Don Quijote förra delens förra hälft/06

←  Femte Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Sjunde Kapitlet  →


[ 44 ]

SJÄTTE KAPITLET.

Om den stora och kostliga rannsakning, som kyrkoherden och barberaren anställde i vår sinnrike junkers bibliotek.

Don Quijote sof ännu. Kyrkoherden begärde af systerdottern nycklarna till det rum, där böckerna, som vållat skadan, befunno sig, och hon lämnade honom dem mycket gärna. Alla gingo dit in, äfven hushållerskan, och påträffade mer än hundra stora mycket väl inbundna folianter, förutom andra i mindre format; när hushållerskan fick syn på dem, skyndade hon åter ut ur rummet, men återkom genast med en skål vigvatten och en vigvattenskvast, sägande: »Tag, herr licentiat, och bestänk hela rummet, på det ingen af de många trollkarlar, som dessa [ 45 ]böcker hysa, må komma och förtrolla oss, till gengäld för det straff vi vilja ålägga dem genom att fördrifva dem ur världen.» Hushållerskans enfald kom licentiaten att skratta, och han tillsade barberaren att ge honom böckerna en i sänder, för att se hvad de handlade om, ty det kunde ju hända, att man funne några, som ej förtjänade att straffas med bålet. »Nej, sade systerdottern, det är icke skäl att skona någon, ty alla hafva de varit med om att anstifta det onda; det är bäst att kasta ut dem genom fönsterna ned på gården, där lägga dem i hög och tända eld på dem, eller ock bära ut dem på stora gården[1] och göra bålet där, så besvärar icke röken.» Hushållerskan instämde, så angelägna voro de båda om dessa menlösa barns död; men kyrkoherden gick ej in därpå, utan att åtminstone förut hafva läst titlarna.

Den första, som mäster Niklas räckte honom, var Amadis af Gallien[2], i fyra delar, och kyrkoherden sade: »Det här var märkvärdigt, ty, efter hvad jag hört sägas, var just detta den första riddareroman, som trycktes i Spanien, och alla öfriga ha sin rot och sitt upphof i denna; följaktligen tycker jag, att vi utan miskund döma honom till bålet såsom ursprunget till en så farlig sekt.» — >Ånej, sade barberaren, ty jag har också hört sägas, att den är den bästa af alla sådana böcker, och därför bör den skonas som ensam i sitt slag.» — »Det är sant, sade kyrkoherden, och af denna anledning må den då få behålla lifvet tills vidare. Låtom oss nu se, hvad det är för en annan, som står där bredvid.» — »Det är Esplandians Bragder, som var äkta son till Amadis af Gallien», fortsatte barberaren. — »Faderns förtjänst skall minsann ej gagna sonen, sade kyrkoherden; se där, fru hushållerska, öppna fönstret och kasta ned den på gården.» Hushållerskan gjorde så med stor belåtenhet, och den gode Esplandian flög ned på gården, tåligt afbidande elden, som väntade honom. »Vidare», sade kyrkoherden. — »Den som nu kommer, sade barberaren, är Amadis af Grekland, och jag tror, att alla de på den här sidan höra till samma Amadisfamilj.» — »Ut då på gården med dem allesamman! sade kyrkoherden, ty för att få bränna drottning Pintiquiniestra och herden Darinel med hans herdekväden och författarens besatta och obegripliga snack, skulle jag jämte dem bränna min egen far, om han uppträdt i en vandrande riddares skepnad.» — »Detsamma tycker jag», sade barberaren; »och jag med», tillade systerdottern. — » Efter så är, sade hushållerskan, så gif hit dem, och på gården med dem!» Hon fick dem, och, emedan de voro många, [ 46 ]sparade hon sig besväret att gå utför trappan och kastade ned dem genom fönstret.

