Don Quijote senare delens förra hälft/03
| ← Andra Kapitlet |
|
Fjärde Kapitlet → |
TREDJE KAPITLET.
Om det muntra samtalet mellan Don Quijote, Sancho Panza och Kandidat Simson Carrasco.
Don Quijote satt försjunken i djupa tankar, medan han väntade på doktor Carrasco, af hvilken han hoppades få höra de underrättelser om sig själf, som, efter hvad Sancho sagt, stått att läsa i en bok. Han kunde icke tro att en dylik uppteckning verkligen funnes till; ty på hans svärdsklinga var blodet efter de fiender som han dödat ännu ej torrt, och redan skulle hans upphöjda riddarebedrifter offentliggöras i tryck! Likväl föreställde han sig att endast en trollkarl, vän eller fiende, förmedelst sin svartkonst kunde hafva utgifvit dem: vore det en vän, för att förhärliga dem och höja dem öfver vandrande riddares yppersta bragder: vore det en fiende, för att omintetgöra dem och nedsätta dem under de uslaste dåd, som man någonsin hört om en usel vapendragare; ehuruväl, så sade han för sig själf, vapendragares bedrifter ännu aldrig blifvit upptecknade.[1] Och, om det också vore sant att den omtalade historien verkligen funnes till, sa måste den ovillkorligen, såsom afhandlande en vandrande riddare, vara hållen i storartad stil, upphöjd, ovanlig, glänsande och sannfärdig.
Därmed tröstade han sig i någon mån; men denna tröst beröfvades honom genast åter vid tanken på att författaren var en mor, såsom man ju kunde sluta af namnet Sidí, och att man ej kunde vänta någon sannfärdighet af morerna, då de samtliga äro bedragare, förfalskare och skojare. Han fruktade för att hans kärleksförhållande af författaren behandlats med någon ogrannlagenhet, som skulle kunna lända hans härskarinnas Dulcinea af Toboso sedesamhet till skada och förfång; han önskade att moren skildrat hans trohet och den ärbara hänsyn han alltid iakttagit gent emot henne, i det att han försmått drottningar, kejsarinnor och jungfrur af alla stånd, och hållit naturdrifternas häftiga begär inom tillbörliga skrankor.
Sysselsatt och ansatt af dessa och många andra tankar, funno honom Sancho och Carrasco, hvilken Don Quijote emottog med stor artighet. Ehuru kandidaten hette Simson, var han icke stor till växten, men däremot en mycket stor spjufver; han hade en sjuklig hy, men mycket sundt förstånd. Han kunde vara ungefär tjugufyra år gammal, hade ett rundt ansikte, trubbnäsa och stor mun; alltsammans kännetecken på att han var af ett illparigt lynne och hade sin glädje i skämt och gäckeri, hvilket han också genast bevisade. Ty då han fick syn på Don Quijote, kastade han sig på knä för honom och sade: »Må Eders Höghet, señor Don Quijote af la Mancha, räcka mig händerna till kyssning, ty vid Sankte Pers rock som jag bär, fastän jag ännu endast tagit fyra grader[2], bedyrar jag att Ers Nåd är en af de berömdaste vandrande riddare som funnits och kommer att finnas på hela jordens rund. Prisad vare Sidí Hamét Benengelí, som skrifvit historien om era stordåd, och ännu mera prisad vare den flitige forskare, som företagit sig att låta öfversätta den från arabiska på vårt kastilianska folkspråk, till den läsande världens allmänna förnöjelse!»
Don Quijote befallde honom stiga upp och sade: »Alltså är det sant att en historia om mig förefinnes, och att det är en mor och en trollkarl som författat henne?»
— »Det är så fullkomligt sant, señor, sade Simson, att jag är öfvertygad om att intill denna dag finnes tryckta mer än tolftusen exemplar af besagda historia; eller, om någon bestrider detta, så kunna Portugal, Barcelona och Valencia, där de blifvit förlagda, intyga det; det går till och med ett rykte att den just nu är under pressen i Antwerpen[3], och jag har en förkänsla af att det snart icke kommer att finnas något folk eller något språk, till hvilket den icke kommer att öfversättas».
