Don Quijote senare delens förra hälft/04
| ← Tredje Kapitlet |
|
Femte Kapitlet → |
FJÄRDE KAPITLET.
Hvari Sancho Panza undanröjer kandidatens tvifvel och besvarar hans frågor, jämte andra tilldragelser som förtjäna vetas och omtalas.
Sancho Panza återvände till D. Quijotes hus och upptog ånyo det förra samtalet, sägande: »Såsom herr Simson yttrat, önskar man veta af hvem och hur och när åsnan blef mig frånstulen. Till svar härpå säger jag: samma natt, då vi på var flykt undan det Heliga Brödraskapet begåfvo oss in i Sierra Morena, efter det med galerslafvarna utståndna äfventyret som kom att stå oss så dyrt, och efter det andra med liket som man förde till Segovia, gömde min husbonde och jag oss i en skogsdunge, där vi båda, — min husbonde stödd mot sin lans och jag sittande på min grålle — mörbultade och utmattade efter de upplefvade slagsmålen, öfverlämnade oss åt sömnen, liksom om vi legat på ett halft dussin madrasser. Isynnerhet jag sof så tungt att någon, hvem det nu kan ha varit, fann tillfälle att smyga sig fram och skjuta in fyra stöttor under min åsnesadels fyra hörn, så att jag blef sittande på den liksom om jag suttit till häst, och han smugglade bort grålle undan mig, utan att jag märkte det».
— »Det där är någonting ganska lätt och ej någon ovanlig tilldragelse, inföll D. Quijote; ty det samma vederfors Sacripante, hvilkens häst den beryktade tjufven Brunelo vid Albracas belägring bortstal[1] undan hans ben förmedelst samma knep.»
— »Det vardt morgon, fortfor Sancho, och knappt hade jag sträckt på mig en smula, förrän stöttorna under sadeln ramlade och jag föll med en duns i backen. Jag tittade mig om efter öket, men fann det ingenstädes; tårarna kommo mig i ögonen, och jag brast ut i en sådan klagolåt, att, om författaren till vår historia ej tagit in den i boken, så kan han vara säker på att han underlåtit att taga med någonting riktigt bra. Då vi efter jag minns ej hur många dagars förlopp tillsammans med den nådiga prinsessan Micomicóna färdades vägen framåt, fick jag plötsligt åter syn på min åsna och såg att den som red på henne var den där Ginés de Pasamonte i zigenardräkt, den där spetsbofven och ärkebanditen, som min husbonde och jag befriade ifrån galerslafskedjan.»
— »Misstaget ligger icke häri, invände Simson, utan däri att, innan åsnan åter kom tillrätta, säger författaren att Sancho red på just samma åsna.»
— »Härpå, sade Sancho, kan jag ej svara annat än att författaren misstagit sig eller att det varit slarf af boktryckaren.»[2]
— »Utan tvifvel är det så, sade Simson; men hvad blef det af de hundra guldmynten? gingo de i putten?»
— »Dem har jag gjort af med, sade Sancho, till nytta för mig själf och för hustru och barn, och deras förtjänst är det att min hustru tåligt fördrager alla de resor och färder, som jag gjort i min husbondes, D. Quijotes tjänst; ty, hade jag efter så lång tids förlopp återkommit hem utan en styfver och utan åsnan, så hade jag inte haft något godt att vänta. Vill nu någon veta ännu mer om mig, så står jag har och är färdig att stå till svars om det så vore inför kungen i egen porsjon, och ingen har rätt att lägga sig i huruvida jag hade någonting med mig hem eller ej, huruvida jag gaf ut någonting eller ej. Ty skulle de käppslängar som jag fått på resan bli mig utbetalade i pengar, så skulle an en gång hundra guldmynt inte förslå att betala mig ens hälften, äfven om hvarje slag inte uppskattades till mer än fyra maravedís; och en hvar må gå tillrätta med sig själf och inte inlåta sig på att utgifva hvitt för svart och svart för hvitt, ty en hvar är sådan som Gud skapat honom, och ofta ändå värre.»
— »Jag skall komma ihåg, sade Carrasco, att göra historiens författare uppmärksam på att, såvida han låter trycka den ännu en gång, han icke glömmer hvad den redlige Sancho sagt; därigenom kommer den att få betydligt större värde än hvad den nu har.»
