←  Kapitel XVI
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde
Översättare: Nils Selander

Kapitel XVII
Kapitel XVIII  →


[ 234 ]

XVII

En vecka senare satt Dorian Gray i växthuset på Selby Royal och talade med den vackra hertiginnan av Monmouth som tillsammans med sin man, en utlevad [ 235 ]herre på sextiotalet, befann sig bland hans gäster. Det var tedags, och den stora bordslampan med spetsskärm kastade ett dämpat ljus över det utsökta kinesiska porslinet och den drivna silverservisen vid vilken hertiginnan hade åtagit sig att presidera. Hennes vita händer rörde sig behagfullt mellan kopparna, och hennes fylliga, röda läppar log åt något som Dorian hade viskat till henne. I en sidenklädd korgstol låg lord Henry tillbakalutad och betraktade dem. På en persikofärgad divan satt lady Narborough och låtsades höra på hertigens beskrivning över den senast förvärvade brasilianska skalbaggen i hans samling. Tre unga herrar i eleganta kostymer serverade några av damerna tebröd. Sällskapet bestod av tolv personer, och följande dag väntades ännu några fler.

— Vad talar ni om? sade lord Henry och gick fram till bordet och satte koppen ifrån sig. Jag hoppas Dorian har berättat för dig om min plan att döpa om allting, Gladys. Det är en briljant idé.

— Men jag önskar inte bli omdöpt, Harry, svarade hertiginnan och betraktade honom med sina underbara ögon. Jag är så nöjd med mitt eget namn, och säkert är mr Gray nöjd med sitt.

— Kära Gladys, jag önskar inte ändra något av dem. De är fullkomliga båda två. Jag tänkte närmast på blommor. I går bröt jag en orkidé för mitt knapphål. Den hade underbara fläckar, lika effektfulla som de sju dödssynderna. Utan att tänka vidare på saken frågade jag trädgårdsmästaren vad blomman hette. Han svarade att den var ett vackert exemplar av Robinsoniana eller något annat lika fult. Det är sorgligt men sant men vi har förlorat förmågan att ge vackra namn åt tingen. Namnet är allt. Jag tvistar aldrig om fakta. Min enda strid rör sig om ord. Därför hatar jag tarvlig [ 236 ]realism i litteraturen. Den mänska som kallar en spade en spade, skulle dömas att gräva med den. Det är det enda han duger till.

— Vad skall vi då kalla dig för, Harry? frågade hertiginnan.

— Hans namn är prins Paradox, sade Dorian.

— Det passar förträffligt! ropade hertiginnan.

— Jag betackar mig för äran, skrattade lord Henry och sjönk ned i en stol. Man kan aldrig bli kvitt en påklistrad etikett. Jag avsäger mig titeln.

— Kungliga prerogativ får man inte avsäga sig, kom det varnande från hennes vackra läppar.

— Du vill alltså att jag skall försvara min tron?

— Ja.

— Jag skänker dig morgondagens sanningar.

— Jag föredrar dagens villfarelser, svarade hon.

— Du avväpnar mig, Gladys, ropade han och förstod ögonblickligen vad hon menade.

— Jag plockar av dig din sköld, Harry men inte din lans.

— Den svingar jag aldrig mot skönheten, sade han och gjorde en elegant gest.

— Tro mig, Harry, det är ett fel hos dig. Du skattar skönheten för högt.

— Hur kan du säga så? Jag medger att jag anser att det är bättre att vara vacker än att vara god. Men ingen är mera villig än jag att erkänna att det är bättre att vara god än att vara ful.

— Fulhet är kanske när allt kommer omkring en av de sju dödssynderna? ropade hertiginnan. Hur går det då med din liknelse om orkidén?

— Fulheten är en av de sju dödsdygderna, Gladys. Du som god tory bör inte underskatta dem. Ölet, bibeln [ 237 ]och de sju dödsdygderna har gjort England till vad det är.

— Du älskar alltså inte ditt land? frågade hon.

