←  Kapitel XVIII
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde
Översättare: Nils Selander

Kapitel XIX
Kapitel XX  →


[ 253 ]

XIX

— Det tjänar ingenting till att du säger mig att du önskar bli god, ropade lord Henry och doppade sina vita fingrar i en röd kopparskål, fylld med rosenvatten. Du är fullkomlig. Var snäll och förändra dig inte.

Dorian Gray skakade på huvudet.

— Nej, Harry, jag har begått för många skändligheter i mitt liv. Jag vill inte göra fler. I går började jag mina goda gärningar.

— Var var du i går?

— På landet, Harry. Jag var alldeles ensam på ett litet värdshus.

— Käre Dorian, sade lord Henry leende, på landet kan alla mänskor vara goda. Där finns inga frestelser. Därför är personer som inte bor i städer, så ociviliserade. Civilisationen kommer man inte så lätt åt. Till den leder endast två vägar: kultur och korruption. Lantbor har inte tillträde till vare sig det ena eller det andra, och därför försumpas de.

— Kultur och korruption! ropade Dorian. Jag har [ 254 ]en smula erfarenhet av båda. Jag tycker det är fruktansvärt att man alltid träffar på dem tillsammans. Ty jag har fått ett nytt ideal, Harry. Jag skall förändra mig. Jag tror att jag redan är förändrad.

— Du har ännu inte sagt mig vari din goda gärning består. Eller har du redan begått flera? frågade lord Henry. Han tornade upp en liten karmosinröd pyramid av smultron på sin tallrik och lät vitt socker snöa ned över dem genom en musselformad strösked.

— Jag skall berätta det för dig, Harry. Det är för övrigt en historia som jag inte kunde tala om för någon annan. Jag har skonat någon. Det låter inbilskt, men du vet vad jag menar. Hon var underbart vacker och märkvärdigt lik Sibyl Vane. Jag tror det var detta som först drog mig till henne. Du kommer väl ihåg Sibyl Vane? Vad det är länge sedan! Gott, Hetty tillhörde naturligtvis inte vår klass. Hon var en enkel lantflicka. Men jag älskade henne verkligen. Jag är säker på att jag älskade henne. Under hela den härliga maj som vi har haft, for jag två, tre gånger i veckan dit för att träffa henne. I går mötte hon mig i en liten fruktträdgård. Äppleblommorna snöade ned på hennes hår, och hon log. Vi skulle ha rest bort tillsammans tidigt i morse. Men plötsligt beslöt jag att lämna henne lika blomlikt ren som jag hade funnit henne.

— Jag kan tänka mig att det nya i denna känsla måtte ha berett dig en verklig njutning, Dorian, avbröt lord Henry. Men jag skall tala om slutet på din idyll. Du har gett flickan ett gott råd och krossat hennes hjärta. Det var början till din förbättring.

— Du är fruktansvärd, Harry. Du får inte säga sådana rysliga saker. Hettys hjärta är inte krossat. Naturligtvis grät hon och så vidare. Men hon är inte van[ 255 ]ärad. Hon kan leva som Perdita i sin trädgård bland ringblommor och mynta.

— Och begråta en otrogen Florizel, sade lord Henry skrattande och lutade sig tillbaka i stolen. Min käre Dorian, du har de barnsligaste infall. Tror du verkligen att denna flicka någonsin kommer att bli tillfreds med en man ur sin egen klass? Antagligen gifter hon sig med en rå kusk eller en surmulen bonde. Men det faktum att hon har träffat dig och älskat dig, skall lära henne att förakta sin man, och så blir hon fördärvad. Från moralisk synpunkt kan jag inte uppskatta din försakelse. Även som början betraktad är den tämligen skral. Dessutom — hur kan du veta att inte Hetty redan nu flyter omkring i någon stjärnbelyst kvarndamm, med vackra vattenliljor omkring sig likt Ofelia?