— »Hvad är det för en lunta?» frågade kyrkoherden. — »Det är Don Olivante de Laura», svarade barberaren. — »Författaren till denna bok, sade kyrkoherden, var densamme som skref Blomsterträdgården, och sannerligen jag kan afgöra, hvilkendera är sannfärdigast eller, rättare sagdt, minst lögnaktig: men det kan jag säga, att den här skall vandra till gården för sin orimlighets och sitt skräfvels skull.» — »Den som nu kommer, är Florismarte af Hyrkanien», sade barberaren. — »Jaså, är, herr Florismarte här? genmälde kyrkoherden; nå, han skall då minsann komma på gården, och det fort, trots sin besynnerliga födelse och sina svärmiska äfventyr, ty hans knaggliga och torra stil förtjänar ej bättre; på gården med honom, och med den här andra ock!» — »Mycket gärna», svarade hon och verkställde med hjärtans lust sitt uppdrag. — »Det här är Riddar Platir», sade barberaren. — »En mycket gammal bok, sade kyrkoherden, men jag finner icke i henne något som förtjänar öfverseende, hon får göra de öfriga sällskap utan prut»; och så skedde. Sedan öppnades en annan bok, och det visade sig att den hette Korsriddaren. »Enär denna bok har ett så heligt namn, skulle man kunna förlåta dess fåvitskhet; men man plägar också säga, att där Vår Herre har sin kyrka, har hin onde sitt kapell: på elden med den!» Barberaren fick tag i en annan bok, som hette Ridderlig Idrottsspegel. — »Jag känner gunstig herrn, sade kyrkoherden; här uppträder herr Rinaldo af Montalban med sina vänner och stallbröder, som äro värre röfvare än Cacus, och de tolf Pärer af Frankrike, jämte den sannfärdige historieskrifvaren Turpin[3]. Jag har sannerligen lust att döma dem endast till evig landsförvisning, om ej för annat, så emedan de ha sin del i uppränningen till den berömde Matteo Bojardos dikt och äfven den kristlige skalden Ludvig Ariosto[4] från samma håll hämtade sitt ämne; anträffar jag denne här och han talar annat språk än sitt eget, skall jag icke hafva något undseende för honom, men talar han sitt modersmål, vill jag visa honom all vördnad[5].» — Jag har honom på italienska, sade barberaren; fast jag icke förstår honom.» — »Det vore icke heller bra, att ni förstode honom, svarade kyrkoherden; och här kunde vi förlåtit herr kaptenen om han icke fört honom till Spanien och gjort honom till kastilianare, ty han beröfvade honom mycket af sitt ursprungliga värde, och detsamma skola alla göra, som vilja öfverflytta versböcker till ett annat språk; ty, [ 47 ]huru mycken omsorg och skicklighet de än må använda, skola de dock aldrig uppnå originalens fullkomlighet. Jag yrkar alltså, att denna bok och och alla de, som behandla de här franska ämnena[6], läggas undan till förvaring i ett torrt hvalf, tills man efter nogare öfvervägande får se hvad som skall göras med dem, undantagandes en viss Bernhard af Carpio, som stryker omkring här, och en annan vid namn Roncesval, ty, komma dessa i mina händer, skola de genast vandra till hushållerskans, och därifrån i elden utan något förbarmande.» Allt bekräftade barberaren, anseende det vara klokt och väl handladt, emedan han visste, att kyrkoherden var en så god kristen och så sanningsälskande, att han icke för allt i världen skulle velat säga något osant. Han slog upp ännu en bok, som befanns vara Palmerin af Oliva (oljoträdet), och bredvid den stod en annan, som hette Palmerin af England; vid åsynen häraf sade licentiaten: »Den här oliven skall genast späntas sönder och brännas, så att icke ens askan blir kvar, men den där palmen från England må gömmas och bevaras såsom ensam i sitt slag, och åt henne bör göras maken till den låda, som Alexander påträffade bland bytet efter Darius, och som han bestämde till förvaring af Homeri skrifter. Denna bok åtnjuter anseende af två orsaker: först, därför att hon i och för sig är god, och därnäst emedan hon påstås vara författad af en snillrik konung af Portugal. Alla äfventyren på Miraguardas borg äro förträffliga och skrifna med stor talang, språket prydligt och klart, så att det på ett mycket passande och förståndigt vis rättar sig efter den talandes ställning. Jag menar alltså, att med edert goda minne, mäster Niklas, denna och Amadis af Gallien må gå fria från bålet, men alla de andra, utan vidare undersökning, gifvas till spillo.» — »Nej, käre vän, genmälde barberaren, ty här har jag den beryktade Don Belianis.» — »Nå, svarade kyrkoherden, denne med sin andra, tredje och fjärde del, behöfver en smula rabarber för att afföra hans allt för myckna galla, äfvensom det är nödigt att taga bort allt som handlar om Ryktets slott och andra mera betydande otillbörligheter; för detta ändamål beviljas dem förlängdt anstånd, och i mån af deras förbättring skall nåd eller rättvisa vederfaras dem. Tag dem under tiden hem till er, men låt ingen läsa dem.» — »Gärna det!» svarade barberaren, och utan att vilja möda sig vidare med att läsa titlar på riddareromaner, sade han åt hushållerskan att taga alla de stora och kasta ut dem på gården. Detta sades icke för döfva öron, utan till en som hade större lust att bränna dem än att sätta [ 48 ]upp en väf, hur stor och fin den än måtte vara; hon fick fatt i ungefär åtta på en gång och vräkte ut dem genom fönstret.

