Don Quijote förra delens förra hälft/07
| ← Sjätte Kapitlet |
|
Åttonde Kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET.
Om vär dråplige riddare D. Quijotes af La Mancha andra utfärd.
Då man hunnit så långt, begynte D. Quijote att ropa högt och säga: »Här, här, tappre riddare, här behöfs det att visa styrkan i edra tappra armar, ty riddarne från hofvet[1] hålla på att få öfverhand i torneringen.» Emedan man skyndade åstad vid detta skrik och oväsen, fortsattes icke granskningen af de öfriga återstående böckerna, och därför tros det att både Karlasången och Spanska Lejonet i en bråd vändning kommo på elden jämte de af D. Luis de Avila författade Kejsarens Bedrifter, som utan tvifvel måtte hafva funnits bland de kvarvarande och som kanske icke skulle erfarit en så sträng dom, om kyrkoherden fått se dem.
När de kommo in till D. Quijote, hade han redan stigit upp ur sängen och fortfor med sina rop och galenskaper, högg och stack åt alla håll, och var så vaken, som om han aldrig hade sofvit. De grepo honom om lifvet och förde honom med våld tillbaka till sängen, och, sedan han något lugnat sig, vände han sig till kyrkoherden och sade till honom: »För visso, herr ärkebiskop Turpin, är det en stor skam för oss, som kallas de tolf pärerna, att så utan vidare låta hofvets riddare få segern i denna tornering, då vi vandrande riddare vunnit priset under de tre föregående dagarne.» — »Lugna er, käre vän, sade kyrkoherden, ty det tör väl behaga Gud att låta lyckan vända sig, och hvad som i dag förlorats kan tagas igen i morgon, och nu skall ers nåd sköta sin hälsa, ty mig tyckes att ni måtte vara öfvermåttan trött, om ej till och med svårt sårad.» — »Nej, icke sårad, sade D. Quijote, men mörbultad och sönderbråkad, därom är ej något tvifvel, ty den oäktingen D. Roland har illa handterat mig med stammen af en ek, och det af bara afund, emedan han ser, att jag ensam söker i bragder mäta mig med honom; men så sant jag heter Rinaldo af Montalban[2], skall han trots alla sina trollkonster få betala mig det, blott jag kommer upp ur sängen; och skaffen mig nu något att äta, ty jag vet att detta är hvad som skall komma bäst till pass, och, hvad hämnden beträffar, må det bli min sak.» De gjorde så och gåfvo honom att äta, hvarpå han å nyo föll i sömn, och de i förundran öfver hans galenskap.
Den kvällen förstörde hushållerskan med eld och brand alla böcker, som funnos på gården och i hela huset, och många fingo brinna, som förtjänade att bevaras till evärdeliga tider; men deras öde och rannsakningsdomarens lättja tillät det icke, och således sannades på dem det ordet, att stundom de rättfärdige få lida för de orättfärdige.
Ett af de medel prästen och barberaren då använde mot sin väns onda, var att slå igen och tillmura det rum, där böckerna stått, så att han vid uppstigandet ej måtte finna dem, (emedan kanske verkningen skulle upphöra med orsakens undanröjande), och att de skulle säga att en trollkarl hade anammat dem jämte rummet och alltsamman; detta verkställdes också med stor skyndsamhet. Två dagar därefter steg D. Quijote upp; det första han gjorde var att gå och se efter sina böcker, och, när han ej fann rummet där han hade lämnat det, gick han och sökte efter det än här än där. Han kom dit, där dörren brukade vara, och kände efter den med händerna och vände och vred ögonen åt alla håll utan att säga ett ord; men efter en lång stund sporde han hushållerskan, åt hvad håll rummet med hans böcker låge. Hushållerskan, redan väl inlärd i hvad hon skulle svara, sade: »Hvad för slag? hvad söker Ers Nåd för ett rum? Har finnes hvarken något rum eller några böcker i detta hus, ty hin onde har tagit alltsamman.» — »Det var icke hin onde, inföll systerdottern, utan en trollkarl, som kom på ett moln natten efter den dagen, då Ers Nåd aflägsnade sig härifrån; han kom ridande på en orm, steg af, gick in i rummet, och inte vet jag hvad han gjorde därinne, ty efter en kort stund kom han utflygande genom taket och lämnade huset fullt af rök; och, när vi fattade mod att se efter hvad han hade ställt till, sågo vi icke mera hvarken rum eller böcker. Jag och hushållerskan erinra oss endast mycket väl, att, när han gaf sig af, skrek den stygge gubben med skallande röst, att för hemlig ovänskaps skull, som han hyste till böckerna och rummets ägare, hade han i detta hus anstiftat den skada, som i sinom tid skulle visa sig; han sade också att han hette den vise Muñaton.» — »Friston, sade han väl», menade D. Quijote. — »Inte vet jag, svarade hushållerskan, om han hette Friston eller Friton; hvad jag vet är, att namnet slutade på -ton.» — »Så är det, sade D. Quijote; detta är en vis trollkarl och en min store fiende, som hyser agg till mig, därför att han genom sina konster och böcker vet, att jag i tidernas längd skall komma att kämpa i envig med en riddare som han gynnar, och att jag skall besegra denne, utan att han kan hindra det, och därför söker han att tillfoga mig all den förtret han kan; men jag vill låta honom veta, att svårligen skall han kunna förbjuda eller undgå det, som af Himlen är skipadt.» — »Hvem tviflar väl därpå? sade systerdottern; men, bäste morbror! hvem bringar er in i alla dessa stridigheter? Är det icke bättre att sitta med fred i sitt hem och icke draga ut i världen för att söka något bättre än det bästa, utan att betänka att mången går ut för att klippa ull af andra och kommer själf klippt hem igen.» — »Ack, kära systerdotter! svarade D. Quijote, hur klent du har reda på saken! förr än någon klipper mig, skall jag ha ryckt ut och slitit bort skägget på enhvar, som dristar sig till att röra ett enda hårstrå på mig.» De båda kvinnfolken ville ej göra några vidare invändningar, emedan de märkte att hans vrede höll på att blossa upp.
