Drabanten/Del 1/Kapitel 09
| ← Fortsättning från föregående. |
|
Fröken Rudensköld. → |
NIONDE KAPITLET.
Blomman. Vincents toilett. Förvandlingen.
Då Mauritz lemnade Reuterholms hus, tog han vägen till slottsbacken. Obekant med hufvudstaden, stannade han för att se, hvilken väg han borde taga. Fängslad af den vackra och fria utsigten, dröjde han i dess betraktande.
De stora, nästan gigantiska, men på samma gång så sköna och harmoniska proportionerna i det kungliga slottets södra fasad tilldrogo sig hela hans beundran. Ögat glänste ännu af hänryckning i åskådandet af det bildhuggeriarbete i marmor, som pryder portalen, då ett öppet ekipage, draget af svarta, eldiga hästar, rullade ut från den inre borggården. Som ekipaget vände åt gatan utföre slottsbacken, skulle det passera helt nära förbi Mauritz.
Då hans blick föll in i vagnen, kände han, huru häftigt hjertat började klappa.
Dagen var klar, nästan sommarljum, och klädda i lätta, men lämpliga vårdrägter, med svajande plymer i sina hattar, sutto der tvänne fruntimmer, som behagligt lutade sig mot sufflettens dynor.
För hvarje steg de nalkades honom, häfde sig hans bröst högre. Han igenkände dem, och han lifvades till glädje, om icke till en viss sällhet af deras åsyn. Han lyfte sina ögon emot dem, han ville se dem vid full dager, se, om de skulle igenkänna honom, se dem i ögat. Lifvad af en lefnadsfrisk tillit till sin egen framtid, stod han der i detta ögonblick besjälad af ett för honom alldeles nytt behag.
— I sanning, de äro desamma, hviskade en röst inom honom.
Den till höger var fruntimret från Liljeholmen, den andra var ingen annan än pagen, nu en intagande ung flicka.
Då de passerade förbi honom, tilldrog sig också han deras uppmärksamhet.
Damen från Liljeholmen lutade sig något fram, liksom för att se efter om hon såg rätt. Då hon igenkände honom, glänste en stråle af vänlig artighet i hennes öga, och med en behaglig rörelse med handen helsade hon honom.
Det tycktes, som om hon velat säga honom någonting, men åkdonets fart tillät det ej.
Det andra fruntimret, den f. d. lilla pagen, slog deremot ned sin slöja, då hon passerade förbi. Mauritz märkte dock, att en lätt rodnad dervid flammade till på hennes kinder.
— Hvilka voro de der fruntimren? frågade han en förbigående, så snart vagnen passerat.
— Jag vet icke.
— Om ni vill höra mig, skall jag underrätta er derom, svarade i detsamma en sträf röst bakom honom, och då han såg sig om, hade han samme person framför sig, som han nyss sett hos Reuterholm.
— Mitt namn, fortsatte mannen, är Vincent Pauletti, tysk, om ni behagar, ehuruväl mitt namn kommit med mina förfäder från Italien.
— Fruntimren, fruntimren, hvilka äro de, min herre?
— Den till höger var fröken Rudensköld, Malla, som hon kallas af sina vänner, och den andra var fröken Louise Posse, för närvarande en af hofvets mest intagande gracer.
— Skulle ni ha lust, fortsatte Vincent, att sammanträffa med dem, eller åtminstone med en af dem, så följ mig, och jag skall åtminstone göra hvad jag kan.
— Vore det möjligt?
— Som jag säger; ni följer mig.
— På ögonblicket, ja! ja!
De krökte nu om östra hörnet af slottet och sågo huru ekipaget, nedkommet utför slottsbacken, framskred i sakta mak.
— Der åka de.
— Ganska rigtigt; men vänd ögat till venster upp emot Logården.
Naturen hade ej ännu utvecklat några af vårens älskliga döttrar, blommorna, men orangerierna hade redan framtrollat dem. Den vackra dagen till ära hade man också utflyttat några sådana konstens vackra fosterbarn på de piedestaler, som på yttre sidan omgifva Logården.
Då Mauritz vände sin uppmärksamhet åt det hållet, såg han en person lutad öfver en af dessa blommor.
Ekipaget var i detta ögonblick alldeles under denna person. Han tycktes vilja blifva bemärkt af fruntimren der, men det lyckades ej. Då bröt han hastigt en blomma, lutade sig något framåt och kastade blomman ned, men blomman föll ej i vagnen, utan på gatan, och i detsamma rullade vagnshjulet öfver den.
