Drömmens uppfyllelse/Kapitel 03
| ← Höstens blomster |
|
Nya intryck → |
III.
Avsked från hemmet.
Den följande måndagens morgon lämnade Charlie Sloane, Gilbert Blythe och Anne Shirley Avonlea. Anne hade längtansfullt hoppats på vackert väder. Diana skulle skjutsa henne till stationen, och denna deras sista åktur på mycket länge ville de skulle vara riktigt trevlig. Men när Anne kröp till kojs på söndagskvällen, tjöt den ostliga vinden kring Grönkullas knutar och spädde ett omslag i vädret, som också mycket riktigt infann sig.
När Anne vaknade, smattrade regndropparna mot hennes fönsterruta och skuggade den lilla sjöns gråa yta med otaliga ringar, som vidgades och ständigt förnyades; åsarna lågo höljda i dimma, och hela världen föreföll färglös och trist. Anne klädde sig i den kusliga grå dagningen, ty de måste ge sig i väg tidigt för att hinna med tåg och ångbåt; hon stred mot tårarna, som mot hennes vilja envisades att tränga sig fram. Hon lämnade det hem, som var henne så kärt, och någonting inom henne sade henne, att hon skulle lämna det för alltid, om man undantar besöken under ferierna. Aldrig skulle det bli riktigt som förr i världen; att komma hem helt tillfälligt under hälgerna och sommarlovet skulle inte vara detsamma som att bo där. Och ack — hur kärt hon höll allting, den lilla vitrappade vindskammaren, hälgad åt hennes flickdrömmar, den gamla Snödrottningen, som sakta knackade med sina grenar mot fönstret, bäcken nere i dalsänkan, Skogsnymfens källa, Spökskogen och De älskandes stråt, alla de tusen och ett kära ställen, där minnen från gamla tider lågo fördolda. Kunde hon verkligen bli riktigt lycklig någon annan stans?
Frukosten på Grönkulla intogs i dag under en högst bedrövlig stämning. Davy var — antagligen för första gången i sitt liv — totalt oförmögen att äta och fällde strida tårar ned på sin gröt. Ingen annan tycktes ha någon vidare matlust utom Dora, som stoppade i sig sina portioner med god smak. Dora var en av dessa lyckliga varelser, som sällan låta någonting gå sig till hjärtat. Även sedan hon fyllt åtta år och förståndet börjat komma, behövdes det mycket för att rubba hennes själs jämnvikt. Hon var naturligtvis ledsen för att Anne skulle resa bort, men det var väl inget skäl varför hon inte med största välbehag skulle mumsa i sig sitt förlorade ägg på en skiva rostat bröd?… Och när hon såg, att Davy omöjligen förmådde få ned sitt, åt hon upp också hans av ren godhet.
På utsatt klockslag uppenbarade sig Diana med häst och trilla, och hennes ansikte tittade friskt och rosigt fram under regnkappans kapuschong. Och så var stunden inne att säga farväl. Fru Lynde kom ut från sitt håll för att ge Anne en hjärtlig omfamning och uppmana henne att för allt i världen vara rädd om sin hälsa. Marilla stökade med nedböjt ansikte bland resgodset, fällde inte en tår, snuddade med läpparna hastigt mot Annes kind och muttrade något om, att de finge väl höra från henne, när hon kommit sig något så när i ordning. En flyktig iakttagare skulle ha kommit till den uppfattningen, att Annes avresa föga betydde för henne — såvida ej denna iakttagare blickat något djupare in i hennes ögon. Dora pussade Anne med fullt bibehållen värdighet och klämde fram utan alla gråtgrimaser två små tårar, men Davy, som suttit och stortjutit på kökstrappan alltsedan han steg upp från frukostbordet, vägrade att taga något slags avsked. När han såg Anne komma emot sig, störtade han upp, rusade uppför trappan och gömde sig i ett klädskåp, varur man varken med lock eller pock kunde få fram honom. Hans kvävda vrålanden voro de sista ljud, som nådde Anne från Grönkulla.
Det störtregnade hela vägen till stationen. Charlie och Gilbert stodo på perrongen, när de körde fram, och tåget gav ankomstsignal. Anne hann nätt och jämnt köpa sin biljett och polettera kofferten, säga ett brådskande farväl till Diana och klättra upp på den bakre plattformen till en av vagnarna. Hon önskade hon finge fara tillbaka till Avonlea med Diana — hon visste, att hemlängtan skulle ta livet av henne… Och om ändå åtminstone detta hemska regn ville höra upp att ösa ned, som om all världen gräte över, att sommaren var förbi och all glädje tagit slut. Ej ens Gilberts närhet bragte henne någon tröst, ty Charlie Sloane var också med, och slånbäret kunde bara fördragas i vackert väder. I regn var det absolut odrägligt.
