Dorian Grays porträtt/Kapitel 18
← Kapitel XVII |
|
Kapitel XIX → |
XVIII
Följande dag lämnade han inte huset utan uppehöll sig största delen av tiden på sitt rum. Han var sjuk av dödsfruktan men ändå likgiltig för livet. Känslan av att vara jagad, uppspårad och insnärjd behärskade honom. Det behövdes blott att gardinerna fladdrade för luftdraget för att han skulle råka i darrning. De vissna löven som flög mot de blyinfattade rutorna, tyckte han liknade hans egna brutna föresatser och vilda ånger. När han slöt ögonen, såg han om igen sjömannens ansikte kika in genom det immiga glaset, och åter sammanpressades hans hjärta av ångest.
Men kanske var det endast hans inbillning som hade lockat fram hämnden ur natten och framställt för honom straffets hemska skepnader. Livet var ett kaos, men inbillningen hade sin fruktansvärt hårda logik. Inbillningen hetsade ångern hack i häl efter synden. Inbillningen var orsak till att alla förbrytelser alstrade en vanskapt avkomma. I det verkliga livet blev aldrig det onda bestraffat och aldrig det goda belönat. De starka har framgång, de svaga går under. Det var allt. Dessutom — om någon främling hade smugit omkring huset, skulle betjänterna eller skogvaktarna ha sett honom. Om man hade sett fotspår i blomsterrabatterna skulle nog trädgårdsdrängarna ha anmält det. Ja, det var endast inbillning! Sibyl Vanes bror hade inte kommit tillbaka för att döda honom. Han hade seglat bort med sitt skepp för att förlisa under någon vinterstorm. För honom var han säker. Mannen visste inte vem han var. Hans ungdomliga utseende hade räddat honom.
Men ändå, om det också endast var en inbillning — så fruktansvärt att samvetet kunde framkalla dylika skräckbilder och göra dem synliga och komma dem att röra sig framför en. Hurdant skulle hans liv bli om skuggorna från hans brott dag och natt skulle stirra på honom från tysta vrår, håna honom från hemliga gömmor, viska i hans öra när han satt vid festmåltiden, och med isiga fingrar väcka honom ur sömnen? Han bleknade vid tanken därpå och tyckte att luften plötsligt hade blivit kallare. Å, i vilken stund av ursinnigt vanvett hade han inte dödat sin vän! Hur hemskt var inte blotta minnet av scenen! Han återsåg det hela. Var avskyvärd detalj återvände med stegrad fasa. Ur tidens svarta håla reste sig hans synder i scharlakansröda svepningar…
När lord Henry klockan sex kom in till honom grät Dorian som om hjärtat ville brista.
Först på tredje dagen vågade han sig ut. I den klara vintermorgonens barrdoftande luft låg något som återgav honom glädje och levnadsmod. Men det var inte bara omgivningens fysiska tillstånd som framkallade denna förändring. Hans egen natur hade gjort front mot de övermåttans kval som hade sökt splittra och försvaga hans harmoniska sinneslugn. Så är det alltid med förfinade och överkänsliga temperament. Deras starka lidelser måste böjas eller brytas. Antingen dödar de eller dör själva. Ytliga sorger och ytlig kärlek lever länge. Stor kärlek och stor smärta dukar under för sin egen fullhet. Dessutom kände sig Dorian övertygad om att han hade varit offer för sin egen uppskrämda fantasi, och han tänkte nu tillbaka på sin fruktan både med en smula medlidande och en hel del förakt.
Efter frukosten promenerade han en timme i trädgården med hertiginnan och for därpå genom parken för att sluta sig till jaktsällskapet. Rimfrosten låg som salt på gräset och himlen välvde sig som en omvänd kupa av blå metall. En tunn skorpa täckte den vassomkransade insjön.
I skogsbrynet fick Dorian syn på hertiginnans bror, sir Geoffrey Clouston, som just tog två tomma patroner ur bössan. Han hoppade ur vagnen, befallde betjänten att vända om hem med hästen och banade sig genom busksnår och de vissna ormbunkarna väg fram till sin gäst.
— Har jakten varit god, Geoffrey? frågade han.
— Inte särskilt, Dorian. Jag tror den mesta fågeln har dragit ut på fälten. Jag hoppas det blir bättre efter lunchen när vi kommer på annan mark.
Dorian följde med honom. Den skarpa, aromatiska luften, skogens bruna och röda färgskiftningar, de hesa ropen från drevkarlarna och bössornas skarpa knallar tjusade honom och fyllde honom med en känsla av härlig frihet. Lyckans sorglöshet, glädjens upphöjda sinnesro behärskade honom.
