Dorian Grays porträtt/Kapitel 08

←  Kapitel VII

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel VIII

Kapitel IX  →

VIII

Det var sent på eftermiddagen när Dorian Gray vaknade. Betjänten som flera gånger hade smugit sig in på tåspetsarna för att se om han rörde sig, undrade vad som föranledde hans unge herre att ligga så länge. Äntligen ringde klockan, och Victor kom försiktigt in med en kopp te och en hög brev på en bricka av gam- malt sévresporslin och drog de gröna sidengardinerna med deras blåskimrande foder åt sidan i de tre stora fönstren.

— I dag har monsieur sovit gott, sade han leende.

— Vad är klockan, Victor?

— En kvart över ett, monsieur.

— Så sent! Dorian satte sig upp, drack litet te och såg genom breven. Ett var från lord Henry, skickat med ett bud på morgonen. Han tvekade ett ögonblick och lade det så åt sidan. De andra öppnade han likgiltigt. Det var den vanliga samlingen kort, inbjudningar och biljetter till privata tillställningar, program till välgörenhetskonserter och dylikt, sådana som alla dagar under säsongen regnar ned över unga eleganter. Därefter kom en tämligen dryg räkning för en toalettservis i Louis-quinze-stil av drivet silver. Den hade han ännu inte haft mod att skicka sina förmyndare. De var gammalmodiga mänskor, som inte kunde förstå att endast det onödiga är oumbärligt i vår tid. Slutligen var det en del mycket artiga meddelanden från procentare i Jermyn Street, som erbjöd honom pengar på mycket hyggliga villkor.

Efter tio minuter steg han upp, kastade på sig en utsökt, silkesbroderad nattrock av yllekaschmir och gick in i det med onyx golvlagda badrummet. Det kalla vattnet friskade upp honom efter den långa sömnen. Det var som hade han glömt allt vad han hade genomgått. Han hade en eller två gånger en mystisk känsla av att han hade spelat med i en besynnerlig tragedi, men den hade en dröms overklighet över sig.

När han var färdigklädd, gick han in i biblioteket och slog sig ned framför en lätt fransk frukost som var uppdukad på ett litet bord vid det öppna fönstret. Det var en härlig dag. Den varma luften var fylld av vällukter. Ett bi kom inflygande och surrade kring den blå blomsterskål, som fylld med svavelgula rosor stod framför honom. Han kände sig fullkomligt lycklig.

Plötsligt föll hans blick på skärmen, som han hade dragit för porträttet, och han ryckte till.

— För kallt för monsieur? frågade betjänten, som ställde en omelett på bordet. Skall jag stänga fönstret?

Dorian skakade på huvudet. Jag fryser inte, mumlade han.

Var det möjligt? Hade porträttet verkligen förändrat sig? Eller var det endast hans inbillning som hade kommit honom att se en blick av ondska i stället för en blick av glädje? Antagligen. En målad duk kunde väl inte förändra sig? Det var ju orimligt. Den historien skulle han berätta för Basil en dag. Han skulle skratta åt den.

Och dock, hur levande erinrade han sig icke alla små enskildheter! Först i det gryende ljuset och därpå i det klara solskenet hade han sett detta grymma uttryck kring de krökta läpparna. Han kände sig nästan rädd för det ögonblick då betjänten skulle lämna rummet. Han visste att så snart han blev ensam, skulle han granska porträttet. Han var rädd för vissheten. När kaffet och cigarretterna kom och Victor skulle gå, kände Dorian ett vilt begär att be honom stanna. När dörren slöt sig efter honom, kallade han honom tillbaka. Mannen stod avvaktande. Dorian betraktade honom ett ögonblick. — Jag är inte hemma för någon, sade han med en suck. Betjänten bugade sig och gick.

Därpå reste sig Dorian från bordet, tände en cigarrett och kastade sig på en med kuddar rikt försedd ottoman som stod framför skärmen. Det var en gammal väggskärm i Louis-quatorze-stil av spanskt gyllenläder. Han betraktade den nästan nyfiket och undrade om den någonsin förr hade dolt ett människolivs hemlighet.