— »Finnes det eljest någonting i boken som borde rättas, herr kandidat?» frågade D. Quijote.
— »Ja, det måtte ännu finnas åtskilligt, svarade den förre; men intet torde vara af så stor vikt som de omtalade ställena.»
— »Har författaren tilläfveniyrs utlofvat ännu en del?» sade D. Quijote.
— »Nog har han lofvat, svarade Simson, men han säger att han ännu icke funnit den och att han icke vet hvem som har den, och följaktligen äro vi ovissa om huruvida den kommer ut eller ej. Och såväl af denna anledning, som också emedan somliga säga: ’Delarna numro två duga aldrig till något’, och andra: ’Det har redan blifvt skrifvet tillräckligt om D. Quijote’, så förmodar man att någon andra del ej kommer; ehuru andra, som äro födda snarare under den glade Jupiters än under den dystre Saturni stjärna[3], äro af annan åsikt och säga: ’Hit med flere Don-Quijoterier! Låt D. Quijote gå på med att storma an mot fienden, och Sancho Panza med att prata, det må nu vara hvad det vill, ty vi skola alltid ha roligt åt dem’.»
— »Men hvad ämnar då författaren göra?» sporde D. Quijote.
— »Hvad han ämnar göra? återtog Simson; i samma ögonblick som han träffar på historien, den han med största ifver eftersöker, ger han på fläcken ut den i tryck, hvartill han känner sig manad mera af den fördel än af något slags berömmelse, som dess utgifvande bereder honom.»
Härtill mälde Sancho: »Penningar och vinst är det således som författaren ser på? Då vore det ett under om någonting lyckades för honom; ty då gör han nog ingenting annat än fjäskar på och fjäskar på som en skräddare på påskafton, och arbeten som man utför i brådska afslutas aldrig med den fullkomlighet som de erfordra. Herr moren, eller hvad han nu är, skall noga se sig för med hvad han ämnar göra; jag och min husbonde skola gifva honom händerna så fulla med allahanda äfventyr och växlande tilldragelser, att han skall bli i stånd till att skrifva inte blott andra delen, utan hundra. Den gode mannen lär utan tvifvel tänka att vi ligga här på latbänken; men låt honom bara känna oss en gång på tänderna, så skall han snart märka om någon af dem runkar[4]. Men jag säger bara detta: om min herre följde mitt råd, så droge vi för längesedan omkring därute på fria fältet för att afskaffa orättvisor och ställa vrångheter till rätta, såsom det är skick och sed med tappra vandrande riddare».
Sancho hade icke väl talat ut, förrän ett gnäggande från Rocinante framträngde till dem; detta gnäggande tog D. Quijote såsom ett mycket lyckligt tecken[5] och beslöt genast att om tre eller fyra dagar företaga en ny utfärd. Han yppade sin afsikt för kandidaten och bad honom råda sig, med hvilken trakt han borde begynna sina resor. Denne svarade honom att enligt hans förmenande borde han draga till konungariket Aragonien och Zaragoza, där om några dagar högtidliga stridslekar[6] till firande af Sankt Görans dag skulle äga rum, och vid dessa kunde han vinna ära framför alla aragonska riddare, hvilket vore detsamma som framför alla riddare på jorden. Han prisade hans beslut såsom högst hedrande och manhaftigt, men tillrådde honom att mera vara på sin vakt vid trotsandet af farorna, eftersom hans lif ej tillhörde honom själf, utan alla dem som vore i behof af honom, för att af honom beskyddas och hjälpas i deras olyckor.