Mauritz kunde ej rigtigt redogöra för de tankar, som härvid korsade sig i hans själ; men då han framkom till stället, upptog han blomman, ehuru något skadad, sönderslet den och kastade den sedan ifrån sig.
— Vet ni, hvem det är, som står deruppe, lutad mot piedestalen? frågade Vincent.
— Nej, min herre.
Mannen stod ännu qvar, med en mörk blick fäst på Mauritz.
— Hertigen-regenten.
Vi hafva omnämt det sätt, hvarpå Mauritz bekommit sin
drabantfullmagt, men vi böra äfven nämna, att han ej mer bebodde de två
rum, som öppnades åt honom på ett så hemlighetsfullt sätt, och i
hvilka han tillbragte första natten. Redan tidigt morgonen derpå hade
samma okända personer, som infört honom i huset, infunnit sig. Med
dem lemnade han också snart stället, och nu inflyttade han i ett hus
på Regeringsgatan, der rum för resande funnos. Detta hus kallades
då franska värdshuset, och ehuru värdshusrörelsen der nu mera —
och långt för detta — upphört, benämnes det af mången ännu med
samma namn.
Vincent förde Mauritz till samma gata, men längre bort, närmare Ålands gränd.
Det hus, hvari de ingingo, var ett bland de större och prydligare. Sedan de passerat en liten kringbygd gård, ledde dem en smal trappa upp till en mindre flygelvåning. Då de uppkommit dit, bad Vincent honom vänta sig i yttre rummet, med löfte att inom en kort stund återkomma.
Mauritz fann hans begäran ej underlig. Ehuru han egentligen ej kände Vincent, hade han sett att Reuterholm gjort ett visst afseende på honom, och för en i hufvudstaden fullkomligt främmande var bekantskapen icke att förakta. Vincents löfte att presentera honom för de tvänne fruntimren vittnade för öfrigt om, att han umgicks i stora verlden. I godan ro slog han sig derför ned i hörnet af en soffa.
Vi följa emellertid Vincent.
Honom återfinna vi i ett inre rum, i högsta grad praktfullt
möbleradt. Nordbons förmåga att ordna ett hem beqvämt och godt var
här förenad med en sydländings finare smak och högre lyx.
Trymåerna voro af det klaraste venetianska glas. Konsolerna derunder hvilade på tvänne örnar med utslagna vingar, glänsande af stark förgyllning. Möblerna voro öfverdragna med blommigt siden. Från taket nedhängde en krona af strålande kristaller, i hvilkas rena glans man tyckte sig se små regnbågar simma.
Dubbeldörrarne till nästa rum stodo öppna. I en alkov gömde sig der en säng bakom i djupa veck fallande gröna gardiner, prydda med fransar af guld.
Vincent hade stannat vid ett litet bord, midt emellan trymåerna, med handen stödd mot bordet; han stampade med ena foten helt sakta i golfvet. Nästa ögonblick inträdde en gammal gråhårig tjenare.
— Cazal, yttrade Vincent, säg till att man spänner för och väntar mig på gatan.
— Skall ske, herre!
— Gör toiletten i ordning. Jag kommer strax.
Gubben dröjde ännu tigande qvar.
— En främmande väntar mig i lilla salen. Befall, att man bjuder honom några förfriskningar.
— Ändtligen har jag då funnit hvad jag så länge sökt, mumlade Vincent, då han blef ensam. Mina bemödanden hafva då ej varit förgäfves. Huru mycket återstår dock icke ännu, tillade han efter en stund.
Han tryckte nu med handen på en fjäder vid sidan af bordet, hvarvid dess öfre skifva sprang upp. Det var ett af honom sjelf inventeradt skrifbord, hvari alla nödiga skrifmaterialier funnos. På sidan i en fördjupning låg ett paket. Det var derpå, som hans blick stannade.
Paketet var omgifvet af ett gråpapper, hvarpå lästes:
»Öfverlemnas obrutet till hertigen-regenten efter min död».
Här och der såg man märken efter en bruten försegling. En afklippt segelgarnsände låg bredvid.
— Man fördömer slumpen, yttrade han, under det han upptog paketet och vägde det i sin hand; i försynens namn afgör den likväl våra öden.
Han öppnade paketet; med ett mörkt leende, vittnande om tvetydig tillfredsställelse, genomgick han papperen. Framför allt fäste han sin uppmärksamhet vid några af dem.
— De äro äkta, rigtiga, lagliga, yttrade han derefter och inlade dem åter i paketet. Egandet af dem gör mig nästan lycklig, och likväl bevittna de endast min olycka. Hvilket underligt ting är icke vårt hjerta!