— Jag lever i det.

— För att kunna kritisera det så mycket bättre.

— Vill du höra Europas dom över det? frågade han.

— Vad säger man om oss?

— Att Tartuffe har rest till England och öppnat butik.

— Är det din åsikt, Harry?

— Jag överlåter den till dig.

— Jag kan inte använda den. Den är alltför sann.

— Du behöver inte vara rädd. Våra landsmän känner inte igen sig själva i en beskrivning.

— De är praktiska.

— De är mera sluga än praktiska. När de gör upp sitt konto, balanserar de dumhet mot rikedom och laster mot hyckleri.

— Och ändå har vi uträttat stora ting.

— Stora ting har blivit oss påtvingade, Gladys.

— Vi har burit bördan.

— Bara så långt som till fondbörsen.

Hon skakade på huvudet.

— Jag tror på rasen, sade hon.

— Den representerar kvarlevorna av de energiska och företagsamma.

— Den utvecklar sig.

— Att förfalla är mer spännande.

— Och konsten? frågade hon.

— Den är en sjukdom.

— Kärleken?

— En illusion.

— Religionen?

— Det moderna surrogatet för tro.

[ 238 ]— Du är en skeptiker.

— Nej! Skepticismen är början till tro.

— Vad är du då?

— Att förklara är att begränsa.

— Ge mig en ledtråd.

— Tråden går av. Du går vilse i labyrinten.

— Du gör mig yr i huvudet. Låt oss tala om något annat.

— Vår värd är ett angenämt ämne. För många år sedan döptes han till sagoprinsen.

— Ack, påminn mig inte om det! ropade Dorian Gray.

— Vår värd är alldeles ryslig i afton, svarade hertiginnan rodnande. Jag tror han anser att Monmouth av blott vetenskapligt intresse gifte sig med mig såsom varande det bästa exemplaret han kunde finna av en modern fjäril.

— Kör för det, men jag hoppas att han inte spetsar er på nålar, skrattade Dorian.

— Å, det gör min kammarjungfru, när hon är förargad på mig, mr Gray.

— Varför blir hon förargad på er, hertiginna?

— För de trivialaste saker, mr Gray. Och vanligtvis när jag kommer hem klockan tio minuter före nio och säger henne att jag måste vara klädd halv nio.

— Så oförståndigt av henne! Ni borde ge henne en skrapa.

— Jag vågar inte, mr Gray. Hon komponerar alla mina hattar. Kommer ni ihåg den jag hade på lady Hilstones trädgårdsfest? Det gör ni inte men det är vackert av er att låtsas göra det. Den hade hon gjort av ingenting. Alla vackra hattar är gjorda av ingenting.

— Precis som alla vackra rykten, inföll lord Henry. [ 239 ]För varje handling man gör får man en fiende. För att bli populär måste man vara en medelmåtta.

— Inte hos kvinnor, sade hertiginnan och skakade på huvudet, och kvinnorna regerar världen. Jag försäkrar er att vi inte kan stå ut med medelmåttor. Vi kvinnor, har någon sagt, älskar med öronen liksom ni män med ögonen, om ni över huvud taget älskar.

— Jag tycker vi aldrig gör annat, viskade Dorian.

— Å, mr Gray, då älskar ni aldrig verkligt, svarade hertiginnan med hycklad bedrövelse.

— Kära Gladys, ropade lord Henry, hur kan du säga något sådant? Romantiken lever av upprepande, och upprepandet förvandlar åtrån till konst. Dessutom, var gång man älskar är den enda gång man någonsin har älskat. Ombytet av föremål ändrar inte lidelsens enhet. Det gör den blott ännu intensivare. Vi kan här i livet i bästa fall blott göra en enda stor erfarenhet, och livets hemlighet är att upprepa denna erfarenhet så ofta som möjligt.

— Även om man har blivit sårad av den, Harry? frågade hertiginnan efter en stund.