— »Det är just det jag kan bli ursinnig öfver, herr Simson, inföll nu Sancho, att min herre rusar emot hundra beväpnade män, på samma sätt som en glupsk pojkbyting kastar sig öfver ett halft dussin dåliga meloner. Anfäkta det, herr kandidat! allting har sin tid, både att rusa fram och att vika undan, och det får inte alltid heta: Santiago och Spanien, framåt![7] helst som jag hört sägas, och det till och med af min herre själf, om jag inte missminner mig, att mellan de båda ytterligheterna, kujoneriet och dumdristigheten, står tapperheten. Och om det är på det viset, så vill jag inte att han flyr utan orsak, men inte heller att han störtar till anfall, då öfvermakten fordrar annat. Men framför allt vill jag låta min herre veta att, om han ämnar taga mig med sig, så sker det blott på det villkoret att han blir den som åtager sig alla strider, och att jag inte är förbunden till något annat än att sörja för hans person, med att hålla honom snygg och ren och att ställa om hans förplägning, ty härutinnan vill jag visserligen göra allt som i människoförmåga stär. Men att tro att jag någonsin skulle lägga handen på svärdet, vore det också mot roflystna bönder med yxor och stormhattar, det är allt att tro det omöjliga det. Jag, herr Simson, tänker alldeles inte på att förvärfva mig ära såsom en stor hjälte, utan såsom den bäste och trognaste vapendragare som någonsin tjänat en vandrande riddare; och, om min herre D. Quijote såsom erkänsla för mina många och trogna tjänster vill skänka mig en ö hvilken som helst af de många, som enligt hans utsago lära kunna påträffas därute i världen, så skall jag taga emot den såsom en stor nåd; men, om han inte skänker mig den, nå ja, jag är nu en gång i världen, och en människa skall inte förlita sig på en annan, utan på Gud, så mycket hellre som mitt bröd, äfven utan ståthållarskap kommer att smaka mig lika bra, och kanske ännu bättre, än om jag vore ståthållare. Och hur kan jag veta om inte hin onde sätter krokben för mig vid det där ståthållarväsendet, så att jag snafvar och faller omkull och fördärfvar oxeltänderna på mig? Som Sancho är jag född och som Sancho vill jag dö. Men om, allt detta oaktadt, Himlen i all stillhet och ro, utan mycken möda och farlighet, ville beskära mig en ö celler något annat i den vägen, så är jag inte så dum att jag ratar det; ty ordspråket säger ju:
så lägg genast grimma på;
ser du lyckan mot dig gånga,
töfva ej att henne fånga.
— »Ni, käre Sancho, sade Simson, har talat så som en professor; men förlita er i alla fall på Gud och på herr D. Quijote, som skall skänka er ett konungarike och icke blott en ö.»
— Sak samma är det med för mycket som med för litet, svarade Sancho. Likväl kan jag säga herr Carrasco att om min herre skänkte mig ett konungarike, så vore det visst inte bortkastadt, ty jag har känt mig själf på pulsen och funnit mig frisk nog för att styra et konungarike och vara ståthållare öfver öar. Det har jag också förut flere gånger sagt min herre.»
— »Men betänk, Sancho, sade Simson, nytt ämbete medför nytt sinnelag; och det kunde ju vara en möjlighet, när ni en gång blifvit ståthållare, att ni icke längre kändes vid den mor som födt er.»
— »Det kan inträffa med sådant folk, svarade Sancho, som ha kommit till världen på en halmkärfve, och inte med sådana som ha ett par tum af en äkta gammal kristens fett omkring själen, såsom jag. Nej, tag ni gärna hela min natur i betraktande, om den är sådan att den skulle kunna visa otacksamhet mot någon.»
— »Gud gifve det, sade D. Quijote; och det kommer väl att visa sig, då ståthållarskapet kommer, och det tycker jag mig redan ha fått inom synhåll.»
Sedan han sagt detta, bad han kandidaten att, om han vore poet, han måtte bevisa honom den ynnesten att dikta några verser öfver det afsked, som han ämnade taga af sin härskarinna Dulcinea del Toboso, samt att han ville i början af hvarje rad sätta en bokstaf af hennes namn, så att, då man vid versernas slut lade tillsammans alla de första bokstäfverna, namnet Dulcinea del Toboso stode att läsa.
