Don Quijote förra delens senare hälft/38
| ← Trettiosjunde Kapitlet |
|
Trettionionde Kapitlet → |
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det märkvärdiga tal D. Quijote höll om vett och vapen.
D. Quijote fortfor på följande vis: »Eftersom vi i fråga om den studerande började med hans fattigdom och de olika sätt hvarpå den gör sig kännbar, vilja vi nu tillse om soldaten är rikare, och vi skola då finna att i fattigdomens vet sköte det icke finnes någon fattigare än han, ty han är hänvisad till sin usla sold, som utfaller sent eller aldrig,[1] eller till hvad han med betydlig fara för lif och samvete kan lägga vantarna på. Och stundom kan hans tillstånd vara så utblottadt, att ett af svärdshugg illa åtgånget kyller får göra tjänst både som paradrock och skjorta, och midt i vinten, på fria fältet, kan han merendels skydda sig mot väderlekens oblidhet blott genom sin andedräkt, hvilken åter, såsom kommande från ett tomt inre, måste emot all naturlig ordning utpustas kall, såsom jag af erfarenhet vet. Men vänta nu bara huru han afbidar att natten skall komma, på det han må kunna hämta sig efter alla dessa obekvämligheter i den säng som väntar honom: det skall aldrig vara annat än hans eget fel om den är för trång, ty han kan obehindradt utmäta åt sig på marken så många fot han behagar och af hjärtans lust vältra sig i den, utan fruktan att lakanen varda skrynkliga. Kommer så efter allt detta dagen och stunden då han skall promoveras för sin id, d. v. s. en bataljdag; då sätter man på hans hufvud en doktorshatt af charpie för att förbinda något skottsår, som kanske gått genom tinningarna eller stympat ett ben eller en arm för honom. Och, i fall detta ej inträffar, utan en barmhärtig försyn bevarar honom lefvande och oskadd, kan det hända att han blir lika fattig som förr och att en och annan drabbning, ett och annat slag måste inträffa och han gå segrande ur dem alla för att komma sig något upp; men sådana underverk ser man sällan. Sägen mig nu också, mitt herrskap, i fall I hafven tänkt därpå: huru mycket färre äro icke de som vunnit befordran genom krig än de gom stupat där? Otvifvelaktigt måsten I svara, all detta icke tål någon jämförelse och att antalet af de omkomna icke låter sig beräknas, medan antalet af de befordrade som blifvit vid lif lätt kan tecknas med tre siffror i rad.[2]»
»Allt detta är tvärtom med de lärde, ty med sitt ämbete för att icke tala om inkomster vid sidan af lönen[3], hafva de alla sin utkomst, så att, ehuru krigarens möda är större, är hans lön långt mindre. Härtill kan visserligen svaras, att det är lättare att belöna två tusen lärda än trettio tusen soldater, ty de förra belönar man med sysslor, som nödvändigt måste gifvas åt män af facket, och de senare kunna belönas endast af den herres egendom, hvilken de tjäna; men just denna omöjlighet förstärker så mycket mera den sats jag drifver.»
»Låtom oss emellertid lämna detta åsido, ty det är en labyrint, som det är ganska kinkigt att hitta ut ur, och vändom oss i stället till vapnens öfverlägsenhet öfver vetenskaperna, ett ämne som allt hittills varit och ännu är oafgjordt sådana äro de skäl som å ömse sidor anföras. Bland dessa skäl säga vetenskaperna, att dem förutan skulle vapenyrket icke kunna bestå; ty äfven kriget har sina lagar, hvilka det är underkastadt, men lagar falla under vetenskaper och vetenskapsmän. Härtill svara vapnen, att dem förutan kunna icke lagarna bestå, ty med vapnen försvaras samhällen, upprätthållas riken, skyddas städer, tryggas vägar, rensas hafven från sjöröfvare, och, kort sagdt, om det icke vore för dem, skulle samhällen, riken, stater, städer, farleder till lands och sjös vara gifna till pris åt den hårda medfart och förvirring, som kriget medför, så länge det varar och har full frihet att bruka sina särskilda rättigheter och sin tygellöshet.»
