Don Quijote senare delens förra hälft/33

←  Trettioandra Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Trettiofjärde Kapitlet  →

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Om det ljufliga samtal som hertiginnan och hennes tärnor hade med Sancho Panza, hvilket väl är värdt att läsas och begrundas.

Historien berättar vidare att Sancho denna gång icke tog sig någon middagslur, utan att han, för att uppfylla sitt löfte, efter slutad måltid begaf sig till hertiginnan; och denna, som fann ett stort nöje i att lyssna på honom, befallde honom att sätta sig på en låg stol bredvid henne, ehuru Sancho af idel artighet icke ville sätta sig; men hertiginnan sade till honom att han skulle sätta sig såsom ståthållare, men tala såsom vapendragare, ehuru han redan för hvilkendera som helst af dessa båda sysslor förtjänade att intaga själfva den store hjälten Cid Ruy Diaz’ stol. Sancho drog ödmjukt ned hufvudet mellan axlarna och satte sig, och alla hertiginnans tärnor och fruar omgåfvo honom, under djup tystnad och spänd förväntan att få höra hvad han skulle säga; men hertiginnan var den första som yttrade sig, och detta på följande sätt: »Nu, då vi äro ensamma här och ingen hör oss, skulle jag önska att herr ståthållaren ville skingra vissa tvifvel hos mig, hvilka uppstodo, då jag läste den historia om den store señor D. Quijote, hvilken redan utkommit i tryck. Ett af dessa tvifvelsmål är följande. Eftersom den hederlige Sancho aldrig sett Dulcinea, jag menar fröken Dulcinea af Toboso, och icke heller öfverlämnade åt henne señor D. Quijotes bref, enär detta stannade kvar uti plånboken i Svarta Bergen, huru kunde han då understå sig att uppdikta svaret, Jämte det där om att han träffade henne sysselsatt med att vanna hvete, medan dock alltsammans blott var ett skälmstycke och en osanning, samt så synnerligen menligt för den oförlikneliga Dulcineas goda namn och rykte, alltsammans saker hvilka ej öfverensstämma med hederliga vapendragares ställning och trohet?»

Efter dessa ord, men utan att själf svara med ett enda, steg Sancho upp från stolen samt gick sakta och försiktigt, med framåtböjd kropp och fingret på läpparna, omkring i hela rummet och upplyfte det ena förhänget efter det andra, satte sig därpå åter och sade: »Nu, nådiga fru, då jag sett att utom de närvarande ingen lyss på oss i smyg, så vill jag utan fruktan och oro svara på hvad som blifvit mig frågadt och på allt det som törhända kommer att frågas mig. Det första jag har att säga, är att jag anser min husbonde D. Quijote för en obotlig narr, ehuru han nog emellanåt yttrar saker, hvilka, efter mitt förmenande och alla deras förmenande som höra honom, äro så förståndiga och gå så i rätta hjulspåret, att inte hin själf skulle kunna yttra dem bättre; men det oaktandes står jag sannfärdeligen och utan alla betänkligheter fast vid att han är galen. Eftersom jag nu har det så för mig i skalmejan, dristar jag mig till att inbilla honom saker och ting utan både rim och reson, såsom till exempel det där med svaret på brefvet, och det där andra för sex eller åtta dagar sedan, som ännu inte står upptaget med i boken, nämligen historien om vår fröken Doña Dulcineas förtrollning, som jag satte i honom att hon är förtrollad, och det är då inte mer sanning det än det som aldrig var.»^[1]

Hertiginnan bad honom berätta för henne denna förtrollning eller detta skämt, och Sancho omtalade alltsammans för henne alldeles såsom det tillgått, hvilket skänkte åhörarna ett ej ringa nöje. Därpå fortfor hertiginnan med sina frågor och sade: »Angående det som den gode Sancho berättat oss, är det ett tvifvelsmål som surrar hit och dit i mitt hufvud, och det hviskar mig någonting i örat och säger till mig: eftersom D. Quijote af La Mancha är galen och sinnessvag och förryckt, och hans vapendragare Sancho Panza vet detta, men ändock tjänar honom och följer med honom och hänger sig fast vid hans tomma löften, så måste han utan tvifvel vara ännu galnare och dummare än sin herre; och, då nu detta verkligen är förhållandet, skall det icke räknas dig till godo, fru hertiginna, om du ger denne Sancho Panza en ö att vara ståthållare öfver; ty den som ej kan sköta sig själf, huru skall han kunna sköta andra?»

