Don Quijote senare delens förra hälft/34
| ← Trettiotredje Kapitlet |
|
Trettiofemte Kapitlet → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Hvaruti omtalas underrättelsen om huru den oförlikneliga Dulcinea af Toboso skulle kunna befrias från sin förtrollning, hvilket är ett af de berömdaste äfventyren i denna bok.
Stort var det nöje som hertigen och hertiginnan erforo af samspråket med D. Quijote och likaså med Sancho Panza, men det, hvaröfver hertiginnan mest förundrade sig, var att Sanchos enfald kunde vara så stor, att han kommit därhän att tro på Dulcincas förtrollning såsom på en ofelbar sanning, ehuru han själf varit trollkarlen och anstiftaren af den tillställningen. De styrktes härigenom i sin föresats att med dem båda anställa ett par skämtsamma upptåg, hvilka skulle hafva sken och utseende af äfventyr, och af det, som Sancho Panza berättat för dem om Montesinos’ håla, hämtade de uppslaget till att spela D. Quijote ett spratt som vore riktigt dråpligt.
Sedan de därför gifvit sina tjänare föreskrifter angående allt hvad dessa skulle göra, förde de honom sex dagar senare på en drefjakt, med ett sådant följe af jägare och skyttar att en krönt konung ej hade kunnat medföra ett större. De gåfvo D. Quijote en jaktdräkt, och åt Sancho likaledes en af finaste gröna kläde; D. Quijote ville likväl ej påtaga sig sin, emedan han sade sig någon af de närmaste dagarna skola återvända till sin besvärliga vapentjänst och då ej kunde medtaga kistor och skåp. Sancho däremot tog emot den man gaf honom, i afsikt att försälja den vid första bästa tillfälle.
Då nu den inväntade dagen kommit, påtog sig D. Quijote sin rustning, Sancho däremot sin jaktdräkt, och sittande på sin grålle, som han ej ville lämna, ehuru man tillbjöd honom en häst, blandade han sig i jägarskaran. Hertiginnan visade sig i en präktig dräkt, och D. Quijote förde af idel höflighet och fin belefvenhet hennes passgångare vid tygeln, ehuru hertigen ej ville tillåta det. Omsider kommo de till en skogsdunge, belägen mellan tvenne mycket höga berg, hvarest, sedan man intagit sina poster, delvis i riskojor[1] och på skogsstigar, samt folket blifvit fördeladt på sina särskilda håll, jakten begynte med stort larm, ropande och skriande, så att den ene icke kunde höra den andre för hundarnas skällande och jakthornens smattrande. Hertiginnan steg af och ställde sig med ett spetsigt jaktspjut i handen på ett ställe, där hon visste att vildsvin brukade stryka fram. Äfven hertigen och D. Quijote stego af och ställde sig vid hennes sida. Sancho intog sin ställning bakom dem alla, utan att stiga af sin grålle, som han ej vågade lämna utan skydd, på det att ingen olycka skulle träffa honom. Knappt hade de fattat posto och ställt upp sig med talrika tjänare på flyglarna, förrän de sågo en oerhördt stor vildgalt, uppjagad af hundarna och förföljd af jägarna, störta mot dem, gnisslande med tänder och betar samt med fragga skummande omkring gapet, och, i detsamma som D. Quijote fick syn på honom, trädde han skölden på armen, drog svärdet och gick fram för att mottaga honom, och detsamma gjorde hertigen med sitt jaktspjut. Men hertiginnan skulle hafva förekommit dem alla, om hertigen ej hindrat henne därifrån. Endast Sancho lämnade sin grålle i sticket, då han fick se det väldiga djuret, sprang därifrån af alla krafter och ämnade klättra upp i en hög ek, hvilket dock ej lyckades honom; tvärtom, då han redan kommit halfvägs upp på trädstammen och, gripande tag i en gren, ansträngde sig för att klättra upp i toppen, hade han så klen lycka och sådan otur, att grenen brast och han i fallet vardt hängande på en utskjutande knagg af eken, utan att kunna nå ner till marken. När han nu såg sig i denna belägenhet och att hans gröna jaktrock höll på att sönderrifvas, och han föreställde sig att det förfärliga odjuret skulle kunna nå upp till honom, i fall det komme fram dit, började han uppgifva sådana gallskrik och så ifrigt ropa på hjälp, att alla som hörde honom, men icke sågo honom, trodde att han befunne sig mellan något vilddjurs tänder. Galten med de väldiga huggtänderna vardt likväl slutligen genomborrad af de talrika jaktspjuts spetsar, som sträcktes emot honom, och, då D. Quijote vände blickarna åt det håll hvarifrån Sanchos skrik hördes, — ty han hade känt igen honom på dem —, såg han honom hängande i eken med hufvudet nedåt, och bredvid honom stod grållen, som ej lämnade honom i sticket i hans olycka. Också säger Sidi Hamét att han sällan sett Sancho Panza utan åsnan, eller åsnan utan Sancho Panza, så stor var den vänskap och trohet de hyste för hvarandra.
