Dorian Grays porträtt/Kapitel 10
| ← Kapitel IX |
|
Kapitel XI → |
X
När betjänten kom in, fixerade Dorian honom skarpt och undrade om han möjligen tänkte titta bakom skärmen. Mannen var alldeles likgiltig och väntade på order. Dorian tände en cigarrett, gick till spegeln och tittade i den. Han kunde tydligt se Victors ansikte. Det var den lugna masken av underdånig tjänstvillighet. Där fanns ingenting att oroa sig över. Men det var bäst att vara försiktig.
I långsamma ordalag befallde Dorian Victor att säga till hushållerskan att han önskade tala med henne, och att därefter gå till ramfabrikören och be honom ögonblickligen sända två man dit. När betjänten lämnade rummet tyckte Dorian att hans ögon svävade i riktning mot skärmen. Eller var det endast en inbillning? Efter några minuter kom mrs Leaf inrusande i biblioteket. Hon bar en svart sidenklänning och gammalmodiga halvvantar på de rynkiga händerna. Dorian bad henne om nyckeln till skolrummet.
— Till det gamla skolrummet, mr Dorian? utropade hon. Å, det är alldeles fullt med damm. Men jag måste städa där innan ni kan gå dit in. Som det nu är kan ni inte få se det, mr Gray. Nej, det kan ni inte.
— Jag vill inte ha det städat, Leaf. Jag vill bara ha nyckeln.
— För all del, mr Gray, men ni blir överdragen med spindelväv om ni går dit in. Det har ju inte varit öppnat sedan gamle herrn dog. Och det är fem år sedan.
Dorian Gray ryckte till vid minnet av sin morfar. På honom tänkte han endast med motvilja.
— Det gör ingenting, svarade han, jag vill endast se rummet — ingenting annat. Ge mig nyckeln.
— Här är nyckeln, mr Gray, sade den gamla kvinnan och plockade med osäkra händer i sin nyckelknippa. Här är nyckeln, jag skall ögonblickligen ta den av ringen. Men ni tänker väl inte bo däruppe, mr Gray, när här är så bekvämt?
— Nej, nej! ropade Dorian otåligt. Tack, Leaf, det är bra.
Hon dröjde ännu litet och pladdrade om olika småsaker i hushållet. Han suckade och bad henne ordna allt som hon själv ville. Hon gick leende ut ur rummet.
När hon hade gått, stoppade Dorian nyckeln i fickan och såg sig om i rummet. Hans blick föll på ett stort, rött sidentäcke med guldbroderier, ett praktfullt venezianskt 1600-talsarbete, som hans morfar hade funnit i ett kloster vid Bologna. Jo, det kunde användas till att slå om den hemska bilden. Det hade kanske ofta tjänat som bårtäcke för döda. Nu skulle det dölja något som bar inom sig sin förintelse, en förintelse, mycket hemskare än själva dödens — något som skulle sprida fasa men aldrig dö. Vad maskarna var för kroppen, skulle synderna vara för den målade bilden på duken. De skulle förinta dess skönhet och förtära dess tjusning när de besudlade den och höljde den med skam. Och dock skulle den fortsätta sin tillvaro och aldrig dö.
Dorian ryste och ångrade ett ögonblick, att han inte hade berättat för Basil den verkliga orsaken till att han ville dölja porträttet. Basil skulle ha hjälpt honom att motstå lord Henrys makt och det förföriska onda inom honom själv. Basils kärlek till honom — och det var kärlek — var endast ädel och intellektuell. Det var inte denna fysiska beundran för skönheten som sinnena föder och som dör, när de tröttnar. Det var en sådan kärlek som Michelangelo hade känt, och Montaigne och Winckelmann och själve Shakespeare. Ja, Basil hade kunnat rädda honom. Men nu var det för sent. Det förflutna kunde man alltid tillintetgöra. Ånger, glömska och förnekelse förmådde det. Men framtiden var oundviklig. Hos honom fanns lidelser som alltid skulle skaffa sig fruktansvärda utlopp, drömmar som skulle förkroppsliga skuggan av sin egen ondska.
