Drottning Margot/Kapitel 02

←  I. Hertigens av Guise latin

Drottning Margot av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Gunnar Örnulf II. Hos drottningen av Navarra

III. En poetisk konung  →

II.
HOS DROTTNINGEN AV NAVARRA.

Hertigen av Guise ledsagade sin svägerska hertiginnan av Nevers till sitt palats, som var beläget vid Rue du Chaume mitt emot Rue de Brac. Efter att ha överlämnat henne åt hennes uppvaktande damer, begav han sig till sina rum för att byta om kostym, kastade över sig en mörk kappa och beväpnade sig med en av de korta och skarpa dolkar, som man brukade använda på den tiden. Men då han tog den på det bord, där han förut lagt den, märkte han att en liten biljett var instucken, mellan fästet och klingan,

Han öppnade biljetten och läste:

»Jag hoppas, att hertigen av Guise ej återvänder till Louvren i natt, eller, om han återvänder dit, att han åtminstone är nog försiktig att beväpna sig med en stark pansarskjorta och en god värja.»

— Hm, sade hertigen, och vände sig om mot sin kammartjänare, det var en egendomlig varning, mäster Robin, var god och säg mig, vilka personer som ha varit här under min frånvaro?

— En enda, monseigneur.

— Vilken då?

— Herr Du Gast.

— Aha… Jag tyckte mig verkligen känna igen stilen. Är du säker på att det var Du Gast som kom? Har du sett honom?

— Jag har gjort ännu mer monseigneur, jag har talat med honom.

— Gott, i så fall skall jag följa rådet. Ge mig min pansarskjorta och min värja.

Kammartjänaren, som var van vid dylika ombyten av kostym, tog fram bådadera. Hertigen tog därefter på sig pansarskjortan, vars stålmaskor voro så mjuka och elastiska att den knappt var tjockare än sammet. Därpå tog han på sig en grå livrock och långa stövlar, som gingo ända upp till låren, satte på sig en svart sammetsbarett utan plymer eller ädelstenar, svepte om sig en mörk mantel, stack en dolk i bältet och lämnade sin värja åt en page, den enda följeslagare som fick följa honom.

Då han kom ut ur palatset, ropade nattväktaren i Saint-Germain-l'Auxerrois att klockan var ett slagen. Hur sent det än var på natten och fastän gatorna voro föga säkra under denna tid, hände ingenting den äventyrslystne prinsen på vägen och han kom därför välbehållen fram till det gamla Louvrens kolossala massa, där alla ljus så småningom blivit släckta och som nu dystert och mörkt reste sig mot himlen.

Framför det kungliga slottet fanns en djup löpgrav, mot vilken vette största delen av de rum, där de furstliga personerna bodde. Margaretas våning låg en trappa upp.

Hertigen av Guise steg ned i löpgraven. I samma ögonblick hördes ett fönster öppnas på nedre botten. Detta fönster var försett med järngaller, men en hand sträcktes ut och lyfte upp en av de på förhand lösgjorda järnstängerna samt kastade ut ett silkesrep.

— Är det ni, Gillone? frågade hertigen med dämpad röst.

— Ja, monseigneur, viskade en kvinnlig röst.

— Och Margareta?

— Hon väntar er.

— Gott.

Efter dessa ord gjorde hertigen ett tecken åt sin page, som knäppte upp sin kappa och rullade upp en liten repstege. Hertigen fäste den vid det nedhängande silkesrepet. Gillone drog upp repstegen och fäste den säkert. Hertigen spände fast sin värja vid bältet och började därpå uppstigandet, vilket försiggick utan missöde. Då han kommit in sattes järnstången tillbaka på sin plats, fönstret stängdes, och sedan pagen lyckligt och väl sett sin herre komma in i Louvren genom det fönster, dit han hade följt honom ett tjugutal gånger förut, svepte han in sig i sin kappa och lade sig att sova i gräset vid vallgraven i skuggan av muren.

Det var en mörk natt och några stora och ljumma regndroppar föllo ur de med åska laddade molnen.

Hertigen av Guise följde sin ledsagerska, vilken ej var någon mindre än dottern till Jaques de Matignon, marskalk av Frankrike. Hon var Margaretas förtrogna. Drottningen hade ingen hemlighet för henne.

Det fanns intet ljus kvar vare sig i de låga rummen eller i korridoren, men då och då upplyste en gulaktig blixt de mörka slottsrummen och kastade ett blåaktigt skimmer, som dock genast försvann.

Hertigen, som Gillonne ledde vid handen, kom slutligen fram till en spiraltrappa inne i muren och som genom en osynlig lönndörr förde till Margaretas förmak.

I förmaket liksom i alla rummen, korridorerna och i trappan, rådde det djupaste mörker.

Då de kommit in i detta förmak, stannade Gillonne.

— Har ni med er det, som drottningen önskar? frågade hon med låg röst.

— Ja, svarade hertigen av Guise, men jag vill inte lämna det åt någon annan än hennes majestät själv.

— Kom då och förlora ej ett ögonblick! hördes då en röst i mörkret.

Hertigen spratt till, ty han hade känt igen Margaretas röst.

Samtidigt drogs ett draperi av violett sammet åt sidan och hertigen urskiljde i skymningen drottningen själv, som i sin otålighet hade gått honom till mötes.

— Här är jag, madame, sade hertigen.

Därmed gick han hastigt in genom dörröppningen och draperiet föll tillbaka bakom honom.