— Harry, jag kan inte stå ut med det! Du gycklar med allt, och sedan gör du upp de hemskaste tragedier. Jag är ledsen att jag berättade det för dig. Det är mig för resten likgiltigt vad du säger. Jag vet att jag har handlat rätt. Stackars Hetty! När jag i morse red förbi gården, såg jag hennes vita ansikte som en jasminbukett i fönstret. Men låt oss inte tala mer om det och försök inte övertyga mig att min första lilla självuppoffring i själva verket är ett slags synd. Jag vill bli bättre. Jag skall bli bättre. Tala om dig själv. Vad nytt i staden? Jag har inte på länge varit på klubben.

— Folk talar fortfarande om Basils försvinnande.

— Jag trodde man hade tröttnat på det, sade Dorian. Han fyllde sitt glas med lätt rynkad panna.

— Käre Dorian, de har ju endast talat om det i sex veckor, och den engelska allmänheten står inte ut med mer än ett samtalsämne för var tredje månad. De har för resten haft tur på sista tiden. De har haft min skilsmässa och Alan Campbells självmord. Nu har de en [ 256 ]konstnärs mystiska försvinnande. Detektiva polisen påstår fortfarande att den man i grå ulster som den nionde november for med nattåget till Paris var den stackars Basil, och den franska polisen förklarar att Basil aldrig har kommit till Paris. Förmodligen får vi om fjorton dagar höra att han har blivit sedd i San Francisco. Det är märkvärdigt, men den som försvinner har alltid varit sedd i San Francisco. Det måste vara en underbar stad. Den måtte äga alla den tillkommande världens attraktioner.

— Vad tror du kan ha hänt Basil? frågade Dorian. Han höll sin burgunder mot ljuset och förvånade sig över att han kunde tala så lugnt om det ämnet.

— Jag har inte den ringaste aning om det. Om Basil vill gömma sig, vad angår det mig? Om han är död, bryr jag mig inte om att tänka på honom. Döden är det enda som skrämmer mig. Jag hatar den.

— Varför? frågade Dorian plågat.

— Emedan, sade lord Henry och förde en guldluktdosa till näsan, man numera kan överleva allt utom den. Döden och det vulgära är de enda fakta i det nittonde århundradet som inte kan resoneras bort. Låt oss dricka kaffe i musikrummet. Du skall spela Chopin för mig. Han, som min hustru rymde med, spelade Chopin storartat. Stackars Victoria! Jag tyckte mycket om henne. Huset är bra tomt utan henne. Naturligtvis är äktenskapet en vana — en dålig vana. Men man beklagar att man har mistat också sina sämsta vanor. Just dem saknar man kanske mest. De utgör en så väsentlig del av ens personlighet.

Dorian sade ingenting utan reste sig från bordet, gick in i det angränsande rummet, satte sig vid pianot och lät fingrarna glida över det vita och svarta elfenbenet. [ 257 ]När kaffet var inburet, höll han upp, såg bort på lord Henry och sade:

— Harry, har det aldrig fallit dig in att Basil kan ha blivit mördad?

Lord Henry gäspade.

— Basil var mycket omtyckt och bar alltid en billig klocka. Varför skulle han ha mördats? Till att ha fiender var han inte intelligent nog. Naturligtvis hade han en utomordentlig talang för att måla. Men man kan måla som Velasquez och ändå vara så inskränkt som möjligt. Basil var verkligen litet inskränkt. Mig intresserade han endast en gång, och det var när han för många år sedan berättade för mig, att han tillbad dig vansinnigt och att du var huvudmotivet i hans konst.

— Jag tyckte mycket om Basil, sade Dorian sorgset. Men säger man inte att han har blivit mördad?

— Jo, men bara några tidningar. På mig verkar det alldeles otroligt. Jag vet att det finns ohyggliga hålor i Paris, men Basil var inte den som sökte upp dem. Han var inte nyfiken. Det var hans största fel.

— Vad skulle du säga, Harry, om jag berättade för dig att jag hade mördat Basil? sade Dorian och fixerade lord Herry skarpt.

— Käre Dorian, jag skulle säga att du försökte göra dig intressant på ett sätt som inte passade dig. Varje brott är vulgärt liksom all vulgaritet är ett brott. Du är inte en person som begår ett mord, Dorian. Det gör mig ont om jag har sårat din fåfänga. Men det är sant. Brottet tillhör uteslutande de lägre klasserna. Jag tadlar dem på inget vis därför. Jag skulle kunna tänka mig att förbrytelser är för dem, vad konst är för oss, nämligen ett medel att skaffa sig ovanliga sensationer.