Han tog det stora, röda, guldbroderade täcket från ottomanen och gick bakom skärmen. Var ansiktet på duken mera förstört än förut? Han fann det likadant och ändå var hans avsky för det mera intensiv. Guldgult hår, blåa ögon och rosenröda läppar — ingenting fattades. Endast uttrycket var förändrat. Men det var fruktansvärt i sin grymhet. I jämförelse med de förebråelser och det klander han där såg var Basils tadel för hans förhållande till Sibyl Vane matt och intetsägande! Hans egen själ skådade ner från duken och kallade honom till doms. Hans blick fick ett smärtsamt uttryck, och han kastade det praktfulla bårtäcket över tavlan. I samma ögonblick knackade det på dörren. Dorian gick fram från skärmen, och betjänten kom in.
— Karlarna är här, monsieur.
Dorian insåg att han måste bli av med betjänten. Denne fick inte ha reda på vart porträttet tog vägen. Det var något lömskt hos honom, och han hade en lurande, opålitlig blick.
Dorian Gray satte sig vid skrivbordet och raspade ner några rader till lord Henry. Han bad denne skicka honom något att läsa samt påminde om överenskommelsen att de skulle träffas en kvart över åtta.
— Vänta på svar, sade han, när han gav betjänten brevet, och visa in männen hit.
Efter två tre minuter knackade det på nytt och mr Hubbard själv, den berömde ramfabrikören från South Audley Street, kom in i sällskap med en ung medhjälpare. Mr Hubbard var en välmående liten man med rött skägg. Hans beundran för konsten hade blivit betydligt förminskad genom den inrotade penningbristen hos de konstnärer som han hade att göra med. I regeln lämnade han aldrig sin butik utan väntade att folk skulle söka upp honom. Men för Dorian Gray gjorde han alltid ett undantag. Dorian hade något som bedårade alla. Bara att se honom var en njutning.
— Vad kan jag stå till tjänst med, mr Gray? frågade han och gnuggade sina feta, fräkniga händer. Jag har den äran att infinna mig i egen person. Jag har just fått ett riktigt praktstycke till ram. Köpt den på en auktion. Gammal florentinare. Kom visst från Fonthill, tror jag. Utsökt passande för ett religiöst ämne, mr Gray.
— Jag är ledsen att ni har besvärat er med att komma själv, mr Hubbard. Jag skall säkert komma och se på ramen — även om jag för ögonblicket inte har mycket till övers för religiös konst. Men i dag önskar jag endast att få en tavla uppburen i övre våningen. Den är tämligen tung, och då tyckte jag att det var bäst jag bad om två man.
— Gör ingenting, mr Gray! Jag är förtjust att kunna stå till tjänst. Var är konstverket, mr Gray?
— Här, svarade Dorian Gray och sköt undan skär- men. Kan ni bära det så här med täcket om? Jag vill inte det skall skadas under uppbärningen.
— Det möter inga svårigheter, mr Gray, sade den jovialiske ramfabrikören och hakade med hjälp av sitt biträde ned tavlan från den långa mässingskedja vid vilken den hängde. Och vart skall vi nu bära den, mr Gray?
— Om ni är snäll och följer mig, så skall jag visa er vägen, mr Hubbard, eller kanske det är bättre ni går före? Jag beklagar men det är högst uppe i huset. Vi går stora trappan, den är bredare.
Han höll upp dörren för dem, de tog sig ut i hallen och började gå uppför trappan. Den massiva, konstnärligt utförda ramen gjorde tavlan utomordentligt stor och tung, och emellanåt gjorde Dorian min av att hjälpa till trots livliga protester från mr Hubbard som hade affärsmannens instinktiva motvilja mot att se en gentleman utföra något nyttigt.
— Den var tung, mr Gray, flåsade den lille mannen när de hade hunnit upp. Och han torkade sin glänsande panna.
— Ja, jag fruktar den var litet tung, mumlade Dorian, när han låste upp dörren till rummet som numera skulle förvara hans livs sällsamma hemlighet och hans själ för människornas ögon.