D. Quijote kom till stället och hjälpte ned Sancho från trädet, och, när denne såg sig fri och välbehållen på marken, betraktade han sin sönderslitna jaktrock, och det gjorde honom ondt in i själen, ty han ansåg sig i denna dräkt äga ett helt riddargods.
Härunder förde man den väldige vildgalten, liggande tvärtöfver en mulåsna och öfvertäckt med rosmarinklasar och myrtengrenar, såsom ett segerbyte till några stora soltält, som slagits upp midt i skogen. Här fann man borden redan dukade och en måltid tillredd, så yppig och storartad att man på den nogsamt kunde förmärka värdfolkets förnämhet och önskan att hafva allting präktigt. Sancho visade hertiginnan de gapande hålen på sin sönderrifna rock och sade: »Hade det varit jakt på hare eller fågel, så hade min rock varit säker för dylik medfart. Jag begriper inte hvad man kan finna för nöje i att stå och vänta på att ett djur kommer fram, som kan ta lifvet af en, om det kommer åt en med en huggtand. Jag påminner mig att jag en gång hört en gammal visa sjungas, där det heter:
— »Denne Fåvila var en gotisk konung, sade D. Quijote, och han vardt uppäten af en björn, då han gick på jakt.»
— »Ja, det är ju det jag säger, svarade Sancho; jag tycker ej om att kungar och furstar ge sig uti dylika faror, endast för ett nöjes skull som i mitt tycke icke borde vara något nöje, eftersom det består i att döda ett djur som inte gjort något ondt.»
— »Däruti misstager ni er, Sancho, svarade hertigen; jakten på vilda djur är tvärtom en kroppsöfning som mera än någon annan är nödvändig för konungar och furstar. Jakten är en bild af kriget: i den förekomma krigslister, sluga anslag och försåt, för att med egen säkerhet besegra fienden; vid den uthärdar man den strängaste köld och olidligaste hetta; det dras in på ledighet och sömn, krafterna stärkas och lemmarna göras smidiga på den som ägnar sig däråt; kort sagdt, det är en idrott som man kan företaga till nöje för många och till skada för ingen; och det bästa med den är att den icke är för hvar man, såsom de öfriga slagen af jakt äro, med undantag af falkjakten, som också blott är för konungar och höga herrar. Ändra därför åsikt, min bäste Sancho, och, när ni blir ståthållare, så sysselsätt er då med jakt, så skall ni få se att den inbringar er hundrafaldt.»[3]
— »Visst inte, svarade Sancho; en god ståthållare stannar hemma, lika väl som den som har ett brutet ben[4]. Det vore just vackert, om rättsökande komme och sökte honom, alldeles utmattade af ansträngning, och han vore i skogen för att roa sig; då ginge det allt åt skogen med ståthållarskapet också! Jakt och andra tidsfördrif äro på min ära snarare för dagdrifvare än för ståthållare. Hvad jag tänker att roa mig med, det är att spela trumf mant! på de stora högtidsdagarna och käglor på sön- och helgdagar; ty tocket där jäktande och fläktande passar inte för mitt stånd och stämmer inte med mitt samvete.»
— »Gud pgifve att det så må bli, Sancho! ty säga och göra är det långt emellan.»
— »Där må vara hur långt som helst, återtog Sancho; en god betalare är inte ledsen för att ställa pant, och en står sig bättre med Guds hjälp än med att stiga upp i otta, och buken föder fötterna, men inte fötterna buken. Härmed menar jag att, om Gud hjälper mig och jag i god afsikt gör hvad jag bör, så skall jag helt säkert regera bättre än en örn. Eller tag någon och stick fingret i munnen på mig, så får han se om jag bits eller ej.»
