←  Kapitel V
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde
Översättare: Nils Selander

Kapitel VI
Kapitel VII  →


[ 95 ]

VI

— Nå, Basil, du har väl hört nyheten? sade lord Henry på aftonen när Hallward inträdde i det lilla rummet på Bristol, där bordet var dukat för tre.

— Nej, Harry, svarade konstnären och räckte hatten och rocken åt den djupt bugande kyparen. Vad är det? Jag hoppas ingen politik. Den intresserar mig inte. I underhuset sitter knappast någon som det skulle löna mödan att måla. Fastän många kunde behöva en liten påstrykning.

— Dorian Gray är förlovad, sade lord Henry och såg på honom.

Hallward rusade upp och rynkade pannan.

— Dorian förlovad! utropade han. Omöjligt!

— Det är verkligen sant.

— Med vem?

— Med någon liten skådespelerska.

— Det kan jag inte tro, Dorian är alldeles för kräsen.

— Dorian är mycket för klok för att inte då och då kunna göra dumheter, käre Basil.

— Giftas är knappast något som man kan göra då och då, Harry.

[ 96 ]— Utom i Amerika, svarade lord Henry långsamt. Men jag sade inte att han var gift. Jag sade han var förlovad. Och det är en stor skillnad. Jag erinrar mig tydligt att jag är gift. Men jag kan absolut inte påminna mig att jag har varit förlovad. Jag är böjd för att tro att jag aldrig har varit förlovad.

— Men tänk på Dorians börd, ställning och rikedom. Det vore absurt, om han gifte sig under sin börd.

— Säg det till honom, Basil, om du absolut vill att han skall gifta sig med flickan. Då gör han det säkert. Alltid när man begår en extra stor dumhet sker det av de ädlaste motiv.

— Jag hoppas att det är en bra flicka, Harry. Jag skulle inte kunna se Dorian bunden vid något lumpet som förstörde hans karaktär och ödelade hans intelligens.

— Å, hon är mer än bra — hon är vacker, mumlade lord Henry och läppjade på ett glas vermouth med pomerans. Dorian säger hon är vacker. Och sådant tar han sällan fel på. Ditt porträtt av honom har skärpt hans blick för andras utseende. Det har haft den utmärkta effekten bland andra. Vi får se henne i afton, såvida Dorian inte har glömt avtalet.

— Talar du allvar?

— Fullkomligt allvarligt, Basil. Jag skulle vara olycklig om jag kunde tänka mig vara mer allvarlig än jag nu är.

— Men gillar du det, Harry, frågade målaren i det han gick fram och tillbaka i rummet och bet sig i läppen. Du kan omöjligt gilla det. Det är ju en överilad dumhet.

— Jag gillar eller ogillar aldrig något numera. Det är en fånig position gent emot tillvaron. Vi är inte utsläppta i världen för att lufta våra moraliska för[ 97 ]domar. Jag bryr mig aldrig om vad vanligt folk säger, och har aldrig något att invända mot vad älskvärda mänskor tar sig före. När någon intresserar mig så får han välja vilken uttrycksform han vill och den är jag glad åt. Dorian Gray förälskar sig i en vacker flicka som spelar Julia, och vill ha henne. Varför inte? Om han hade gift sig med Messalina vore han inte mindre intressant för det. Du vet, jag är inte den som bryter en lans för äktenskapet. Äktenskapets verkliga fel är att det gör oss så osjälviska. Och mänskor utan egoism är så färglösa. De saknar individualitet. Men vissa temperament kan genom äktenskapet bli mera komplicerade. De bibehåller sin egoism och fogar därtill flera nya ego. De är tvungna att föra mer än ett liv. De når en högre utveckling, och att göra det är tillvarons mål, tänker jag. Dessutom är alla erfarenheter värdefulla, och vad man än har emot äktenskapet, en erfarenhet är det säkert. Jag hoppas Dorian Gray gifter sig med den här flickan, älskar henne lidelsefullt i sex månader och då plötsligt blir tokig i en annan. Han skulle bli ett underbart studium.