Men när ångbåten stävade ut ur Charlottetowns hamn, blev det liksom en ljusning, inte bara på himlen. Regnet upphörde, det blev stora rämnor i molnen, och ur dem tittade solen fram helt trind och blank, gjutande en kopparröd strålglans över de grå vågorna och skingrande de töckenslöjor, som hittills höljt öns rödskimrande kuster. Det artade sig sålunda ändå till att bli en vacker dag. För övrigt blev Charlie Sloane genast så sjösjuk, att han måste gå ned, och Anne och Gilbert blevo ensamma kvar uppe på däck.
— Bra skönt, att alla som heta Sloane, bli sjösjuka. så fort de komma i en båt, tänkte den hjärtlösa Anne. — Jag skulle inte ha kunnat ta ett riktigt farväl av mina kära trakter med Charlie stående bredvid mig och försökande se sentimental ut.
— Jaha, nu äro vi i väg, sade Gilbert helt muntert.
— Ja, jag känner mig precis som Childe Harold — skillnaden är bara den, att detta i alla fall inte är min rätta »fädernekust», sade Anne och klippte häftigt med ögonlocken. — Det är nog Nova Scotia. Men det land man mest håller av blir ens fädernekust, och därför blir den gamla rara Prins Edwards ö det i alla fall för mig. Jag har så svårt att tänka mig, att jag inte alltid bott där. De elva åren innan jag kom dit tyckas mig som en plågsam dröm. Det är sju år sedan jag kom över med just den här båten — den kvällen fru Spencer hade hämtat mig i Hopetown. Jag ser mig själv, iklädd den gamla rysliga hemvävda klänningen och urblekta sjömanshatten, springande kring och förtjust snokande överallt på däck och i hytter. Det var en vacker kväll, och tänk så de röda strandklipporna glödde i solskenet! Nu far jag samma väg igen, fast i motsatt riktning. O, Gilbert, jag skulle så gränslöst gärna vilja, att jag komme att trivas i Kingsport och vid högskolan, men jag är säker på, att jag inte blir i stånd att göra det.
— Men Anne, vart har din filosofi tagit vägen?
— Den har dränkts under en förfärlig, allting begravande störtvåg av ensamhet och hemlängtan. I tre års tid har jag längtat efter att få komma till högskolan — nu är jag på vägen dit, och jag önskar så, att jag sutte hemma på min lilla kammare. Men det gör detsamma! Jag skall nog få min munterhet och min filosofi tillbaka, bara jag fått gråta ut en enda gång ordentligt… Det är jag tvungen att göra, men jag får vänta med det, tills jag kommer i min inackorderingssäng i kväll, var den nu kan stå. Se’n ska Anne bli lik sig igen. Jag undrar, om Davy har krupit fram ur klädskåpet ännu.
Klockan hade blivit nio på kvällen, när tåget ångade in på Kingsports station. De stodo snart under de elektriska globernas blåvita sken inne på den folkfyllda perrongen. Anne kände sig helt förvirrad och bortkommen, men plötsligt blev hon hjärtligt omfamnad av Priscilla Grant, som kommit till Kingsport redan på lördagen.
— Välkommen, sötaste du! Du är väl lika trött, kan jag tro, som jag själv, när jag kom hit i lördags kväll.
— Om jag är trött! Tala inte om’et, Priscilla! Jag är dödstrött och en lolla från landet och bara tio år gammal. För din stackars utmattade och sönderbråkade väninna till något ställe, där hon kan hitta rätt på sig själv igen.
— Jag skall föra dig raka vägen till vårt inackorderingsställe. Jag har en droska, som står och väntar här utanför.
— Det var då en ren välgärning, att du är här, Prissy. Om inte du funnits, tror jag, att jag nu på fläcken skulle sätta mig ned på min bruna kappsäck och börja tjuta. Vilken lisa att se ett enda välbekant ansikte i hela denna sorlande massa av vilt främmande människor!
— Är det Gilbert Blythe, som står därborta, Anne? Så han har vuxit på de sista åren! Han var bara en skolpojke, när jag undervisade i Carmody. Och det där är förstås Charlie Sloane. Han har då inte förändrat sig. Så såg han ut, när han låg i vaggan, och så kommer han att se ut, när han blivit åttio år. Den här vägen, är du snäll. Vi äro hemma på tjugo minuter.
— Hemma! stönade Anne. — Du menar, att vi sitter på ett ohyggligt inackorderingsställe, inne på ett otrevligt litet rum, som vetter åt en skräpig bakgård.
