fram och tillbaka mellan ett par tama för att förebygga alltför mycket bråk sedan under marschen ned mot slätterna, samt att räkna filtar och rep och andra saker, som man kastat ifrån sig eller tappat i skogen. Petersen Sahib kom till platsen på sin kloka elefanthona Pudmini; han hade utbetalt avlöningarna i andra läger bland kullarna, ty säsongen närmade sig sitt slut, och där satt en infödd bokhållare vid ett bord under ett träd för att betala drevkarlarna deras löner. Envar, som fått betalt, gick tillbaka till sin elefant och intog sin plats i tåget, som var färdigt till uppbrott. Infångarna, jägarna och pådrivarna, personalen i en fulltalig keddah, som var fäst vid djungeln år in och år ut, sutto på ryggarna av de elefanter, som tillhörde Petersen Sahibs fasta styrka, eller lutade sig mot trädstammarna, med gevären på armarna, och drevo skoj med förarna, som drogo bort, och skrattade, när de nyfångade elefanterna bröto sig ur ledet och sprungo omkring. Stor-Toomai gick fram till bokhållaren, med Lill-Toomai bakom sig, och Machua Appa, chefen för spårsökarna, sade med låg röst till en av sina vänner: »Där går åtminstone ett stycke gott elefantgry. Skada att skicka den där unga djungeltuppen att rugga på slätten.»

Men nu hade Petersen Sahib öra för allt omkring sig, som en man måste ha, som lyss på det tystaste bland allt levande — den vilda elefanten. Han vände sig om, där han låg utsträckt på Pudminis rygg, och sade:

»Vad är det fråga om? Jag har inte bland slättförarna kunnat upptäcka en enda man med tillräckligt förstånd att kunna snärja ens en död elefant.»

»Det är inte en man, utan en pojke. Han gick in i keddahn vid sista drevet och kastade upp ett rep till Barmao därborta, när vi försökte få den där unga kalven med fläcken på bogen skild från modern», sade Machua Appa, pekande på Lill-Toomai, och Petersen Sahib såg dit och Lill-Toomai bugade sig till jorden.

»Kastade ett rep — den där? Han är ju mindre än en pålbult? Hör på, pys, vad heter du?» sade Petersen Sahib.

Lill-Toomai var för rädd att kunna tala, men Kala Nag stod bakom honom, Toomai gjorde ett tecken med handen, och elefanten grep honom med snabeln och lyfte upp honom i jämnhöjd med Pudminis panna mitt för den store Petersen Sahib. Men Lill-Toomai gömde ansiktet i händerna, ty han var endast ett barn, och så snart det inte var fråga om elefanter, var han lika blyg som trots något barn.

»Åhå!» sade Petersen Sahib, leende under mustascherna. »Varför har du lärt din elefant det där konststycket? Var det för att hjälpa dig stjäla grönsäd från hustaken, när axen lagts ut för att torka?»

»Inte säd, du de fattiges beskyddare — utan meloner», sade Lill-Toomai, och alla karlarna runt omkring brusto ut i skallande skratt. De flesta av dem hade lärt sina elefanter samma konststycke; när de voro pojkar. Lill-Toomai hängde åtta fot högt i luften, och han önskade, att han befunnit sig åtta fot ned i jorden.

»Det är Toomai, min son, Sahib», sade Stor-Toomai och blängde argt. »Det är en mycket elak pojke, och han kommer att sluta i fängelset, Sahib.»

»Det tvivlar jag på», sade Petersen Sahib. »En pojke, som vågar sig in i en full keddah vid hans ålder, slutar inte i fängelse. Se här, pojkvasker, har du några slantar till namnam, eftersom det bor ett klokt litet huvud under ditt stora hårtak. Med tiden kanske du också blir jägare». — Stor-Toomai blängde ännu argare. — »Men kom ihåg, att en keddah inte är någon passande lekplats för ett barn», tillade Petersen Sahib.