Plötsligt hoppade en hare med uppstående svartfläckiga öron och på långa, smidiga bakben upp från en grästuva. Han störtade fram mot en aldunge. Sir Geoffrey kastade bössan till kinden men i djurets graciösa rörelser låg något som på ett underligt sätt vädjade till Dorian Gray, och han ropade ögonblickligen:
— Skjut inte, Geoffrey! Låt honom leva.
— Dumheter, Dorian! skrattade hans följeslagare, och när haren hoppade in i busksnåret gav han eld. Två skri hördes, harens dödsskrik som är fruktansvärt, och en mänskas dödsrop som är ännu hemskare.
— Kors i herrans namn, jag har träffat en drevkarl! ropade sir Geoffrey. En sådan åsna till karl att ställa sig framför bössorna! Upphör med skjutningen! skrek han så högt han förmådde. En man är sårad.
Drevföraren kom springande med en käpp i handen.
— Var, sir? Var är han? skrek han. Samtidigt upphörde skjutningen längs hela linjen.
— Här, sade sir Geoffrey argt och skyndade mot busksnåret. Varför i all världen håller ni inte tillbaka era karlar? Ni har förstört hela jakten för mig i dag.
Dorian såg hur männen trängde in bland buskarna medan de böjde de smidigt vajande grenarna åt sidan. Efter ett ögonblick visade de sig igen släpande en mänskokropp med sig ut i solljuset. Dorian vände sig med fasa bort. Det tycktes honom som om olyckan följde vart han gick. Han hörde sir Geoffrey fråga om mannen verkligen var död, och han uppfattade drevförarens jakande svar. Skogen blev, tycktes det honom, plötsligt fylld med ansikten. Röster sorlade sakta, och myriader fötter trampade. En stor fasan med kopparfärgat bröst kom flygande över trädtopparna.
Efter några minuter som i hans sinnesstämning föreföll honom långa som timmar, kände han en hand på sin axel. Han for upp och såg sig om.
— Dorian, sade lord Henry. Det är kanske bäst jag ställer om att jakten slutar för i dag. Det skulle inte se bra ut om vi fortsatte
— Jag skulle önska att den slutade för alltid, Harry, svarade Dorian bittert. Det hela är grymt och avskyvärt. Är mannen…
Han kunde icke fullborda meningen.
— Tyvärr, svarade lord Henry. Han fick hela laddningen i bröstet. Han måtte ha dött ögonblickligen. Kom, låt oss gå hem.
De gick bredvid varandra ungefär femtio meter utan att säga ett ord. Därpå såg Dorian på lord Henry och sade med en tung suck:
— Det är ett dåligt tecken, Harry, ett mycket dåligt tecken.
— Vilket? frågade lord Henry. Ack, den här olyckan, menar du? Den kan inte ändras. Det var hans eget fel. Varför ställde han sig framför bössorna? Dessutom angår det inte oss. Det är naturligtvis obehagligt för Geoffrey. Det duger inte att skjuta på drevkarlarna. Då säger folk att man är en dålig skytt. Och det är inte Geoffrey. Han skjuter mycket bra. Men det tjänar ingenting till att tala om det.
Dorian skakade på huvudet.
— Det är ett dåligt omen, Harry. Jag känner det som skulle något olyckligt hända någon av oss. Kanske mig, tillade han och strök sig över pannan med en smärtsam åtbörd.
Den äldre mannen skrattade.
— Dorian, det enda olyckliga i världen är ledsamheter. Det är den synd, för vilken ingen förlåtelse ges. Men vi kommer antagligen inte att lida av den, såvida inte jaktkamraterna börjar röra i historien vid bordet. Jag skall låta dem förstå att det är ett förbjudet ämne. Och vad omen angår så finns det inga omen. Ödet sänder oss inga härolder. Därtill är det för vist eller för grymt. Och vad skulle väl kunna hända dig, Dorian? Du har allt i världen som en mänska kan önska. Det finns ingen som inte med nöje skulle vilja byta med dig.
— Det finns ingen som jag inte skulle vilja byta med, Harry. Skratta inte. Jag talar sanning. Den stackars bonden som just nu har dött, har det bättre än jag. Jag är rädd för döden. Dess närvaro förskräcker mig. Dess väldiga vingar susar omkring mig i den blytunga luften. För Guds skull, ser du inte därborta bakom träden en man som stirrar, som lurar på mig.
Lord Henry följde riktningen av den behandskade, darrande handen.
— Jo, sade han leende, jag ser trädgårdsmästaren som väntar på dig. Jag förmodar han vill fråga dig, vad slags blommor du önskar på bordet i afton. Så löjligt nervös du är, min käre vän! Du skall gå till min läkare när vi kommer tillbaka till London.