— Ett medel att skaffa sig sensationer? Tror du verkligen att en mänska som en gång har begått ett [ 258 ]mord, skulle kunna göra om samma sak? Det kan du inte inbilla mig.

— Å, allt kan bli en njutning om man gör det ofta nog, ropade lord Henry skrattande. Det är en av livets viktigaste hemligheter. Men jag tror att mord alltid är ett missgrepp. Man borde aldrig göra något som man inte kan prata om vid kaffet. Men låt oss tala om något annat än stackars Basil. Jag önskar jag kunde tro att han fick ett så romantiskt slut som du antyder. Men jag kan det inte. Jag antar att han föll av omnibussen i Seinen och att konduktören teg med skandalen. Ja, så tänker jag mig hans slut. Jag tycker mig se honom ligga på rygg i det smutsgröna vattnet under det att tunga pråmar glider över honom och långt sjögräs snärjer in sig i hans hår. Vet du, jag tror inte han skulle ha kunnat åstadkomma något mer av betydelse. På de sista tio åren gick det raskt tillbaka med hans konst.

Dorian suckade. Lord Henry gick tvärs över golvet och smekte huvudet på en sällsynt javapapegoja, en stor gråfjädrad fågel med rosenrött bröst och stjärt i samma färg. Den satt och gungade på en bambupinne. När hans smala fingrar berörde fågeln, slöt den sina svarta, glasklara ögon och började vagga fram och tillbaka.

— Ja, fortsatte han och tog sin näsduk ur fickan, hans konst gick alldeles under. Det var, tyckte jag, som om den hade förlorat något. Den hade förlorat ett ideal. När han och du slutade att vara goda vänner, slutade han att vara en stor konstnär. Vad skilde er åt? Antagligen tråkade han ut dig. Om så är, har han aldrig förlåtit dig det. Det är alltid så med tråkiga mänskor. Apropå, vad blev det av det underbara porträttet han målade av dig? Jag tror aldrig jag fick se det igen [ 259 ]sedan det blev färdigt. Å, nu kommer jag ihåg. För många år sedan berättade du, att du hade skickat det till Selby och att det hade gått förlorat eller blivit stulet på vägen. Det var synd! Det var ett mästerverk. Jag minns att jag ville köpa det. Jag önskar jag hade gjort det. Det var från Basils bästa period. Senare visade hans arbeten denna besynnerliga blandning av dålig teknik och goda intentioner som alltid berättigar en man att kalla sig representant för engelsk konst. Annonserade du aldrig efter det? Det skulle du ha gjort.

— Jag vet inte, sade Dorian. Antagligen gjorde jag det. Men jag tyckte aldrig om porträttet. Jag är ledsen att jag satt för det. Jag avskyr minnet av det. Varför talar du om det? Det påminner mig alltid om den där svårbegripliga versen — jag tror ur Hamlet — hur är den nu igen?

»Lik bilden av en sorg,
ett ansikte utan hjärta.»

Ja, just sådant var porträttet.

Lord Henry skrattade.

— Om man lever livet konstnärligt så är huvudet ens hjärta, svarade han och sjönk ned i en länstol.

Dorian Gray skakade på huvudet och slog an några mjuka ackord på pianot.

Lik bilden av en sorg, ett ansikte utan hjärta, upprepade han.

Den äldre mannen lutade sig tillbaka och betraktade honom med halvslutna ögon.

— Apropå, Dorian, sade han efter en stund, vad gagnar det mänskan om hon vinner hela världen och — hur var det nu igen — tar skada till sin själ?

[ 260 ]Dorian slog an ett falskt ackord, for upp och stirrade på sin vän.

— Varför frågar du det, Harry?