»Får jag aldrig gå dit mera, Sahib?» frågade Lill-Toomai, i det han drog djupt efter andan.

»Jo.» — Petersen Sahib smålog igen. — »När du sett elefanterna dansa. Då är rätta tiden. Kom till mig, när du sett elefanterna dansa, så skall jag låta dig gå in i varenda keddah.»

Det blev ett nytt allmänt gapskratt, ty det där skämtet är gammalt bland elefantjägarna och betyder detsamma som aldrig. Det förekommer, gömda i skogarna, stora, avröjda jämna platser, som kallas elefanternas balsalar, men dessa påträffas endast av en slump, och ingen människa har någonsin sett elefanter dansa. När en elefantjägare skryter över sin skicklighet och sitt mod, säga de andra jägarna: »Och när såg du elefanterna dansa?»

Kala Nag satte ned Lill-Toomai, och denne bugade sig åter till jorden och följde med sin far och gav slantarna åt sin mor, som satt och gav di åt hans lilla bror; och de klättrade allesammans upp på Kala Nags rygg; och tåget av grymtande, skriande elefanter rullade ned för bergstigen mot slätterna. Det blev en mycket livlig marsch, tack vare de nya elefanterna, som ställde till bråk vid vartenda vadställe och i varje ögonblick måste drivas på med goda ord eller hugg och slag.

Stor-Toomai stack med sin pik Kala Nag i ren förargelse, ty han var mäkta förgrymmad; men Lill-Toomai var alltför lycklig för att kunna tala. Petersen Sahib hade ju lagt märke till honom och givit honom pengar, så att han kände sig som en menig soldat, som kallats fram ur ledet och fått beröm av högste befälhavaren.

»Vad kunde Petersen Sahib mena med elefantdansen?» viskade han slutligen till modern.

Stor-Toomai hörde honom och brummade:

»Att du aldrig kommer att bli en av de där spårhundsbufflarna — det var vad han menade. Hallå, ni där framme, vad är det, som stänger vägen?»

En assamesisk förare, som var tre eller fyra elefanter längre fram, vände sig förargad om och skrek:

»För fram Kala Nag och låt honom lära den där gröngölingen bland mina nya elefanter att uppföra sig bättre. Varför skulle Petersen Sahib just välja mig att följa med er, risfältåsnor? För fram din best längs sidan, Toomai, och låt honom ge några nyp med befarna. Vid alla bergsgudar, de nya elefanterna äro rent besatta, eller också vädra de kamrater i djungeln.»

Kala Nag dunkade den nya elefanten i revbenen och höll på att piska andan ur honom, och Stor-Toomai sade:

»Vi sopade kullarna rena från vilda elefanter vid sista fångsten. Det beror bara på ditt vårdslösa sätt att föra. Skall jag behöva hålla ordning längs hela tåget?»

»Nej, hör på honom!» sade den andre föraren. »Vi ha sopat kullarna rena! Ha, ha! Ni äro mycket visa, ni slättfolk. Alla utom en dumskalle, som aldrig förr sett djungeln, veta att jakten är slut för den här säsongen. Därför komma alla vilda elefanter i natt... — men varför skulle jag slösa visdom på en flodsköldpadda?»

»Vad komma de att göra?» frågade Lill-Toomai. »Åhå, pojkbyting, är du där? Nå ja, jag skall berätta det för dig, för du har då sunt förnuft. De komma att dansa, och det är bäst, att far din, som sopat alla kullarna rena från alla elefanterna, sätter dubbla kättingar mellan sina pålar i natt.»

»Vad är det för dumt prat?» sade Stor-Toomai. »I fyrtio år ha vi, far och son, skött elefanter, och vi ha aldrig hört några tokerier om danser.»

