Don Quijote förra delens senare hälft/37
| ← Trettiosjätte Kapitlet |
|
Trettioåttonde Kapitlet → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Där historien om den ryktbara prinsessan Micomicóna fortsättes, jämte andra lustiga äfventyr.
Allt detta åhörde Sancho, med icke ringa sveda i sin själ, då han såg att förhoppningarna om hans förnäma värdighet försvunno för honom och gingo upp i rök, och att hans täcka prinsessa Micomicóna hade förvandlats till Dorotea och jätten till D. Fernando, medan hans herre sof de rättfärdigas sömn, fullkomligt obekymrad om allt hvad som tilldragit sig.
Dorotea kunde ej ännu känna sig riktigt viss på, om icke hela hennes lycka var blott en dröm; Cardenio var försänkt i en liknande föreställning, och Lucindas tankar gingo åt samma håll; D. Fernando tackade Himlen, som förlänat honom en sådan nåd och tagit honom ur den irrgång af villfarelser, där han varit så nära att förspilla både sin timliga ära och sin eviga salighet, och, kort sagdt, alla som befunno sig i värdshuset voro belåtna och glada öfver den lyckliga utgång, som så invecklade och förtviflade angelägenheter hade fått. Kyrkoherden, såsom en klok man, förstod att föra allting i det rätta hjulspåret och gratulerade en hvar till den lycka han vunnit; men den som mest jublade och gladde sig var värdshusvärdinnan, emedan prästen och Cardenio lofvat att med ränta hålla henne skadelös för hvad hon förlorat på D. Quijote.
Sancho ensam var, som sagdt, den nedslagne, den olycklige, den sorgsne, och så inträdde han med dyster uppsyn till sin herre, som nyss hade vaknat och till hvilken han sade: »Fullväl kan Ers Nåd, herr Sorgliga Skepnad, sofva så länge ni behagar utan att bekymra er om att slå ihjäl någon jätte eller åter förhjälpa prinsessan till hennes rike, ty alltsammans är redan klappadt och klart.»
— »Det kan jag väl tro, svarade D. Quijote, ty jag har med jätten haft en den förfärligaste och ohyggligaste strid, som jag någonsin tror mig komma att få i alla mina lifsdagar; och med ett hugg i ters, vips slog jag af honom hufvudet så att det rullade till marken, och blodet rann af honom så ymnigt att det forsade omkring på golfvet, som om det varit vattenbäckar.»
— »Som om det varit rödvinsbäckar, kunde Ers Nå hellre säga, invände Sancho; jag val nämligen låta Ers Nåd veta, ifall ni inte vet det förut, att den ihjälslagne jätten är en genomstungen vinsäck, och blodet sex halfankare rödvin som han hade i bälgen på sig, och med det afhuggna hufvudet är det lika mycken sanning som att mor min var en kona, och jag vånne hin håle toge alltihop.»
— »Hvad är det du säger, din tok? genmälde D. Quijote; är du vid dina sinnen?»
— »Om Ers Nåd bara stiger upp, sade Sancho, skall ni få se hur vackert ni har ställt till, och hur mycket vi få att betala, och att drottningen har förvandlats till ett vanligt fruntimmer, som heter Dorotea, och mycket annat, som skall sätta er i förundran, när ni kommer underfund därmed.»
— »Jag skulle ej förundra mig öfver något af allt det där, svarade D. Quijote, ty, om du kommer ihåg, sade jag dig förra gången vi voro här, att allt hvad här då tilldrog sig var trolleri, och det vore ej så underligt om det nu vore på samma vis.»
— »Det skulle jag gärna tro, menade Sancho, om också min hissning varit af sådant slag, men det var den ej, utan den skedde nog verkligen och sannfärdeligen, och jag såg hur värdshusvärden, som än i dag är här tillstädes, höll ena ändan af täcket och hifvade mig till väders med stor lust och behag och med lika mycket skratt som starka tag; och där det går så till att man drar känsel på personerna, så har jag för mig, fast jag bara är en enfaldig karl och en syndare, att då är det inte något trolleri, utan bara mycket stryk och många ledsamheter.»
— »Nå väl, vår Herre skall nog göra råd för det, sade D. Quijote; gif mig mina kläder och låt mig komma ditut, ty jag vill skåda de tilldragelser och förvandlingar du omtalar.»