Varför skulle han egentligen flytta undan den? Varför inte låta den stå? Vissheten — vad skulle den vara bra för? Om det var sant, var det hemskt. Och var det inte sant, varför då oroa sig? Men om nu ödet ville eller en tillfällighet gjorde att främmande ögon spejade bakom skärmen och upptäckte den fruktansvärda förvandlingen? Vad skulle han göra, om Basil Hallward kom och ville se sitt eget verk? Basil skulle säkert be att få göra det. Nej, han måste ögonblickligen undersöka porträttet. Vissheten var alltid bättre än detta hemska tvivel.

Han steg upp och stängde bägge dörrarna. Han skulle åtminstone vara ensam, när han betraktade den mask som var stämplad med hans skam. Därpå drog han skärmen åt sidan och såg sig själv ansikte mot ansikte. Det var sant. Porträttet var förändrat.

Som han senare ofta erinrade sig — och detta alltid med en inte så liten undran — betraktade han först porträttet med nästan vetenskapligt intresse. Att en sådan förvandling hade kunnat ske föreföll honom otroligt. Men det var ett faktum. Fanns det ett hemligt samband mellan de kemiska atomerna i färgen och formen på duken och hans egen själ? Var det möjligt att dessa utförde själens tankar, att de förverkligade själens drömmar? Eller fanns det en annan, hemskare orsak? Han ryste och kände ångest? Sedan återvände han till ottomanen och lade sig att stirra på duken sjuk av skräck.

En sak hade den dock åstadkommit. Den hade väckt honom till medvetande om hur orättvis och grym han hade varit mot Sibyl Vane. Men det var inte för sent att göra detta gott igen. Hon skulle ju bli hans hustru. Hans egoistiska och osanna kärlek skulle komma under en högre makt och förvandla sig i en ädlare känsla, och porträttet som Basil Hallward hade skapat, skulle för honom bli vad fromheten är för några, samvetet för andra och gudsfruktan för oss alla. Det fanns sömnmedel för samvetskval, medel att söva de moraliska känslorna med. Men här var en synlig symbol för syndens förnedrande. Här såg han ett alltid närvarande tecken på den förödelse som människorna bringar över sin själ.

Klockan slog tre, hon blev fyra, och halvtimmen slog sitt dubbelslag — men Dorian Gray rörde sig inte. Han försökte samla livets scharlakansröda trådar och väva dem till ett mönster. Han försökte finna vägen genom den lidelsens blodröda labyrint som han vandrade i. Han visste inte vad han skulle ta sig för eller tänka. Slutligen flyttade han sig till bordet och skrev ett lidelsefullt brev till den flicka han hade älskat och tiggde henne om förlåtelse och beskyllde sig själv för att vara vansinnig. Han fyllde den ena sidan efter den andra med sorgens vilda och smärtans ännu mer vilda ord. Man fiödar så lätt över i självanklagelser. När vi anklagar oss själva känner vi att ingen har rätt att klandra oss. Bikten, inte prästen, ger oss absolution. När Dorian var färdig med brevet kände han att allt var honom förlåtet.

Plötsligt knackade det på dörren, och han hörde lord Henrys röst därute.

— Min käre vän, jag måste få träffa dig. Släpp in mig. Du skall inte stänga in dig så här.

Dorian svarade inte ögonblickligen utan förhöll sig alldeles tyst. Knackningarna fortfor och blev starkare. Ja, det var bäst att släppa in lord Henry, att med ens förklara för honom det nya liv han skulle börja, att gräla med honom om det var nödvändigt, och att skiljas från honom om det var oundvikligt. Dorian sprang upp, sköt hastigt skärmer för tavlan och öppnade dörren.

— Jag tycker det är så sorgligt alltsammans, sade lord Henry när han kom in. Men du skall inte tänka så mycket på det.

— Talar du om Sibyl Vane? frågade ynglingen.

— Ja, naturligtvis, svarade lord Henry i det han satte sig på en stol och långsamt började dra av sig sina gula handskar. På sätt och vis är det ju förskräckligt men det var inte din skuld. Säg mig, var du bakom kulisserna efter föreställningen och träffade henne?

— Ja.

— Jag kunde tänka mig det. Hade du en scen med henne?

— Jag var brutal, Harry. Men nu är allt gott igen. Jag ångrar inte vad som har hänt. Det har lärt mig att bättre känna mig själv.