Don Quijote sade därpå: »En sak bland andra, som isynnerhet måste bereda en dygdig och framstående man glädje, är att se sig ännu under sin lifstid med ett godt namn gå omkring i tryck på folks tungomål: jag säger med ett godt namn, ty är det tvärtom, kan ingen död jämföras därmed».
— »Är det frågan om godt namn och godt rykte, sade kandidaten, så bär Ers Nad ensam och allena segerpalmen framför alla vandrande riddare; ty moren på sitt språk och den kristne på sitt ha bemödat sig om att skildra för oss Ers Nåds förträfflighet alldeles efter naturen, så ock ert oförskäckta mod att bjuda farorna spetsen, ert tålamod i motgångens stunder, ert lugna fördragande af missöden och sår, samt ärbarheten och återhållsamheten i Ers Nåds rent platoniska kärlek till vår fröken Doña Dulcinea af Toboso.»
— »Aldrig, inföll här Sancho, har jag hört vår fröken Dulcinea kallas för doña[4], utan blott señora Dulcinea af Toboso, och häri begår alltså historien ett misstag.»
— »Det är intet inkast af betydenhet», genmälde Carrasco.
— »Nej visst icke, sade Don Quijote; men säg mig likväl, herr kandidat, på hvilket af mina stordåd lägges i denna historia största vikten?»
— »Därom, svarade kandidaten, äro meningarna delade, alldeles som tycke och smak äro olika. Somliga hålla sig till äfventyret med väderkvarnarna, som Ers Nåd ansåg för jättar och för den hundra-armade Briarevs; andra till historien om stampkvarnarna; den ene till beskrifningen om de båda härarna, som sedermera visade sig vara fårhjordar; den andre berömmer mest äfventyret med liket, som man förde till Segovia för att begrafvas; en menar att historien om galerslafvarnes befrielse öfverträffar alla de andra; en annan att ingen är jämförlig med den om de två Benediktinerjättarna, tilllika med striden mot den manhaftige Biskayern.»
— »Säg mig, herr kandidat, sade nu Sancho, förekommer däribland också äfventyret med Yanguëserna, då vår präktige Rocinante fick lust att försöka det omöjliga?»[5]
— »Trollkarlen, sade Simson, har icke lämnat någonting kvar i bläckhornet; han säger allt och visar tydligt allt, till och med de bocksprång som den hederlige Sancho gjorde på täcket.»
— »På täcket gjorde jag inga språng, invände Sancho, men väl i luften, och det i sanning mera än som var mig kärt.»
— »Efter mitt förmenande, sade Don Quijote, finnes det i världen ingen skildring af ett människolif, i hvilken det icke går än upp än ned, isynnerhet de historier som handla om riddarsaker, hvilka aldrig kunna innehålla idel lyckliga tilldragelser.»
— »Emellertid, återtog kandidaten, säga några som läst historien, att det skulle fägnat dem om dess författare uteglömt något af den oändliga mängd stryk, som señor Don Quijote vid så många tillfällen fick på pälsen.»
— »Men här kommer historiens sannfärdighet i betraktande», sade Sancho.
— »Man hade också kunnat af billighetsskäl med tystnad förbigå dem, sade Don Quijote; ty om tilldragelser hvarken ändra eller vanställa historiens sannfärdighet, så behöfver man sannerligen icke nedskrifva dem, när de lända hjälten i historien till ringaktande. Eneas var på min ära icke så from som Vergilius skildrar honom, ej heller Ulysses så klok som Homerus framställer honom.»
-— »Mycket riktigt, återtog Simson; men en sak är det alt skrifva som skald, en annan att göra det som historiker. Skalden kan skildra eller besjunga för oss händelserna, icke såsom de voro, utan såsom de bort vara; och historieskrifvaren måste framställa dem, icke såsom de bort vara, utan såsom de voro, utan att fråntaga eller tillägga sanningen någonting.»
— »Om alltså den där herr moren särskildt vinnlägger sig om att säga sanningen, inföll Sancho, så finnas bland min herres slängar säkert äfven mina, ty man har aldrig tagit mått af hans Nåds rygg, utan att äfven samtidigt taga det af hela min kropp; men jag ser ingen anledning att förundra mig däröfver, ty, som min herre säger: när hufvudet värker, få också lemmarne sin del.»