»Vidare är det en erkänd sanning, att det som kostar mera skattas och bör skattas högre. Att någon kommer så långt att han blir framstående i det lärda facket, kostar honom tid, nattvak, hunger, nakenhet, svindelanfall, förstoppningar och andra med dessa i samband stående saker, hvilka jag till en del redan har omnämnt; men att någon genom sitt väl förhållande lyckas bli en skicklig krigare, det kostar honom alldeles detsamma som den studerande, men i så mycket högre grad att en jämförelse dem emellan är omöjlig, ty han står hvarje ögonblick i fara att förlora lifvet. Och hvilken fruktan för nöd och fattigdom kan väl ansätta och pina en studerande så hårdt, att den vore lika svår som krigarens, när han, innesluten i en fästning och stående på post eller vakt inom ett yttre eller inre fästningsverk, märker att fienderna hålla på att anlägga en mingång åt det håll, där han befinner sig, medan han på inga villkor får aflägsna sig därifrån eller fly från den fara, som hotar honom så nära? Det enda han kan göra är att underrätta sin befälhafvare om hvad som är på färde, på det denne må kunna afvända faran genom en kontramina, och att själf stanna kvar under hopp och fruktan att helt oförtänkt få flyga i luften utan vingar och sedan viljelös störta ned i djupet. Och om detta tyckes en ringa fara, så låtom oss tillse om icke den är lika stor eller större, som uppstår när två örlogsfartyg midt på öppna hafvet ränna mot hvarandra med framstammarna; när de då å båda sidor kastat ut sina änterhakar och ligga bord om bord, har soldaten icke större plats att röra sig på än som lämnas honom af en två fot bred planka i förstäfven; och det oaktadt, ehuru han ser att han har framför sig lika många hotande dödsverktyg som det finnes kanoner riktade mot honom från den fientliga sidan, de där icke äro en lanslängd ifrån honom, och ehuru han ser att vid minsta slintning med foten han skulle komma att hamna i Neptuns djupa sköte; trots allt detta ställer han sig, med oförfäradt hjärta och drifven af den hederskänsla som besjälar bonom, till skottafla för så mycket skytteri och sträfvar att öfver detta smala pass slå sig fram inpå fiendens skepp. Och det förunderligaste är, att, knappt har en fallit dit, hvarifrån han ej kan uppstå förr än vid världens slut, så intager en annan samma plats och, om äfven denne faller i hafvet, hvilket lurar på honom som på en fiende, så kommer en annan och så åter en annan i så rask följd att de förra icke ens hunnit dö: i alla krigets skiften finnes intet mod och ingen oförskräckthet som öfvergår detta.»
»Prisade vare de lyckliga tidehvarf, hvilka ännu icke kände till den gräsliga förödelsen af dessa sataniska artilleripjäser! Jag tänker att deras upphofsman nu i helvetet får lönen för sin djäfvulska uppfinning, medelst hvilken han åstadkommit att en ärelös och feg arm kan taga lifvet af en tapper riddare och att, utan att man vet huru eller hvarifrån, midt under den modiga stridslust som eldar och lifvar hjältars bröst, en förflugen kula kommer, — afskjuten af en, hvilken kanske flydde af förskräckelse för blixten som uppstod vid aflossandet af det förbannade mordvapnet, — och i ett ögonblick afskär och gör slut på en persons tänkande och lif, hvilken förtjänat att i långa tider njuta däraf.[4] När jag tänker härpå, är jag nästan färdig att säga att det grämer mig i själen att hafva omfattat detta vandrande riddareyrket i ett så afskyvärdt tidehvarf som det vi lefva i; ty ehuru ingen fara skrämmer mig, väcker det ändå förtrytelse hos mig att tänka, att måhända kulor och krut skola beröfva mig tillfälle att göra mig ryktbar och berömd i hela den kända världen för mmin starka arm och mina hvassa svärdshugg. Men ske Himlens vilja! jag skall ändock, om jag lyckas i mitt förehafvande, tillvinna mig så mycket högre aktning, ju större de faror äro, för hvilka jag blottställt mig, än de voro, för hvilka framfarna tidehvarfs vandrande riddare utsatte sig.»
Detta långa och breda tal höll D. Quijote, medan de andra spisade, och glömde därvid att äta en enda munsbit, ehuru Sancho Panza flera gånger påminde honom att göra det, då han efteråt kunde få tillfälle att tala så mycket han ville. Hans åhörare kände ånyo liflig smärta att en man, som, efter hvad det tycktes, hade sundt förstånd och godt omdöme i allting, hvaröfver han yttrade sig, så fullständigt förlorat det, när han talade om sitt olycksaliga och fördömda riddareväsende. Kyrkoherden sade honom att han hade mycket rätt i allt hvad han sagt till förmån för vapenyrket, och att han själf, fastän en studerad man, som hade tagit sin grad, hyste alldeles samma mening.