— Snälla du, sade lord Henry och höjde förvånat ögonbrynen, jag frågade därför att jag trodde att du kunde ge mig ett svar. Det var allt. Förra söndagen gick jag genom Parken, och tätt vid Marble Arch stod en liten grupp enkelt klädda mänskor, som lyssnade till en gatupredikant. När jag gick förbi hörde jag mannen skrika den frågan till sina åhörare. Den föreföll mig så dramatisk. I London förekommer många dylika scener. En slaskig söndag, en ohyfsad Kristus i regnkappa, en krets av sjukliga, bleka ansikten under drypande paraplyer och en underbar fras, utslungad i luften av en gäll, hysterisk röst — det hela var i sin genre mycket lyckat. Det verkade nästan som en suggestion. Jag tänkte säga profeten att konsten men inte mänskan hade en själ. Men jag tror tyvärr att han inte skulle ha förstått mig.

— Tyst, Harry. Själen är en fruktansvärd verklighet. Man kan köpa, sälja och byta bort den. Den kan förgiftas eller fullkomnas. Det finns en själ hos oss alla. Jag vet det.

— Är du verkligen säker på det, Dorian?

— Alldeles säker,

— Å, då är det en illusion. Det man är alldeles säker på, är aldrig sant. Det är det fatala med den religiösa tron och med romantikens lärdomar. Vad du är allvarlig! Var inte så högtidlig. Vad angår vår tids vidskepelse dig eller mig? Nej, vi har uppgivit tron på själen. Spela något för mig. Spela en nocturne, Dorian, och berätta sakta för mig under tiden hur du har kunnat bevara din ungdom. Du måste ha en hemlighet. Jag är endast tio år äldre än du men rynkig och härjad och [ 261 ]gul. Du är verkligen underbar, Dorian. Du har aldrig sett så bra ut som i afton. Du påminner mig om den dagen vi första gången träffades. Du var något rundkindad och mycket blyg då men alldeles ensam i ditt slag. Du har naturligtvis förändrat dig men inte till utseendet. Jag skulle önska att du berättade för mig din hemlighet. För att återfå min ungdom skulle jag vilja göra allt, utom att gymnastisera, stiga tidigt upp eller bli respektabel. Ungdom! Det finns ingenting som kan jämföras med den. Det är absurt att tala om ungdomens okunnighet. Jag sätter värde bara på sådana omdömen som kommer från mänskor som är mycket yngre än jag själv. De står över mig, tycker jag. Livet har uppenbarat för dem sina sista hemligheter. Och de gamla! Dem säger jag alltid emot. Det är min princip. Frågar du dem om deras tanke rörande något som har hänt i går, så kommer de högtidligen dragande med åsikter som var i svang 1820, när mänskorna bar höga, styva halsdukar, trodde på allt och visste absolut ingenting. Vad det är härligt det du spelar! Jag undrar om Chopin skrev det på Mallorca, när vågorna snyftade och stönade kring hans villa och saltskummet piskade rutorna? Det är underbart romantiskt. Så välsignat, att det ännu finns en konst som inte kan efterapas! Sluta inte. Jag behöver musik i afton. Du är för mig den evigt unge Apollo, och jag är Marsyas som lyssnar till dig. Jag har sorger, Dorian, som inte ens du känner till. Ålderdomens tragedi är inte att man är gammal utan att man är ung. Å, Dorian, vad du är lycklig! Vilket härligt liv du har haft! Du har druckit djupt av allting. Du har krossat druvorna mot gommen. Ingenting blev fördolt för dig. Och allt har för dig inte varit mer än musik. Det har inte fördärvat dig. Du är alltjämt densamme.

[ 262 ]— Jag är inte densamme, Harry.

— Jo, du är densamme. Vad jag önskar jag visste hur resten av ditt liv kommer att bli. Förstör det inte genom försakelser. Nu är du en fullkomlig typ. Gör dig inte ofullkomlig. Nu är du utan vank och lyte. Du skall inte skaka på huvudet. Du vet det själv. Och du bör inte föra dig själv bakom ljuset. Livet regeras inte av vår vilja eller våra föresatser. Livet är en fråga om nerver, fibrer och långsamt uppbyggda celler, där tanken döljer sig och lidelserna drömmer. Man kan känna sig säker och tro sig motståndskraftig. Men en tillfällig färgton i ett rum eller på en morgonsky, en viss parfym som man en gång har älskat och som väcker livliga minnen, en rad ur en bortglömd dikt, ett par takter av en melodi som man inte längre spelar — tro mig, Dorian, det är av sådana ting som livet beror. Browning har skrivit om det någonstans. Men våra egna sinnen skapar dem för oss. Det finns ögonblick då jag plötsligt känner doften av vita syrener, och då genomlever jag på nytt den sällsammaste månaden i mitt liv. Jag önskar jag kunde byta med dig, Dorian. Världen har varit god mot oss båda, men dig har den alltid dyrkat. Den kommer alltid att dyrka dig. Du är den typ som tiden söker och som den är rädd att ha funnit. Vad jag är glad att du aldrig har uträttat något, aldrig format en staty, aldrig målat en tavla, aldrig skapat något utom dig själv. Livet har varit din konst. Dina dagar har varit dina dikter.