»Vid Gud, señora, svarade Sancho, detta tvifvelsmaål har kommit rätt till världen^[2], men befall det blott att tala rent eller hur det vill, ty jag ser nog att det talar sanning, och, vore jag klok, borde jag redan för länge sedan ha lämnat min herre. Men detta vardt nu en gång mitt öde, detta vardt min lott; jag rår inte, jag, utan måste följa med honom; vi äro från samma by, jag har ätit hans bröd, jag håller af honom, han är frikostig, han har gifvit mig sina åsneföl; och, hvad mera är än allt detta, jag är trogen, och följaktligen är det otänkbart att någonting annat än dödgräfvarens skofvel och spade kan skilja oss åt. Och om Ers Högdragenhet inte vill att det utlofvade ståthållarskapet gifves mig, så kan det också göra mig detsamma, ty utan det har Gud skapat mig, och det kunde hända att det vore till båtnad för mitt samvete att inte få det; ty, fastän enfaldig, så förstår jag dock det ordspråket som säger: »till sin olycka fick myran vingar»^[3], och det vore ju äfven möjligt att Sancho vapendragaren lättare komme in i Himlen än Sancho ståthållaren; här i landet bakas lika godt bröd som i Frankrike, och i mörkret äro alla kattor grå, och måttlig lycka har den som inte fått en bit mat i sig klockan två på eftermiddagen, och det finns ingen mage som är en handsbredd större än en annan, så att, som ordspråket säger, den blott kan fyllas med hö och halm; och fåglarna under himmelen hafva Vår Herre som försörjer och föder dem; och fyra alnar groft Cuenca-vadmal värma mer än fyra alnar finaste kläde från Segovia; och, när vi skiljas hädan från denna världen och bli lagda i jorden, då vandrar fursten på en lika smal stig som dagakarlen, och påfvens lekamen upptar inte flera fot jord än klockarens, fastän den förre står högre än den senare; ty vid inträdet i grafven maka vi åt oss och packa ihop oss eller bli vi åtmakade och hoppackade af andra, antingen vi vilja eller ej, och så god natt! och jag säger än en gång att, om Eders Herrlighet inte vill ge mig ön därför att jag är ett dumhufvud, så skall Jag vara nog klok karl att ge mig till freds ändå; och jag har hört sägas att där Vår Herre har sin kyrka, har hin onde sitt kapell, och det är icke allt guld som glimmar, och bakom dragoxar, plogar och ok hämtade de fram bonden Wamba för att bli kung af Spanien^[4], och midt ur hans gyllendukar, lustbarheter och rikedomar hämtade de fram Rodrigo för att uppätas af ormar^[5], ifall nämligen verserna i de gamla visorna inte ljuga.»

— »De ljuga visst inte, inföll nu Doña Rodriguez, kammarfrun, som var med bland åhörarinnorna; ty det finns en visa, där det heter att man kastade konungen lifslefvande i en grop full med ödlor, ormar och paddor, och att två dagar därefter sjöng kungen ur gropen med klagande och svag stämma:

Ack, de äta, de gnaga som bäst,
det hvarmed jag syndat mest.

Och därför har herrn här mycket rätt, när han säger att han hellre vill vara bonde än kung, om han skall förtäras af sådana kräldjur.»

