Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 04
| ← D:r Jekyll var fullkomligt obekymrad |
|
Omständigheten med brevet → |
Mordet på sir Danvers Carew.
Nästan ett år därefter i oktober 18— skakades London av ett ovanligt grymt blodsdåd, och brottet väckte så mycket större uppseende som offret var socialt högtstående. Detaljerna voro få och häpnadsväckande. En tjänstflicka, som bodde ensam i ett hus ej långt från floden, hade vid elvatiden gått upp på sitt rum för att lägga sig. Ehuru en tät dimma rullade över staden fram emot småtimmarna, var nattens tidigare del molnfri, och gränden, som kunde ses från flickans fönster, var briljant upplyst av fullmånen. Hon måtte ha varit romantiskt anlagd, ty hon satte sig på sin kista, som stod strax nedanför fönstret, och föll i drömmerier. Aldrig — så sade hon med strömmande tårar när hon sedan berättade vad hon upplevat — aldrig hade hon känt sig mera i frid med alla människor, aldrig hade hon hyst vänligare tankar om världen. Och bäst hon satt där, fick hon se en gammal vacker herre med grått hår, som kom gående i gränden. Honom till mötes gick en annan, mycket liten herre, som hon i början ej gav så mycket akt på. Då de kommit inom hörhåll för varandra, strax nedanför flickans fönster, tog den gamle herrn artigt av sig hatten och sade några ord till den andre. Det tycktes ej ha varit någonting av vikt. Att döma av den gamles rörelse med fingret såg det ut som om han frågat om vägen, men månen belyste hans ansikte då han talade, och det roade flickan att betrakta det; det tycktes andas en så oskyldig och gammaldags välvilja, men hade tillika över sig en viss höghet, som tydde på berättigad självaktning. Bäst det var gick hennes blick över till den andre och det förvånade henne att i honom känna igen en viss mr Hyde, som en gång besökt hennes husbonde och som hon fattat ovilja emot. I handen höll han en grov käpp eller påk, som han lekte med, men han svarade ej ett ord på den gamles fråga, till vilken han lyssnade med illa dold otålighet. Och så bröt han helt plötsligt ut i den häftigaste vrede, stampade med foten, svängde käppen och betedde sig, enligt flickans utsago, som en galning. Den gamle herrn tog ett steg baklänges och tycktes bli mycket överraskad samt litet stött. Då mr Hyde märkte det, förlorade han all behärskning och slungade honom till marken. I nästa ögonblick trampade han med aplikt raseri på sitt offer och lät en skur av käppslag falla över det, varvid benen hörbart knäcktes och kroppen kastades ut på körbanan. Då flickan såg och hörde allt detta fasaväckande svimmade hon.
Klockan var två då hon åter kom till sans och tillkallade polis. Mördaren hade längesedan försvunnit, men hans offer låg mitt i gränden, otroligt massakrerat. Käppen, med vilken ogärningen begåtts, var visserligen av något sällsynt, mycket segt och hårt träslag, men hade på grund av de med omänsklig grymhet utdelade slagen blivit avbruten på mitten. Dess ena knäckta hälft hade rullat ner i rännstenen, den andra hade troligen mördaren tagit med sig. En börs och ett guldur fann man på offret, men inga kort eller papper, utom ett förseglat och frankerat brev, som han troligen ämnat gå på posten med och som var adresserat till mr Utterson.
Detta lämnades till juristen följande morgon, innan han stigit upp, och ej förr hade han sett det och fått höra omständigheterna, än han sköt fram underläppen och helt betänksamt sade: »Jag säger ingenting förrän jag sett liket. Detta torde vara mycket allvarsamt. Var god och vänta medan jag kläder mig.» Och med oförändrat allvar förtärde han helt hastigt sin frukost och åkte till poliskontoret, dit den döde blivit förd. Det första han kom in i cellen nickade han.
»Ja, jag känner igen honom», sade han. »Med ledsnad ser jag, att detta är sir Danvers Carew.»
»Store Gud, är det möjligt?» utbrast polistjänstemannen. Och i nästa ögonblick lyste han upp av yrkesmässig ärelystnad. »Det här kommer att väcka mycket uppseende, och ni kan möjligen hjälpa oss att finna mördaren.» I korthet redogjorde han för vad flickan sett och visade den avbrutna käppen.
Mr Utterson hade redan ryggat tillbaka vid namnet Hyde, men då den avbrutna käppen lades framför honom, kunde han inte längre tvivla. Ehuru den var knäckt och illa åtgången, såg han att det var samma käpp som han själv för många år sedan givit åt Henry Jekyll.
»Är den där mr Hyde liten till växten ?» frågade han.
»Särdeles liten och, efter vad tjänstflickan säger, ser han mycket elak ut», sade polistjänstemannen.