Dorian suckade av lättnad, när han såg trädgårdsmästaren närma sig. Mannen rörde vid hatten, såg ett ögonblick osäkert på lord Henry och tog därpå fram ett brev som han gav sin herre.
— Hennes nåd befallde mig vänta på svar, sade han.
Dorian stoppade brevet i fickan.
— Säg hennes nåd att jag kommer in, sade han kallt.
Mannen vände om och gick raskt tillbaka mot huset.
— Så gärna kvinnorna gör farliga saker! skrattade lord Henry. Det är en av de egenskaper, jag beundrar mest hos dem. En kvinna flirtar med vilken man som helst, så länge andra ser på.
— Så gärna du säger farliga saker, Harry! Men här tar du fel. Jag tycker mycket om hertiginnan men jag älskar henne inte.
— Och hertiginnan älskar dig mycket men tycker mindre om dig. Ni passar således utmärkt för varandra.
— Du pratar som en skandal, Harry, och skandaler har aldrig någon grund.
— Grunden för varje skandal är en omoralisk visshet, sade lord Henry och tände en cigarrett.
— Du skulle uppoffra vem som helst för ett epigram, Harry.
— Världen infinner sig självmant vid altaret.
— Jag skulle önska jag kunde älska! ropade Dorian Gray med ett gripande uttryck i rösten. Men det ser ut som hade jag förlorat lidelsen och glömt begäret. Jag är för mycket upptagen av mig själv. Min egen person har blivit en börda för mig. Jag vill fly, resa bort och glömma. Det var dumt av mig att alls komma hit. Jag tror jag telegraferar till Harvey att göra lustjakten klar. På en båt är man säker.
— Säker för vad, Dorian? Det är något som oroar dig. Varför inte säga mig vad det är? Du vet jag skulle hjälpa dig.
— Jag kan ej säga dig det, Harry, svarade Dorian sorgset. Och jag tror själv att det endast är en inbillning av mig. Denna olyckliga händelse har upprört mig. Jag har en hemsk aning att något liknande skall hända mig.
— Dumheter!
— Jag hoppas det men jag kan inte hjälpa att jag känner det så. — Ah, här har vi hertiginnan. Ni liknar Diana i skräddarsydd dräkt. Som ni ser har vi kommit tillbaka, hertiginna.
— Jag har hört allt, mr Gray, svarade hon. Den stackars Geoffrey är alldeles utom sig. Och ni som bad honom att inte skjuta haren! Så märkvärdigt!
— Ja, det var märkvärdigt. Jag vet inte själv varför jag bad om det. Det var förmodligen en nyck. Han såg så häpen ut, det lilla kräket. Men det gör mig ont att man har berättat det för er. Det är ett kusligt samtalsämne.
— Det är ett tråkigt samtalsämne, inföll lord Henry. Det har inget psykologiskt värde. Om Geoffrey hade gjort det med avsikt, skulle han ha varit intressant. Jag skulle vilja känna någon som har begått ett riktigt mord.
— Så förskräcklig du är, Harry! ropade hertiginnan. Inte sant, mr Gray? Harry, mr Gray är sjuk igen. Han är nära att svimma!
Dorian gjorde en kraftansträngning, återvann fattningen och log. Det är ingenting, hertiginna, mumlade han, mina nerver är i oordning. Det är allt. Jag är rädd att jag har gått för mycket denna morgon. Jag hörde inte vad Harry sade. Var det så illa? Berätta det för mig vid något tillfälle. Jag tror jag måste gå och lägga mig. Ni ursäktar mig ju, inte sant?
De hade nått den breda trappan som förde från växthuset upp till terrassen. När dörren slöt sig bakom Dorian, vände sig lord Henry mot hertiginnan och betraktade henne med sina drömmande ögon.
— Älskar du honom mycket? frågade han.
Hon svarade inte genast utan blickade ut över landskapet.
— Jag önskar jag visste det, sade hon slutligen.
Lord Henry skakade på huvudet.
— Visshet skulle vara ödesdiger. Det är det ovissa som tjusar en. Ett töcken kan göra tingen underbara.
— Man kan förlora vägen.
— Min kära Gladys, alla vägar för till samma punkt.
— Och den heter?
— Besvikelse.
— Det var min debut i livet, suckade hon.
— Den inbringade dig en hertigkrona.
— Jag är trött på dess smultronblad.
— De klär dig.
— Endast offentligt.
— Jag skulle sakna dem, sade lord Henry.
— Jag vill inte avstå från ett kronblad.
— Monmouth har öron.
— Ålderdomen är lomhörd.
— Har han aldrig varit svartsjuk?
— Jag önskar han hade varit det.
Han såg sig om som sökte han något.
— Vad tittar du efter? frågade hon.
— Knappen på din florett, svarade han. Du har förlorat den.
Hon skrattade.