Kandidaten svarade att, fastän han icke hörde till Spaniens berömda poeter, hvilkas antal, såsom det påstods, endast uppginge till tre och en half[8], så skulle han dock helt visst icke underlåta att författa raderna på det önskade sättet, ehuru det vore förenadt med stor svårighet att affatta dem så, emedan de bokstäfver som bilda namnet vore till antalet sjutton och, om han skrefve kastilianska strofer med fyra rader i hvarje, blefve en bokstaf öfrig, och, skrefve han strofer med fem rader i hvarje, hvilka man kallar Décimas eller Redondillas, så vore det tre bokstäfver för litet. Men detta oaktadt ville han göra sig all möda för att så fintligt som möjligt inskjuta en bokstaf mellan de öfriga, så att namnet Dulcinea af Toboso likväl inpassades i de fyra kastilianska verserna.[9]
— »I alla händelser måste det bli så, sade D. Quijote; ty, om ej namnet framstår klart och tydligt, kommer icke något fruntimmer att tro att verserna blifvit skrifna till henne.»
De blefvo öfverens härom, äfvensom att afresan skulle äga rum om åtta dagar. D. Quijote inskärpte hos kandidaten att hemlighålla den, i synnerhet för kyrkoherden och Mäster Niklas och för hans systerdotter och hushållerskan, på det att de icke skulle lägga något hinder i vägen för hans berömliga och manhaftiga beslut. Carrasco lofvade allt, tog därpå afsked och uppmanade D. Quijote att, om han funne tillfälle därtill, meddela honom nyheter om allt hvad lyckligt eller olyckligt som komme att hända honom. Härmed sade de hvarandra farväl, och Sancho gick hem för att iordningställa det erforderliga för resan.
- ↑ Se Ariostos Rasande Roland XXVII, 84. Sacripante stod på de belägrades sida.
- ↑ Jämf, not 4 till förra delens kap. 23. Det lustigaste med hela denna historia om åsnestölden är kanske det, att dess motsägelser, som här få sin enkla och naturliga förklaring, af vissa kommentatorer ansetts för — kvickt skämt af Cervantes.
- ↑ Planeterna ansågos i äldre tider öfva ett stort inflytande på människors lynnen och öden. Allmänneligen gällde Jupiter för lyckosam, Saturnus däremot för ogynnsam; den förre gaf en glad, den senare en dyster och sorglig världsåskådning.
- ↑ Bokstafligen: Låt honom bara hålla hofven (foten) på oss vid skoningen, så skall han få se på hvilken fot vi halta.
- ↑ Hästars gnäggning har af de vidskepliga betraktats som lyckosam, förmodligen ända sedan Darii och tyrannen Dionysii dagar; den förre erhöll nämligen Persiens krona, den senare enväldet i Syracusa med detta förebud.
- ↑ I spanskan justas. Öfverallt, där riddareväsendet införts, skilde man mellan torneos, torneringar, där hela skaror kämpade mot hvarandra, och justas, fr. joâtes, hvaraf det tyska Tjost och vårt svenska dust (i äldre språket dioster, m. m. ) där den enskilde riddaren valde sig en motstindare och där som vapen användes endast lans, men utan skarp spets och blott försedd med en slät, något tandad platta i änden. De nu i fråga varande justas i Zaragoza hade instiftats redan år 1096 till åminnelse af en seger, som konung Pedro af Aragonien vann vid Alcoráz öfver morerna, med tillhjälp, som det troddes, af Sankt Göran; de firades tre gånger om året och hafva hållit sig ända in i nyare tid.
- ↑ Efter slaget vid Clavijo. (på 800-talet), där aposteln Jakob skall hafva personligen uppenbarat sig och i striden hulpit spanjorerna mot morerna, togo de förra till fältrop: Santiago y cierra España!
- ↑ Man har förgäfves bråkat sin hjärna med funderingar om, hvilka de tre hela skalderna skulle vara, och kanske ännu mera om den halfve; någon visshet härom torde väl numera icke stå att få.
- ↑ En sådan dikt, där versernas begynnelsebokstäfver bilda ett namn, heter acrostichon. — Strofer med fyra verser kallas cuartetas eller redondillas, (hvilket senare jamväl användes för sådana med sex och åtta verser,) och äro de som begagnas för det allra största flertalet af spanska folksånger; décimas äro sådana strofer som innehålla tio verser. Helrim äro ingalunda nödvändiga, utan oftast, såsom t. ex. i romanserna, nöjer man sig med blott vokalrim (assonans), och dessa få förekomma endast i de jämna verserna. — Textens ord om décimas och redondillas äro således ej fullt riktiga.
| ← Tredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femte Kapitlet → |