På mer än fyra år hade han inte varit inne i rummet — inte sedan han som barn använde det som lekrum och längre fram till skolrum. Det var ett stort, präktigt rum som den avlidne lord Kelso hade inrett särskilt för sin lille dotterson som han hatade och ville hålla på avstånd på grund av hans stora likhet med modern och av andra orsaker. Dorian tyckte att det knappast hade förändrat sig. Där stod ännu med sina fantastiskt målade ytor och sin urblekta guldskulptur den stora italienska kista vari han så ofta hade gömt sig som barn, där bokhyllan av atlasträ med sina trasiga skolböcker. På väggen bakom hängde ännu samma sönderrivna flandriska gobeläng på vilken en gammal kung spelade schack med sin drottning i en trädgård, medan en stor skara falkenerare red förbi med sina falkar på de järnbehandskade händerna, Så livligt han kom ihåg allt detta! Varje ögonblick från den ensamma barndomstiden stod åter för honom när han såg sig omkring. Han tänkte på sina barnaårs obefläckade renhet, och det förekom honom fruktansvärt att bevara det ödesdigra porträttet just här. Hur litet han under de flydda dagarna hade anat vad som väntade honom!
Men i hela huset fanns ingen annan plats som var så säker för ett spanande öga. Han själv hade nyckeln, och ingen annan kunde komma hit in. Under det röda bårtäcket kunde den målade bilden bli djurisk, orenas och upplösas. Vad gjorde det? Ingen såg det. Han ville själv inte se det. Varför skulle han betrakta sin själs hemska undergång? Han fick behålla sin ungdom — det var nog. Och dessutom — kunde inte hans natur bli ädlare? Det fanns ingen anledning att tro framtiden full av skändligheter. En stor kärlek kunde tränga renande in i hans liv och beskydda honom mot de synder som redan rörde sig i hans kropp och själ — dessa synder som med sin mystik retade och förhäxade honom. Kanske skulle det grymma uttrycket kring de finskurna röda läpparna vara försvunnet en dag och han kunna visa världen Basil Hallwards mästerverk.
Nej, det var omöjligt! För varje vecka, för varje timme skulle bilden på duken bli äldre, den skulle kanske undgå syndernas förödelse men ålderdomens var oundviklig. Kinderna skulle magra och vissna. Gula rynkor skulle omge de matta ögonen och vanställa dem, håret skulle förlora sin glans, munnen falla in och bli ful och löjlig som på gamla mänskor. Halsen skulle bli rynkig, händerna kalla och blåådriga och kroppen böjd och insjunken precis som på hans morfar som hade varit så hård mot honom i barndomen. Tavlan måste döljas. Det fanns ingen annan utväg.
— Bär in den här är ni snäll, mr Hubbard, sade han trött och vände sig om. Jag beklagar att jag har uppehållit er så länge. Jag tänkte på något annat.
— Alltid bra att få litet andrum, mr Gray, svarade ramfabrikören, som fortfarande stod och flåsade. Var skall vi ställa den, mr Gray?
— Å, var som helst. Här blir bra. Jag vill inte ha den upphängd. Luta den mot väggen. Tack.
— Törs man se på konstverket, mr Gray?
Dorian ryckte till.
— Det kan inte intressera er, mr Hubbard, sade han och höll ögonen på mannen. Han kände sig beredd att kasta sig över honom och slå honom till golvet, om han försökte lyfta på det praktfulla förhänget som dolde hans livs hemlighet. Jag skall inte uppehålla er längre. Jag är mycket tacksam för er vänlighet.
— Ingen orsak, ingen orsak, mr Gray. Jag står alltid till er tjänst. Och mr Hubbard gick utför trappan, följd av sin medhjälpare som med ett uttryck av skygg beundran i sitt grova, osköna ansikte såg sig om efter Dorian. Så mycken skönhet hade han aldrig förr sett.
När ljudet av deras fotsteg hade dött bort, låste Dorian dörren och stoppade nyckeln i fickan. Nu kände han sig säker. Aldrig skulle någon få se det hemska porträttet. Inget annat öga än hans eget skulle betrakta hans skam.
Då han kom in i biblioteket, var klockan fem och teet hade blivit inburet, På ett litet bord av välluktande trä med rika pärlemoinläggningar — en gåva av lady Radley, hans förmyndares hustru, en vacker, alltid inbillningssjuk dam som hade tillbringat sista vintern i Kairo — låg ett brev från lord Henry och vid sidan därav en bok i gult omslag med nötta och solkiga kanter. Ett exemplar av S:t James' Gazette låg på tebrickan. Victor hade tydligen kommit tillbaka. Dorian undrade om betjänten hade mött männen i hallen och frågat dem vad de hade gjort. Han skulle säkert sakna porträttet — kanske han redan hade gjort det när han ordnade teet. Skärmen var inte tillbakaflyttad, och tomrummet på väggen gapade. En natt skulle Dorian kanske överraska Victor medan denne smög uppför trappan och sökte bryta sig in i rummet. Det var ohyggligt att ha en spion i huset. Han hade hört talas om förmöget folk som hela sitt liv hade varit beroende av någon tjänare, som hade uppsnappat ett samtal eller ett kort med en adress eller funnit en hopkramad spetsnäsduk eller en vissnad blomma under en kudde.
