Dorian Grays porträtt/Kapitel 16

←  Kapitel XV

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel XVI

Kapitel XVII  →

XVI

Ett kallt regn började falla, och de smutsiga gatlyktorna lyste spöklikt genom den våta dimman. Förlustelselokalerna stängdes just, och otydliga manliga och kvinnliga gestalter stod gruppvis utanför deras dörrar. Från några krogar hördes råa skratt. I andra grälade och skrek fyllbultar.

Tillbakalutad i vagnen, med hatten djupt nedtryckt i pannan betraktade Dorian Gray den stora stadens smutsiga skamfläckar och emellanåt upprepade han för sig själv de ord, lord, Henry hade yttrat första dagen av deras bekantskap.

— Att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen.

Ja, däri låg hemligheten, Han hade ofta prövat på det och ville åter försöka det. Det gavs små opiumhålor där man kunde köpa glömska, och andra hemska hålor där gamla synder fördrevs genom ruset av nya.

Lik en gul dödsskalle hängde månen lågt på himlen. Då och då sträckte ett stort, vanskapligt moln fram sin långa arm och dolde den. Gaslyktorna blev efter hand färre, gatorna trängre och dystrare. Ett tag råkade kusken vilse och måste köra en lång väg tillbaka. Hästen ångade och stänkte upp vatten ur pölarna. Vagnsfönstren var täckta av grå dimma.

— Att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen! De orden ringde oavbrutet i Dorians öron. Hans själ var sjuk intill döden. Kunde sinnena verkligen hela den? Oskyldigt blod var utgjutet. Varmed kunde det försonas? Ack, det gavs ingen försoning. Men om också förlåtelse ej stod att få, var glömska möjlig, och han var fast besluten att glömma vad som hade hänt, att stryka ut det, att krossa det som man borde krossa den huggorm som stang en. Vad hade Basil haft för rätt att tala till honom såsom han hade gjort? Vem hade satt honom till domare över andra? Han hade sagt hemska, fruktansvärda, olidliga saker.

Vagnen guppade framåt, allt långsammare och långsammare. Dorian fällde ned fönstret och ropade till kusken att köra fortare, Den gräsliga hungern efter opium började gnaga honom. Strupen brände och hans fina händer knöt sig nervöst. Han slog som en galning med käppen efter hästen. Kusken skrattade och piskade på djuret. Dorian skrattade också, och mannen tystnade.

Vägen tycktes vara utan slut, och gatornas virrvarr föreföll som ett svart spindelvävsnät. Enformigheten blev outhärdlig, och när dimman tätnade blev Dorian ängslig.

Därefter for de förbi ensliga tegelbruk. Där var dimman lättare, och Dorian kunde se de flaskformiga ugnarna, som spydde ut gulröda, solfjäderliknande eldkvastar. En hund skällde när de for förbi, och långt borta i mörkret skrek en vilseflugen mås. Hästen snubblade i ett hjulspår, skyggade till och satte av i galopp.

Efter en stund lämnade de lervägarna och skramlade bullrande fram på illa stensatta gator. De flesta fönstren var mörka. Men här och där avtecknade sig fantastiska siluetter på de lampskensbelysta rullgardinerna. Dorian betraktade dem nyfiket. De rörde sig som jättestora marionetter och gestikulerade som levande varelser. Han avskydde dem. Ett dovt raseri kokade i hans inre.

När de vände om ett hörn, skrek en kvinna något efter dem från en öppen port och ett par män sprang efter vagnen några hundra meter. Kusken slog efter dem med piskan.

Man säger att lidelsen jagar våra tankar i cirkel. Och visst är att Dorian Grays sönderbitna läppar upprepade orden om sinnena och själen. Slutligen tyckte han sig i dem ha funnit ett slående uttryck för sin sinnesstämning. Samtidigt tilltvingade de sig ett intellektuellt gillande som rättfärdigade passioner, som även utan ett sådant rättfärdigande skulle ha behärskat honom. Från cell till cell i hans hjärna krälade denna enda tanke, och det vilda begäret att leva, det fruktansvärdaste av alla mänskliga begär, upphetsade varje nerv och fiber i hans kropp. Det fula som han en gång hade hatat, emedan det gjorde ting så verkliga, blev honom nu kärt av samma orsak. Det fula var det enda verkliga. Det råa oväsendet, de vederstyggliga hålorna, det tygellösa livets brutala våld, avskummets och tjuvarnas gemenhet, allt detta var, just genom det intensiva levande intryck det gör, verkligare och sannare än alla konstens behagfulla former och sångens drömmande skuggor. Det var vad han behövde för glömska. I tre dagar skulle han känna sig fri.