Mr Utterson betänkte sig något, varefter han lyfte upp huvudet och sade: »Om ni vill följa med mig i min droska, så tror jag, att jag kan föra er till hans hus.»
Klockan var nu omkring nio på morgonen och årstidens första dimma hade kommit. Ett tungt chokladfärgat täckelse hängde över himlen, men det antastades oupphörligt av vinden, som sökte skingra de sig upptornande dunsterna, så att då droskan kröp från gata till gata var mr Utterson i tillfälle att se de mest växlande dagrar och skuggor. På ett ställe såg det ut som om det varit kväll, på ett annat förde ett starkt, gulbrunt skimmer tanken på eldsvåda. Ett ögonblick kunde töcknet lätta och dagsljuset tränga in mellan de yrande virvlarna. Sohos ruskiga kvarter, sett i denna växlande belysning, med dess moddiga gator och sluskiga befolkning, dess lyktor, som ej blivit släckta eller också blivit tända på nytt för att bekämpa mörkrets hemska återkomst, tedde sig i juristens öga som synerna i en mardröm. Dessutom voro ju hans egna tankar av dystraste slag, och då han såg på sin kamrat i droskan, erfor han något av den skräck för lagen och dess tjänare, som stundom griper även den hederligaste.
Dä åkdonet stannade enligt given adress, lyfte dimman något litet och uppenbarade en smutsig gata, en guldkrog, ett tarvligt franskt matställe, en salubod för lösnummer av tidningar och för billig korv samt en mängd barn som trängdes i portarna jämte många kvinnor av skilda nationer, som med nyckel i handen gingo ut för att skaffa sig en morgontår. I nästa ögonblick hade dimman, tät och brun, åter sänkt sig över denna stadsdel och avstängt mr Utterson från åsynen av den gemena omgivningen. Och här bodde Henry Jekylls gunstling, här var hemmet för arvingen till en kvarts miljon sterling.
En kvinna med elfenbensansikte och silverhår öppnade dörren. Hon såg elak ut, trots det skrymtaktiga i dragen, men hennes sätt var oklanderligt. Ja, sade hon, detta var mr Hydes hus, men han var inte hemma. Han hade kommit in sent på kvällen men åter gått sin väg inom mindre än en timme. Däruti låg ingenting underligt. Hans vanor voro mycket oregelbundna, och han var ofta borta. I går var det första gången hon sett honom på nära två månader.
»Verkligen?» sade juristen. »Nu vilja vi se hans rum», och då kvinnan började försäkra, att det var omöjligt, tillade han: »Detta är inspektor Newcomen från Scotland Yard.»
En glimt av skadeglädje skymtade i kvinnans ansikte. »Ah», sade hon, »han har väl råkat illa ut! Vad har han gjort?»
Mr Utterson och inspektorn växlade blickar. »Han tyckes inte vara särdeles populär», anmärkte den senare. »Och låt nu, min snälla gumma, mig och denne herre se oss omkring lite här», tillade han.
I hela huset, där för tillfället den gamla kvinnan ensam residerade, hade mr Hyde endast begagnat ett par rum. Dessa voro dock luxuöst och smakfullt möblerade. Ett skåp var fullt med vinbuteljer, bordssilvret var äkta, duktyget elegant. På väggen hängde en god tavla, troligen, tänkte Utterson, en gåva av Henry Jekyll, som var kännare. Mattorna voro av god kvalitet och behagliga färger, Det märktes likväl att rummen helt nyss blivit genomsökta. Kläder med ut- och invända fickor voro kringkastade på golvet, med lås försedda lådor stodo utdragna och på härden låg en grå askhög, som om en massa papper blivit brända. Ur denna aska krafsade inspektorn fram ryggen på en grön checkbok, som gått fri för elden; käppens andra hälft hittades bakom en dörr, och som detta passade ihop med polismannens misstankar, förklarade han sig synnerligen nöjd. Ett besök på banken, där åtskilliga tusen pund befunnos innestå på mördarens konto, kompletterade hans tillfredsställelse.
»Ni kan lita på att jag får honom fast, herre», sade han till mr Utterson. »Han måste ha tappat huvudet, annars skulle han inte lämnat käppen kvar. Säkert skulle han inte ha bränt checkboken. För honom äro ju pengarna livet. Vi ha ej annat att göra än att invänta honom på banken och granska anvisningarna»
Detta var dock ingen lätt sak, ty mr Hyde hade få bekanta — icke ens den där tjänstflickans husbonde hade sett honom mer än två gånger, och hans familj stod icke att uppspåra; han hade aldrig blivit fotograferad och de få personer som kunde beskriva honom gåvo stridiga uppgifter, som ju ofta plägar vara fallet. Det var bara på en punkt de stämde överens och det var i den där oavvisliga känslan av obestämbar vanförhet, som flyktingen ingav sina betraktare.