— Kära du, det är visst inte något fasligt inackorderingsställe. Här står vår droska. Hoppa upp — kusken drar försorg om din koffert. Jo, du ska få se, att vi komma att bo riktigt trevligt, det ska du själv medge i morgon, då en härlig natts sömn förmår dig att anlägga en ljusare syn på tingen. Det är ett stort grått och gammalmodigt stenhus vid S:t Johannes-gatan, som ligger just en lagom promenad från högskolan. Här bodde förr i världen idel fint och förnämt folk, men numera är S:t Johannes inte modernt längre, och dess hus få nöja sig med att drömma om flydda glansdagar. De äro så stora, att de, som bo i dem, få ta inackorderingar för att få rummen något så när besatta. Åtminstone våra värdinnor äro mycket angelägna att inplanta hos oss, att det ofantliga utrymmet är uteslutande skälet, varför de tagit oss. De äro verkligen härliga — våra värdinnor, menar jag, Anne.
— Hur många äro de?
— Två stycken. Fröken Hannah Harvey och fröken Ada Harvey. De föddes som tvillingar för omkring femtio år sedan.
— Tvillingar förfölja mig, tycks det, sade Anne. — Varhelst jag drar fram uppenbara de sig.
— Kära du, de äro inte tvillingar numera. Det upphörde de med så där i trettioårsåldern. Fröken Hannah har åldrats, inte med så värst stort behag, och fröken Ada har förblivit trettio — med föga större behag. Jag vet inte, om fröken Hannah kan småle eller ej, jag har aldrig kommit på henne därmed, men fröken Ada småler jämt och samt, och det är bra mycket värre. Men de äro mycket snälla och hyggliga, och för vart år ta de två inackorderingar, därför att fröken Hannahs ekonomiska sinnelag inte kan fördraga tanken på, att så mycket utrymme »ska stå till ingen nytta»… För inte behövde de hyra ut åt främmande människor — det har som sagt fröken Ada talat om för mig sju gånger se’n i lördags. Vad våra rum beträffar, så äro de små kammare avsedda att sova uti, men knappt något mera, och min vetter inåt gården. Ditt rum ligger i främre delen av huset och vetter mot den gamla kyrkogården, som ligger omedelbart på andra sidan gatan.
— Det var kusligt, tycker jag, sade Anne med en rysning. — Då tror jag hellre jag sitter och tittar ut på gården.
— Säg inte det, du. Vänta, får du väl se. Den gamla kyrkogården är ett förtjusande ställe. Den har varit kyrkogård så länge, att den nu inte längre är det, utan bara är en av samhällets sevärdheter. Jag strövade länge omkring där i går för mitt nöjes skull. Runt omkring den löper en stenmur och en rad uråldriga jätteträd, och alléer gå härs och tvärs över den, och där finns de lustigaste gamla gravvårdar med de underligaste inskrifter. Du kommer att gå dit ofta för att studera dem, Anne, sanna mina ord! Nu tas förstås aldrig några gravar upp där. Men för några år sedan restes ett vackert minnesmärke över de soldater från Nova Scotia, som föllo i Krimkriget. Det står mitt framför de stora gallergrindarna, och i samband med det kan du lämna din fantasi »fritt spelrum», som du brukade säga. Här ha vi äntligen din koffert — och gossarna komma för att ta avsked. Behöver jag verkligen ta Charlie Sloane i hand, Anne? Hans händer ha alltid någonting så kallt och fiskaktigt med sig. Vi måste be dem komma och hälsa på ibland. Fröken Hannah sade helt allvarligt till mig härom dagen, att vi fingo be våra unga herrbekanta »titta in» två kvällar i veckan, bara de ha det vettet att gå i rimlig tid. Och fröken Ada bad mig med ett leende på läpparna äntligen se efter, att de inte sätta sig på hennes fina broderade kuddar. Det lovade jag, men himlen vete var de i så fall egentligen få sätta sig, såvida de inte sitta på golvet, för kuddar ligger det överallt. Fröken Ada har till och med lagt upp en lurvig flossakudde på pianot.
Anne kunde ej annat än skratta. Priscillas muntra prat medförde sin avsedda verkan att krya upp henne; hemlängtan försvann för tillfället och kom inte heller tillbaka med ökad styrka, när hon slutligen fann sig ensam i sitt lilla rum. Hon gick till fönstret och tittade ut. Gatan nedanför låg skum och tyst. På andra sidan den sken månen fram genom brustna skyar över den gamla kyrkogårdens träd, just bakom minnesvårdens stora lejonhuvud. Anne undrade, om det verkligen var denna dags morgon, som hon farit från Grönkulla. Hon hade en känsla av, att en oändlig tidrymd förflutit — sådant blir ju ofta en följd av resa och förändring.
— Just den där samma månen tittar nog ned på Grönkulla just nu, sade hon halvhögt till sig själv. — Men jag vill inte tänka på det — det vore just att riktigt pyssla om sin hemlängtan. Jag ämnar inte ens ha min sköna gråtstund. Jag skjuter upp den till ett mera passande tillfälle, och nu går jag som en snäll och förståndig flicka och lägger mig.