— Ah, Dorian, vad det gläder mig att du tar det så. Jag fruktade att finna dig försänkt i samvetskval och slitande ditt vackra hår.

— Det har jag redan gått igenom, sade Dorian leende och skakade på huvudet. Nu är jag fullkomligt lycklig. För det första vet jag vad samvete är. Det är inte, vad du har lärt mig. Det är det gudomliga inom oss. Rynka inte på näsan åt det, Harry — åtminstone inte inför mig. Jag vill bli god. Jag kan inte fördra att min själ blir avskyvärd.

— En verkligt förtjusande, konstnärlig grundval för en ny etik, Dorian. Jag gratulerar. Hur tänker du börja?

— Med att gifta mig med Sibyl Vane.

— Med att gifta dig med Sibyl Vane? ropade lord Henry och reste sig och betraktade honom förfärat. Men, käre Dorian…

— Ja, Harry, jag vet vad du vill säga. Något elakt om äktenskapet. Men gör det inte mer till mig. För två dagar sedan bad jag Sibyl Vane bli min hustru. Jag vill inte bryta mitt ord. Hon skall bli min hustru.

— Dorian! Din hustru! Har du inte fått mitt brev? Jag skrev till dig i morse och sände min egen betjänt hit med brevet.

— Ditt brev? Jo visst, jag minns. Men jag har inte läst det, Harry. Jag var rädd att det stod något i det som jag inte skulle tycka om. Du slår livet i stycken med dina epigram.

— Du vet alltså ingenting?

— Vad menar du?

Lord Henry gick till honom, satte sig vid hans sida, tog hans händer fast i sina och tryckte dem.

— Dorian, sade han, mitt brev — bli inte rädd — skrevs för att underrätta dig om, att Sibyl Vane är död.

Ett skri, fullt av smärta, bröt fram från den unge mannens läppar. Han rusade upp och slet sig lös från lord Henrys grepp.

— Död? Sibyl död? Det är inte sant! Det är en förbannad lögn! Hur kan du säga så?

— Det är sant, Dorian, sade lord Henry allvarligt. Det står i alla morgontidningar. Jag skrev att du inte skulle läsa något, innan jag kom. Det blir naturligtvis förhör och undersökning, och du får inte bli inblandad. Sådant där kan bringa en man på modet i Paris. Men i London är man så fördomsfull. Här bör man aldrig debutera med en skandal. Den skall man spara till gamla dagar för att göra sig intressant med. Jag antar att ingen vid teatern vet ditt namn. Det vore bra, om ingen gjorde det. Såg någon när du gick till henne? Det är en viktig punkt.

Dorian teg. Han var stel av skräck. Äntligen stammade han med halvkvävd röst:

— Harry, en undersökning, säger du? Vad betyder det? Har Sibyl…? Å, Harry, jag står inte ut! Men fort — säg mig allt!

— Jag är säker på att det inte är ett olycksfall även om man måste säga så till allmänheten. Det ser ut som om hon hade lämnat teatern omkring halv ett i sällskap med sin mor. Utanför sade hon, att hon hade glömt något. De väntade en stund på henne, men hon återvände inte. Till slut fann de henne liggande död på golvet i påklädningsrummet. Hon hade av misstag druckit något, något gräsligt, som man använder vid teatern. Jag vet inte vad, kanske blåsyra eller blyvitt. Jag tror det var blåsyra ty hon hade dött ögonblickligen.

— Harry, Harry, det är fruktansvärt! utropade ynglingen.

— Ja, det är naturligtvis mycket tragiskt. Men du får inte bli inblandad. Jag såg i Standard, att hon var sjutton år. Jag trodde nästan hon var yngre. Hon såg ut som ett barn och förstod så litet av spelet. Du skall inte låta detta trycka ner dig, Dorian. Kom med och ät middag, och sedan går vi på Operan. Patti uppträder, och alla går dit. Du kan sitta i min systers loge. Hon har en del vackra damer med sig.