Hertiginnan kunde icke hålla sig från att skratta, då hon hörde sin kammarfrus enfald, liksom hon icke heller kunde låta bli att förundra sig öfver Sanchos tal och ordstäf, och hon sade till den senare: »Den gode Sancho vet nog att hvad en riddare en gång lofvat, det söker han uppfylla, äfven om det skulle kosta honom lifvet. Hertigen, min herre och gemål, hör visserligen ej till de vandrandes antal, men icke desto mindre är han en riddare och skall därför hålla ord med afseende på den utlofvade ön, trots all världens afund och ondska. Var blott vid godt mod, Sancho; när ni som minst väntar det, skall ni sitta i er ös och ert ämbetes högsäte och ta fatt på ert ståthållarskap, hvilket ni icke skulle vilja utbyta mot ett annat af idel guld och juveler^[6]. Men hvad jag ålägger er, är att ni ser er för huru ni såsom ståthållare skall regera era undersåtar, om hvilka jag kan upplysa att de alla äro laglydiga och välsinnade.»

— »Att regera dem väl, svarade Sancho, det behöfver man inte ålägga mig, ty jag är redan af mig själf godhjärtad ock medlidsam mot de fattiga, och

den som jämt måste knåda och baka, från den skall man inte stjäla hans kaka. Och, Gud signe mig så visst! mig ska’ de inte spela falskt med; jag är en gammal hund som känner till locket, och jag förstår att ruska upp mig på sina tider, och tål inte att man vill slå blå dunster i ögonen på mig, ty jag vet hvar skon klämmer. Detta säger jag därför, att de goda skola hos mig finna medhåll och en öppen hand^[7], men de elaka hvarken fotfäste eller insteg. Och mig tyckes det att i fråga om det här ståthållarverket kommer allting an på hurudan början är och det kunde hända att efter fjorton dagars ståthålleri jag af idel belåtenhet slickade mig om fingrarna efter den sysslan och förstode mig bättre på den än på jordbruket, vid hvilket jag vuxit upp.»

— »Ni har rätt, Sancho, sade hertiginnan, ingen födes mästare, och af människor gör man biskopar, och icke af stenar. Men för att komma tillbaka till det ämne som vi förut hade å bane, nämligen fröken Dulcineas förtrollning, så anser jag för säkert och mera än bevisadt, att detta Sanchos infall att drifva gäck med sin herre och inbilla honom att den där bondflickan var Dulcinea, och att, om han ej igenkände henne, det måtte hafva varit därför att hon var förtrollad; — att hela detta infall var ett påhitt af de trollkarlar, som förfölja señor D. Quijote. Ty det är visst och sant att jag från säkert håll vet, att den där bondflickan, som med en sats svängde sig upp på sin åsna, verkligen var och är Dulcinea af Toboso, och att den gode Sancho, som trodde sig vara den som narrade sin herre, själf är den narrade, och det är ej skäl att tvifla mera på detta än på allt annat som vi icke sett med våra egna ögon. Ja, herr Sancho Panza skall veta, att vi också här i landet hafva trollkarlar, som vilja oss väl och som rätt och slätt och utan omsvep och konster säga oss hvad som händer i världen; och Sancho kan tro mig, att den på åsnan upphoppande bondflickan verkligen var och är Dulcinea af Toboso, och att hon är lika förtrollad som hennes mor, som födde henne till världen^[8]; och någon gång, innan vi veta ordet af, komma vi att få se henne i hennes rätta gestalt, och då skall Sancho tagas ur den villfarelse, i hvilken han nu lefver.»