Sancho gaf honom kläderna och, medan han tog dem på sig, berättade kyrkoherden för D. Fernando och de öfriga D. Quijotes galenskaper och den list de användt för att få honom ifrån Armodsklippan, där han uppehöll sig af den inbillade anledning att hans härskarinna skulle ha försmått honom. Han berättade likaledes för dem nästan alla de äfventyr som Sancho hade omtalat, hvaröfver de undrade och skrattade icke litet, emedan de tyckte, liksom äfven alla andra tyckte, att detta var den besynnerligaste slags galenskap som kunde uppstå i en förryckt hjärna. Kyrkoherden sade ytterligare att, då nu den lyckliga vändningen i fru Doroteas öde vore ett hinder för att fortsätta deras plan, blefvo det nödvändigt att uttänka och uppfinna en annan för att kunna föra honom till sitt land igen.»
Cardenio erbjöd sig att fullfölja det påbörjade, och Lucinda kunde öfvertaga och föreställa Doroteas roll.
— »Nej, sade D. Fernando, så får det ej bli; jag önskar att Dorotea fortsätter sitt påhitt, ty, om den gode riddarens hemvist ej är mycket långt härifrån, skall det glädja mig att det sörjes för hans förbittring.»
— »Det ligger icke mer än två dagsresor härifrån.» — Nå, om det också vore flera, skulle jag gärna färdas dem för att göra en så god gärning.»
I detsamma inträdde D. Quijote, utstyrd i hela sin krigiska utrustning, med Mambrinos hjälm, fastän full af bucklor, på hufvudet, den runda skölden på armen och stödd mot sin stång eller s. k. lans. D. Fernando och de andra förundrade sig storligen öfver D. Quijotes sällsamma utseende, när de skådade hans halfmilslånga, magra och gulbleka ansikte, hans omaka vapen och hans afmätta hållning, och de höllo sig tysta i afbidan på hvad han skulle säga. Och han, med ögonen fästa på den sköna Dorotea, tilltalade henne med mycket allvar och värdighet sålunda: »Jag har, sköna dam! af min vapendragare blifvit underrättad att eder höghet har förintats och edert väsen blifvit upplöst, i det ni, från att vara en drottning och bjudande härskarinna, har förvandlats till en vanlig borgerlig flicka. Om detta skett på befallning af konungen-svartkonstnären eder fader, under farhåga att jag icke skulle lämna eder nödigt och skyldigt bistånd, så vill jag säga att han icke begrep eller begriper saken och att han var föga bevandrad i riddarehistorierna, ty, om han läst och studerat dem så uppmärksamt och grundligt som jag har studerat och läst dem, skulle han på hvarje blad hafva funnit hurusom andra riddare med mindre ryktbarhet än min uträttat svårare saker; och så synnerligen svårt är det då ej att slå ihjäl en krake till jätte, hur morsk han än må vara, ty för icke många timmar sedan var jag ihop med honom, och … ja, jag tiger, på det man ej må säga att jag ljuger! Men tiden, som allting uppenbarar, skall äfven förtälja detta, när man minst väntar det.»
— »Det var två vinsäckar, och inte någon jätte ni var ihop med», inföll nu värdshusvärden; men D. Fernando tillsade honom att tiga och på inga villkor afbryta D. Quijotes tal, och denne fortfor på följande vis: »Kort sagdt, högborna och edert arfrike beröfvade dam, om af den anledning jag nämnt eder fader företagit denna förvandling med eder person, så bör ni alldeles icke sätta tro till honom, ty det finnes ingen fara i världen för hvilken icke mitt svärd banar en utväg, och med det skall jag fälla eder fiendes hufvud till marken och inom få dagar sätta edert rikes krona på edert hufvud.»