— Du menar inte ett enda ord av vad du säger, Harry, det vet du väl själv. Om Dorian Grays liv blev förstört, skulle ingen lida mer än du. Du är mycket bättre än du ger dig ut för.

Lord Henry skrattade.

— Vi tänker alla så gott om andra, därför att vi är rädda för oss själva. Optimismens bas är endast skräck. Vi anser oss ädelmodiga emedan vi tror våra grannar har de dygder som sannolikt blir nyttiga för oss. Vi prisar bankiren för att kunna överskrida vårt tillgodohavande. Vi ser det goda hos rövaren och hoppas att han skall skona vår börs. Jag menar allt vad jag säger, och har det största förakt för optimismen. [ 98 ]Ett förstört liv! Inget liv är förfelat med undantag av det som är hämmat i sin växt. Om du önskar fördärva naturen, behöver du endast söka reformera den. Och äktenskapet! Naturligtvis är det dumt. Ty det finns andra och intressantare förbindelser mellan man och kvinna. Jag skulle säkert uppmuntra dem. De har det behaget att de är moderna. Men här kommer Dorian själv. Han kan säga dig mer än jag.

— Käre Harry, käre Basil, ni måste gratulera mig! sade den unge mannen i det han kastade av sig den sidenfodrade frackkappan och tryckte sina vänners händer. Jag har aldrig förr varit så lycklig. Naturligtvis kom det hastigt. Allt skönt kommer så plötsligt. Och dock är det som jag hela mitt liv bara hade. sökt efter detta enda.

Han blossade av glädje och rörelse och såg underbart vacker ut.

— Jag hoppas du alltid skall vara lycklig, Dorian, sade Hallward. Men jag förlåter dig inte att du inte meddelade mig något om din förlovning. Harry visste om den.

— Och jag förlåter dig inte att du kommer för sent till middagen, inföll lord Henry skrattande och lade handen på ynglingens axel. Kom och sätt dig här så får vi se vad den nye kocken duger till. Och så kan du berätta oss allt.

— Det är inte mycket att berätta, ropade Dorian under det de satte sig omkring det lilla bordet. Vad som hänt är detta. När jag lämnat dig i går, Harry, klädde jag mig och fick mig litet mat i den där lilla italienska restaurangen som du har visat mig på, och gick klockan åtta på teatern. Sibyl spelade Rosalind. Uppsättningen var naturligtvis avskyvärd och Orlando gräslig. Men Sibyl! Ni skulle ha sett henne! När hon kom in i sin [ 99 ]gosskostym var hon alldeles underbar. Hon bar en mossgrön sammetsjacka med kanelfärgade ärmar, tunna, bruna byxor, en förtjusande liten grön mössa med mörkrött foder. Aldrig har jag sett henne mer bedårande. Hon var lika smidig och intagande som den tanagrafigur du har i din ateljé, Basil. Hennes hår lockade sig kring hennes ansikte likt mörka blad kring en blek ros. Och hennes spel — ja, ni får ju se i afton. Hon är en boren konstnärinna. Jag satt alldeles förhäxad i den smutsiga logen och glömde London och det nittonde århundradet. Jag var ensam med min kärlek i en skog som ingen skådat. Efter föreställningen gick jag bakom kulisserna och talade med henne. Då vi satt bredvid varandra kom det plötsligt ett uttryck i hennes ögon — en blick som jag aldrig förr hade sett. Mina läppar närmade sig hennes. Vi kysste varandra. Jag kan ej beskriva vad jag kände i det ögonblicket. Jag tyckte hela livet flöt ihop i en enda fullkomlighet av rosenfärgad glädje. Hon skälvde i hela kroppen som en bävande vit narciss. Hon kastade sig på knä och kysste mina händer. Jag känner att jag inte borde berätta allt detta men jag kan inte annat. Naturligtvis är vår förlovning hemlig. Hon har inte ens berättat det för sin mor. Jag vet inte vad mina förmyndare skall säga. Lord Radley blir säkert rasande. Men det bekymrar mig inte så mycket. Inom mindre än ett år är jag myndig, och sedan kan jag göra vad jag vill. Basil, har jag inte gjort rätt i att söka min älskade i poesin och min hustru i Shakespeares diktning? Läppar som Shakespeare har lärt att tala, har viskat sina hemligheter i mitt öra. Jag har omfamnat Rosalind och kysst Julias mun.