— »Allt det där kan nog vara möjligt, svarade Sancho Panza, och nu vill jag också sätta tro till det, som min herre berättar om hvad han såg i Montesinos’ håla, där han påstår sig hafva skådat fröken Dulcinca af Toboso med samma utseende och dräkt som jag beskref henne, då jag förtrollade henne bara för mitt nöjes skull, och alltsammans måtte ha varit tvärtom, såsom ni, nådig fru, säger; ty af mitt usla förstånd kan och får man ej vänta att det skulle i ett nu ha utkläckt ett så fiffigt skälmstycke. Inte heller tror jag att min herre är så förryckt, att han efter en så svag och klen försäkran som min kunde sätta tro till något som ligger så bortom all rimlighet. Emellertid, señora, är det ändock inte rätt om Ers Välvillighet för den skull anser mig för en elak människa; ty en kålstock som jag är inte förbunden att utrannsaka de afskyvärda trollkarlarnas tankar och illfundigheter. Jag hittade på det där för att slippa bannor af min herre D. Quijote, och icke i afsikt att göra honom någon skada; och om saken aflupit tvärtom, så finnes det en Gud i himmelen som dömer våra hjärtan.»

— »Så är det visserligen, sade hertiginnan; men säg mig nu, Sancho, hvad är det här som ni nu talar om Montesinos’ håla? Det skulle vara roligt att veta.»

Härpå berättade Sancho för henne ord för ord hvad som här anförts om detta äfventyr; och, sedan hertiginnan åhört det, sade hon: »Af denna tilldragelse kan man sluta dels att, eftersom den store D. Quijote säger att han där såg samma bondflicka, som Sancho träffade utanför Toboso, så är hon utan tvifvel Dulcinea, dels ock att trollkarlarna här i trakten äro ganska verksamma och nästan för mycket begifna på att få veta allting.»

— »Det säger jag också, genmälde Sancho Panza; om vår fröken Dulcinea af Toboso är förtrollad, så är det så mycket värre för henne, men inte skall jag inlåta mig med min herres fiender, för de äro nog både många och elaka! Men sant är det, att den jag såg var en bondjänta, och bondjänta tog jag henne för, och bondjänta trodde jag henne vara, och om hon lika fullt var Dulcinea, så kommer det inte på min räkning och får inte gå ut öfver mig, eller ock skall svärdet göra slag i saken!^[9] Nej, utan mig skall man komma till vid alla möjliga tillfällen och med alla möjliga påståenden: Sancho har sagt det, Sancho har gjort det, Sancho är här, Sancho är där, som om Sancho vore den förste bäste, och inte densamme Sancho som redan går omkring i böcker öfver hela vida världen, såsom Simson Carrasco sagt mig, hvilken åtminstone är Salamanca-kandidat, och sådana personer få inte ljuga, undantagandes om det just faller dem in eller det eljest bär mycket bra till för dem. Så att det är inte värdt att någon ger sig i tag med mig, och, alldenstund jag äger ett godt rykte och, efter hvad jag hört min herre säga, ett godt namn är mera värdt än stora rikedomar, så kläm hit med ståthållarskapet, så skall man få se på storverk; ty den som har varit en god vapendragare, han kommer också att bli en god ståthållare.»

— »Allt hvad den gode Sancho nu yttrat, sade hertiginnan, är idel catoniska tänkespråk, eller åtminstone hämtadt ur själfve Michael Verinos^[10] innersta, han som florentibus occidit annis^[11]. Sannerligen, sannerligen, för att tala på hans eget vis, under en dålig kappa gömmes ofta en god dryckesbroder.

— »I sanning, señora, återtog Sancho, aldrig i mitt lif har jag druckit af föresats; af törst, ja, det kun väl hända, för jag är ingen skrymtare: jag dricker när jag har lust, och när jag inte har lust, men man bjuder mig, för att inte se tillgjord eller obelefvad ut, ty, om en vän dricker dig till, hvem kan väl ha ett hjärta så stenhårdt att han inte gör honom besked? Men allt med mått, sade skräddarn, och i alla fall dricka de vandrande riddarnes vapendragare blott vatten, emedan de städse färdas genom ödemarker, skogar och fält, öfver berg och klippor, utan att få sig en enda fattig tår vin, äfven om de vilja gifva ett öga därför.»

— »Det kan jag väl tro, svarade härpå hertiginnan; men nu får Sancho gå och hvila sig; längre fram skola vi tala med hvarandra och se till med det omtalade ståthållarskapet, såsom han uttrycker sig.»