Dorian suckade, slog i te och öppnade lord Henrys brev. Han skrev endast att han sände honom aftontidningen och en bok som han trodde skulle intressera honom, och att han skulle vara på klubben en kvart över åtta. Dorian öppnade långsamt tidningen och såg igenom den. Ett rött streck på femte sidan fångade hans uppmärksamhet, och han läste följande notis:
Dorian rynkade pannan, rev sönder tidningen och kastade bort bitarna. Så ohyggligt! Och hur hemsk var inte verkligheten! Han förargade sig över lord Henry som hade sänt honom notisen. Och så dumt att stryka för den! Victor kunde ha läst den. Så mycket engelska förstod han nog.
Möjligen hade han redan läst den och misstänkte något. Men vad gjorde det? Vad hade Dorian Gray med Sibyl Vanes död att göra? Där var ingenting att frukta. Dorian Gray hade inte mördat henne.
Hans blick föll på den gula bok som lord Henry hade sänt honom. Vad kunde den innehålla? Han kastade sig i en länstol och började bläddra i boken. Efter några minuter var han fördjupad i den. Det var den egendomligaste bok han läst. Han tyckte att all världens synder drog förbi i ett stumt gycklartåg, klädda i underbara dräkter och med musik från veka flöjter. Ting om vilka han förut hade haft oklara drömmar, blev plötsligt verkliga. Och ting om vilka han aldrig hade drömt blev så småningom uppenbarade för honom.
Det var en roman utan handling och med blott en person. Det var helt enkelt en psykologisk studie över en viss ung parisare, som i det nittonde seklet vågade försöket att realisera alla de förflutna århundradenas tankar och lidelser, att i sig själv sammanfatta alla de sinnenas skiftningar, som världsanden hade genomgått. Han älskade just på grund av deras förkonstling de självförnekelser som mänskorna ovist hade kallat dygd, såväl som dessa naturliga rebelliska utbrott som visa mänskor ännu kallar synd. Boken var skriven i denna egendomligt gnistrande stil som på samma gång är klar och dunkel, fylld med arkaismer och tekniska termer och genomförda parafraser och som kännetecknar den franska symbolismens finaste företrädare. I dess bibelspråk fanns metaforer lika invecklade som orkidéer och lika subtila till färgen som de. Sinnenas liv beskrevs i av mystik färgade filosofiska termer. Man visste stundom knappast om det man läste var ett medeltida helgons extatiska utbrott eller en modern syndares sjukliga bekännelser. Det var en förgiftande bok. En tung välluktande rökelse tycktes låda vid dess blad och förvirra hjärnan. Meningarnas blotta rytm, deras fina monotona musikalitet, fylld av invecklade omkväden och konstnärliga återupprepningar, framkallade hos ynglingen där han läste kapitel efter kapitel ett dvalliknande tillstånd, ett sjukligt drömmeri, vilket kom honom att glömma allt omkring sig — dagens försvinnande och skymningens inbrott.
Molnfri, endast genomstrålad av en ensam stjärna lyste en koppargrön himmel genom fönstret. Dorian läste vidare i det bleka ljuset, tills han inte kunde mer. Betjänten hade flera gånger gjort honom uppmärksam på hur sent det var. Slutligen reste han sig, gick in i sängkammaren, lade boken på det lilla florentinska bordet vid sängen och började göra toalett.
Klockan var nästan nio, innan han kom till klubben. Lord Henry satt ensam i skrivrummet och såg uttråkad ut.
— Förlåt, Harry, ropade Dorian, men det är ditt eget fel. Jag blev så fängslad av den bok du skickade mig så jag glömde tid och allt.
— Ja, jag tänkte att du skulle gilla den, sade lord Henry och reste sig.
— Jag har inte sagt att jag gillade den, Harry. Jag sade, att jag blev fängslad av den. Det är en stor skillnad.
— Så, du har upptäckt det? mumlade lord Henry. Och de gick in i matsalen.