— »Må du bli fördömd af Gud och alla hans helgon, fördömde Sancho, sade D. Quijote: när skall någonsin den dag komma, som jag så ofta sagt, då jag hör dig uttala en enkel sammanhängande sats utan ordspråk? Det högvälborna herrskapet täcktes låta denne narr gå sin väg, ty, liksom mellan kvarnstenar, skall han pina lifvet ur eder, ej mellan två utan mellan tvåtusen ordstäf, dem han kommer att anbringa så passande och i rätta ögonblicket som Gud förlänar honom hälsan — eller mig, om jag skulle vilja höra på dem.»
— »Om ock, anmärkte hertiginnan, Sancho Panzas ordstäf äro talrikare än den grekiske kommendörens[5], så böra de därför icke uppskattas mindre, på grund af sina kärnfulla uttrycks korthet. Jag för min del kan åtminstone säga att jag har mera nöje af dem än af andra, äfven om dessa användas skickligare och vid lämpligare tillfällen.»
Under dessa och andra roande samtal begåfvo de sig från tältet in i skogen, för att se efter några jaktkojor, hvarvid dagen förgick och natten inbröt. Aftonen var likväl icke så klar och stilla som man kunnat vänta af årstiden, hvilken var själfva högsommaren; men ett visst halfmörker, som den hade med sig, var särdeles tjänligt för det hertigliga parets förehafvande. Ty, då natten började falla på, tycktes kort efter mörkrets inbrott hela skogen plötsligt stå i ljus låga på alla håll, och straxt därpå hörde man här och där, än närmare och än fjärmare, ljudet af otaliga trumpeter och annan krigisk musik, liksom af talrika ryttarskaror som tågade genom skogen. Åsynen af elden och smattrandet af de krigiska instrumenten förbländade och bedöfvade ögon och öron på de kringstående, ja, på alla som befunno sig i skogen. Därefter hörde man tusentals rop af La illáh il alláh[6], efter Morernas plägsed, då de rycka i strid; trumpeter och horn skallade, trammor dånade och pipor ljödo, allesammans nästan på en gång, så ihållande och så häftigt, att man knappt kunde ha sina sinnen i behåll, om man hade några, vid det förvirrade ljudet af så många instrumenter på en gång. Hertigen vardt häpen, hertiginnan bestört, D. Quijote förundrad, Sancho darrade, och till och med de som voro invigda i saken förskräcktes. Till följd af deras fruktan kom det öfver dem en djup tystnad, och i detsamma anlände en till djäfvul klädd kurir, hvilken i stället för posthorn blåste i ett ofantligt urhålkadt oxhorn, som gaf från sig ett doft och hemskt ljud.
— »Hallå, vän kurir, ropade hertigen, hvem är ni och hvart ämnar ni er? Och hvad är detta för krigsfolk som drager genom skogen?»
Härpå svarade kuriren med skräckinjagande stämma: »Jag är djäfvulen, jag ämnar uppsöka D. Quijote af la Mancha. Folket, som kommer hitåt, är sex hopar trollkarlar, som på en triumfvagn föra med sig den oförlikneliga Dulcinea af Toboso; hon nalkas förtrollad tillika med den tappre fransmannen Montesinos, för att underrätta D. Quijote om huru bemälda fröken skall kunna lösas ur förtrollningen.»
— »Om, såsom ni säger och utseendet visar, ni är djäfvulen, borde ni redan hafva igenkänt denne riddaren D. Quijote af la Mancha, eftersom ni har honom framför er.»
— »Vid Gud och mitt samvete, svarade djäfvulen, därpå har jag ej gifvit akt, ty jag har mina tankar förströdda på så mångahanda ting, att jag glömde af hufvudsaken, för hvars skull jag kommit hit.»
— »Utan tvifvel, sade Sancho, måste denne djäfvul vara en hederlig och god kristen; ty vore han inte det, skulle han inte svärja vid Gud och sitt samvete. Från denna stund tror jag att det måtte finnas hederligt folk till och med i helvetet.»