Sancho kysste ånyo hertiginnans händer och bad henne bevisa honom den nåden, att det blefve väl sörjdt för hans grålle, ty denne vore hans ögons ljus.

— »Hvad är det för en grålle?» frågade hertiginnan.

— »Min åsna, svarade Sancbo, ty för att inte använda detta namn plägar jag säga grållen. Fru kammarfrun därborta bad jag, när jag kom in här i slottet, att sörja för honom, men hon vardt så förgrymmad som om jag sagt henne att hon vore ful eller gammal, ehuru det väl måtte vara mera passande och naturligt för kammarfruar att fodra åsnor än att kråma sig i slottsgemaken. Åh Gud bevare mig, hvad en adelsjunker i min by stod illa hos de damerna!»

— »Det var väl någon simpel bonde, genmälde kammarfrun Doña Rodriguez; ty hade det varit en ädelboren junker, skulle han hafva upphöjt dem öfver månens horn.»

— »Seså, sluta nu! sade hertiginnan; Doña Rodriguez skall tiga, och señor Panza skall lugna sig; jag vill sörja för grållens förplägande, ty, eftersom han är Sanchos klenod, skall jag akta honom högre än min ögonsten.»

— »Bara han står i stallet, så är det nog, svarade Sancho; ty högre än Ers Högvälborenhets ögonsten, det är då hvarken han eller jag värda att vara ett enda ögonblick, och det skulle jag lika litet tillåta som att man gåfve mig en dolkstöt; ty, om också min herre säger att i fråga om höfligheter så är det likre att tappa i så’nt spel på ett kort för mycket än för litet, så får en ändå, när det gäller ök och åsnor, gå med rätt känsel i handen och med varsam takt.»

— Sancho skall taga honom med sig till ståthållarskapet, sade hertiginnan, och där kan han traktera honom som han behagar, ja till och med ge honom afsked med pension.»

— »Fru hertiginna, sade Sancho, Ers Nåd skall inte tro att man sagt för mycket, för jag har sett både två och flera åsnor komma till ståthållarskap, och att jag toge med mig min vore ingenting märkvärdigt.»

Sanchos ord uppräckte ånyo hos hertiginnan såväl munterhet som nöje; hon skickade bort honom för att hvila sig och gick själf till hertigen för att omtala för denne huru hon haft det med Sancho. De uppgjorde nu på tu man hand en plan och vidtogo anstalter för att spela D. Quijote ett puts, som skulle vara utmärkt och stämma alldeles med sättet i riddarromanerna, ett sätt hvarpå de spelade honom många spratt, alla så väl afpassade och planlagda, att de utgöra de roligaste äfventyr som förekomma i denna stora historia.