— Isynnerhet då, svarade lord Henry.

Hertiginnan vände sig om och såg på Dorian Gray med ett egendomligt uttryck i blicken.

— Vad säger ni om det, mr Gray? frågade hon.

Dorian tvekade ett ögonblick. Därpå kastade han huvudet tillbaka och skrattade.

— Jag håller alltid med Harry, hertiginna.

— Även när han har orätt?

— Harry har aldrig orätt, hertiginna.

— Och hans filosofi blir ni lycklig av?

— Jag har aldrig sökt efter lycka. Vem gör det? Jag har sökt efter njutningar.

— Och funnit dem, mr Gray?

[ 240 ]— Ofta, alltför ofta.

Hertiginnan suckade.

— Jag söker efter frid, sade hon, och om jag inte går och klär om mig nu får jag ingen frid i afton.

— Jag skall hämta några orkidéer åt er, hertiginna, ropade Dorian och gick längre in i växthuset.

— Du flirtar oförsvarligt med honom, sade lord Henry till sin kusin. Det är bäst du aktar dig. Han är mycket farlig.

— Vore han inte det så blev det ingen strid.

— Greker mot greker alltså?

— Jag är på trojanernas sida. De kämpade för en kvinna.

— De led nederlag.

— Det finns värre saker än nederlag, svarade hon.

— Du spränger fram för lösa tyglar.

— Fartens tjusning, riposterade hon.

— Jag skall skriva upp det i afton.

— Vad?

— Att bränt barn älskar elden.

— Jag är inte ens svedd. Mina vingar är orörda.

— Du använder dem till allt utom flykt.

— Modet har övergått från männen till kvinnorna. Det är en ny erfarenhet för oss.

— Du har en rival.

Han skrattade.

— Lady Narborough, viskade han. Hon formligen tillber honom.

— Du gör mig rädd. Kärleken till antiken är ödesdiger för oss romantiker

— Romantiker? Du använder alla vetenskapens metoder.

— Männen har uppfostrat oss.

— Men inte förklarat er.

[ 241 ]— Beskriv oss som kön, utmanade hon.

— Sfinxer utan hemligheter.

Hon log mot honom.

— Så länge mr Gray dröjer, sade hon. Kom, låt oss hjälpa honom. Jag har ännu inte sagt honom färgen på min klänning.

— Å, Gladys, du kan välja klänningen efter hans blommor.

— Det vore att kapitulera i förtid.

— Romantisk konst börjar med sin klimax.

— Jag måste ha reträtten fri.

— Enligt parthernas sed?

— De fann en säker tillflyktsort i öknen. Det skulle inte jag kunna.

— Kvinnorna har inte alltid fritt val, svarade lord Henry. Men knappast hade han uttalat dessa ord, förrän det från bortre änden av växthuset hördes ett kvävt stönande och därpå det dova ljudet av ett tungt fall. Alla rusade upp. Hertiginnan stod orörlig av skräck. Med ångest i blicken skyndade lord Henry fram mellan de vajande palmerna och fann Dorian Gray liggande framstupa på stengolvet dödslikt avsvimmad.

Han blev genast inburen i den blå salongen och lagd på en soffa. Efter en kort stund kom han åter till medvetande och såg sig förvirrat omkring.

— Vad har hänt? frågade han. Å, jag kommer ihåg. Är jag säker här, Harry? Han skälvde.

— Käre Dorian, svarade lord Henry, du svimmade bara. Det är allt. Du är överansträngd. Du skall inte komma ner till middagen. Jag skall inta din plats.

— Nej, jag kommer ned, sade han och reste sig upp med ansträngning. Jag vill helst komma ner. Jag törs inte vara ensam.

Han gick upp på sitt rum och klädde om sig. Han var [ 242 ]vilt och hänsynlöst uppsluppen när han satt vid bordet. Men emellanåt ryste han när han erinrade sig hur han hade sett James Vanes ansikte pressas som en vit duk mot ett av växthusets fönster.