— »Ni är en skälm, Sancho, genmälde Don Quijote; er faltas sannerligen icke minne, när ni bara vill minnas.»
— »Om jag också skulle vilja glömma de käpprapp jag fått, sade Sancho, så skulle dock inte de blåmärken tillåta det, som ännu äro synbara på mina refben.»
— »Tyst, Sancho, sade Don Quijote, och fall icke herr kandidaten i talet, hvilken jag beder att han måtte fortsätta att meddela mig det, som säges om mig i den omtalade historien.»
— »Och om mig med, sade Sancho, ty det påstås också att jag är en af de viktigaste porsjoner däri.»
— »Personer, icke porsjoner, vän Sancho», inföll Simson.
— »Ha vi nu åter fått oss en som märker på klosor? Gå på med det, så bli vi inte färdiga i hela vårt lif», sade
— »Och uselt lif gifve mig Vår Herre, svarade kandidaten, om icke ni är den andre personen i historia och det finns mer än en som sätter större värde på att höra er tala in den grannaste personen i hela boken; ehuruväl också det finnes den som påstår att ni varit alltför lättrogen, då ni rodde att det kunde bafva sin riktighet med ståthållarskapet öfver den där ön, hvilken utfästs åt er af señor Don Quijote nu här tillstädes.»[6]
— »Ännu hafva vi icke sett alla dagars ände[7], sade Don Quijote, och allt som Sancho kommer mera till åren, blir han, med den erfarenhet som åldern skänker, också mera ägnad och tjänlig till ståthållare än hvad han nu är.»
— »Vid Gud, señor, invände Sancho; den ö som jag vid min nuvarande ålder ej skulle kunna vara ståthållare öfver, den kan jag inte vara ståthållare öfver, om jag så blefve så gammal som Metusalem; olyckan är att ön håller till Gud vet hvar, och inte att det felas mig förstånd att styra den såsom ståthållare.»
— »Anbefall ni det åt Herren Gud, Sancho, återtog Don Quijote; allt kommer nog att gå bra och kanske bättre än ni tror; ty intet blad på ett träd rör sig utan Guds vilja.»
— »Ja, så är det sannerligen, sade Simson; om Gud så vill, kommer det icke att fattas Sancho tusen öar att vara ståthållare öfver, mycket mindre en enda.»
— »Ståthållare har jag då sett här i världen, sade Sancho, som i mitt tycke inte räckte mig till skosulorna, och ändå kallar man dem Ers Härlighet och låter dem spisa på silfver.»
— »Det är icke några ståthållare öfver öar, genmälde Simson, utan öfver andra lätthandterligare ståthällarskap; ty den som är ståthållare öfver en ö måste åtminstone förstå grammatik.»
— »Med kram skulle jag väl kunna reda mig, återtog Sancho; men hvad matik beträffar[8], så vet jag inte hvad det är för slag, och frågar ej efter det för en vitten, eftersom jag ej förstår det. Men historien med ståthållarskapet vilja vi lämna i Guds hand, att han må sätta mig på den plats, där han bäst kan använda mig; och jag säger er, herr kandidat Simson Carrasco, att det har beredt mig ett ofantligt nöje att bokens författare talat om mig på ett sådant sätt, att de historier som förtäljas om mig icke bli långtrådiga, ty, vid mitt hedersord såsom en ärlig vapendragare, hade han sagt om mig saker som ej rätt höfdes en gammalkristen som jag, så skulle det blifvit ett oväsen, så att de döfva kunnat höra det.»
— »Det hade varit att göra underverk», svarade Simson.
— »Underverk eller inte, sade Sancho, så må i alla fall hvar och en se sig för hur han talar eller skrifver om porsjonerna, och inte sätta ut både likt och olikt, allt som det far i skallen på honom.»
— »En af de anmärkningar som man framställer mot bemälda historia, sade kandidaten, är att författaren i densamma inflätat en novell med titeln Den dåraktiga förvetenheten; icke därför att den skulle vara dålig eller illa berättad utan därför att den icke hör dit och icke har någonting att göra med hans Nåd señor D. Quijotes historia.»