Emedan hon tog många tillsamman, tappade hon en för fötterna på barberaren, som fick lust att se hvilken det var, och han fann att den hette: Historia om den berömde Riddaren Tirante den Hvite. »Nå, så hjälpe mig Gud! skrek kyrkoherden, finns här Tirante den Hvite? Gif hit den, käre vän, ty jag menar, att jag i den har funnit en skatt af förnöjelse och en guldgrufva af tidsfördrif. Här är den tappre riddaren D. Kyrieleison af Montalban och hans broder Tomas af Montalban och riddaren Fonseca, jämte den strid som den duktige Tirante hade mot blodhunden, och fröken Hjärtefröjds kvickheter, änkefru Makligs kärleksäfventyr och konster, samt den i vapendragaren Hippolytus förälskade Kejsarinnan. Jag säger er försann, käre vän, att i sin art är detta den bästa bok i världen: här äta riddarne och sofva och dö i sina sängar och göra testamente förr än de dö, jämte åtskilligt annat, som saknas i alla öfriga böcker af detta slag. Det oaktadt påstår jag, att, efter författaren med flit[7] skref så många tokigheter, han förtjänade att komma på galererna för hela sitt lif. Tag hem boken, och ni skall få se, att allt hvad jag sagt er om henne är sant.» — »Så skall ske, svarade barberaren; men hvad skola vi göra med de här återstående böckerna i litet format?» — »Dessa, sade kyrkoherden, måtte icke vara riddareböcker, utan poetiska arbeten.» Han slog upp en och såg att det var Georgs af Montemayor Diana, och, i den tron att alla de andra voro likadana, sade han: »De här förtjäna ej att brännas som de andra, emedan de icke göra eller någonsin skola göra så mycket ondt som riddarböckerna gjort, ty dessa äro förståndiga böcker, som ej lända tredje man till skada.» — »Ack, sade systerdottern, Ers Nåd kan lika gärna låta bränna dessa som de öfriga; ty det vore icke underligt, att, sedan morbror tillfrisknat från riddaresjukan, han genom att läsa dessa finge den vurmen att blifva herde och under sång och spel vanka omkring i ängar och lundar och, hvad som värre vore, blifva poet, hvilket, efter hvad det påstås, är en obotlig och smittsam sjukdom.» — »Flickan har rätt, sade kyrkoherden, och det kan vara så godt att borttaga för vår vän denna stötesten. Och, efter som vi börja med Montemayors Diana, tycker jag att hon ej må brännas, utan att man tar bort allt det som handlar om den visa Felicia och trollvattnet, och nästan alla verserna med längre stafvelsemått, och sedan må hon gärna för mig få behålla kvar prosan och äran att [ 49 ]vara främst bland dylika böcker.» — »Den nästa, sade barberaren, är Diana, fortsättning af en Salamancabo, och den här andra med samma namn har till författare Gil Polo.» — »Då må Salamancaskaldens verk, svarade kyrkoherden, åtfölja och föröka antalet af dem som blifvit dömda till gården, men Gil Polos bevaras, som om den vore af Apollo själf. Gå nu vidare, käre vän, och låtom oss raska på, ty det börjar bli sent.» — »Denna, sade barberaren och öppnade en annan, är Tio böcker om kärleksöden, författade af en sardisk skald Antonio de Lofraso.» — »Vid mitt prästerliga ämbete, sade kyrkoherden, så länge Apollo varit Apollo, muserna muser och poeterna poeter, har aldrig en så underhållande och tokrolig bok som denna blifvit författad; i sitt slag är hon den bästa och utsöktaste af alla, som i denna diktart framträdt i världen, och den, som ej läst henne, kan vara viss på att aldrig hafva läst något trefligt. Gif mig den, min vän, ty jag sätter mera värde på att hafva funnit den, än om man hade gett mig en kaftan af florentiner sars[8].» Han lade undan den med största belåtenhet, och barberaren fortsatte: »De följande äro: Den Iberiska Herden, Henares’ Nymfer och Svartsjukans vedervärdigheter.» — »Med dessa är ingenting mer att göra, sade kyrkoherden, än att öfverlämna dem åt den världsliga rättvisan i hushållerskans person, och det är ej värdt att fråga om orsaken, ty då blifver det aldrig slut.» — »Den här som nu kommer är Phyllis’ Herde.» — »Det är ingen herde, sade prästen, utan en sinnrik hofman; låt den bevaras som en dyrbar juvel.» — — »Den här tjocka, sade barberaren, har till titel Skattkammare af dikter i olika ämnen.» — »Om de icke vore så många, sade kyrkoherden, skulle de aktas för mer; denna bok behöfver gallras och rensas från några simpla stycken, som hon har ibland de vackra. Låt henne bevaras, både emedan författaren är min vän och af aktning för andra mera storartade och högstämda verk, som han skrifvit.» — »Det här, sade barberaren, är Lopez Maldonados Visbok.» — »Äfven författaren af denna bok, genmälde kyrkoherden, är en god vän till mig, och i hans mun sätta hans verser åhöraren i beundran, och så ljuf är den röst, hvarmed han sjunger dem, att han blir alldeles hänförande; något bred är han i sina herdekväden, men man kan ju aldrig få för mycket af det goda. Låt den förvaras bland de utvalda. Men, hvad är det för en bok, som står där bredvid?» — »Galatea af Miguel de Cervantes», sade barberaren. — »Sedan många år tillbaka är denne Cervantes min synnerligen gode vän, och jag vet, att han är mer för[ 50 ]faren med motgångar än med verser. Hans bok saknar ej god uppfinning, men han börjar ett och annat utan att föra något till slut; vi få afvakta andra delen, som han utlofvar; törhända han där bättrar sig och sålunda gör sig fullständigt förtjänt af det milda omdöme, som man nu ej kan gifva honom. Håll honom under tiden inspärrad i eder bostad, käre vän.» — »Det är jag med om, svarade barberaren; och här komma tre tillsamman: La Araucana af D. Alonso de Ercilla, La Austriada af rådmannen i Córdoba Juan Rufo, och El Monserrato af en valenciansk skald Cristöbal de Virués.» — »Alla dessa tre böcker, sade kyrkoherden, äro de bästa som i åttaradiga stanzer blifvit skrifna på kastilianska, och kunna täfla med Italiens yppersta; må de bevaras såsom de dyrbaraste poetiska klenoder, som Spanien äger.»