— Jo Dorian, jag tror du har handlat rätt, sade Hallward långsamt.

[ 100 ]— Har du sett henne i dag? frågade lord Henry.

Dorian skakade på huvudet.

— Jag lämnade henne i Ardens skog och skall återfinna henne i en trädgård i Verona.

Lord Henry läppjade tankfullt på sin champagne.

— Vid vilket tillfälle nämnde du ordet äktenskap, Dorian? Och vad svarade hon? Kanske har du glömt allt det där?

— Käre Harry, jag har inte behandlat det affärsmässigt och inte framställt något formellt frieri. Jag sade att jag älskade henne, och hon svarade att hon inte var värdig att bli min hustru. Inte värdig! Hela världen betyder ingenting för mig i jämförelse med henne.

— Kvinnorna är märkvärdigt praktiska, mumlade lord Henry. Mycket mer praktiska än vi. I sådana situationer glömmer vi vanligen att tala om äktenskap, och de påminner oss alltid om det.

Hallward lade handen på hans arm.

— Tyst Harry. Du sårar Dorian. Han är inte som andra mänskor. Han kommer aldrig att göra någon olycklig. Han är för vek till det.

Lord Henry såg över bordet.

— Dorian känner sig aldrig sårad av vad jag säger, svarade han. Jag framställde frågan av den enda orsak som ursäktar den — av nyfikenhet. Jag anser att det alltid är kvinnorna som friar till oss, och inte vi till dem. Utom i medelklassen. Men den är ju inte modern.

Dorian Gray skrattade och kastade huvudet tillbaka.

— Du är oförbätterlig, Harry, men det gör ingenting. Man kan inte bli ond på dig. När du får se Sibyl Vane blir du övertygad om att den man som gjorde henne något ont, vore ett hjärtlöst odjur. Jag förstår inte att någon kan önska att vanära det han älskar. [ 101 ]Jag älskar Sibyl Vane. Jag skulle vilja ställa henne på en guldpiedestal och se världen tillbedja den kvinna som är min, Vad är äktenskapet? Ett oåtertagligt löfte. Därför hånar du. Å, håna inte! Det är ett löfte som man inte kan återta och jag vill avlägga det. Hennes tillit gör mig trogen, hennes tro gör mig god. När jag är hos henne, ångrar jag allt vad du har lärt mig. Jag blir helt annorlunda än du känner mig. Jag blir förvandlad vid blotta beröringen av Sybil Vanes hand och glömmer dig och alla dina falska, bestickande, giftiga och förtjusande teorier.

— Vilka då? frågade lord Henry och tog för sig litet av sallaten.

— Å, dina teorier om livet, kärleken, njutningen, På det hela taget alla dina teorier, Harry.

— Endast om njutningen lönar det sig att ha teorier, svarade lord Henry med sin långsamma, melodiska röst. Tyvärr är de inte mina egna. De tillhör naturen, inte mig. Nöjet är naturens prövosten, dess tecken till bifall. När vi är lyckliga är vi alltid goda. Men inte alla goda är lyckliga.

— Nå, vad menar du med god? ropade Basil Hallward.

— Ja, upprepade Dorian i det han lutade sig tillbaka i stolen och betraktade lord Henry över den stora buketten av purpuriris som stod mitt på bordet. Vad menar du med god, Harry?

— Att vara god är att vara i harmoni med sig själv, svarade lorden och fattade den tunna foten av sitt glas med de vita, smala fingrarna. Att tvingas att vara harmonisk är dissonans. Vårt eget liv — ja, det är det viktigaste. Vår nästas liv — å, vill man vara en hycklare eller puritan så kan man ju pråla med sitt moraliska omdöme därvidlag — men det angår oss inte. Dessutom [ 102 ]ligger individualismens mål mycket högre. Moralen för dagen består i att underordna sig sin tids måttstock. Jag tycker att för en man med kultur bör det vara i högsta grad omoraliskt att underkasta sig sin tids måttstock.