D. Quijote yttrade intet mer, utan väntade att prinsessan skulle svara honom, och, såsom den där redan kände till D. Fernandos beslut att man skulle hålla i med den bedrägliga tillställningen, tills man fått D. Quijote hem i sitt land igen svarade hon honom mycket artigt och allvarsamt: »Hvem det än var som sade eder, dråplige Riddare af den Sorgliga Skepnaden, att jag skulle hafva förvandlats och skiftat mitt förriga väsende, så sade han eder icke sanning, ty densamma som jag var i går är jag i dag. Sant är att någon förändring med mig åstadkommits genom vissa lyckliga tilldragelser, som bragt mig den största sällhet jag kunnat önska mig; men därför har jag icke upphört att vara den samma som förr och att hysa samma afsikt, som jag alltid hyst, att begagna mig af eder tappra och oöfvervinneliga arms kraftfulla hjälp. Må alltså, käre herre min! eder godhet åt den fader, som gifvit mig lifvet, återskänka hans ära och hålla honom för en klok och försiktig man, enär han medelst sitt vetande fann en så lätt och riktig väg att afhjälpa mitt missöde; ty jag tror att, hade det icke varit för eder, skulle jag aldrig hafva ernått den lycka jag nu har. Och härutinnan säger jag rena sanningen, såsom de flesta af de närvarande herrarna säkert kunna intyga. Hvad som nu återstår är att vi i morgon begifva oss på väg, ty i dag skulle det ändå bli en kort dagsresa, och, beträffande för öfrigt det lyckliga förlopp jag hoppas, lämnar jag det åt Gud och edert tappra bröst.»
Så talade den förståndiga Dorotea, och, när D. Quijote hörde det, vände han sig till Sancho och sade med tecken till häftig förtrytelse: »Nu säger jag dig, Sancho lille, att du är den störste lille skurk i hela Spanien: säg mig, du lymmel till landstrykare! sade du mig icke alldeles nyss att prinsessan här hade förvandlats till en flicka, som hette Dorotea, och att det hufvudet som jag vet mig hafva afhuggit af en jätte var det lika mycken sanning med som att mor din var en kona, jämte andra dumheter som försatte mig i den största bestörtning jag någonsin varit uti i alla mina lifsdagar? Anfäkta … (och han såg upp mot himlen och bet ihop tänderna), kunde jag icke hafva lust att gifva dig en upptuktelse, som kan lära alla lögnaktiga vapendragare åt vandrande riddare framdeles i världen att vet hvad deras frid tillhörer.»
— »Lugna er, käre min nådige herre! svarade Sancho; det kan hända att jag misstagit mig i hvad som angår fru prinsessan Micomicónas förvandling; men anbelangandes jättens hufvud eller åtminstone vinsäckarnes genomstingande och att blodet var rödvin, misstar jag mig inte, vid lefvandes Gud! ty säckarna ligga där genomstungna vid hufvudgärden af Ers Nåds säng, och rummet står som en sjö af rödvin. Och för resten få vi nog veta af det, när det kommer till kritan[1]; jag menar när hans Nåd herr värden kräfver er för anställd skada. Allt det andra med att fru Drottningen är som hon var, gläder jag mig hjärtligt åt, ty jag liksom hvarje annat människobarn tar del däri.»
— »Nu säger jag dig, Sancho, sade D. Quijote, att du är en tosing, och förlåt mig, och låt det så vara nog.»
— »Ja, låt det nu vara nog och icke mera talas om den saken, sade D. Fernando; och som den nådiga prinsessan befaller att vi skola resa i morgon, efter det är för sent i dag, må det så ske, och denna kväll kunna vi fördrifva med godt glam till morgondagen, då vi alla skola beledsaga herr D. Quijote, emedan vi vilja vara vittnen till de dråpliga och oerhörda bragder han kommer att utföra under loppet af det stora företag, hvartill han förpliktat sig.»
— »Det är mig det åligger att tjäna och beledsaga eder, svarade D. Quijote, och jag är mycket tacksam för den ynnest som visas mig och för den goda tanke man har om mig, och jag skall bemöda mig att besanna densamma eller ock sätta lifvet till, och än mera, om mera är möjligt.»