»Ja, det tror jag väl, men en slättbo, som bor i en koja, har inte reda på någonting utanför sin kojas fyra väggar. Nåja, lämna dina elefanter ofängslade i natt, så får du se vad som händer. Vad deras dans beträffar, så har jag sett platsen, där... Bapree bap! hur många slingringar har då Dihang-floden? Här ha vi åter ett vadställe och måste låta ungarna simma. Stopp, ni där bakom!»

På detta sätt, under prat och gräl och plaskande genom floderna, gick den första dagsmarschen till ett slags mottagningsläger för de nya elefanterna. Men de hade förlorat humöret långt innan de kommo dit.

Nu fastgjordes elefanterna med kedjor kring bakbenen vid inhägnadens grova pålar, extrarep lades på de nya elefanterna, och deras foder staplades upp framför dem; bergsjägarna tågade tillbaka till Petersen Sahib i kvällsskymningen, sedan de sagt till slättförarna att vara dubbelt vaksamma den natten och skrattat, när dessa frågade varför.

Lill-Toomai var närvarande, då Kala Nag åt sin aftonmåltid, och när natten föll på, vandrade han, outsägligt lycklig, genom lägret, på spaning efter en tam-tam. När ett indiskt barn känner sitt hjärta fullt, springer det inte omkring och ställer till oväsen och galna upptåg; det sätter sig ned och liksom frossar för sig självt. Och Lill-Toomai hade ju blivit tilltalad av Petersen Sahib! Om han nu inte hade funnit det han längtade efter, är det fara värt att han blivit sjuk. Men karamellshandlaren i lägret lånade honom en liten tam-tam — en trumma, som slås med flata handen — och han slog sig ned med benen i kors framför Kala Nag, just som stjärnorna började titta fram, och han dunkade och dunkade och dunkade på sin tam-tam, och ju mera han tänkte på den stora ära, som hade vederfarits honom, desto hårdare dunkade han, där han satt alldeles ensam bland elefantfodret. Där fanns ingen melodi och inga ord, men dunkandet gjorde honom lycklig. De nya elefanterna sleto i sina rep och skriade och trumpetade allt emellanåt, och han kunde höra sin mor i lägerhyddan vyssja hans lilla bror i sömn med en gammal, gammal sång om den store guden Shiva, som en gång lärde alla djuren vad de skulle äta. Det var en mycket smekande vaggsång, och första strofen lydde:

Shiv, som grödan vattnar och råder över solens sken,
han satt där vid sin tröskel en dag för länge se'n,
gav var och en sin andel, sin mat, sitt släp, sin lott,
från tiggaren vid porten till kungen i sitt slott.
Allt gjorde han — Shiv Uppehållaren.
Mahadeo! Mahadeo! allt gjorde han:
törnet åt kamelen, åt korna mjuka strån,
en moders ömma hjärta åt dig, min lille son!

Lill-Toomai stämde in med ett muntert dunk-dunki-dunk vid slutet av varje strof, tills han kände sig sömnig och sträckte ut sig i fodret vid Kala Nags sida. Till sist började elefanterna, såsom de ha för vana, lägga sig ned den ena efter den andra, till dess endast Kala Nag stod kvar på ledets högra flygel; och han vaggade sakta av och an, med öronen lagda framåt för att lyssna till nattvinden, som blåste mycket sakta över kullarna. Luften var full av alla dessa nattliga ljud, som, när de sammansmälta, bilda en enda stor tystnad — rasslet av ett bamburör, som slår mot ett annat, prasslet av något levande kryp i snåret, pipet och flaxandet av en halvvaken fågel (fåglarna äro under natten mycket oftare vakna än vi tro) och bruset av vatten långt, långt bort i fjärran. Lill-Toomai sov en stund, och då han vaknade, var det härligt månsken, och Kala Nag stod ännu upprätt med spetsade öron. Lill-Toomai vände på sig, så att det prasslade i höet, och så låg han och betraktade båglinjen av elefantens väldiga rygg halvvägs upp mot himmelens stjärnor; och medan han låg där, hörde han så långt bort, att det inte ljöd starkare än om ett knappnålsstyng av ljud stuckit genom tystnaden, en vild elefants hoot-toot». Alla elefanterna i ledet hoppade upp, som hade de blivit skjutna, och deras brummande väckte till slut de sovande mahuterna, och de kommo ut och drevo med klubbor stolparna längre ned i marken och drogo åt ett rep här och knöto till ett annat där, tills allt var lugnt. En ny elefant hade nästan bökat upp sin stolpe, och Stor-Toomai tog av Kala Nag hans fotkedja och fängslade denna elefant från framfot till bakfot, men slog en ögla av ett gräsrep kring Kala Nags ben och bad honom vara så god och komma ihåg, att han var fastbunden. Kala Nag svarade ej på befallningen, inte ens med sitt sedvanliga kluckande läte. Han stod stilla, spejande rakt ut genom månskenet mot Garokullarnas våglinjer, med huvudet litet upplyft och öronen utbredda som solfjädrar.