— Jag har alltså mördat Sibyl Vane, sade Dorian Gray halvt för sig själv, mördat henne, lika säkert som hade jag skurit av hennes lilla hals med en kniv? Och dock glöder rosorna inte mindre för det. Fåglarna sjunger lika lyckliga i min trädgård. Och i afton skall jag äta middag med dig och efteråt gå på Operan och slutligen supera på ett eller annat ställe. Vad livet är dramatiskt! Harry, om jag hade läst allt detta i en bok så tror jag att jag hade gråtit över det. Men nu, när det verkligen har hänt mig är det för underbart för tårar. Här ligger det första lidelsefulla kärleksbrev jag har skrivit i mitt liv. Så konstigt att mitt första kärleksbrev är till en död flicka, Jag undrar om de kan känna, dessa tysta, vita mänskor, som vi kallar döda? Sibyl, kan hon höra eller förnimma? Å, Harry, vad jag älskade henne! Det är som vore det år sedan dess. Hon var allt för mig. Då kom denna hemska kväll — var det verkligen i går? — när hon spelade så illa att mitt hjärta brast. Hon förklarade allt för mig. Det var gripande, Men det bevekte mig inte. Jag tyckte hon var ytlig. Plötsligt hände något som förfärade mig. Jag kan inte säga dig vad det var men det var fruktansvärt. Jag sade att jag aldrig skulle återvända till henne. Jag kände att jag hade gjort orätt. Och nu är hon död. Min Gud, min Gud, Harry, vad skall jag göra? Du känner inte den fara som jag svävar i, och det finns ingenting som kan rädda mig. Hon hade kunnat det. Hon hade ingen rätt att döda sig. Det var själviskt av henne.

— Käre Dorian, svarade lord Henry i det han tog en cigarrett ur sitt silveretui och grep efter en förgylld tändsticksask, en kvinna kan endast förvandla en man på ett sätt, och det är genom att plåga honom så länge att han förlorar allt intresse för livet. Hade du gift dig med flickan så hade du blivit olycklig. Naturigtvis hade du behandlat henne vänligt. Man kan alltid vara vänlig mot dem man inte bryr sig om. Men hon hade snart kommit underfund med att hon var dig likgiltig. Och har en kvinna förstått det, klär hon sig ohyggligt illa eller ståtar i hattar som en annan man har fått betala. Jag vill inte tala om det sociala misstaget som alla skulle ha tyckt att du begått men som jag förstås skulle ha försvarat men jag försäkrar dig — i alla fall hade det blivit ett absolut misstag.

— Jag tror nästan detsamma, mumlade ynglingen och gick fram och åter. Han var fruktansvärt blek. Men jag ansåg det för min plikt. Det är inte mitt fel att denna hemska tragedi har hindrat mig att fullfölja min avsikt. Jag kommer ihåg att du en gång sade, att över alla goda föresatser svävar något ödesdigert — de blir alltid för sent beslutade. Så var det åtminstone med mina.

— Goda föresatser är onyttiga försök. De stör naturlagarna. Deras ursprung är rena fåfängan, deras resultat absolut noll. Då och då ger de oss någon av dessa överflödiga sinnesrörelser som har en viss tjusning för de svaga. Det är allt vad man kan säga om dem. De är helt enkelt checker som man skriver ut på en bank, där man inga pengar har.

— Harry, sade Dorian och satte sig vid hans sida, hur kommer det sig att jag inte känner för denna tragedi så mycket som jag önskade? Jag tror inte jag är hjärtlös. Eller vad tror du?

— Du har begått alltför många dårskaper de sista fjorton dagarna för att ha rätt att kalla dig själv så, Dorian, svarade lord Henry med sitt milda, melankoliska leende.

Ynglingen rynkade pannan.

— Den förklaringen gillar jag inte, Harry, sade han, men jag är glad att du inte anser mig för hjärtlös. Jag är det inte. Jag vet det. Och dock måste jag medge, att vad som har hänt inte har upprört mig som det borde. Det står för mig endast som ett härligt slut på ett härligt skådespel. Det har hela den hemska skönheten hos en grekisk tragedi, en tragedi, där jag själv har spelat huvudrollen utan att bli sårad.