Det gick nu så, att han höll sig hemma i fjorton dagar helt lugn och utan att gifva tecken till, att han ämnade fortsätta sina föregående dårskaper. Under dessa dagar förde han med sina båda vänner kyrkoherden och barberaren de lustigaste samtal öfver hans påstående, att hvad världen mest behöfde, vore vandrande riddare och att det vandrande ridderskapet i hans person uppstode på nytt. Kyrkoherden motsade honom ibland men gaf efter emellanåt, ty utan att använda detta knep var det icke möjligt att komma till rätta med honom.
Samtidigt vidtalade D. Quijote en bonde, som var hans granne och en hedersman (i fall detta namn kan ges åt den, som är fattig), men tämligen klent utrustad med förstånd. Summan af saken vardt den, att han pratade för honom så mycket, öfvertalade och lofvade honom så mycket, att den stackars bondlurken beslöt sig för att draga ut med honom och tjäna honom som vapendragare. Bland annat sade honom D. Quijote att han skulle göra sig redo att med gladt mod åtfölja honom, ty måhända kunde ett sådant äfventyr yppas för D. Quijote, att han i en handvändning vunne någon ö och lämnade honom kvar som ståthållare däröfver. På dessa och andra sådana löften öfvergaf Sancho Panza[3] (ty så hette bonden) hustru och barn och tog tjänst som vapendragare åt gin granne.
D. Quijote gick genast i författning om att anskaffa penningar, och genom att sälja somt, pantsätta annat och lämna allt till vrakpris fick han ihop ett rätt artigt belopp. Han försåg sig likaledes med en annan sköld, som han bad att få låna af en vän, och efter att på bästa vis hafva lappat ihop sin sönderslagna hjälm, underrättade han sin vapendragare Sancho om dag och timme, då han ämnade bryta upp, på det att denne måtte rusta sig med hvad han ansåg för sig nödigast; framför allt ålade han honom att medtaga tvärpåsar. Sancho svarade, att det skulle han göra och att han äfvenså tänkte medföra en mycket god åsna, som han hade, emedan han icke var van att gå mycket till fots. I fråga om åsnan betänkte D. Quijote sig något, funderande om han kunde komma ihåg, att någon vandrande riddare hade haft en vapendragare som ridit på åsna, men han kunde icke erinra sig någon sådan. Det oaktadt afgjorde han saken så, att Sancho finge medtaga sin åsna, under förutsättning att hans herre, så fort tillfälle gåfves, skulle förse honom med ett hedersammare ök genom att taga hästen från den förste ohöflige riddare han stötte på[4]. Man försåg sig jämväl med skjortor och hvad mer han kunde, i öfverensstämmelse med det råd värdshusvärden hade gifvit honom.