»Se väl till honom, om han blir orolig i natt», sade Stor-Toomai till Lill-Toomai och gick in i hyddan och lade sig att sova. Lill-Toomai höll också på att somna in, då han hörde gräsrepet springa av med en liten smäll och såg Kala Nag rulla ut från sina pålar lika sakta och tyst som ett moln rullar ut från en dalmynning. Lill-Toomai traskade barfota efter nedför vägen i månskenet, i det han ropade halvhögt; »Kala Nag! Kala Nag! Tag mig med, o Kala Nag!» Elefanten vände sig om utan ett ljud, tog tre väldiga steg tillbaka till gossen i månskenet, stack ned snabeln, svängde honom upp på nacken och hade glidit in i skogen, nästan innan Lill-Toomai hade hunnit lägga sina ben i ordning. Det blev ett utbrott av ursinnigt trumpetande från elefantleden, därpå sänkte sig tystnaden över allting, och Kala Nag satte sig i rörelse. Emellanåt svepte en hög gräsrugge utefter hans sidor, liksom en våg sveper längs ett fartygs sidor, och emellanåt skrapade ett knippe vildpepparrankor utefter hans rygg eller gnisslade ett bamburör, då han vidrörde det med bogen; men dessemellan rörde han sig ljudlöst framåt, trängande fram genom den täta Garoskogen, som hade den varit rök. Han gick uppför kullarna, men fastän Lill-Toomai tittade på stjärnorna genom rämnorna i lövvalvet, kunde han inte säga i vilken riktning.

Så kom Kala Nag upp på krönet av sluttningen och stannade en minut, och Lill-Toomai kunde se trädtopparna milsvitt ligga spräckliga och suddiga i månljuset och det blåvita töcknet över floden nere i dalen. Toomai lutade sig fram och spejade, och han märkte, att skogen var vaken under honom — vaken och full av liv. En stor, brun, fruktätande flädermus flaxade tätt förbi hans öra; ett piggsvins taggar rasslade i snåren, och i mörkret mellan trädstammarna hörde han ett grävsvin gräva ivrigt i den fuktiga varma jorden och vädra medan det grävde. Så slöto sig åter trädens grenar över gossens huvud, och Kala Nag började gå ned i dalen — inte långsamt nu längre, utan som när en skenande kanon rusar nedför en brant sluttning — i susande fart. De väldiga benen rörde sig lika snabbt som pistonger, åtta fot i steget, och den skrynkliga huden i knävecken rasslade. Underskogen på ömse sidor om honom slets sönder med ett ljud som när man river lärft, ungträden, som han böjde undan åt höger och vänster med sina bogar, sprungo tillbaka och piskade hans sidor, och stora knippen av hoptovade klängväxter hängde ned från hans betar, då han slängde huvudet från ena sidan till den andra och plöjde sig väg. Lill-Toomai lade sig nu ned tätt utefter den stora nacken, för att inte någon svängande gren skulle sopa ned honom på marken, och han önskade, att han vore tillbaka i lägret igen. Gräset började bli blött, och Kala Nags fötter sögo och smackade, då han satte ned dem, och nattdimman i dalbottnen gjorde Lill-Toomai frusen. Där var ett plaskande och ett trampande och ett brusande av rinnande vatten, och Kala Nag klev genom en flodbädd, kännande sig för vid varje steg. Över vattenbruset, som virvlade kring elefantens ben, kunde Lill-Toomai höra ytterligare plaskande och litet trumpetande både uppför och nedför floden — grovmält brummande och argsint snörvlande, och hela töcknet omkring honom syntes fullt av rullande, böljande skuggor. »Åhå», sade han halvhögt med skallrande tänder, »elefantfolket är ute i natt. Då blir det dans utav.»

