Drottning Margot/Kapitel 01
|
II. Hos drottningen av Navarra → |
I.
HERTIGENS AV GUISE LATIN.
Måndagen den adertonde augusti 1572 ägde en stor fest rum i Louvren.
Den gamla kungaborgens fönster, som vanligen voro mörka, strålade nu av bländande ljus. Torgen och gatorna i närheten, som i vanliga fall voro så ödsliga allt ifrån det klockan slog nio i Saint-Germain-l'Auxerrois, voro alldeles fulla av folk fastän klockan slagit tolv.
Hovet firade nämligen förmälningen mellan madame Marguerite de Valois, dotter till kung Henrik II och syster till kung Karl IX, och Henrik av Navarra. På morgonen samma dag hade kardinalen av Bourbon förenat de båda makarna med den högtidliga ceremoni som var vanlig, då en fransk prinsessa gifte sig, på en estrad som var rest i Notre-Dames portal.
Detta giftermål hade förvånat hela världen och hade givit anledning till allehanda tankar hos dem som sågo klarare än andra. Man hade svårt att fatta detta närmande mellan två partier vilka hatade varandra så djupt som protestanter och katoliker gjorde vid denna tid. Men ändå var allting leende och glatt i palatset. Ett sorl av beundran gick genom hela Louvren, ty den unga damen, som avlagt sin bröllopsdräkt, sin brudslöja och sitt långa släp, hade nyss kommit in i balsalen åtföljd av den vackra hertiginnan av Nevers, hennes bästa väninna, och ledsagad av sin bror, Karl IX, vilken presenterade henne för de förnämsta gästerna.
Denna brud var Henrik II:s dotter, pärlan i Frankrikes krona, Margareta av Valois, som kung Karl med broderlig ömhet aldrig kallade för något annat än min syster Margot.
Säkert hade aldrig något mottagande, huru smickrande det än kunnat förefalla, varit bättre förtjänt än det som man nu beredde den nya drottningen av Navarra. Margareta var vid denna tid knappt tjugu år, men hon hade redan blivit lovprisad av alla poeter av vilka en del jämförde henne med Aurora andra med Cythere. Det fanns i själva verket ej hennes like vid detta hov, där Katarina av Medici hade samlat de vackraste kvinnor hon kunde finna för att göra dem till sirener. Hon hade svart hår, en vacker hy, lysande ögon, beslöjade av långa ögonfransar, en fin purpurmun, en välformad hals, en fyllig och smidig gestalt, och hennes fötter voro små som ett barns. Fransmännen voro stolta över att se en så praktfull blomma spira upp under deras himmel och de främlingar, som passerade genom Frankrike, bländades av hennes skönhet, blott de fingo se henne, och blevo häpna över hennes kunskaper om de fingo tillfälle att tala med henne. Margareta var nämligen ej blott den vackraste utan även den mest bildade av sin tids kvinnor, och man anförde ett yttrande av en italiensk lärd, vilken efter att ha blivit presenterad för henne och ha samtalat med henne på italienska under en timme, alldeles hänförd utropade:
— Att se hovet utan att se Margareta av Valois, det är detsamma som att varken hava sett Frankrike eller hovet.
Det hölls en mängd tal både för Karl IX och drottningen av Navarra. Hugenotterna voro som bekant mycket talträngda av sig. Antydningar om det förflutna och frågor om framtiden insmögos i dessa tal till konungen. Men på alla dessa antydningar svarade han med sina bleka läppar och sitt listiga leende:
— Då jag ger min syster Margot till Henrik av Navarra, ger jag min syster till alla kungarikets protestanter.
Dessa ord kommo somliga att känna sig lugnare, medan andra logo däröver, ty de hade i själva verket två betydelser.
Hertigen av Guise gick under tiden samtalande med Téligny. Men han ägnade ej någon vidare uppmärksamhet åt samtalet, utan vände sig då och då om för att kasta en blick mot den grupp av damer i vars mitt drottningen av Navarra tronade. Då prinsessans blick därvid råkade möta den unge hertigens var det som om ett moln lade sig över hennes ljusa panna, kring vilken stjärnor av diamanter bildade en skälvande gloria och en obestämd plan avspeglade sig i hennes otåliga och oroliga hållning.