— »Jag vill slå vad, inföll Sancho, att den hundsfotten har gjort en skön röra däraf.»
— »Nu säger jag, sade D. Quijote, att författaren af min historia icke varit förståndig, utan någon okunnig pratmakare, den där, trefvande för sig och utan någon ordentlig plan, begynt att författa den på vinst och förlust, liksom Orbaneja, målaren från Ubeda[9], gjorde, som en gång, på frågan hvad han målade, gaf svaret: Hvad som kan bli däraf. En gång målade han en tupp, så klumpigt gjord och oigenkänncelig att han fann det nödvändigt att med munkstil skrifva under den: Detta skall vara en tupp. Och på samma sätt tör det vara med min historia: hon kommer att behöfva en särskild förklaring för att kunna förstås.»
— »Visst icke, svarade Simson, ty hon är så lättfattlig att man icke finner någonting svårt däri. Barnen tumma på den, ynglingarna läsa den, männen förstå den, gubbarna berömma den, och, kort sagdt, den är i så många händer, läses och kännes så väl af alla folkklasser, att man knappt ser en mager hästkrake på gatan, utan att folk genast säger: Se där går Rocinante! Men de, som mest slagit sig på att läsa henne äro småsvennerna; det finnes intet förmak hos förnäma herrar, där det ej träffas en Don Quijote; om en lägger den från sig, tager genast en annan upp den; somliga rycka den till sig, andra bedja vackert om den. Kort sagdt, bemälda historia erbjuder det gladaste och oskadligaste tidsfördrif, som allt intill denna dag funnits till; ty i hela boken finnes icke ett oanständigt ord eller ens någonting ditåt, och ej heller en tanke som är annat än ärlig och oförfalskad.»
— »Att skrifva på annat sätt, sade D. Quijote, vore att säga icke sanning, utan lögn; och de historieskrifvare, som bruka lögn, borde brännas liksom falskmyntarna. Men jag förstår icke hvad som förmått författaren att taga till hjälp noveller och historien om en tredje person, då han hade så mycket att skrifva om dem som mig angingo. Han torde helt säkert ha hållit sig till det gamla ordspråket:
Ty i sanning, blott med att framställa mina tankar, mina suckar, mina tårar, mina redliga afsikter och mina vågstycken, hade han kunnat få till stånd en tjockare eller åtminstone likaså tjock bok som Tostados[11] alla arbeten tillsammans. Efter hvad jag kan förstå, herr kandidat, behöfves det i själfva verket sundt förstånd och moget omdöme för att kunna författa historiska arbeten eller böcker af hvad slag de vara må; att skämta med behag och att skrifva kvicka saker tillhör högt begåfvade naturer. Den snillrikaste rollen i komedien är narrens, ty någon narr får den icke vara, som vill låtsa sig vara enfaldig. Historien är liksom en helgedom, ty hon måste vara sann, och där sanningen är, där är Gud — för såvidt det gäller sanning; men detta oaktadt finnes det folk som skrifva böcker och få ifrån sig dem lika fort som om det vore bakelser.»
— »Det finnes ingen så dålig bok, sade kandidaten, att den icke innehåller något godt.»
— »Det är utan tvifvel sant, genmälde Don Quijote; men det förekommer ofta att personer, som genom sina skrifter tillvunnit och förvärfvat sig stort och välförtjänt rykte, helt och hållet förlorat det eller åtminstone fått det förringadt, genom att utgifva dessa skrifter i tryck.»
— »Orsaken härtill, sade Simson, är att, emedan man skärskådar tryckta böcker i mak och ro, upptäckas lättare deras brister och granskningen sker så mycket noggrannare, ju större författarens rykte är. Personer, ryktbara för sitt snille, stora skalder, glänsande historieskrifvare, blifva alltid eller åtminstone i de flesta fall afundade af sådana, hvilka anse som ett nöje och synnerligt tidsfördrif att bedöma andras skrifter, utan att själfva hafva utgifvit några egna.»
— »Det är icke att undra på, sade Don Quijote; det finnes ju också många teologer, som icke äro lämpliga för predikstolen, men äro särdeles skickliga i att inse hvad som finnes för mycket eller för litet i andras predikningar.»