När allt detta var ombestyrdt och färdigt, drogo båda — utan att taga afsked, Sancho Panza af hustru och barn, D. Quijote af hushållerskan och sin systerdotter, — en kväll ut ifrån byn, utan att någon såg dem, och färdades den natten så långt, att de vid morgongryningen ansågo sig för säkra, att man ej skulle finna dem, äfven om man satte efter dem. Sancho Panza satt på sin åsna som en patriark, med tvärpåsen och sin vinbälg[5] och med stor åstundan att snart se sig som ståthållare på den ö hans herre hade lofvat honom. D. Quijote råkade att taga samma kosa och väg som han hade tagit på sin första resa, nämligen öfver Montiels fält, där han nu färdades med mindre olägenhet än förra gången, emedan det var i morgonstunden och solstrålarne föllo på sned, så att de ej besvärade dem. Härunder sade Sancho Panza till sin husbonde: »Herr vandrande riddare, laga att ers nåd ej glömmer hvad ni har lofvat mig med den där ön, som jag nog skall veta att regera, huru stor hon än må vara.» Hvartill D. Quijote svarade: »Du skall veta, min käre Sancho Panza, att det var ett mychet vanligt bruk hos de forna vandrande riddarne att göra sina vapendragare till ståthållare öfver de öar eller länder, som de eröfrade, och jag har beslutit, att en så loflig plägsed icke genom mitt förvållande skall upphöra; snarare tänker jag gå ännu längre därmed, ty emellanåt, och kanske oftast, väntade de tills deras vapendragare voro gamla, och då, när de redan voro trötta på att tjäna och uthärda svåra dagar och än värre nätter, gåfvo de dem någon anställning som grefve, eller, om det skulle vara stort, som markgrefve[6] öfver någon dal eller något ungefär jämnstort landskap; men om du lefver och jag lefver, skulle det väl kunna hända, att inom sex dagar jag vunne ett sådant rike som hade andra därtill lydande, hvilka skulle komma förträffligt till pass för att kröna dig till konung öfver ett af dem. Och du skall ej anse det så märkvärdigt, ty saker och ting vederfaras sådana riddare på så oerhörda och otänkbara sätt, att jag lätteligen kunde komma att gifva dig ännu mera än hvad jag lofvar dig.» — »På det viset, svarade Sancho Panza, om jag blefve kung genom något af de här underverken som ers nåd omtalar, så skulle väl Johanna Gutierrez, käringen min, till minstingen bli drottning, och mina barn prinsar.» — »Ja, hvem tviflar på det?» svarade D. Quijote. — »Jo, det gör jag, genmilde Sancho Panza, ty jag har för mig att, om så Vår Herre läte regna konungakronor ned på jorden, skulle ingen af dem passa på Maja Gutierrez’ hufvud[7]. Herren skall veta, att hon duger inte för två styfver att vara drottning; grefvinna kan då falla sig bättre för henne, och det vill ändå Guds hjälp till.» — »Anbefall du det åt Gud, svarade D. Quijote, så skall han nog ge henne hvad som bäst passar; men du får icke göra dig så ödmjuk, att du nöjer dig med mindre än att bli landshöfding.» — »Det skall jag inte göra, nådige herre, svarade Sancho, isynnerhet då jag i Ers Nåd har en så förnämlig husbonde, som nog skall förstå att gifva mig allt som passar mig och som jag kan sköta.»
- ↑ Riddarne från hofvet. Mellan dessa och de vandrande riddarne råder i romanerna alltid afund och fiendskap.
- ↑ Rinaldo af Montalban. Denne och Roland uppträda i sånger och romaner ur Karlasagan (näml. om Karl den store) städse som fiender mot hvarandra.
- ↑ Både förnamn och tillnamn ha sin mening. Ordet panza betyder buk, mage, och Sancho, som från början var ett baskiskt namn, hade i Kastilien länge en bismak af simpelhet och ett tölpigt, bondaktigt väsen.
- ↑ D. Quijote tyckes först senare hafva kommit underfund med, att sådant icke gick an. Han säger näml. i 21 kap. af denna del, att enligt ridderligt bruk segraren finge taga hästen af en besegrad riddare, dock blott om han själf hade förlorat sin egen; men ingalunda fick han tillåta sig det för att göra sin vapendragare beriden.
- ↑ Sin vinbälg. Det spanska ordet bota betecknar icke precist en läderflaska, såsom ordet ofta öfversättes, utan ett skinn af kid (eller annat mindre djur), som är hopsydt till en påse af några liters rymd och försedt med en pip eller munstycke, hvarur man dricker. Ett dylikt skinn eller vinbälg, snarlik en säckpipa, användes än i dag af allmogen öfverallt i Spanien.
- ↑ Om det skulle vara stort, som markqrefve. Stället har föranledt atskilliga förslag till textförändring i riktningen: eller åtminstone som markgrefve. Detta berodde dock på en felaktig uppfattning af förhållandet mellan markis och grefve; den senare titeln är äldre, såsom gående tillbaka ända till romerska kejsardömet, men markisen hade, åtminstone förr, högre rang, näml. näst efter hertig. Detta bestyrkes äfven af de olika kronorna: hertigkronan har åtta småblad, men grefvekronan endast pärlprydda uddar; markiskronan åter har fyra småblad och mellan dessa lika många uddar med pärlor, och hon intar således en ställning mellan de båda andra. För öfrigt uppräknas markisen bland rikets storman redan i Alfons den Vises stora lagverk De Sju Balkarne (Las Siete Partidas).
- ↑ Maja Gutierrez’ hufvud. Cervantes har ställt till en svår oreda med namnet på Sancho Panzas hustru. Här heter hon Mari-Gutierrez (med en lika simpel förkortning af Maria som vårt svenska Maja) och ett par rader ofvanför, liksom äfven I, 52, kallas hon Juana Gutierrez. Men i andra delen nämnes hon alltid Teresa Panza; hon själf säger II 53 att så heter hon, men att hon egentligen (efter sin far) borde heta Teresa Cascajo; här har således familjenamnet Gutierrez från första delen alldeles råkat i glömska. Denna glömska är till och med så fullständig, att Cervantes i prologen till andra delen på fullt allvar beklagar sig däröfver, att den psevdonyme Avellaneda, författaren till den falska fortsättningen af D. Quijote, oriktigt gifvit fru Panza namnet Mari-Gutierrez, fastän hon hette Teresa Panza.
| ← Sjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Åttonde Kapitlet → |