Kala Nag och Lill-Toomai.

Kala Nag plumsade upp ur vattnet, blåste snabeln ren och började åter klättra; men nu var han inte längre ensam och behövde inte bana sig väg. Den var redan röjd framför honom, sex fot bred, där det nedtrampade djungelgräset sökte repa sig och stå upp. Många elefanter måste ha gått den vägen för endast några minuter sedan. Lill-Toomai såg sig om, och bakom honom höll just en stor och vild elefantbest, med de små grisögonen glimmande som glödkol, på att arbeta sig upp ur den dimmiga floden. Därpå slöto sig åter träden, och de fortsatte uppåt, under trumpetande och brakande och ljudet av bristande grenar på ömse sidor. Slutligen stannade Kala Nag mellan två trädstammar på själva toppen av kullen. De utgjorde en del av en rundel av träd, som växte omkring en oregelbunden platå på en eller en och en halv hektar, och över hela denna plats hade, så vitt Lill-Toomai kunde se, marken trampats hård som ett tegelgolv. Några träd växte mitt på den öppna platsen, men deras bark var avnött och den vita veden inunder glänste blank och polerad i månskensfläckarna. Klängväxter hängde ned från de övre grenarna, och klängväxternas blomklockor, stora, vaxvita tingestar, liknande konvolvler, slokade ned liksom i sömn; men inom platåns gränser växte ej ett enda grässtrå — ingenting annat än tilltrampad jord. Månljuset färgade alltsammans stålgrått med undantag av de fläckar, dår några elefanter stodo, ty deras skuggor voro kolsvarta.

Lill-Toomai betraktade alltsammans, under det han höll andan, med ögon som höllo på att tränga ut ur huvudet på honom, och ju längre han tittade, desto fler och fler och fler elefanter trängde mellan trädstammarna ut på den öppna platsen. Lill-Toomai kunde inte räkna längre än till tio, och han räknade gång på gång på fingrarna, tills han tappade bort mängden av tiotal och det gick runt i hans huvud. Utanför gläntan kunde han höra elefanterna brakande och knakande gå fram i underskogen, under det de arbetade sig uppför kullen; men så snart de hade hunnit inom kretsen av trädstammarna, rörde de sig tyst som spöken.

Där funnos vitbetade vilda hanar, med nedfallna löv och nötter och kvistar i nackrynkor och öronveck; feta, trögfotade elefanthonor med oroliga små ljusrödsvarta kalvar på endast tre till fyra fots höjd springande under buken på dem; unga elefanter med betar, som just höllo på att växa fram, och mycket stolta över dem; skrangliga, knotiga gamla elefantungmör med ihåliga, ängsliga ansikten och snablar som skrovlig bark; gamla vilda elefanttjurar, ärriga från skuldra till länd, med stora strimmor och valkar från forna strider och med smutskakor från ensliga gyttjebad dinglande från bogarna; och där fanns en med en avbruten bete och på sidan märkena efter en tigers fruktansvärda klösning med full kraft och alla klorna. De stodo huvud vid huvud eller vandrade fram och tillbaka parvis eller gungande och vaggade för sig själva — tjogtals och åter tjogtals av elefanter.