— Jag har kvar masken.
— Den gör dina ögon vackrare.
Hon skrattade igen. Hennes tänder liknade de vita kärnorna i en röd frukt.
Uppe i sitt rum låg Dorian Gray på en soffa. Varje fiber i hans kropp skälvde av ångest. Livet hade plötsligt blivit en avskyvärd börda. Den olycklige drevkarlens hemska död där han blev skjuten i busksnåret som ett vilt djur, tycktes förebåda hans eget slut. Han hade nästan svimmat när lord Henry tillfälligtvis kom med sitt cyniska skämt.
Klockan fem ringde Dorian på betjänten och befallde honom att packa hans koffert för nattåget till London och att hålla med vagnen för dörren halv nio. På Selby Royal ville han inte stanna en natt längre. Det var skådeplatsen för hemska varsel. Där vandrade döden omkring i solskenet. Skogens gräs var fläckat av blod.
Därpå skrev han ett brev till lord Henry och berättade att han reste till staden för att rådfråga läkaren samt bad honom att under tiden underhålla hans gäster. När han stoppade brevet i kuvertet, knackade det och betjänten anmälde att drevföraren önskade tala med honom. Han rynkade pannan och bet sig i läppen.
— Låt honom komma in, sade han dröjande:
Så snart mannen hade kommit in, tog Dorian sin checkbok ur en låda och öppnade den.
— Ni kommer väl med anledning av olyckan i morse, Thornton? frågade han och tog en penna.
— Ja, sir.
— Var den stackars karlen gift? Hade han familj? frågade Dorian med uttråkad min. Om så är, skall de inte behöva lida nöd. Jag skall sända dem vad ni anser nödvändigt.
— Vi vet inte vem han är, sir. Därför tog jag mig friheten att komma hit.
— Vet ni inte vem han är? frågade Dorian likgiltigt. Vad menar ni? Var det ingen av ert folk?
— Nej, sir. Har aldrig sett honom förr. Det tycks vara en sjöman, sir.
Pennan föll ur Dorians hand, och han tyckte att hjärtat upphörde att slå.
— En sjöman? ropade han. En sjöman, säger ni?
— Ja, sir. Han ser ut som en sjöman. Tatuerad på båda armarna och sånt.
— Har man inte funnit något föremål hos honom? sade Dorian. Han lutade sig fram och stirrade på mannen med vidöppna ögon. Något som kunde visa vem han är?
— Litet pengar, sir — inte mycket, och en sexpipig revolver. Men inget namn. Han ser hygglig men fattig ut, sir. Vi tror det är en sjöman.
Dorian rusade upp. Ett vansinnigt hopp bemäktigade sig honom. Han klängde sig krampaktigt fast vid det.
— Var är liket? ropade han. Fort, jag vill se det ögonblickligen.
— I ett tomt stall på Home Farm, sir. Folk vill inte ha dylikt i husen. De säger att lik bringar olycka.
— På Home Farm! Gå genast dit och vänta på mig där. Säg en av stalldrängarna att han för fram min häst. Nej, inte det! Jag går själv ned i stallet. Det sparar tid.
Efter mindre än en kvarts timme red Dorian i sträckt galopp genom stora allén. Träden susade förbi honom som ett liktåg av gastar, och vilda, svarta skuggor kastade sig tvärs över hans väg. Ett tag skyggade hästen för en vit grindstolpe och höll på att kasta av Dorian. Han gav den ett rapp med sin ridpiska. Djuret flög fram som en pil genom den mörknande luften och slungade upp stenar bakom sig med hovarna.
Äntligen nådde Dorian Home Farm. Två män stod och visslade på gården. Han hoppade av hästen och kastade tyglarna till den ene. I det bortersta stallet lyste ljus. En aning sade honom att liket låg där. Han skyndade till dörren och lade handen på låset.
Därpå hejdade han sig ett ögonblick, ty han kände att nu gällde det hans väl eller ve. Sedan sköt han upp dörren och gick in.
På en hög säckar i bortersta hörnet låg liket av en man, klädd i en grov skjorta och blåa byxor. En fläckig näsduk var utbredd över ansiktet. Bredvid brann ett tjockt ljus i en butelj.
Dorian Gray ryste. Han kände att han inte kunde ta bort näsduken, och ropade därför in en av drängarna.
— Ta bort det där skynket från huvudet. Jag vill se ansiktet, sade han och fattade tag i dörrposten för att stödja sig.
När drängen hade gjort det, gick Dorian fram. Ett glädjerop bröt fram från hans läppar. Mannen som hade blivit skjuten i snåret, var James Vane.
Dorian stod några ögonblick och såg på liket. När han red hem stod hans ögon fulla av tårar. Han visste att han var säker.