Utan att stiga af vände sig djäfvulen därpå emot D. Quijote och sade till honom: »Till dig, Lejonriddaren, — ack att jag finge se dig mellan lejonens klor! — sänder mig den olycklige men manhaftige riddaren Montesinos och befaller mig att hälsa dig från honom och säga, att du skall invänta honom just på detta ställe där jag anträffar dig, emedan han för med sig henne som de kalla för Dulcinea af Toboso, med uppdrag att anvisa dig hvad som erfordras för att lösa henne ur förtrollningen. Och emedan detta är enda ändamålet med min hitkomst, skall jag icke dröja här längre. Må sådana djäflar som jag vara med dig, men goda änglar med detta herrskap!»
Sedan han sagt detta, blåste han åter i det ofantliga hornet, vände ryggen till och aflägsnade sig utan att invänta något svar. Alla råkade nu på nytt i förvåning, i synnerhet Sancho och D. Quijote: Sancho, därför att han såg att man, sanningen till trots, ville ha Dulcinea att vara förtrollad, och D. Quijote, därför att han ännu alltjämt ej kunde komma till visshet om huruvida det som han upplefvat i Montesinos’ håla var verklighet eller ej. Medan han ännu stod fördjupad i dessa tankar, sade hertigen till honom: »Ärnar Ers Nåd señor D. Quijote invänta dem?»
— »Hvarför icke? svarade denne; tappert och oförskräckt vill jag hålla stånd, äfven om hela helvetet komme för att anfalla mig.»
— Men om jag, sade Sancho, åter får se någon djäfvul eller höra något horn, kommer jag att hålla stånd här lika visst som i månen.»[7]
Emellertid hade mörkret tilltagit alltmera, och talrika ljus började sväfva hit och dit i skogen, alldeles som jordens torra dunster sväfva omkring på himlen, hvilket för våra ögon ter sig såsom stjärnfall. Tillika hördes ett rysligt buller, liknande det, som förorsakas af dessa massiva hjul, som man ser på oxvagnar[8], och för hvilkas oaflåtliga gnisslande och knarrande vargar och björnar taga till flykten, om det finnes sådana i deras väg. Till allt detta larm kom ännu ett annat, som öfverröstade alltsammans: det såg nämligen ut alldeles som om det samtidigt i alla skogens fyra väderstreck utkämpades fyra drabbningar eller slaktningar, ty på ett håll ljöd det väldiga dånet af fruktansvärdt artilleri, på ett annat affyrades en oräknelig mängd muskötsalfvor, tätt därintill ljödo de kämpande krigarnas rop, och längre bort hörde man ånyo Hagars söners[9] La illáh il alláh. Korteligen, jakt- och andra horn, oxhorn, trumpeter, obojor och klarinetter, trummorna, artilleriet, musköterna, och framför allt det förskräckliga knarrandet af vagnarna, allt detta i förening bildade ett så förvirradt och hemskt larm, att D. Quijote måste kalla sitt mannamod till hjälp för att uthärda det. Men Sanchos mod sjönk, och han nedföll vanmäktig på släpet af hertiginnans klädning; hon tog emot honom och befallde att man skulle skyndsamt stänka vatten i ansiktet på honom. Detta skedde, och han återfick sansen, just som en af vagnarna med de gnisslande hjulen kom fram till stället. Den drogs af fyra tröga oxar, alla behängda med svarta schabrak; på hvarje horn satt fastbunden en stor brinnande vaxfackla, och öfverst på vagnen var anbragt ett upphöjdt säte, hvarpå satt en ärevördig gubbe med ett skägg, som var hvitare än snö och som räckte honom ända nedanför gördeln; han var iklädd en lång mantel af svart kanfas; ty, eftersom vagnen var öfversållad med oräkneliga ljus, kunde man tydligt varseblifva och urskilja allt som befann sig på densamma. Den kördes af två ohyggliga djäflar, klädda i samma slags kanfas och med så gräsliga ansikten att, sedan Sancho en gång sett dem, han tillslöt ögonen för att slippa se dem en gång till. Då nu vagnen kommit midt för samlingsstället, reste sig den ärevördige gubben från sin höga plats, ställde sig upprätt och ropade med väldig stämma: »Jag är trollkarlen Lirgandéo», hvarpå vagnen rullade bort, utan att gubben sade ett ord mera.
Efter denna for en annan lika beskaffad vagn förbi, på hvilken en annan gubbe satt högst uppe; denne lät vagnen hålla och sade med ej mindre högtidlig stämma: »Jag är trollkarlen Alquife, en förtrolig vän till Urganda den obekanta», — och äfven denne for vidare.