Toomai förstod, att så länge han låg stilla på Kala Nags nacke, skulle ingenting hända honom, ty även i rusningen och tumultet vid driften i en keddah sträcker aldrig en vild elefant upp sin snabel och rycker ned en man från nacken på en tam elefant; och elefanterna här tänkte alls icke på människor denna natt. En gång ryckte de till och vände öronen framåt när de hörde skramlet av en fotkedja i skogen; men det var Pudmini, Petersen Sahibs älsklingselefant, som hade slitit av sin kedja och kom grymtande och fnysande uppför kullen. Hon måste ha knäckt inhägnadens stolpar och kommit direkt från Petersen Sahibs läger; och Lill-Toomai såg en annan elefant, en som han inte kände igen, med djupa skavsår efter rep på ryggen och bröstet. Även han måste ha rymt från något läger bland kullarna i närheten.

Slutligen hördes inte längre i skogen något ljud från någon elefant, och Kala Nag rullade fram från sin hållplats mellan träden och gick in mitt bland hopen med ett kluckande och gurglande läte, och alla elefanterna började tala på sitt eget tungomål och röra sig omkring. Ännu liggande tyst och stilla såg Lill-Toomai ned över tjogtals och åter tjogtals breda ryggar och viftande öron, slängande snablar och små rullande ögon. Han hörde skramlet av betar, som av misstag korsade varandra, och det kärva rasslet av snablar, som snoddes ihop med varandra, gnidningen mellan ofantliga sidor och skuldror i massan och det oupphörliga snärtandet och vinandet av de stora svansarna.

Så gick ett moln över månen, och han satt i svart mörker; men det jämna flängandet och stötandet och gurglandet fortsatte på samma sätt. Han visste, att det fanns elefanter runt omkring Kala Nag och att det inte fanns någon möjlighet att få honom bort ur församlingen; därför bet han ihop tänderna och ryste. I en keddah fanns det åtminstone fackelljus, rop och skrik, men här var han alldeles ensam i mörkret, och en gång kom en snabel upp och vidrörde hans knä. Så trumpetade en elefant, och alla stämde in under fem eller tio förfärliga sekunder. Daggen från träden ovanför plaskade ned likt regn på de osynliga ryggarna, ett dovt dånande ljud tog vid, icke vidare starkt att börja med, och Lill-Toomai kunde inte fatta vad det var. Men det växte och växte, och Kala Nag lyfte upp den ena foten och så den andra och satte åter ned dem på marken — ett två, ett två, regelbundet som en stångjärnshammare. Alla elefanterna stampade nu, och det lät som hade man slagit på en trumma i öppningen till en grotta. Daggen föll från träden, tills det inte längre fanns någon dagg kvar, och dånet fortfor, och marken gungade och skälvde, och Lill-Toomai höll händerna för öronen för att slippa höra. Men detta jättedån trängde tvärs igenom honom — detta trampande av hundratals tunga fötter på bar mark. Ett par gånger märkte han, att Kala Nag och alla de andra strömmade framåt några steg, och det dunsande ljudet förbyttes till det brakande lätet av saftigt grönt, som krossades; men om ett par minuter började åter dånet av fötter på bar mark. Ett träd knakade och stönade i hans närhet. Han sträckte ut armen och kände barken, men Kala Nag rörde sig framåt under ständigt tramp,och han kunde ej göra klart för sig, var han befann sig på den öppna planen. Det hördes ej ett ljud från elefanterna, undantagandes en gång, då ett par små kalvar gnällde samtidigt. Så hörde han en duns och ett hasande, och dånet fortfor. Det måste ha pågått i minst två timmar, och det värkte i varje nerv på Lill-Toomai; men han kände av nattlukten, att det höll på att dagas.