— Men sannerligen, Henry, den som endast lever för sig själv betalar ett fruktansvärt pris för det, inföll målaren.

— Ja, numera måste vi betala mycket för allt. Jag skulle tro att de fattigas verkliga tragedi ligger i att de inte har råd till annat än försakelse. Sköna synder är liksom allt annat vackert endast för de rika.

— Man får betala på annat sätt än med pengar.

— På vad sätt då, Basil?

— Å, med samvetsförebråelser, inbillar jag mig, medlidande, och — ja med känslan av sin förnedring.

Lord Henry ryckte på axlarna.

— Medeltida konst är förtjusande men medeltida tankar är föråldrade. Man kan använda dem i romaner. Naturligtvis. Men i romaner kan man endast använda det man har upphört att bruka i verkligheten. Tro mig, ingen civiliserad mänska ångrar en njutning, och ingen ociviliserad vet vad en njutning är.

— Jag vet vad njutning är, ropade Dorian Gray. Det är att tillbedja någon.

— Det är åtminstone bättre än att tillbedjas, svarade lorden och lekte med några frukter. Att bli tillbedd är gräsligt. Kvinnorna behandlar oss som mänskligheten sina gudar. De tillber oss, plågar oss med att göra något för dem.

— Jag skulle vilja påstå att vad de än ber oss om, det har de först givit oss, mumlade ynglingen allvarligt. De väcker kärleken till liv hos oss. De har rätt att fordra den tillbaka.

[ 103 ]— Det är sant, Dorian! utropade Hallward.

— Ingenting är sant, sade lord Henry.

— Detta är det, avbröt honom Dorian. Du måste medge, Harry, att kvinnorna ger männen livets guld.

— Kanske, suckade lorden, men de kräver det alltid tillbaka i småpengar. Det är det pinsamma. Kvinnorna, sade en gång en kvick fransman, inspirerar oss till att göra mästerverk men hindrar oss alltid att utföra dem.

— Harry, du är fruktansvärd! Jag vet inte varför jag tycker så bra om dig.

— Du kommer alltid att tycka bra om mig, Dorian, svarade lorden. Vill ni ha kaffe, gossar? — Vaktmästarn, ta in kaffe och konjak samt litet cigarretter. Nej, inga cigarretter, jag har själv. Basil, du får inte röka cigarr! Ta en cigarrett. Cigarretten är den fullkomligaste typen för en fullkomlig njutning. Den är härlig och lämnar oss otillfredsställda. Vad kan man mer begära? Jo, Dorian, du kommer alltid att hålla av mig. Jag representerar för dig alla de synder du aldrig får mod att begå.

— Sådana dumheter du pratar, Harry! ropade ynglingen och tände cigarretten vid den eldsprutande silverdrake som kyparen hade ställt fram på bordet. Låt oss gå på teatern nu. När Sibyl kommer in på scenen får du ett nytt ideal. Hon kommer att uppenbara något för dig som du aldrig förr har känt.

— Jag har prövat på allt, sade lord Henry med ett trött uttryck i ögonen. Men jag är alltid mottaglig för nya intryck. Tyvärr finns det nog inte fler för mig. Men kanske din underbara flicka kan ruska upp mig. Jag älskar teater. Det är så mycket verkligare än livet. Skall vi gå nu? Dorian, du följer med mig. Tråkigt, Basil, men det finns bara plats för två i min vagn. Du får ta en droska.

[ 104 ]De reste sig, tog sina rockar och drack ur kaffet på stående fot. Målaren var dyster, tyst och tankspridd. Han kunde icke uthärda tanken på detta giftermål, och ändå föreföll det honom bättre än mycket annat som kunde hända. Några ögonblick senare gick de ner. Basil for ensam som de hade kommit överens om, och han betraktade de blänkande ljusen från enspännaren framför honom. En underlig känsla av att något hade gått förlorat kom över honom. Han kände att Dorian Gray aldrig mer skulle bli för honom vad han hade varit. Livet hade kommit emellan dem… En dimma lade sig över hans ögon, och gatornas fladdrande ljus flöt ihop för hans blick. När vagnen höll utanför teatern, kände han sig många år äldre.