— Det är ett högst intressant problem, sade lord Henry, som fann ett utsökt nöje i att spela på ynglingens omedvetna egoism — ett högst intressant problem. Jag tror rätta förklaringen är denna. Det händer ofta att livets verkliga tragedier avslutas så okonstnärligt att de genom sin brutalitet, sin brist på sammanhang och sin absoluta stillöshet sårar oss. De verkar som rena råa våldet på oss, och vi känner oss upproriska mot dem. Men någon gång korsas vår väg av en tragedi som äger konstnärlig skönhet. Är denna äkta, tilltalar den helt enkelt vårt sinne för dramatik. Vi upptäcker plötsligt att vi inte är styckets skådespelare utan dess åskådare. Eller snarare, vi är båda delarna. Vi ser oss själva och blir berusade av skådespelets under. I detta fall till exempel, vad är det som har hänt? Någon har dödat sig själv av kärlek till dig. Jag önskar jag hade upplevat något dylikt. Det hade gjort mig förälskad i kärleken för resten av mitt liv. De som har legat för mina fötter — det har inte varit många, men alltid några — har allihop envisats med att leva vidare långt efter det jag har upphört att bekymra mig om dem eller de om mig. De har blivit feta och tråkiga och plågar mig med minnen så snart vi råkas. Detta fruktansvärda minne som kvinnor har! Det är gräsligt! Och vilket hjärnans stillastående det vittnar om! Man borde njuta av livets färg, men aldrig påminna sig dess detaljer. Detaljer är alltid vulgära.

— Jag skall så vallmo i min trädgård, suckade Dorian.

— Det är inte nödvändigt, svarade hans vän. Livet har alltid vallmo i händerna. Naturligtvis varar det längre ibland. En hel säsong bar jag endast violer, ett slags konstnärlig sorg över en kärlekshistoria som inte ville dö. Men slutligen dog den. Jag vet ej av vad. Kanske av hennes förslag att försaka hela världen för min skull. Det är alltid ett olustigt ögonblick. Det kan fylla en med evighetens skräck. Här skall du få höra. Och du får tro det om du kan — för en vecka sedan, då jag var hos lady Hampshire satt jag bredvid ifrågavarande dam, och hon envisades med att åter genomleva hela historien, rota i det förflutna och planera för framtiden. Jag hade redan begravt min kärlek i en liljebädd. Hon drog fram den igen och bedyrade att jag hade förstört hennes liv. Men jag kunde konstatera att hon hade god aptit vid bordet, och då oroade jag mig inte. Men vilken smaklöshet hon visade! Det förflutnas enda behag är att det är borta. Kvinnor vet aldrig, när ridån faller. De pockar på en sjätte akt när allt intresse för spelet är förbi. Finge de råda skulle var komedi ha ett tragiskt slut och var tragedi skulle kulminera i en fars. De kan vara underbart affekterade men de har inget sinne för konst. Du är lyckligare än jag var. Jag försäkrar dig, Dorian, inte en av de kvinnor jag har känt, skulle gjort för mig vad Sibyl Vane har gjort för dig. Vanliga kvinnor tröstar sig alltid. Några gör det genom att gå in för sentimentala färger. Lita aldrig på en kvinna som bär lilafärg, hur gammal hon än är, och aldrig på en kvinna över de trettiofem som klär sig i rosenrött. Det betyder alltid att de har en historia. Andra finner tröst i att plötsligt upptäcka sina mäns goda sidor. De prålar för alla med sin husliga lycka, som vore det den mest intressanta synd. Religionen tröstar andra. Dess mysterier är lika tjusande som en flirt, sade en gång en kvinna till mig. Och det förstår jag mycket väl. Dessutom är det ingenting som kittlar vår fåfänga mer, än när man får höra att man är en syndare. Samvetet gör oss alla till egoister. Ja, det finns inget slut på all den tröst som står en modern kvinna till buds. Jag har inte en gång nämnt den viktigaste.

— Vilken då, Harry? frågade ynglingen likgiltigt.

— Å, den självklaraste trösten. Man tar en annans beundrare när man förlorar sin egen. Det rentvår alltid en kvinna i societeten. Men sannerligen, Dorian, hur annorlunda måtte inte Sibyl Vane ha varit! Jag tycker det är något stort och vackert med hennes död. Jag är glad att leva i ett århundrade då dylika under sker. Det återger en tron på att de ting som vi alla leker med är verkliga — sådant som kärlek, romantik och passion.

— Jag var fruktansvärt grym mot henne. Det glömmer du.