Morgonen bröt in i en strimma av blekgult bakom de gröna kullarna, och dånet tystnade vid den första strålen, liksom om ljuset hade burit fram en befallning. Innan Lill-Toomai hade fått ringningen ur sitt huvud, innan han ens hade hunnit byta ställning, fanns ej en elefant inom synhåll med undantag av Kala Nag, Pudmini och elefanten med skavsåren efter repen, och det fanns utefter sluttningarna varken något tecken eller prassel eller någon viskning, som kunde visa vart de andra hade tagit vägen. Lill-Toomai stirrade gång på gång. Den öppna platsen, så som han mindes den, hade växt under natten. Flera träd stodo i dess mitt, men snårskogen och djungelgräset på sidorna hade rullats tillbaka. Lill-Toomai stirrade ännu en gång. Nu förstod han trampet. Elefanterna hade trampat den öppna planen större — hade trampat det tjocka gräset och de saftiga rören till torra strån, stråna till strimlor, strimlorna till tunna fibrer och fibrerna till hård mark.

»Uah!» sade Lill-Toomai, och hans ögonlock kändes tunga som bly. »Kala Nag, min herre, låt oss följa Pudmini och gå till Petersen Sahibs läger, eller jag ramlar ned från din nacke.»

Den tredje elefanten väntade, tills de båda andra hade gått, fnyste, svängde helt om och tog sin egen väg. Han torde ha tillhört någon liten infödd konungs elefantstall, femtio eller sextio eller ett hundratal mil därifrån.

Två timmar därefter, när Petersen Sahib åt sin första frukost, började hans elefanter, som den natten hade varit fängslade med dubbla kedjor, att trumpeta, och Pudmini, nedsmutsad till skuldrorna, släpade sig in i lägret, åtföljd av den ömfotade Kala Nag. Lill-Toomais ansikte var grått och betryckt, hans hår fullt av löv och genomdränkt av dagg; men han försökte hälsa Petersen Sahib och ropade svagt: »Dansen — elefantdansen! Jag har sett den och — nu dör jag!» När Kala Nag i detsamma satte sig ned, gled han från nacken och låg där medvetslös och liksom död.

Men som infödingarnas barn inte ha några nerver att tala om, låg han om två timmar helt nöjd och belåten i Petersen Sahibs hängmatta, med Petersen Sahibs jakttröja under huvudet och ett glas varm mjölk med litet konjak och en liten tillsats av kina i sig, och medan de gamla skäggiga, ärrbetäckta djungeljägarna sutto i tredubbla led framför honom och stirrade på honom, som om han varit ett spöke, berättade han sitt äventyr i korta satser, som ett barn brukar göra, och slutade med följande ord:

»Om jag ljuger ett enda ord, så kunna ni ju skicka ut folk för att se efter, och de skola finna tio och tio och många gånger tio spår, som leda till den där dansplatsen. De gjorde platsen ännu större med sina fötter. Jag såg det själv. Kala Nag tog mig med dit, och så såg jag det. Det är därför som Kala Nag är så trött i benen.»

Lill-Toomai lade sig ned igen och sov hela långa eftermiddagen och långt in i skymningen, och medan han sov, följde Petersen Sahib och Machua Appa de två elefanternas spår femton mil över kullarna. Petersen Sahib hade tillbragt aderton år med att fånga elefanter och han hade endast en gång förut stött på en sådan dansplats. Machua Appa behövde inte titta två gånger på den öppna platsen eller krafsa mer än en gång med tårna i den hårt tilltrampade marken för att se, vad som hade ägt rum där.

»Barnet har talat sanning», sade han. »Allt det här har skett i natt, och jag har räknat sjuttio spår, som passerat floden. Titta, Sahib, här har Pudminis järnring skrapat barken av det här trädet! Ja, hon har varit här, hon också.»