Prinsessan Claude, Margaretas äldre syster, som för några år sedan gift sig med hertigen av Lothringen, hade märkt denna oro och närmade sig för att fråga henne om orsaken därtill. Men i samma ögonblick stego alla åt sidan för att lämna plats för änkedrottningen, som närmade sig stödd på den unge prinsen av Condés arm, varför prinsessan blev skild från sin syster. Under den allmänna rörelse, som nu uppstod, passade hertigen av Guise på tillfället och närmade sig sin svägerska madame Nevers och följaktligen också Margareta. Hertiginnan av Lothringen, som ej ett ögonblick lämnat den unga drottningens sida, såg nu i stället för det moln, som hon märkt på hennes panna, en glödande rodnad stiga upp på hennes kinder. Emellertid närmade sig hertigen alltjämt och då han befann sig på blott två stegs avstånd från Margareta, vilken mera tycktes känna hans närhet än se honom, vände hon sig om och gjorde en kraftansträngning för att ge sitt ansikte ett lugnt och likgiltigt uttryck. Nu hälsade hertigen vördnadsfullt på henne och i det han bugade sig för henne viskade han halvhögt:
— Ipse attuli.
Detta betydde:
— Jag har det med mig, eller: Jag har själv tagit det med mig.
Margareta besvarade den unge hertigens hälsning och svarade hastigt:
— Noctu pro more.
Detta betydde:
— I natt som vanligt.
Dessa låga ord, vilka, dogo bort inom furstinnans ofantliga spetskrage, uppfattades endast av den person, till vilken de voro yttrade. Hur kort detta samtal emellertid var, innehöll det helt säkert allt, i vad dessa båda unga människor hade att säga varandra, ty efter att ha växlat dessa två ord skildes de åt. Margaretas ansikte var mera drömmande än förut och hertigens min var strålande.
Denna lilla episod hade ägt rum utan att den man, som bort vara mest intresserad därav, tycktes ägna minsta uppmärksamhet däråt. Kungen av Navarra hade nämligen å sin sida endast ögon för en enda dam, vilken samlat omkring sig ett lika talrikt hov som Margareta av Valois. Denna dam var den vackra madame de Sauve.
Charlotte de Beaune Semblancay, sondotter till den olycklige Semblancay och hustru till Simon de Fizes, baron de Sauve, var en av Katarina av Medicis hovdamer, och en av denna drottnings mest fruktansvärda medhjälperskor, vilken iskänkte kärlekens bägare åt hennes fiender, då hon ej vågade räcka dem den florentinska giftbägaren. Hon var liten och blond, än livlig och än vemodig, alltid färdig till kärlek och intriger, de två huvudsysselsättningar, som nu i femtio år varit förhärskande vid det franska hovet. Hon hade blå ögon, vilka än voro vemodigt drömmande och än brunno av den mest glödande eld. Med ett ord, madame de Sauve var en skönhet, som redan sedan några månader tillbaka till den grad bemäktigat sig kungen av Navarras alla tankar, att Margareta av Navarra med sin ståtliga och kungliga skönhet ej ens lyckats väcka sin makes beundran.
Madame de Sauve hade endast för några minuter sedan kommit in i balsalen. Vare sig det nu berodde på harm eller smärta, hade hon till en början beslutat sig för, att inte närvara vid sin rivals triumf. Hon hade därför föreburit ett tillfälligt illamående och låtit sin make, vilken sedan fem år tillbaka varit statssekreterare, ensam bege sig till Louvren. Då Katarina av Medici emellertid såg att baron de Sauve infann sig utan sin maka, frågade hon honom om orsaken, varför hans älskade Charlotte inte kom. Då hon fick det svar, att det endast var ett obetydligt illamående, hade hon skrivit några ord och kallat henne till sig, en kallelse som den unga kvinnan, genast skyndade sig att hörsamma.
Henrik hade visserligen till en början varit ledsen över hennes frånvaro men kände dock en viss lättnad då han sett herr de Sauve komma in ensam. Men i samma ögonblick som han med en suck närmade sig den älskvärda varelse, som han hädanefter var tvungen att om inte älska så dock behandla som sin maka, fick han vid ändan av galleriet syn på madame de Sauve. Från detta ögonblick blev han som fastnaglad vid samma plats och stirrade oavlåtligt på denna Circe, vilken höll honom fången som med en magisk trollmakt, och i stället för att fortsätta fram till sin gemål närmade han sig madame Sauve med en tveksamhet, som lika mycket berodde på förvåning som oro.