— Jag är rädd att kvinnorna uppskattar grymhet, brutal grymhet, högre än allt annat. De har märkvärdigt primitiva instinkter. Vi har emanciperat dem och ändå fortsätter de att vara slavar som ser sig om efter en herre. De älskar att bli behärskade. Jag är övertygad om att du var storartad. Jag har aldrig sett dig verkligt och ordentligt ond, men kan gott föreställa mig hur härlig du såg ut. Och slutligen sade du mig i förrgår något, som jag då tyckte vara rena fantasier, men som jag nu anser vara sant och nyckeln till gåtan.

— Vad sade jag, Harry?

— Du sade att Sibyl Vane för dig var alla diktens hjältinnor i en person — ena aftonen Desdemona, den andra Ofelia, att hon dog som Julia och återvände till livet som Imogen.

— Men nu skall hon aldrig återvända till livet, mumlade ynglingen och dolde ansiktet i händerna.

— Nej, hon skall aldrig återvända till livet. Hon har spelat sin sista roll. Men du skall tänka på hennes ensamma slut i det dystra påklädningsrummet som på ett mörknat, sällsynt fragment av ett sorgespel från Jakobs tid, som på en underbar scen av Webster, Ford eller Cyril Tourneur. Flickan levde i själva verket aldrig så hon har i själva verket aldrig dött. Åtminstone för dig var hon alltid en dröm, en fantasibild som svävade genom Shakespeares verk och med sin närvaro gjorde dem ännu mer ljuvliga — en herdeflöjt genom vilken Shakespeares musik brusade rikare och glädjefullare. I det ögonblick livet berörde henne skadade det henne och hon det, och hon gick bort. Sörj över Ofelia, om du vill. Strö aska på ditt huvud emedan Cordelia blev strypt. Förbanna himlen, emedan Brabantios dotter dog. Men slösa inte dina tårar på Sibyl Vane. Hon var overkligare än de andra.

Det blev tyst. Aftonen höljde rummet i mörker. Ljudlöst gled skuggorna på silverfötter in från trädgården. Föremålens färger bleknade.

Efter en stund såg Dorian Gray upp.

— Du har förklarat mitt inre för mig, Harry, mumlade han med en lättnadens suck, Jag kände allt vad du har sagt, men var på något sätt rädd för det och jag själv kunde inte finna uttryck för det. Vad du känner mig väl! Men vi skall inte tala mer om det som har hänt. Det var en underbar erfarenhet. Det är allt. Jag undar om livet skall bjuda mig flera sådana.

— Livet har allting på lager för dig, Dorian. Det finns ingenting som du med ditt ovanligt vackra utseende inte kan förverkliga.

— Men om jag nu blir gammal, tärd och rynkig, Harry? Vad blir det då?

— Å, då, sade lord Henry och reste sig för att gå, då min käre Dorian, måste du kämpa för att segra. Som det nu är får du segern på en bricka. Men nej, du måste behålla ditt utseende. Vi lever i en tid då mänskan läser för mycket för att vara vis och tänker för mycket för att vara vacker. Vi kan inte undvara dig. Men nu är det bäst att du klär dig och far med till klubben. Vi kommer ändå en smula sent.

— Jag tror vi träffas på Operan, Harry. Jag är för trött att äta. Vad är numret på din systers loge?

— Tjugusju, tror jag. Hennes namn står på dörren. Men det var tråkigt att du inte följer med till middagen.

— Jag är så trött, sade Dorian likgiltigt. Men jag är mycket tacksam för allt du har sagt mig. Aldrig har någon förstått mig som du.

— Vi är endast i början på vår vänskap, Dorian, sade lord Henry och tryckte hans hand. Adjö. Jag hoppas få se dig före halv tio. Kom ihåg: Patti sjunger.

När han hade stängt dörren efter sig, ringde Dorian Gray på klockan och efter några minuter kom Victor med lampan och drog för gardinerna. Dorian väntade otåligt på att han skulle gå. Mannen tycktes använda en oändlig tid till allt.

Så snart han hade gått rusade Dorian till skärmen och drog undan den. Nej, porträttet hade inte undergått någon ytterligare förändring. Det hade fått veta Sibyl Vanes död före honom. Det blev medvetet om händelserna i livet i det ögonblick de skedde. Den hemska grymhet som vanställde munnens fina linjer hade utan tvivel framträtt i det ögonblick Sibyl Vane drack giftet. Eller var det likgiltigt för yttre händelser? Tog det endast reda på det som försiggick i själen? Dorian tänkte och hoppades att förvandlingen en dag skulle ske i hans åsyn men han ryste vid tanken.