Många uttryck af artighet och många vänskapsbetygelser växlades mellan D. Quijote och D. Fernando; men en främling, som i detsamma anlände till värdshuset, bragte allt till tystnad. Hans dräkt röjde att han var en kristen som nyss kommit från morernas land, ty han var klädd i en jacka af blått kläde med korta skört, halfärmar och utan krage; byxorna voro likaså blåa, men af linne, och mössan hade samma färg; han bar dadelfärgade halfstöflar och en morisk kroksabel i ett gehäng, som gick tvärs öfver bröstet. Strax efter honom anlände, ridande på en åsna, en på moriskt vis klädd kvinna med ansiktet beslöjadt af ett flor öfver hufvudet; hon bar en liten hufva af gyllenduk och var klädd i en blus, som skylde henne från skuldrorna ned till fötterna. Mannen var starkt och väl växt, föga mer än fyrtio år gammal, något mörklagd med yfviga mustascher och särdeles väl vårdadt kindskägg; kort sagdt, hans utseende var så behagligt att, om han varit bättre klädd, hade man kunnat taga honom för en man af stånd och god familj. Vid inträdet begärde han ett rum och visade sig förtretad, då man sade honom att ett sådant ej stode att få; han gick fram till den, efter dräkten att döma moriska kvinnan och lyfte henne i sina armar ned från åsnan.
Lucinda, Dorotea, värdinnan, hennes dotter och Maritornes, lockade af den ovanliga dräkten, som de aldrig skådat, omringade morinnan, och då Dorotea, alltid vänlig, artig och förståndig, märkte att så väl hon som hennes ledsagare voro misslynta för bristen på rum, sade hon: »Låt icke, señora, olägenheten af bristande bekvämlighet bekymra eder,[2] ty denna brist är vanlig i värdshus; men det oaktadt, om ni har lust att vara tillsammans med oss båda, — hon visade på Lucinda — så tör ni kanske hafva funnit er sämre härbärgerad under eder resa.» Den beslöjade kvinnan svarade ingenting härpå, utan steg endast upp från sin plats och med båda armarne korslagda öfver bröstet samt böjdt hufvud neg hon till tecken att hon kände sig tacksam. Af hennes tystnad föreställde de sig, att hon utan tvifvel måtte vara en morisk kvinna och ej kunde tala kristet språk.[3]
I detsamma kom den befriade slafven[4], som dittills hade sysslat med annat, och, när han såg att de andra damerna stodo omkring hans följeslagerska och att denna teg stilla till allt hvad de sade henne, yttrade han: »Mina damer, denna flicka förstår knappt mitt språk och kan icke heller tala något annat än det i hennes land brukliga, och därför kan hon ej hafva svarat och svarar icke på hvad man frågar henne.»
— »Henne frågas ingenting, svarade Lucinda, utan vi erbjuda henne blott för denna natt vårt sällskap och andel i det rum, där vi skola inrätta oss och där vi vilja bereda henne all bekvämlighet som tillfället medgifver, med den redobogenhet hvilken gör det till en plikt att vara alla främlingar till tjänst, som kunna behöfva det, isynnerhet när det är en kvinna som man kommer till hjälp.»
— »På hennes och på mina vägnar, återtog den befriade slafven, kysser jag edra händer, señora, och tackar mycket och så som sig bör för det artiga tillbudet, hvilket, gjordt vid ett sådant tillfälle och af sådana personer som edert utseende utvisar, man väl kan förstå vara en stor ynnest.»
— »Säg mig, señor, sade Dorotea, är denna dam kristen eller morinna? Ty dräkten och hennes tystnad komma att tro att hon är hvad vi icke skulle önska henne vara.»
— »Morinna är hon till dräkt och yttre person, men i hjärtat är hon en mycket god kristen, ty hon har den innerligaste åstundan att blifva det.»
— »Således är hon icke döpt?» fortsatte Lucinda.
— »Det har ej varit tillfälle därtill, svarade slafven sedan hon lämnade sitt fädernesland och hem i Algier, och hittills har hon icke befunnit sig i så öfverhängande dödsfara, att den gjort dop nödvändigt, utan att hon förut inhämtat de bruk som vår moder den Heliga Kyrkan anbefaller; men Gud skall tillstädja att hon snart varder döpt på ett så ordentligt sätt som hennes rang kräfver, hvilken är högre än hennes och min dräkt utvisar.»