Måltiden slutades, bordet vardt afdukadt, och, under det värdinnan, hennes dotter och Maritornes ställde i ordning D. Quijotes vindskammare, där man beslutit att för den natten damerna ensamma skulle tränga ihop sig, bad D. Fernando den befriade slafven att berätta dem sitt lefnadslopp, då detsamma omöjligt kunde vara annat än märkvärdigt och roande, hvilket man redan på förhand kunde sluta däraf att han reste i Zoraidas sällskap. Därtill svarade slafven att han mycket gärna skulle göra hvad man bad honom om; han fruktade endast att berättelsen icke blefve sådan att den gjorde dem det nöje han önskade, men i alla fall ville han förtälja den, för att göra D. Fernando till viljes. Kyrkoherden och alla de andra tackade honom därför och tillade äfven sina böner, och, när han såg sig bedjas af så många, sade han att böner icke behöfdes, där en uttryckt önskan vore en befallning: »Må därför herrskapet vara uppmärksamma, så skolen I få höra en sannfärdig framställning, med hvilken törhända de uppdiktade ej kunna mäta sig, som man med sorgfällig och väl öfvertänkt konst plägar författa.»
Med detta yttrande förmådde han alla att slå sig ned och under djup tystnad låna honom sitt öra; och när han såg att alla sutto tysta och endast väntade på hvad han komme att berätta, begynte han med lugn och behaglig röst på följande vis.
- ↑ Cervantes visste något härom af erfarenhet. Hans ogifte Rodrigo hade stupat som alférez (löjtnant) den 2 juli 1600 i Flandern och efterlämnat åt sina anhöriga en fordran på staten för 15 års innestående sold. I nov. 1605 hade hans båda öfverlefvande systrar redan fått en kunglig order, att dels löjtnantens konto skulle uppgöras och hans tillgodohafvande uträknas; sedan följde verkligen också utbetalandet i små portioner och så skyndsamt, att, när hans brorsdotter Isabel den 19 sept 1652 — således mer än ett halft sekel efter farbroderns död — gjorde sitt testamente, hon ännu hade att fordra 500 duros (ungefär 1,800 kronor).
- ↑ D. v. s icke hinner upp till 1,000, hvilket är det lägsta fyrasiffriga tal.
- ↑ I originalet står faldas och mangas. Af dessa betyder det förra vanligen klädningskjol, och däraf äfven fruntimmersinflytande, såsom i ordstäfvet: mucho pueden las faldas; men det betecknar därjämte äfven det vida och fotsida plagg, som i de romanska länderna än i dag användes företrädesvis af jurister och teologer säsom deras ämbetsdräkt; på detta ställe är det alltså ungefär liktydigt med själfva ämbetet och den ordinarie aflöning, som tillhör detsamma. Om ordet mangas har någon upplysning lämnats i not. 11 på sidan 52 här ofvan; nu må blott tilläggas att i sammanställningen med faldas det otvifvelaktigt betyder sådana inkomster, hvilka vederbörande, af skäl som de väl själfva kände bäst till, icke mottogo offentligen, utan i smyg stoppade in i sina vidärmar.
- ↑ Jämf. Ariostos Orlando Furioso, XI: 26—28, i Kullbergs svenska öfversättning si lydande:
Du arga, snöda påhitt, huru fann
du nånsin rum uti ett mänskligt sinne?
All krigarära genom dig försvann,
ej vapenyrket mer vi hedradt finne;
ej tapperhet belönar mer sin man,
man för den bättre håller priset inne
och ger den sämre; hjältemod och kraft
ej fält för täflan ha, som förr de haft.
Hvad riddare och herrar genom dig
ha gått och skola gå i grafven under,
förr’n vi få slutet se på detta krig,
som världen — med Italien — sorg bereder!
Ja, om jag sagt det, jag ej irrat mig:
I alla onda andar, ibland eder
var ingen mera gudlöst grym än han,
Som ett så skändligt mordverktyg uppfann.
Och väl jag tror att, för att han må lida
hvad han förtjänt, i afgrunds mörka land
Guds hämnd vid den fördömde Judas sida
en så förbannad själ för evigt band.Äfven hos andra författare äterkommer samma förbittring mot skjutvapnen, som lämnade så ringa utrymme för den personliga tapperheten och i själfva verket väsentligt bidrogo att förändra krigföringen och därmed äfven göra slut på det gamla riddareväsendet.
| ← Trettiosjunde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettionionde Kapitlet → |