Läsaren återfinner här Ehks efterlemnade papper.
— Jag mäste skrifva till henne; men nej, hon må lida. Lidandet gör hvarje brottsling godt. Det är en skärseld, bakom hvilken himmelen ligger.
— Har hon dock icke lidit nog? ack jo! jag mäste skrifva.
Snart satt han framför skrifbordet.
»Min vän!» skref han, »jag har funnit hvad jag så länge sökt. Papperen ligga nu framför mig. De äro uppsatta i fullkomligt laglig ordning. Du vet att jag förstår mig derpå. Ännu mera, min vän! Omständigheterna hafva till och med fört din så länge saknade, jag kan nästan säga förlorade son i min väg. Jag har sett honom, talat vid honom. Hans utseende är friskt och manligt, hans hjerta godt och ädelt. Hans åsyn skall glädja dig, ehuru den smärtar mig. Ve mig, att hvad som kan utgöra din ära, endast är min vanära. Beslut nu sjelf om hvilka mått och steg, som böra tagas, och huru man bör inleda hans framtid. Jag skall veta att så ställa mig här, att jag känner allt, utan att någon känner mig, att jag har händelserna i min hand, utan att jag sjelf ligger i någons. I närvarande stund finnes i allmänhet blott tvenne vigtiga personer, Reuterholm och den, som du väl vet att jag ej gerna nämner, åtminstone för dig. Några den förre rörande hemliga papper, som jag äfven öfverkommit, binda honom fullkomligt vid mma råd.»
Så snart han slutat skrifvelsen, förseglade han den jemte några andra handlingar.
Hans anletsdrag sammandrogos härunder af ett dystert lidande. En vild höghet flammade ur hans öga. Det var lågan ur vulkanen i hans hjerta, som ett ögonblick flammade till i denna krater.
— Nu till toiletten, afbröt han sig hastigt.
— Nå, Cazal, tilltalade han den gamle trotjenaren, som väntade honom, har du mottagit några bref?
— Dessa, herre!
Vincent bröt det ena efter det andra, under det den gamle aftog honom den svarta peruken och påsatte honom en efter den tidens sed väl pudrad, på hvardera sjdan med dubbla upprullade lockar och med sidenpung och rosett försedd peruk. Under tjenarens hand förändrade sig äfven de mörka ögonbrynen i ljusgrå färg; hvaremot det bleka, nästan likbleka ansigtet erhöll en friskare, rödblommigare skiftning. Förvandlingen var så fullständig, att man omöjligt i den vänlige och elegant utstyrde gubbe, som man nu såg framför sig, skulle kunna ens ana Vincent, hvilken, ehuru icke ung, dock egde ett ansigte fullt af starka uttryck, ur hvilka en bitter och dyster karaktär samt ett lidelsefullt hjerta företrädesvis framstodo.
Då Vincent läste brefven, smålog han.
— De äro verkligen nästan för fullständiga, dessa rapporter, yttrade han. Men det skadar ej. Har du haft några besök?
— Endast öfverjägaren hos öfverståthållaren baron Armfelt har varit här.
— Nå-å?
— Baron tänker sig i afton till fröken Rudensköld.
— Hertigens kammartjenare har ej synts till på länge?
— Icke på åtta dagar. Han är ännu litet kruserlig af sig, den herrn.
— Nå, nå! du har ej heller sett dina vänner på länge. Intet för intet. Se till att hjulen komma i gång igen.
— En middag kanhända?
— Det är din starka sida, jag vet det. En middag således för herrarne, och ett kaffe-rep åt dina damer. Magnifikt, Cazal, förstår du!
— Lita på mig. Vid ett godt middagsbord blir jag ung på nytt, och bland vackra fruntimmer blir jag älskvärd ännu i dag. Er gamle Cazal har lärt sig mycket på senare åren, han.
— Din gamle skalk!
— Säg ärlige skalk, herre, det är ordet. För er är jag ärligheten sjelf, endast skalk med andra.
— Det är bra. Jag tror att jag nu är färdig? Ekipaget väntar väl?
— Ja, nådig herre.
Då Vincent reste sig upp, hördes ljudet af en ringklocka från något af de yttre rummen.
— Hvad vill det säga?
Det ringde åter igen.
— Hvilken häftighet! Se till hvem den otålige är!
Efter en stund återkom Cazal och lemnade Vincent ett bref, som han genast bröt.
— Från hvem? Brefvet saknar underskrift.