Då hovmännen, vilka kände till kung Henriks förälskelse, sågo honom närma sig den vackra Charlotte, vågade de ej förhindra ett sammanträffande dem emellan utan avlägsnade sig artigt. I samma ögonblick som Margareta av Valois och hertigen av Guise växlade några ord på latin, kom Henrik fram till madame de Sauve och förde med henne ett betydligt mindre mystiskt samtal på mycket begriplig franska, fast med en lätt gascognisk brytning.
— Vad ser jag, min vän, sade han till henne, ni kommer hit i samma ögonblick som man sade mig att ni var sjuk och jag förlorat hoppet om att få se er.
— Ers majestät, svarade madame de Sauve, vill ni verkligen försöka få mig att tro, att detta var någon missräkning för er?
— Guds blod, det tror jag visst, svarade béarnaren, vet ni inte att ni är min sol om dagen och min stjärna om natten? I själva verket trodde jag att jag befann mig i det djupaste mörker, men så visade ni er och med ens blev allting ljust och glatt.
— I så fall spelar jag er ett dåligt spratt, ers majestät.
— Vad menar ni med det, min lilla vän? frågade Henrik.
— Jag menar, att när man är gift med den vackraste kvinnan i Frankrike bör man önska endast en sak, nämligen att ljuset försvinner för att lämna plats för mörkret ty det är i mörkret som lyckan väntar.
— Ni elaka varelse, ni vet mycket väl att min lycka ligger i händerna på en enda person och att denna person ler åt och leker med den stackars Henrik!
— Åhå, svarade baronessan, jag skulle snarare vilja tro motsatsen… att det är kungen av Navarra som ler åt och leker med denna person.
Henrik blev helt förskräckt över denna fientliga hållning men kom till den slutsatsen att den endast var en mask för hennes kärlek.
— Kära Charlotte, sade han, ni gör mig en orättvis förebråelse. Jag kan inte förstå, att en så vacker mun kan vara så grym. Tror ni verkligen att det är jag som gifter mig? Nej, ventre-saint gris, det är inte jag.
— Är det kanske jag? replikerade baronessan bittert, om nu en älskande kvinnas röst kan förefalla bitter för den, som hon förebrår för bristande kärlek.
— Med edra vackra ögon ser ni inte långt, baronessa, nej visst inte, det är inte Henrik av Navarra som gifter sig med Margareta av Valois.
— Vem skulle det då vara?
— Guds blod, det är den reformerta religionen som gifter sig med påven, det är hela saken.
— Åhnej, ers majestät, jag låter inte narra mig av era ordlekar. Ers majestät älskar drottning Margareta och jag förebrår er inte därför, Gud bevare mig därifrån! Hon är tillräckligt vacker för att bli älskad.
Henrik tänkte efter ett ögonblick, och medan han tänkte lekte ett fint leende på hans läppar.
— Baronessa, sade han, det tycks som om ni sökte tvist med mig. Men det har ni ingen orsak till. Vad har ni gjort för att hindra mig från att gifta mig med drottning Margareta, säg det… Ingenting, tvärtom har ni alltid gjort mig förtvivlad.
— Hur som helst, i dag har ni gift er med en annan.
— Ja, jag har gift mig därför att ni inte älskar mig.
— Om jag hade älskat er, ers majestät, skulle jag ha dött inom en timme.
— Inom en timme! Vad säger ni? Vad skulle ni då ha dött av?
— Av svartsjuka… Inom en timme kommer drottningen av Navarra att skicka bort sina hovdamer och ers majestät sina kavaljerer.
— Är det verkligen detta, som ni framförallt tänker på, vännen min?
— Det har jag inte sagt. Jag säger bara, att om jag älskade er, skulle jag tänka förfärligt mycket på detta.
— Nåväl, utbrast Henrik, utom sig av glädje över denna bekännelse, den första som han hört från hennes läppar, antag nu att kungen av Navarra inte skickar bort sina kavaljerer i kväll.
— Ers majestät, sade madame de Sauve, och såg på kungen med förvåning, som denna gång ej var spelad, vad ni säger är omöjligt och framför allt otroligt.
— Vad skall man göra för att ni skall tro det?