Plötsligt höll kusken med ett ryck vid ingången till en mörk gränd. Över de låga hustaken och skorstenarna höjde sig fartygens svarta master. Vita dimflikar hängde som spöklika segel på rårna.

— Det är väl någonstans här omkring, eller hur, sir? frågade kusken hest från kuskbocken.

Dorian for upp och såg sig om.

— Det är bra, svarade han, steg hastigt ut ur vagnen och gav kusken den utlovade dusören. Därpå ilade han ned mot kajen. Här och där glimmade en lanterna i aktern på något stort handelsfartyg. Återskenet dallrade och splittrades i vattnet. Ett rött ljus blänkte från en långväga ångare som tog in kol. Gatans slippriga stenläggning liknade en våt regnkappa.

Dorian tog skyndsamt av åt vänster och tittade sig ofta tillbaka för att se om någon följde efter honom. På sju eller åtta minuter nådde han fram till ett litet förfallet hus som var inklämt mellan två övergivna fabriksbyggnader. I ett av de övre fönstren stod en lampa. Dorian stannade och knackade på ett överenskommet sätt.

Efter en stund hörde han steg i gången innanför, och säkerhetskedjan hakades av. Dörren öppnades sakta, och han gick in utan att säga ett ord till den vanskapta figur som drog sig tillbaka i skuggan, när han gick förbi. I slutet av gången hängde en trasig, grön gardin, vilken fladdrade till för luftdraget som hade följt honom in från gatan. Han drog den åt sidan och trädde in i ett långt, lågt rum vilket såg ut som hade det en gång varit en tredje klassens danslokal. Skarpa, oroliga gaslampor som matta och förvridna återspeglades i de flugsmutsfläckade speglarna, satt på väggarna. Flottiga reflektorer av refflat tenn, fastsatta bakom lamporna, återkastade skenet i runda, skälvande ljusfläckar. Golvet var bestrött med gul sågspån, blandad med gatsmuts samt här och där fläckat med mörka ringar efter spillda dryckesvaror. Några malajer satt nedhukade kring en liten kolugn och spelade med benmarker. De visade sina vita tänder när de talade. I ett hörn låg en sjöman framstupa över ett bord med huvudet vilande på armarna, och vid den grällt målade disken som gick utmed ena långväggen, stod två utmärglade kvinnor och gjorde narr av en gammal man som med ett uttryck av vämjelse borstade sina rockärmar.

— Han tror han har fått rödmyror på sig, skrattade den ena kvinnan när Dorian gick förbi. Mannen såg skräckslagen på henne och började jämra sig.

Längst bort i rummet var en liten trappa som förde upp till en mörk kammare. När Dorian rusade uppför dess tre slitna steg, slog den tunga opiumröken emot honom. Han drog djupt efter andan, och hans näsvingar skälvde av tillfredsställelse. Då han kom in fick han se en ung man med slätt, gult hår, som tände en lång, tunn pipa över en lampa och tveksamt nickade åt honom.

— Är du här, Adrian? viskade Dorian.

— Var skulle jag eljest vara? svarade han slött. Ingen av pojkarna vill kännas vid mig mer.

— Jag trodde du hade lämnat England.

— Darlington tänker inte vidta några åtgärder mot mig. Min bror betalte slutligen växeln. George vill heller inte veta av mig… Och mig gör det ingenting, tillade han med en suck. Så länge man har det här, behöver man inga vänner. Jag tror jag har haft för många vänner.

Dorian ryckte till och såg sig om på de groteska gestalter som i fantastiska ställningar låg på de trasiga madrasserna. De förvridna lemmarna, de öppna munnarna och de stela, glanslösa ögonen förhäxade honom. Han visste i vilka sällsamma himlar de nu dvaldes och i vilka skumma helveten de lärde känna nya, hemliga njutningar. De hade det bättre än han. Han var fjättrad i tankens bojor. Minnet frätte honom som en hemsk sjukdom. Emellanåt tyckte han att Basil Hallwards ögon stirrade på honom. Han kände att han icke kunde stanna här. Adrian Singletons närvaro generade honom. Han ville dit, där ingen kände honom. Han sökte fly från sig själv.

— Jag går på det andra stället, sade han efter en stund.

— På varvet?

— Ja.

— Där är visst vildkattan. Här ville de inte ha henne längre.

Dorian ryckte på axlarna.

— Jag mår illa av kvinnor som älskar en. Kvinnor som hatar en är mycket intressantare. Det är dessutom bättre där borta.

— Ungefär detsamma.