Kyrkoherden tröttnade på att beskåda flera böcker och önskade därför utan vidare öfverläggning, att alla de öfriga måtte brännas; men barberaren hade redan slagit upp en, som hette Angélikas Tårar. »Tårar skulle jag själf gråta, sade kyrkoherden, när han hörde titeln, om jag hade befallt att bränna en sådan bok, ty dess författare var en af icke blott Spaniens, utan hela världens berömdaste författare och synerligen lycklig i öfversättningen af några af Ovidii berättelser.»




  1. Jämf. kap. III, not. 3.
  2. För de i detta kapitel omnämnda riddareromanerna och poesiböckerna skall redogörelse lämnas i ett sammanhang vid delens slut.
  3. Turpin var ärkebiskop af Rheims omkring år 800. Honom tillskrefs länge en sagolik berättelse om Karl den stores tåg till Spanien, som likväl var författad till en del först omkring 1050, till en del ännu senare, men som, mycket läst och äfven trodd, vardt källan till talriks dikter och romaner, som från Frankrike spridde sig till Spanien, Italien, Tyskland och den skandinaviska Norden. Naturligtvis blott på gyckel kallar Cervantes honom en »sannfärdig historieskrifvare».
  4. Matteo Bojardo, grefve till Scandiano (1430—1494), diktade sängen om den förälskade Roland, hvilken Ludvig Ariosto (1475—1533) fortsatte i sin rasande Roland. — Hvarför Ariosto just kallas den kristlige skalden, är svårt nog att inse, så framt man ej får antaga, att Cervantes därmed velat beteckna honom som epikern bland de kristne, liksom Homerus och Vergilius voro det bland hednafolken.
  5. Originalet har: »då skall jag hålla upp honom öfver mitt hufvud, hvilket var det arabiska sättet att visa sin aktning och vördnad för böcker, skrifter, myndigheters påbud, m. m.
  6. De böcker, som »behandla de här franska ämnena», äro de från Frankrike lånade historierna ur sagokretsen om Karl den Store, eller den s. k. karolingiska sagokretsen, från hvilken man bör skilja den bretagniska, hvars hufvudpersoner äro konung Artur och riddarne af Runda Bordet.
  7. I originalet är detta ställe alldeles obegripligt, trots den möda mången gjort sig att få en riktig mening däri. Det lider, som så många andra ställen i D. Quijote af ett tryckfel, som inbitna Cervantister omöjligt vilja medgifva. I spanskan står näst före orden »med flit» ett icke: detta måste strykas, och då är meningen klar, hvarvid man blott behöfver komma ihåg, att de andra riddareböckerna mestadels dömdes till bålet; Tirante åter skall blott komma på galererna, han får således ändå behålla lifvet, och domen öfver honom är följaktligen jämförelsevis mild.
  8. Detta florentiner sars, som på spanska heter raja och hvars namn är taget från staden Arras i Frankrike, där det förmodligen först tillverkades, var ett simpelt ylletyg, och det beröm, som i texten ägnas Lofrasos bok, visar sig således icke vara så mycket värdt, utan snarare vara satiriskt menadt. Äfven i sin bok »Resan till Parnassen» har Cervantes gycklat obarmhärtigt med samme man.


←  Femte Kapitlet Upp till början av sidan. Sjunde Kapitlet  →