— »Allt detta är riktigt, señor D. Quijote, sade Carrasco, men jag för min del skulle önska att dylika granskare vore mera barmhärtiga och mindre stränga samt icke brydde sig om att fästa sig vid hvarje stoftgrand i det klara solljuset af det verk de klandra. Ty om aliquando bonus dormitat Homerus[12], så må de betänka huru länge han vakat för att kunna bjuda världen ljuset i sitt verk med så ringa skugga som möjligt; och det torde väl också hända att det som misshagar dem blott är små födelsemärken, hvilka emellanåt föröka skönheten hos det ansikte som har dem. Och därför säger jag att det är det största vågstycke att låta trycka en bok, då ju det är den omöjligaste af alla omöjligheter att laga så att den tillfredsställer och fröjdar alla sina läsare.»
— »Boken som handlar om mig, sade D. Quijote, lär väl ha tillfredsställt få.»
— »Alldeles tvärtom, ty eftersom stultorum est infinitus numerus[13], så är deras antal oändligt stort, som funnit behag i sagda historia. Några hafva likväl beskyllt författarens minne för svaghet eller för medveten uraktlåtenhet, då han glömmer att tala om hvem den spetsbof var som stal Sanchos åsna, ty han nämnes icke där[14], och man kan blott af sammanhanget sluta till att hon vardt honom frånstulen; strax därpå se vi honom likväl ridande på just denna samma åsna, utan att hon först åter kommit till rätta. Folk säger också att författaren glömt att nämna hvad Sancho gjorde med de hundra guldmynten, som han hittade i kappsäcken i Sierra Morena, ty han talar aldrig mera om dem, och det är många som just önska få veta hvad han företog sig med dem eller hvartill han använde dem; och detta är en af de väsentligaste punkter som saknas i arbetet.»
Sancho svarade: »Jag, herr Simson, är inte just nu fallen för att befatta mig hvarken med reda eller räkenskap, för jag känner mig så klen i magen att, om jag inte afhjälper det med ett par klunkar fjolårsvin, gör det rent kål på mig.[15] Hemma har jag vinet; hustru min väntar på mig; så snart jag slutat äta, kommer jag tillbaka och ger både Ers Nåd och hela världen tal och svar på alla frågor ni behagar göra mig, såväl angående förlusten af min åsna som användandet af de hundra guldmyntena».
Och, utan att invänta svar eller säga ett ord mera, gick han hem. Don Quijote bad och bönföll kandidaten om att stanna och hålla till godo med husmanskost; denne mottog inbjudningen och stannade kvar, och den vanliga anrättningen ökades med ett par dufvor. Vid bordet språkades om riddarsaker, hvarvid Carrasco rättade sig efter sin värds idéer: kalaset vardt slut, de togo sin middagslur, Sancho kom tillbaka och det förra samtalet upptogs åter.
- ↑ Misstag af D. Quijote, som förbisett att äfven vapendragarnas bedrifter omtalas på flera ställen.
- ↑ I den äldsta kristna kyrkan voro stadgade sju grader för vinnande af inträde i prästeståndet. De fyra lägre af dessa voro: ostiarius dörrvårdare, kyrkvaktare, exorcista som hade att, särskildt vid dopet, med iakttagande af vissa formler utdrifva den onde anden; lector som vid gudstjänsten uppläste stycken ur bibeln, och acoluthus som, ungefär motsvarande våra klockare, biträdde den officierande prästen med att bära de brinnande vaxljusen och de heliga kärlen, frambära nattvardsvinet m. m. Dessa s. k. ordines minores, lägre grader, återfinnas ännu i hufvudsak i den katolska kyrkan, men medföra icke någon oåterkallelig förpliktelse. De högre graderna, ordines maiores, äro subdiaconus, diaconus och presbyter; de kunna endast meddelas af biskopen, och förlänandet af de två sista har karaktären af ett sakrament. — De, hvilka, likt Carrasco, endast tagit de fyra lägre graderna, plägade ändock bära ett slags prästrock eller kaftan, och det är denna han menar med Sankte Pers rock; samma bruk följdes af studerande i allmänhet ända in i vårt århundrade, men torde nu vara merendels bortlagdt.