Stackars Sibyl. En sådan tragedi det måste ha varit. Hon som så ofta hade spelat döende på scenen! Nu hade döden kommit och tagit henne med sig. Hur hade hon spelat denna sin sista, hemska scen? Hade hon döende förbannat honom? Nej, hon hade dött av kärlek till honom, och nu skulle kärleken bli hans sakrament. Hon hade försonat allt genom att offra sitt liv. Han skulle aldrig mer tänka på vad hon hade fått honom att gå igenom den där hemska aftonen på teatern. När han tänkte på henne skulle det vara som på en underbar tragisk gestalt som hade förts in på livets scen för att återge kärlekens verkliga storhet. En underbar tragisk gestalt! Tårarna kom honom i ögonen vid minnet av hennes barnablick, hennes ljuva, älskliga väsen och skygga, bävande grace. Han torkade hastigt bort tårarna och betraktade porträttet.

Nu kände han tiden vara inne att välja. Eller hade han redan gjort sitt val? Ja, livet hade valt för honom — livet och hans eget nyfikna begär efter livet. Evig ungdom, omättlig lidelse, hemliga och utsökta njutningar, vilda nöjen och vilda synder — allt detta skulle bli hans! Porträttet skulle bära hela bördan av skammen. Det var avgjort.

En känsla av sorg smög sig över honom när han tänkte på all den förödelse, som väntade det sköna anletet på duken. En gång hade han i pojkaktig narcissusfåfänga kysst de målade läppar, som nu så grymt log mot honom. Morgon efter morgon hade han suttit framför porträttet och beundrat sin egen skönhet. Ibland tyckte han att han nästan var förälskad i det. Skulle porträttet nu förändras efter varje nyck som han hängav sig åt? Och bli ett hemskt och motbjudande föremål som helst borde ställas undan i ett tillbommat rum och avstängas från solljuset som så ofta hade förvandlat dess underbara hår till glittrande guld? Ack, så sorgligt! Så sorgligt!

Ett ögonblick tänkte han på att bedja att det hemska sambandet mellan honom och porträttet måtte upphöra. Det hade förvandlat sig som svar på en bön. Kanske att det även som svar på en bön kunde återställas oförändrat. Men den som var något förtrogen med tillvaron, skulle alltid anse det för en lycka att alltid få vara ung, hur ödesdigra än följderna kunde vara. Dessutom — stod det verkligen under hans kontroll? Var denna förvandling verkligen åstadkommen genom bönens makt? Kunde den inte ha en annan, en vetenskaplig orsak? Om tanken kunde inverka på en levande organism, varför skulle den inte kunna det på döda och oorganiska ting? Ja, varför skulle inte, utan tanke och medveten önskan, de yttre tingen omkring oss kunna vibrera i harmoni med vår stämning eller våra lidelser i det att atom med sällsam dragningskraft lockade till sig atom i hemlig kärlek? Vad betydde egentligen orsaken? Han skulle aldrig mer fresta en okänd makt med en bön. Om porträttet förändrade sig, var det därför att det skulle göra så. Så var det med det. Varför forska för djupt i detta?

Ja, det skulle till och med bli ett sant nöje i att iaktta det. Han kunde då följa sin själ på dess hemligaste stigar. Porträttet skulle bli en magisk spegel för honom. Som det hade uppenbarat för honom hans yttre, skulle det även blotta hans inre. När vintern kom för det, skulle han ännu stå där våren skälver i bidan på sommaren. När blodet hade försvunnit från dess anlete och endast en kalkblek mask med blytunga ögon återstod, skulle han ännu äga sin ungdoms lysande härlighet. Inte ett blad av hans skönhets blomma skulle vissna, inte en av hans livs pulsar slå saktare. Lik grekernas gudar skulle han förbli stark, snabbfotad och glad. Vad bekymrade han sig om det som kunde hända den målade bilden på duken? Han själv var säker. Och det var huvudsaken.

Dorian sköt leende skärmen för tavlan. Sedan gick han in i sängkammaren där betjänten redan väntade på honom. En timme senare var han på Operan, och lord Henry lutade sig över hans stol.