De sågo på varandra och upp i luften och ned på marken och de funderade; ty elefanternas vägar kunna inte fattas av någon människas förstånd, hon må vara vit eller svart.

»Fem och fyrtio år», sade Machua Appa, »har jag följt min herre Elefanten, men aldrig har jag hört, att något människobarn sett vad detta barn skådat. Vid alla kullarnas gudar, det är — ja, vad skall man säga?» utropade han och skakade på huvudet.

När de kommo tillbaka till lägret, var tiden för kvällsvarden inne. Petersen Sahib åt ensam i sitt tält, men han gav befallning, att lägret skulle ha två får och några höns samt dubbel ranson av mjöl och ris och salt, ty han ville, att det skulle bli festligt. Stor-Toomai hade kommit i sporrsträck från lägret på slätten för att söka efter sin son och sin elefant, och nu, när han väl funnit dem, såg han på dem, som om han varit rädd för dem båda. Och där hölls en fest kring de flammande lägereldarna framför raderna av tjudrade elefanter, och Lill-Toomai var dagens hjälte, och de stora bruna elefantinfångarna, spårsökarna och drevkarlarna och repkastarna och männen, som förstodo alla hemligheterna vid tämjandet av de vildaste elefanter, läto honom gå från den ene till den andre och märkte hans panna med blodet från bröstet på en nyligen dödad djungeltupp, som ett tecken till att han var en skogsbo, invigd i och med tillträde till alla djunglerna.

Och slutligen, när lågorna slocknade och det röda skenet från stockvedsglöden kom elefanterna att se ut, som om de också hade doppats i blod, sprang Machua Appa, chefen för alla keddahns drevkarlar — Machua Appa, Petersen Sahibs högra hand, som inte hade sett en allmän landsväg på fyrtio år, Machua Appa, som var så stor, att han inte hade något annat namn än Machua Appa — han sprang nu upp med Lill-Toomai lyft högt i luften över sitt huvud och skrek:

»Lyssnen, mina bröder! Lyssnen I också, mina herrar i raderna därborta, ty jag, Machua Appa, ämnar tala. Den här lilla parveln skall inte mera kallas Lill-Toomai, utan Toomai vid Elefanterna, såsom hans farfars far kallades före honom. Vad aldrig en människa skådat, har han sett under en hel natt, och elefantfolkets ynnest och djungelgudarnas nåd är med honom. Han skall bli en stor spårsökare, bli större än jag, större än själve Machua Appa. Han skall med klar blick följa det färska spåret, det gamla spåret och det blandade spåret. Honom skall aldrig vederfaras något ont i keddahn, när han springer under bukarna för att binda de vilda bestarna, och om han snavar framför fötterna på den anfallande elefanttjuren, skall elefanttjuren veta, vem han är, och inte krossa honom. Aihai! ädla herrar i kedjorna», utropade han och rusade fram utefter raden av tjuderpålar, »här är den lilla parveln, som har sett edra danser på eder undangömda plats — en syn som aldrig en människa hittills skådat. Given honom honnör, ädla herrar! Salaam karo, mina barn! Hälsen Toomai vid Elefanterna! Gunga Per-shad, åhoj! Hira Guj, Birchi Guj, Kuttar Guj, åhoj! Pudmini — du såg honom vid dansen, och du också, Kala Nag, du pärla bland elefanter — åhoj! Alla på en gång! För Toomai vid Elefanterna! Barrao!»

Och vid detta sista vilda rop slängde hela raden upp sina snablar, till dess spetsarna vidrörde deras pannor, och bröto ut i den fulla salut, den smattrande trumpetfanfar, som endast vicekonungen av Indien får höra, Keddahns Salaamut.

Men nu höjdes den uteslutande för Lill-Toomai, som hade sett vad aldrig en människa dittills hade sett — elefanternas dans — mitt i natten och ensam i hjärtat av Garokullarna.