- ↑ Förra delen af D. Quijote väckte redan strax sedan den utkommit det största uppseende, och flerfaldiga eftertryck af densamma utgåfvos på skilda håll; så redan samma år (1605) två i Lissabon hos olika förläggare, och ett i två raskt på hvarandra följande upplagor i Valencia; vidare i Bryssel 1607 och 1611 samt i Milano, som då för tiden lydde under Spanien, 1610. Däremot känner man icke till något eftertryck från Antverpen förr än 1613, ej heller från Barcelona tidigare än 1617. De uppgifter författaren här ligger i Carrascos mun äro saledes ej fullt riktiga.
- ↑ Jämf. not 9 till kap. 1 i förra delen. Sancho vill således låta förstå att Dulcinea ej var af adel och följaktligen enligt den tidens bruk ej berättigad till titeln doña. Men det har gått med den liksom med frökentiteln hos oss, hvarom gamle biskopen Jesper Svedberg i sin år 1711 utgifna Schibboleth (sid. 368) säger: »Then tiden kallades allenast the som woro Konungadöttrar, fröknar. Så Konung Gustafs thens Förstas döttrar. Så Konung Gustaf Adolphs hin Storas dotter, jemwel tå hon regerande Drottning war, het Fröken Christina. Men the andra, jemwel ock the som ock woro Konungenom i blodet nära nog åkomne, kallades tå jungfrur. Men nu wilja alla, allenast the äro adel, heta fröknar. Får dottren och flickan intet then titelen, snorrar hon omkring af bitter ondsko, förwandlar sin hy såsom en seck, och må brista i stycker ther öfwer. Kalla henne jungfru, är hennes ädelhet för när: hon kan omögeligen fördraga then skymfen». Hvad månde den hedersmannen hafva sagt, om han lefvat i var tid! I Spanien har man emellertid ej haft något ondt af att don- och doña-titeln blifvit allmän, likaså litet som i Frankrike af monsieur, mademoiselle och madame.
- ↑ Sp. pedir cotufas en el golfo = söka tryffel i hafvet.
- ↑ Ett uttryck från den juridiska stilen, liksom så ofta i förra delen.
- ↑ Sp. aún hay sol en las bardas = ännu lyser solen öfver gårdsmuren, ännu är dagen icke liden.
- ↑ Sancho har, som på ett par ställen nyss här ofvan, sitt gamla, från förra delen kända sätt att handtera ord, som äro honom mer eller mindre främmande; han representerar, kan man säga, icke oäfvet lägre folkets benägenhet att, så långt sig göra låter, omtyda sådana ord, för att få in någon mening i dem.
- ↑ Denne Orbaneja är en numera fullkomligt obekant storhet.
- ↑ På spanska lyder ordstäfvet:
De paja y heno
El vientre lleno,d. ä. (äfven) af halm och hö (blir) magen full.
- ↑ D. Alonso Tostado från den lilla staden 17 Madrigal, därför också kallad Alonso de Madrigal, biskop i Avila, hade ett jätteminne och en därtill svarande lärdom. Han vardt endast fyrtio år gammal (1414—1454), men hann ändock att författa icke mindre än 24 folioband på latin (i den venetianska upplagan af 1615), förutom en mängd skrifter på spanska.
- ↑ Den gode Homerus slumrar till ibland. Horat. Ars Poet. v. 359.
- ↑ Dårarnas antal är oändligt stort.
- ↑ Hvad Carrasco här säger sig sakna, står tydligt i förra delens 23 kap. (sid. 191). Jämf. dock dithörande not 4.
- ↑ Öfversättningen har måst göras på höft, ty man känner blott af detta enda ställe i hela spanska literaturen originalets uttryck me pondrá en la espina de Santa Lucía, hvilket ordagrant betyder: så skall det (onda i min mage) utsätta mig för den heliga Lucias törne. Enligt en legend, som dock ej återfinnes i den stora samlingen Legenda Aurea af Jacobus a Voragine (1230—1298), skall den heliga Lucia hafva fått sina ögon utstungna med en törntagg, och det borde väl således närmast vara ögonen som komma i fara, om de råkade ut för Lucias törne.
| ← Andra Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fjärde Kapitlet → |