---

1. Sp. no siendo más verdad que por los cerros de Ubeda. Talesättet är gammalt och användes om osammanhängande och orimligt prat. Ubeda är en uråldrig stad i Andalusien, och i nejden lär ligga en långsträckt bergås med olika namn för hvarje liten topp eller kulle, så att det är svart att finna sig till rätta med dem; detta förmodar Covarrubias hafva gifvit upphof åt det till ordstäf vordna uttrycket.
2. Bokstafligen så, d. v. s. med hufvudet först, och således riktigt, som det bör vara.
3. Meningen är: högmod går före fall. De könlösa myrorna lära lättare undgå lifvets farligheter än deras bevingade kamrater, som på sin flykt falla ett lätt rof för fåglarna.
4. Denna saga fanns redan på den förut åberopade ärkebiskop Rodrigo Ximénez de Radas tid, men han förklarar henne för ogrundad, ehuru han medgifver så mycket däraf vara sant, att Wamba endast ogärna mottog kronan. Han var den förste spanske konung som lät kröna sig,
5. Läsaren torde erinra sig från sid. 175, 176 i delen I. 2, att »man ej visste hvad som blifvit af konung Rodrigo» efter slaget vid Jeréz ehuru det troliga är att han drunknat i Guadalete. Här var alltså ett ypperligt tillfälle för folkfantasien att fylla i hvad som brast i verklig kunskap, och detta skedde på följande vis. På sin flykt efter slaget kommer Rodrigo, ensam och förtviflad, till en herde, som, efter att hafva vederkvickt honom med litet bröd och en skifva fläsk, visar honom till en eremit, den enda mänskliga varelsen i denna ödemark. För honom biktar sig Rodrigo, och eremiten anropar därefter Gud, att denne måtte för honom uppenbara den bot som borde åläggas den fallne konungen hvilken genom sina synder vållat icke blott sin egen, utan äfven hela landets undergång. Eremiten bönhördes, och uppenbarelsen innehöll att Rodrigo skulle kastas i en grop tillsammans med en lefvande huggorm. Så skedde, men, när eremiten på tredje dagen kom för att spörja efter konungens befinnande, var denne ännu oskadd; först när han nästa gång återkom, hördes Rodrigo jämra sig i ordalag, hvilka, om än ej bokstafligen lika, dock innebära samma mening som här anföres i texten. De är omöjligt att afgöra, huruvida Cervantes’ minne svikit honom eller om han verkligen känt till en annan, nu förlorad, romans med något olika lydelse.
6. Originalet har: empuñará el gobierno, que con otro de tres altos lo deseche. Som den sakförståndige lätt inser, kan stället tolkas och har äfven tolkats på annat sätt; det är dock knappt värdt att här ingå på närmare diskussion af saken, som i själfva verket är tämligen obetydlig.
7. Sancho yttrar: los buenos tendrán conmigo mano y concavidad, y los malos ni pié ní entrada. Hvad han nu menar med sitt concavidad är ej godt att säga; endast så mycket synes klart, att han på ett eller annat sätt förtalat sig. Han kan t. ex. hafva velat säga condignidad, som då skulle betyda ett bemötande efter förtjänst; men af Sancho eller, rättare sagdt, af Cervantes, när han lägger Sancho orden i munnen, kan man vänta allt, och det synes mig därför ej omöjligt, att Sancho halft omedvetet fått på tungan det nämnda ordet med dess egen betydelse och att han dermed menat (i sammanhang med det föregående mano) handens hålighet, d. v. s. insidan af handen, som man håller fram för att bjuda någonting som ligger där; men äfven för att — taga emot hvad som lägges dit. Detta är ett nytt förslag till tolkning, och jag kan ej neka, att det synes mig till en viss grad lockande; i alla händelser har det åtminstone lika mycket för sig som den gamla vanliga öfversättningen: hand och hjärta, zugänglich und bei der Hand, m. m. hvilket helt enkelt är gripet ur luften och uppgjordt på fri hand, utan ringaste stöd af ordets verkliga betydelse.
8. Sancho blir här af hertiginnan utsatt för samma slags fina drift, som han själf icke långt förut hade tillåtit sig med afseende på sin herre, när han bekände de förespeglingar med hvilka han narrat denne.
9. Det spanska uttrycket är: sobre ello morena! Men det sistnämnda ordet betyder antingen en mörkhyllt kvinna (en brunett) eller en brun limpa, och ingendera betydelsen passar här. Det kan därför hända att Baretti har rätt i sin förmodan, att i detta speciella fall morena kanske är »a sword to kill Moors with».
10. Denne Verino var ett underbarn, som före sin vid helt unga (17—19) år inträffade död (14S7) redan hade hunnit författa en hop eleganta latinska disticha, innehållande, som det påstås, mycket förståndiga grunder och regler för barnauppfostran. Den berömde renässans-filosofen Marsilius Ficinus skref öfver honom ett epigram, som börjar med de af hertiginnan anförda orden.
11. dog i blomman af sin ålder.

←  Trettioandra Kapitlet

Upp till början av sidan.

Trettiofjärde Kapitlet  →