— Jag tycker det är bättre. Låt oss dricka något. Jag måste ha något.

— Jag behöver ingenting, mumlade den unge mannen.

— Å, kom nu.

Adrian Singleton reste sig slött och följde Dorian till disken. En mulatt i trasig turban och smutsig ytterrock flinade otäckt till hälsning när han ställde två glas och en konjaksflaska framför dem. Kvinnorna smög sig närmare och började prata. Dorian vände ryggen åt dem och sade lågt något till Adrian Singleton.

Ett leende skevt som en malajkniv gled över ansiktet på den ena kvinnan.

— Vi är mycket stora av oss i afton, hånskrattade hon.

— För Guds skull, tala inte till mig, skrek Dorian och stampade med foten i golvet. Vad vill du ha? Pengar? Där har du. Tala aldrig mer till mig.

Två röda gnistor tändes för ett ögonblick i kvinnans svullna ögon. Därefter slocknade de och ögonen blev åter matta och glasaktiga. Hon knyckte på huvudet och strök med giriga fingrar åt sig mynten från disken. Den andra betraktade henne avundsjukt.

— Det tjänar ingenting till, suckade Adrian Singleton. Jag vill inte återvända. Vad skulle det vara bra för? Här är jag fullkomligt lycklig.

— Du skriver ju till mig om du behöver något, inte sant? frågade Dorian efter en stund.

— Kanske.

— Godnatt då.

— Godnatt, svarade den unge mannen och gick uppför trappan under det att han torkade sina sönderspruckna läppar med en näsduk.

Dorian gick mot dörren med ett pinat uttryck i sitt ansikte. När han drog gardinen åt sidan hörde han ett hemskt skratt från kvinnan som hade fått pengar av honom.

— Där går det satans byket! hickade hon hest.

— Fördömda kvinna, svarade han, kalla mig inte så.

Hon knäppte med fingrarna.

— Sagoprinsen ville du ju alltid förr kallas, eller hur? skrek hon efter honom.

Vid dessa ord rusade den sömnige sjömannen upp och såg sig vilt omkring. Ljudet av den igenslagna dörren nådde hans öra. Han störtade ut som förföljde han någon.

Dorian Gray skyndade fram genom regnet längs kajen. Mötet med Adrian Singleton hade gjort honom underligt upprörd, och han frågade sig om denne ynglings undergång verkligen kunde räknas honom till last, som Basil Hallward så oförskämt hade påstått. Han bet sig i läppen, och hans blick blev för ett ögonblick sorgsen. Men vad angick det egentligen honom? Livet var för kort för att man skulle åta sig ansvaret även för andras villfarelser. Varje mänska levde sitt eget liv och betalade därför sitt eget pris. Skada bara att man så ofta måste betala flera gånger om för ett enda fel. Oupphörligt måste man betala. I sina affärer med mänskorna avslutade ödet aldrig sina räkenskaper.

Det ges ögonblick — så säger psykologerna — då åtrån efter synd, eller vad världen kallar synd, så behärskar ett väsen att varje kroppens fiber och varje hjärnans cell hetsas av fruktansvärda impulser. Man och kvinna förlorar i sådana ögonblick sin viljas frihet. De strävar som automater mot sitt hemska mål. De har inte mera något val, själva deras samvete är dött eller, om det lever, lever det endast för att förläna upprorsandan tjusning och trotset behag. Ty alla synder — teologerna tröttnar aldrig att upprepa det — är olydnadssynder. När överängeln, det ondas morgonstjärna, störtades från himlen, föll han som upprorsstiftare.

Känslolös, lidelsefullt begiven på det onda, med besudlad fantasi och en själ som törstade efter uppror skyndade Dorian Gray vidare. Men just när han störtade sig in i en mörk valvgång som ofta hade tjänat honom som genväg till de illa beryktade nästen han besökte, kände han sig plötsligt gripen bakifrån, och innan han fick tid att försvara sig pressades han våldsamt mot en vägg och en brutal näve slöt sig om hans strupe.

Han kämpade som en vansinnig för sitt liv, och med en fruktansvärd ansträngning slet han sig lös från de kvävande fingrarna. I samma ögonblick hörde han klicket från en revolver och såg glimten av en polerad stålpipa riktas mot sin panna av en liten undersätsig man som otydligt skymtade fram i mörkret.

— Vad vill ni? frågade Dorian.

— Tyst, sade mannen. Om ni rör er, skjuter jag ner er.

— Ni är galen. Vad har jag gjort er?