Därefter kom en tredje vagn, på samma vis; men den som här satt högst uppe var ingen gubbe som de andra, utan en grof karl med styggt utseende, som, när han kommit fram, reste sig upp likt de andra och med ännu hesare och mera djäfvulsk röst sade: »Jag är trollkarlen Arkalaus, dödsfiende till Amadís af Gallien och hela hans ätt». — Och han för vidare.
Icke långt därifrån stannade de tre vagnarna, och det ohyggliga bullret af deras hjul upphörde, hvarför man blef i stånd att urskilja ett annat ej oljud, utan ljud af en ljuf och harmonisk musik. Häröfver vardt Sancho glad och ansåg det för ett godt tecken, hvarför han sade till hertiginnan, från hvilken han intet enda ögonblick aflägsnade sig ens ett steg: »Señora, där det finns musik, där kan det ej finnas något ondt.»
— Icke heller där det finnes ljus och klarhet», svarade hertiginnan.
Men härpå genmälde Sancho: »Ljus gifver äfven elden, och klarhet bålen, såsom vi kunna se af de lågor som omgifva oss, och det vore väl möjligt att de förbrände oss; men musiken är alltid tecken till glädje och festligheter.»
— »Det skall snart visa sig», sade D. Quijote, som åhört alltsammans; och han hade rätt, såsom det visar sig i följande kapitel.
- ↑ Det spanska ordet är paranzas, och därmed förstås, enligt Baretti, enkom uppförda kojor, där jägarna hålla sig gömda och afvakta villebrådets ankomst. Betydelsen jägarnät är apokryfisk.
- ↑ Sedan Araberna efter slaget vid Jeréz intagit nästan hela landet, räddade sig några spillror af Goternas folk med Pelayo som anförare till Asturiens berg och grundade där ett litet själfständigt rike, som vardt återeröfringens utgångspunkt. Den i texten nämnde Fávila (ett rent gotisk namn!) var Pelayos son och efterträdare, som regerade 737—739 och omkom på en björnjakt: »han dödade björnen och björnen honom», säger ärkebiskop Rodrigo. Den af Sancho citerade romansen är nu obekant.
- ↑ Sp. y vereis como os vale un pan por ciento = och ni skall få se huru det inbringar er ett bröd för hundra. Man kunde tro att ordet por fått orätt plats, ty, flyttar man det tillbaka och läser: por un pan ciento, så blir meningen den här gifna; men ordspråket förekommer med alldeles samma lydelse äfven i slutet af 71:a kapitlet.
- ↑ Sancho gör här en lätt förändring af det ordspråk, som i sin vanliga lydelse förekommit i femte kapitlet af denna del (se not. 7 på sid. 54 här ofvan).
- ↑ Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.
- ↑ »Det finnes ingen gud utom Gud», muhamedanernas bekanta stridsrop.
- ↑ Sp. así esperaré yo aquí como en Flandes. Spaniorernas nära hundraåriga krig (1566—1648) mot Holland hade bragt dem i mycken, om än fientlig beröring med detta land, som af dem kallades Flandes; för den stora massan af folket var det ett föremål för hat och fruktan, dels emedan invånarna voro kättare, dels emedan det slukade den ena uppsättningen efter den andra af ungt krigsfolk, som där fann sin graf, och det stod därför som ett skräckens och fasans land, ehuru visserligen äfven med sitt sagoskimmer, som fantasien göt däröfver. Att den fredlige Sancho någonsin eller någonstädes skulle hålla stånd mot en fiende, det var i och för sig föga troligt, och höjden af det otroliga var att han skulle göra det i de framför alla andra illa beryktade Nederländerna.
- ↑ Än i dag kan man i Spanien få se oxvagnar med dylika hjul som här omtalas; de äro gjorda af ett enda stycke utan ekrar eller skoning, och deras förfärliga gnisslande kan i nattens tystnad höras på många kilometers afstånd; landtfolket i Asturien påstår nu liksom på Cervantes’ tid, att det skrämmer skogens vilda djur.
- ↑ Hagars söner, sp. Agarenos, en företrädesvis poetisk benämning för Araberna.
| ← Trettiotredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiofemte Kapitlet → |