— Jag måste i så fall se bevis, och detta bevis kan ni inte ge mig.
— Jo visst, baronessa, jo visst. Vid Sankt Henrik, jag skall ge er detta bevis, utbrast konungen och slukade den unga kvinnan med sin glödande blick.
— Åh, ers. majestät, stammade den vackra Charlotte med låg röst och slog ned ögonen. Jag förstår inte… Nej, nej, det är omöjligt att ni kan avstå från den lycka som väntar er.
— Det finns fyra Henrikar här i salen, min älskade, återtog kungen. Henrik av Frankrike, Henrik av Condé, Henrik av Guise… Men det finns bara en Henrik av Navarra.
— Nåväl?
— Nåväl, om nu denne Henrik av Navarra stannade hos er hela denna natt?
— Hela denna natt?
— Ja… Skulle ni då vara säker på att han inte kommer att vara hos någon annan?
— Åh! Om ni gör det ers majestät!… utropade madame de Sauve.
― På min ära, det skall jag göra.
Madame de Sauve lyfte upp sina stora ögon, som voro fuktiga av vällustiga löften, och log mot kungen, vilkens hjärta fylldes av rusig glädje.
— Nå, återtog Henrik, vad säger ni i så fall?
— Åh, i så fall, svarade Charlotte i så fall måste jag säga, att ers majestät verkligen älskar mig
— Ventre-saint gris… Ni har sagt sanningen, ty så är det, baronessa.
— Men hur skall man bära sig åt? viskade madame de Sauve.
— Herre Gud, baronessa, har ni inte hos er någon kammarjungfru, någon flicka som ni kan vara säker på?
— Jo, jag har Dariole, som är mig så tillgiven, att hon skulle låta hugga sig i stycken för mig, en verklig skatt.
— Guds blod, baronessa, säg den där flickan, att jag skall göra hennes lycka, när jag blir kung av Frankrike, som astrologerna ha förutsagt mig.
Charlotte log, ty redan vid denna tid voro béarnarens gascogniska löften allmänt bekanta.
— Nåväl, sade hon, vad vill ni att Dariole skall göra?
— Det är en småsak för henne, men det betyder allt för mig.
— Nåväl?
— Era rum ligga ju över mina?
— Ja visst.
— Be henne vänta bakom dörren. Jag knackar tre lätta slag, hon öppnar för mig och sedan skall ni få det bevis som jag har erbjudit er.
Madame de Sauve stod tyst några sekunder. Därefter såg hon sig omkring liksom för att förvissa sig om att ingen hörde dem och riktade ett ögonblick sin blick mot den grupp, där änkedrottningen befann sig. Hur kort detta ögonblick än var, var det emellertid tillräckligt för att Katarina och hennes hovdam skulle hinna växla en betydelsefull blick.
— Om jag skulle, sade madame de Sauve med en sirénstämma, som skulle ha smält vaxet i Odyssevs' öron, om jag skulle taga ers majestät på orden.
— Försök, min älskling, försök…
— Sannerligen, jag erkänner att jag inte saknar lust därtill.
— Låt besegra er. Kvinnorna äro aldrig så starka som efter ett sådant nederlag.
— Ers majestät, jag menade bara ert löfte till Dariole, den dag ni skulle bli kung av Frankrike.
Ett glädjerop trängde över Henriks läppar.
I samma ögonblick, som béarnaren upphävde detta rop var det som drottningen av Navarra svarade hertigen av Guise.
— Noctu pro more… I natt som vanligt.
Därpå lämnade Henrik madame de Sauve, lika strålande glad som hertigen av Guise var då han lämnade Margareta av Valois.
En timme efter denna dubbla episod, som här blivit skildrad, drogo sig kung Karl och änkedrottningen tillbaka till sina gemak. Nästan omedelbart därefter började salarna tömmas.
Amiral Coligny och prinsen av Condé ledsagades hem av fyrahundra adliga hugenotter mitt igenom folkmassan, som lät höra ett hotfullt sorl, då de passerade förbi. Därefter avlägsnade sig Henrik av Guise med sina lothringska och katolska kavaljerer, alla hälsade av folkmassans bifall och glädjerop.
Vad beträffar Margareta av Valois, Henrik av Navarra och madame de Sauve vet man redan att de stannade kvar i Louvren.