Dorian reste sig från pianot och for med handen genom håret.

— Ja, livet har varit utsökt, Harry, mumlade han, men jag vill inte leva om det på nytt. Och du skall inte säga sådana överspända saker till mig. Du vet inte [ 263 ]allt om mig. Jag tror att om du visste det, skulle du också överge mig. Du skrattar! Skratta inte.

— Varför slutar du spela, Dorian? Gå och spela nocturnen en gång till. Se på den stora, honungsfärgade månen som hänger i den mörknande skyn. Den väntar på dig, på att du skall förhäxa den, och om du spelar kommer den närmare jorden. Du vill inte? Låt oss då gå på klubben. Det har varit en förtjusande afton, och vi måste avsluta den på ett förtjusande sätt. På Whites är det någon som längtar efter aff lära känna dig — den unge lord Poole, Bournemouths äldste son. Han efterapar redan dina halsdukar och har bett att jag skall presentera honom för dig. Han är mycket charmfull. Han påminner något om dig.

— Det vill jag hoppas att han inte gör, sade Dorian med sorgsen blick. Men jag är trött i afton, Harry. Jag går inte på klubben. Klockan är nästan elva och jag vill lägga mig tidigt.

— Å nej, stanna. Du har aldrig spelat så vackert som i afton. Det är något alldeles vidunderligt i ditt anslag. Det har mera uttryck än jag någonsin förr har hört.

— Det är därför att jag nu vill bli god, svarade Dorian leende. Jag är redan en smula förändrad.

— För mig kan du inte förändra dig, Dorian, sade lord Henry. Och du och jag skall alltid förbli vänner.

— Och dock har du en gång förgiftat mig med en bok. Det borde jag inte förlåta. Harry, lova mig att du aldrig lånar ut den boken mer. Den åstadkommer olycka.

— Käre Dorian, du börjar verkligen predika moral. Du kommer snart att som de omvända och väckta gå omkring och varna folket för de synder som du själv har tröttnat på. Du är mycket för trevlig till det. Dessutom hjälper det inte. Du och jag är vad vi är och kom[ 264 ]mer att förbli det i alla tider. Vad det beträffar att bli förgiftad av en bok, så är det helt enkelt omöjligt. Konsten har inget inflytande på våra handlingar. Den tillintetgör just önskan att handla. Den är sublimt ofruktbar. De böcker som världen kallar osedliga, är böcker som visar världen dess egen skam. Ingenting annat. Men vi skall inte tala om litteratur. Kom till mig i morgon. Jag rider ut klockan elva. Vi kan rida tillsammans, och sedan tar jag dig med till lunch hos lady Branksome. Hon är en förtjusande kvinna, och hon önskar rådfråga dig angående några gobelänger som hon tänker köpa. Glöm inte att komma. Eller skall vi äta hos vår lilla hertiginna? Hon säger att hon aldrig mera träffar dig. Du är kanske trött på Gladys? Jag skulle kunna tänka mig det. Hennes rörliga tunga angriper nerverna. Nå, var i alla fall här klockan elva.

— Måste jag verkligen komma, Harry?

— Javisst. Parken är så förtjusande nu. Jag tror inte det har funnits sådana syrener sedan det året vi lärde känna varandra.

— Då skall jag vara här klockan elva, sade Dorian. God natt, Harry.

När han hade kommit till dörren, stannade han ett ögonblick som hade han ännu något att säga. Därpå suckade han och gick.