Dessa ord väckte hos alla åhörarna lust att erfara, hvilka morinnan och den befriade slafven voro; men ingen ville just då spörja dem därom, då man insåg att ögonblicket var lämpligare för att förskaffa dem vederkvickelse än utfråga dem om deras lefnadsöden. Dorotea tog den moriska damen vid handen, förde henne till en plats bredvid sig och bad henne att aflägga slöjan. Hon såg på slafven, liksom för att fråga honom hvad man talade till henne och hvad hon borde göra. Han sade på arabiska till henne att man bad henne aflägga sin slöja, och att det kunde hon göra; hon tog alltså af den och blottade ett så förtjusande ansikte, att Dorotea ansåg henne skönare än Lucinda, och Lucinda henne skönare än Dorotea, och alla närvarande dömde att, om någonsin ett ansikte kunde förliknas vid de bådas, så vore det morinnans; ja, det fanns några som i visst hänseende tillerkände denna ett företräde. Och, som skönheten har den företrädesrätten och den gåfvan att stämma sinnena vänligt och tillvinna sig välvilja, så täflade alla genast att visa den fagra morinnan tjänster och artigheter.
D. Fernando sporde slafven hur morinnan hette, och han svarade Lela Zoraida; men, när hon hörde detta, förstod hon hvad man frågat honom och sade mycket ifrigt, förtretad men ändå full af behag: »Nej, inte Zoraida; Maria, Maria», hvarmed hon ville låta förstå att hon hette Maria, och icke Zoraida. Dessa ord och den djupa känsla, med hvilken morinnan uttalade dem, kommo somliga af åhörarne att gjuta mer än en tår, isynnerhet damerna, som af naturen äro ömma och känsliga. Lucinda omfamnade henne mycket kärleksfullt och sade: »Ja, ja, Maria, Maria», hvartill morinnan Svarade: »Ja, ja, Maria; Zoraida macange», hvilket sistnämnda ord betydde nej.
Härunder inbröt aftonen, och på tillsägelse af D. Fernandos följeslagar hade värdshusvärden uppbjudit all flit och omsorg för att på bästa möjliga vis tillaga åt dem en god aftonmåltid. När nu tiden var inne, salte sig alla vid ett långt matbord, sådant som brukas i folkstugor, ty i värdshuset fanns intet rundt eller liksidigt fyrkantigt, och gåfvo högsätet och hedersplatsen åt D. Quijote, ehuruväl han först afböjde det. Han ville hafva prinsessan Micomicóna bredvid sig, eftersom han var hennes beskyddare; sedan satte sig Lucinda och Zoraida, gent emot dem D. Fernando och Cardenio, och därefter slafven samt de öfriga herrarne, och bredvid damerna prästen och barberaren. Och så spisade de i mycket glädtig stämning, som ännu mer ökades, när de sågo D. Quijote upphöra att äta och, drifven af samma ande som eggade honom att tala så mycket som han gjorde, när han spisade tillsammans med getherdarna, yttra sig på följande vis:
»Sannerligen, mitt herrskap, om man rätt tänker efter, är det märkliga och oerhörda ting som de få se, hvilka bekänna sig till det vandrande ridderskapets orden. Eller sägen mig: hvilken dödlig i hela världen, som nu inträdde genom porten till denna borg och såge oss sitta så här, skulle väl anse och tro att vi vore de vi äro? Hvem skulle väl kunna säga att denna dam, som sitter vid min sida, är den höga drottning som vi alla veta, och att jag är denne riddare af den Sorgliga Skepnaden, som ute i världen lefver på ryktets mun? Nu kan det ej längre råda något tvifvel om att detta yrke och denna idrott öfverträffar alla dessa idrotter och yrken som människor uppfunnit, och så mycket mera bör det hållas i aktning, ju flera faror det är utsatt för. Bort ifrån mig med dem som påstå att lärdom har företräde framför vapen![5] Jag skall säga dem, hvilka de så månde vara, att de prata i vädret; ty det skäl de pläga anföra och vid hvilket de lägga mesta vikt, är att själsarbete är mera ansträngande än kroppsarbete och att vapenyrke skötes endast med kroppen, liksom vore dess utöfning en daglönarsyssla, för hvilken ej erfordras mera än starka krafter, eller som om i det, som vi dess utöfvare kalla vapenyrket, icke inginge handlingar af själsstyrka, de där för sitt utöfvande kräfva mycket förstånd, eller som om den krigare, hvilken har sig betrodt befälet öfver en krigshär eller försvaret af en belägrad stad, icke ansträngde sig lika mycket med själen som med kroppen. Eller tror väl någon att det med blotta kroppskrafter står till görandes att erfara eller sluta sig till fiendens afsikt, hans planer, krigslister och svårigheter, och