— Hertigens kammartjenare var sjelf här med det, men hans tid tillät honom ej att dröja. Han bad mig genast lemna ers nåd skrifvelsen; den var högst angelägen, påstod han. Jag gaf honom två dukater i postporto.
Vincent läste brefvet. Ju längre han kom, desto mera syntes innehållet öfverraska honom. Utan att likväl förlora det vänliga utseende hans ansigte nu antagit, stoppade han skrifvelsen i sin bröstficka.
— Två dukater? sade du.
— Ja, nådig herre. Om underrättelsen också icke var värd så mycket, bör ni erinra er, att det var hertigens förste kammartjenare, som lemnade den.
— Du kunde ha gifvit honom tio utan att ändå ha betalt honom tillräckligt.
Vincent trädde i detsamma fram till den ena trymåen.
— Vishet, mumlade han dervid för sig sjelf, under det han sökte gifva sitt ansigte det mest milda och leende utseende, man säger, att du är en nyckel till verldens alla hemligheter; men man bedrager sig. Du är en nyckel… ja väl… till verldarnes högsta hemlighet, till gudomlighetens;… men till jordens och till menniskornas finnes likväl en långt beqvämare: guldet.
— Det är en hufvudnyckel till statsmannens doldaste förhandlingar, till palatsernas löndörrar, till ränkmakarens finaste intriger, till männens innersta tankar, till qvinnans klappande hjerta. Det är ett Dionysii-öra, vid hvilket likväl oftast endast lidelsen sitter och lyssnar på verldshändelsernas gång.
Emellan hans utseende och ord låg i detta ögonblick mycken motsägelse.
Vår unge drabant hade under sin väntan på Vincents återkomst
fördrifvit tiden med att betrakta ett bataljstycke, måladt i raska drag
och lifliga färger. Han tyckte att striden fortgick under hans ögon, och
han glömde bort Vincents dröjsmål.
Ännu stod han qvar vid taflan, då dörren öppnades och en för honom alldeles obekant person inträdde.
Det var en gammal man med grå, nästan snöhvit peruk, så pudrad var den. Vid hvartdera örat lågo tvenne så omsorgsfullt ordnade lockar, som om han ansett det fulländade i deras form för en bland sitt återstående lifs vigtigaste uppgifter. Man skulle trott dem vara svarfvade, så jemna, så rundade, så lika stora voro de. Den gamle var klädd i hvita silkesstrumpor och blanka skor, försedda med spännen af guld. Äfven de hvita, korta knäbyxorna voro nedom knäet sammanhållna med dylika spännen. Fracken var rikt guldbroderad, med hög uppstående krage. På bröstet bar han ett par ordnar och en månguddig kraschan af silfver. Han gick något framåtlutad, men det tycktes icke vara af ålder, utan ett naturfel, emedan en liten puckel visade sig på hans rygg. Gången var lätt och behaglig, och hans rörelser smidiga. De ljusgrå ögonbrynen gåfvo hans eljest mörka ögon ett mildt, nästan fromt uttryck. Denna mildhet öfverensstämde för öfrigt med den gamles hela öfriga väsende. Ansigtet var rödblommigt och fullt af välvilja. Med ett hjertligt leende gick han Mauritz till mötes.
— Ni är öfverraskad att se mig i stället för Vincent. Jag förundrar mig ej deröfver, men ni skall likväl, hoppas jag, ej blifva missbelåten med bytet. Vincent, min handsekreterare, är upptagen af arbete; men jag skall i hans ställe sjelf föra er omkring i staden. Ni har nyss anländt hit, har man sagt mig. Det skall bli mig ett nöje att visa er all den artighet jag förmår. Ni heter Döring och har valt krigsståndet. Fast jag är gammal, förstår jag att värdera de känslor i en ung mans bröst, som befalla honom att välja en plats bland fäderneslandets försvarare. Ah, pardonnez-moi, min vän, jag har glömt att presentera mig; mitt namn är Philip von Weisenburg, chargé d'affaires eller, om ni så vill, minister-resident för hertigdömet Altenburg. I fall ni något känner tyska adelns genealogi, hör ni af mitt namn, att jag härstammar från en af mitt hemlands äldsta familjer.
Mauritz tyckte om den gamle pratsjuke gubben och följde honom hellre än den tyste och slutne Vincent.
Med en viss känsla af tillfredsställelse intog han i det präktiga ekipaget plats vid den åldriges sida, och hans tillfredsställelse minskades ej, då det, draget af ett eldigt spann, rullade utföre Regeringsgatan och in på de mera besökta, offentliga platserna.