— Ni har förstört Sibyl Vanes liv, svarade mannen. Sibyl Vane var min syster. Hon tog livet av sig. Jag vet det. Men ni var skuld till hennes död. Därför har jag svurit att döda er. I åratal har jag sökt efter er. Jag hade ingen ledtråd, inget spår. De två som hade kunnat beskriva er, är döda. Jag visste inte mer om er än det smeknamn hon gav er. I natt hörde jag det tillfälligtvis. Gör upp er räkning med världen, för i natt skall ni dö.

Dorian Gray skälvde av rädsla.

— Jag har aldrig känt henne, stammade han. Jag har aldrig hört talas om henne. Ni är galen.

— Ni borde hellre bekänna era synder, för så sant jag heter James Vane, skall ni dö.

Det uppstod en hemsk paus. Dorian visste inte vad han skulle säga eller göra.

— På knä! röt mannen, Ni får en minut på er för att bedja — inte mer. Jag far i natt till Indien, och jag vill vara klar med det här jobbet först. En minut. Det är allt.

Dorian lät armarna sjunka. Han var slagen av skräck och visste inte vad han skulle ta sig till. Plötsligt flög en förhoppning genom hans hjärna.

— Vänta! ropade han. Hur länge är det sedan er syster dog? Säg det fort!

— Arton år, sade mannen. Varför frågar ni det? Vad betyder åren?

— Arton år, skrattade Dorian triumferande. Arton år! För fram mig till lyktan och se på mitt ansikte!

James Vane tvekade ett ögonblick. Han förstod inte meningen. Därpå grep han Dorian Gray och släpade ut honom från valvgången.

Det matta, fladdrande lyktskenet var nog för att övertyga James Vane om det hemska misstaget. Ty ansiktet på den man han hade velat dräpa hade all ungdomens friskhet och ofläckade renhet. Han tycktes knappast vara mera än tjugu år, om han på det hela taget var äldre än James’ syster hade varit när syskonen för många år sedan skildes från varandra. Det var tydligen inte denne man som hade skövlat hennes liv.

James Vane släppte sitt tag och tumlade tillbaka.

— Min Gud, min Gud! ropade han. Jag var nära att mörda er!

Dorian Gray drog djupt efter andan.

— Ni var nära att begå ett fasansfullt brott, sade han och såg strängt på honom. Låt detta bli en varning så att ni inte tar hämnden i egna händer.

— Förlåt mig, sir, mumlade James Vane. Jag tog fel. Ett tillfälligt ord i den förbannade hålan förde mig på falskt spår.

— Det vore bäst ni gick hem och lade revolvern från er. Eljest kan det gå er illa, sade Dorian, varpå han vände sig om och långsamt gick utför gatan. James Vane stod skräckslagen kvar. Han skälvde från topp till tå. Efter några ögonblick gled en mörk skugga som hade smugit utmed den fuktiga muren fram i ljuset och kröp med lurande steg tätt inpå honom. Han kände en hand på sin arm och såg sig förskräckt om. Det var en av de kvinnor som hade druckit vid krogdisken.

— Varför knäppte du honom inte? väste hon under det hon närmade sitt förvridna ansikte till hans. Jag förstod nog att du kilade efter honom när du rusade ut från Dalys. Din idiot! Du skulle ha knäppt honom. Han har en massa pengar och är en förbannad skurk.

— Han är inte den man jag söker, svarade han, och jag vill inte ha annat folks pengar. Jag vill ha en mänskas liv. Den man jag vill döda, måste vara nära fyrtio nu. Den här var bara en pojke. Gudskelov att jag inte fick oskyldigt blod på händerna.

Kvinnan skrattade bittert.

— Bara en pojke, hånade hon. Det är snart arton år sedan »sagoprinsen» gjorde mig till vad jag är.

— Du ljuger! ropade James Vane.

Hon lyfte handen mot himlen.

— Vid Gud, jag säger sanningen.

— Vid Gud?

— Djävulen ta mig om det inte är sant. Han är den värste av alla som kommer hit. Det påstås att han har sålt sin själ till den onde för att få behålla sitt vackra ansikte. Det är snart arton år sedan jag först träffade honom. Han har inte förändrat sig mycket sedan dess. Men jag har, tillade hon med en förtvivlad sidoblick.

— Kan du svära på vad du har sagt?

— Jag svär på det. Det kom som ett hest eko från de tunna läpparna. Men förråd mig inte för honom, väste hon, jag är rädd för honom. Ge mig en slant till nattlogi.

James Vane slet sig lös från henne med en ed och rusade till gathörnet. Men Dorian Gray var försvunnen. När han såg sig tillbaka var även kvinnan borta.