att afvända hotande faror? Allt detta är handlingar af förståndet, i hvilka kroppen icke tager någon del. När det sålunda står fast att vapenyrket erfordrar förstånd lika väl som de lärda yrkena, så låtom oss nu tillse hvilkenderas själ arbetar mest, den lärdes eller krigarens, och detta blir begripligt af det ändamål och slutpunkt hvarpå hvardera är riktad, ty det sträfvande bör skattas högre som ställt sig ett ädlare mål. Vetenskapens syfte och ändamål — jag talar icke nu om teologien, som går ut på att leda och föra själarna in på vägen till Himlen, ty med ett så oändligt ändamål som detta kan intet annat jämföras — jag menar de världsliga vetenskaperna, hvilkas syfte är att ställa den skipande rättvisan på sin plats, gifva hvarjom och enom hvad honom tillkommer, akta på och sörja för att goda lagar efterlefvas. Detta ändamål är förvisso ädelt och högt och värdt stort pris, men icke så stort som det mål förtjänar till hvilket vapenyrket syftar, hvilket till före- och ändamål har freden, som är det högsta goda människorna kunna åtrå här i lifvet. Det första glada budskap världen fick och människorna fingo var alltså det, som änglarne förkunnade i den natten, som för oss vardt dag, när de sjöngo: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett godt behag ! Och den hälsning, som den bäste Mästaren i himlen och på jorden lärde de af honom kallade och benådade, var att han befallde dem att, när de inträdde i ett hus, säga: Frid vare detta hus! och annars ofta sade han till dem: Min frid gifver jag eder; min frid efterlämnar jag åt eder; frid vare med eder[6]; — sannerligen såsom en skatt och klenod är denna hälsning oss gifven och lämnad af sådan hand, en klenod hvarförutan hvarken i himlen eller på jorden kan finnas någon sällhet! Denna frid är krigets rätta mål; ty det är sak samma om man säger krig eller vapenyrke. Sedan det således blifvit fastställdt som sant, att krigets mål är friden och att det härutinnan har ett företräde framför vetenskapens mål, komma vi nu till den lärdes kroppsansträngningar och dens som ägnar sig åt vapenyrket, och vi vilja då tillse hvilkenderas äro större.»
På detta sätt fortsatte D. Quijote sin framställning i så lämpliga ordalag, att för tillfället hans åhörare omöjligt kunde anse honom förryckt; snarare lyssnade de mycket gärna till honom, enär de fleste af dem voro riddersmän, hvilka ju vapenyrket företrädesvis tillhör, och han fortfor, sägande: »Jag menar då, att en studerandes mödor äro följande: först och främst fattigdom; icke som om alla skulle vara fattiga, utan för att framställa detta fall i dess möjligaste uselhet; har man nämligen sagt att en studerande lider fattigdom, så tyckes mig att intet mera kunde sägas om hans missöde, ty den som är fattig, han har ingenting godt. Denna fattigdom känner han än delvis, i hunger, i köld, i nakenhet, än i allt detta samfälldt; men i alla fall är den icke så stor att han ej får äta, äfven om det sker något senare än på den vanliga tiden, äfven om det sker af de rikes öfverlefvor, — den studerandes värsta elände är det som de sins emellan kalla att ’gå till soppan’[7]; — ej heller fattas dem ett, om också icke dem själfva tillhörigt kolbäcken[8] eller spiselbrasan, som, om den icke värmer dem, åtminstone upptinar kylan, och ändtligen sofva de om natten under tak. Jag vill ej inlåta mig på andra småsaker, såsom t. ex. brist på skjortor och just ej öfverflöd på skodon, deras tunna och luggslitna dräkt eller huru de med god smak proppa sig fulla med gudslånen, när lyckan beskär dem att få vara med vid ett rikligt försedt bord. På denna nu skildrade knaggliga och svåra bana, snafvande här, fallande där, än resande sig, än ånyo fallande, uppnå de den höjd de eftersträfva, och, när de hunnit så långt, hafva vi sett många, som, efter att hafva tagit sig fram genom dessa Syrter, Scylla och Charybdis[9], liksom burna på lyckans vingar, — vi hafva sett dem, säger jag, från en upphöjd plats styra och behärska världen, med hungern förvandlad till mätthet, frusenheten till behaglig svalka, nakenheten till präktiga kläder, och sömnen på en halmmatta till en hvila på finaste lärft och damast, en välförtjänt belöning för deras duglighet. Men, om deras mödor uppställas mot och jämföras med krigarens, så stå de i hvarje hänseende mycket efter, såsom jag nu vill bevisa.»
- ↑ På spanska: al freir de los huevos lo verá = när ni skall till att koka äggen, får ni se det. Ordstäfvet, som är mycket allmänt, är taget från en gammal saga: en tjuf stjäl i ett hus en panna och stoppar den under rocken; värdinnan möter honom och frågar hvad det är han bär; tjuven svarar: när ni skall till att koka äggen, får ni se det.
- ↑ Originalets text lyder af gammalt: no os dé mucha pena, señora mia, la incomodidad de regalo que aquí falta. Hartzenbusch har föreslagit att läsa comodidad för incomodidad, Mainez hay för falta, ändringsförslag som båda äro onödiga, om man blott hänför bisatsen que aquí falta till det närmast föregående ordet regalo, då meningen blir: olägenheten af bekvämlighet som här fattas, d. v. s. just den mening som uttryckes i öfversättningens text.
- ↑ Med »kristet språk» menas naturligtvis spanska. Än i dag, tre hundra år efter det Cervantes skref sitt odödliga verk, kan man få höra samma uttryck på landsbygden och i småstäderna, där den lägre befolkningens okunnighet om främmande förhållanden är så stor, att man t. ex. tror protestanterna vara hedningar.
- ↑ Från och med detta ställe benämnes den morisk damens följeslage ständigt el Cautivo. Detta ord betydde ursprungligen »den fångne», och då för tiden, när det var en vanlig sak att kristna, i synnerhet spaniorer, lefde i fångenskap i Barbaresk-staterna och behandlades som slafvar, användes ordet företrädesvis om dessa kristna slafvar, äfven efter deras befrielse ur fångenskapen. Hvarför åter fången kallas så, framgår först ur de följande kapitlen, där hans historia berättas.
- ↑ Dessa ord äro sannolikt riktade mot Ciceros bekanta vers:
Cedant arma togæ, concedat laurea lauro
— vapnen böra vika för togan (den fredliga hvardagsdräkten), en (triumfators) lagerkrans för (skriftställarens, den förtjänte medborgarens) lagergren. - ↑ De af D. Quijote anförda bibelställena äterfinnas i evangelierna nämligen Luk. 2: 14, Matt. 10: 12, Joh. 14: 27 och 20: 19, 231. — Den omständigheten att D. Quijote kan citera dessa ställen ur bibeln, hvars läsning var förbjuden för lekmän, torde kunna förklaras däraf att de ingå i den katolska ritualen.
- ↑ Härmed menas de ofta omtalade »klostersopporna», som af munkarne utdelades åt de fattiga vid klostrets port eller inne på gården. Visserligen måste det hafva känts förargligt för de studerande att rifvas med yrkestiggare och skröpliga gubbar om denna torftiga förplägning.
- ↑ Spaniens och särskildt det inre af landets klimat karaktäriseras ypperligt genom uttrycket att man där har tres meses de invierno, y nueve de infierno, d. v. s. vinterkyla i tre månader, och hett som i helvetet under de nio andra. Följaktligen rustar man sig mest för att afvärja sommarhettan, och, när vintern kommer, har man inga varma kakelugnar som hos oss, utan endast en öppen spisel, chimenea, som dock sällan tages i bruk, samt vanligen en brasero, d. ä. ett slags på golfvet stående stort fat eller fyrpanna med glöd, där man för ett ögonblick kan upptina de valna fingrarna och fötterna.
- ↑ Syrterna, den stora och den lilla, voro två vid kusten af Tripolis och Tunis belägna hafsbukter, som af gammalt ansågos mycket farliga för skeppsfarten. Samma dåliga rykte hade Scylla och Charybdis, det förra en klippa, det senare en hafshvirfvel i Messina-sundet, hvilka gifvit upphof till det bekanta ordspråket:
Incidit in Scyllam qui vult vitare Charybdin,
= att komma ur askan i elden.
| ← Trettiosjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettioåttonde Kapitlet → |