Nu visade Margareta av Valois i sin tur hertigen vägen genom rummen, som han för övrigt kände mycket väl till, medan Gillonne, som stannade kvar vid dörren, lade ett finger på munnen och lugnade sin kungliga härskarinna.

Som om hon hade förstått hertigens oroliga svartsjuka förde Margareta honom ända in i sin sängkammare. Där stannade hon.

— Nåväl, sade hon till honom, är ni nöjd nu, hertig?

— Nöjd, ers majestät?…frågade denne, över vad?

— Över detta bevis, som jag ger er, svarade Margareta med en lätt anstrykning av harm i tonen, detta bevis för att jag tillhör en man, som på sin bröllopskväll, ja, till och med på sin bröllopsnatt bryr sig föga om mig, att han ej ens kommit och tackat mig för den ära jag visat honom ej genom att jag valt honom utan genom att jag antagit honom till min make.

— Lugna er, ers majestät, sade hertigen sorgset han skall komma, i synnerhet om ni önskar det.

— Är det verkligen ni, som säger detta, Henrik, utbrast Margareta, ni som vet motsatsen till vad ni säger! Om jag hade hyst den önskan, som ni påstår, skulle jag då ha bett er komma till Louvren?

— Ni har bett mig komma till Louvren, Margareta, därför att ni vill utplåna alla spår efter vad som varit mellan oss, och därför att detta förflutna levde kvar ej blott i mitt hjärta utan även i det silverskrin, som jag nu återlämnar till er.

— Henrik, vill ni att jag skall säga er en sak? återtog Margareta och såg på hertigen med fast blick. Ni gör nu inte längre något intryck av att vara prins utan verkar som en skolgosse. Tror ni att jag skulle förneka att jag älskat er, att jag skulle vilja släcka den låga, som kanske skall dö, men av vilken minnet alltid kommer att leva? Nej, min hertig! Ni kan behålla breven från er Margareta och det skrin, som hon har givit er. Av de brev, som skrinet innehåller, begär hon blott ett enda, och detta därför att det brevet är lika farligt för er som för henne.

— Allt tillhör er, sade hertigen, välj därför, vilket ni vill förstöra.

Margareta letade ivrigt igenom det öppna skrinet tog med skälvande hand det ena efter det andra av ett dussintal brev. Då hon letat igenom allt, blev hon alldeles blek och såg på hertigen:

— Hertig, sade hon, det som jag söker finns inte med. Har ni händelsevis förlorat det?

— Vilket brev söker ni madame?

— Det brev, i vilket jag uppmanar er att genast gifta er.

— För att ursäkta er trolöshet.

Margareta ryckte på axlarna.

— Nej, men för att rädda ert liv. Jag menar det brev där jag talade om för er att konungen efter att ha upptäckt vår kärlek och de ansträngningar, som jag gjorde för att bryta er blivande förbindelse med infantinnan av Portugal, hade kallat till sig sin bror, hertigen av Angouleme, visat honom två värjor och sagt till honom: »Döda Henrik av Guise i kväll med den här, annars kommer jag att döda honom i morgon med den andra.» Var är det brevet?

— Här är det, sade hertigen av Guise, och tog fram det innanför sin livrock.

Margareta nästan ryckte det ifrån honom, vecklade ivrigt upp det och förvissade sig om att det verkligen var det brev, som hon begärde, uppgav ett rop av glädje och förde det mot ljuset. Lågan fattade genast papperet, som förtärdes på ett ögonblick. Som om till och med askan kunnat förråda något, trampade Margareta denna under fötterna.

Hertigen av Guise följde med ögonen hennes feberaktiga rörelser.

— Nåväl, Margareta, sade han då hon blivit färdig, är ni nöjd nu?

— Ja, ty nu då ni gift er med prinsessan av Porsian, kommer min bror att förlåta mig er kärlek. Däremot skulle han aldrig ha förlåtit mig, att jag yppat en hemlighet, som jag i min svaghet för er ej förmådde dölja.

— Det är sant, sade hertigen av Guise, på den tiden älskade ni mig.

— Jag älskar er ännu, Henrik, lika mycket och mer än någonsin.

— Ni?…

— Ja, ty i dag har jag mer än någonsin behov av en trofast och tillgiven vän. Jag är en drottning utan tron och en hustru utan make.

Den unge hertigen skakade sorgset på huvudet

— Men när jag säger er, när jag upprepar för er, Henrik, att min make ej blott icke älskar mig utan att han hatar mig, att han föraktar mig… och förresten det förefaller mig, som om er närvaro i detta rum, där han borde befinna sig, är ett tillräckligt bevis på detta hat och detta förakt.

— Det är ej så värst sent ännu, ers majestät, och konungen av Navarra har behövt tid på sig för att avskeda sina kavaljerer. Om han inte har kommit än, så kan det inte dröja länge förrän han kommer.

— Ers majestät, utbrast Gillonne, som nu öppnade dörren och lyfte upp draperiet, konungen av Navarra lämnar sina rum.

— Jag visste väl, att han skulle komma! utbrast hertigen av Guise.

— Henrik, sade Margareta kort och fattade hertigens hand, Henrik, nu skall ni få se om jag är en ordhållig kvinna och om man kan lita på vad jag säger. Henrik, gå in där i kabinettet.

— Ers majestät, låt mig gå min väg, om det ännu är tid därtill. Kom ihåg, att vid första tecken till kärlek som han visar er, kommer jag att rusa ut ur kabinettet och då ve honom.

— Ni är tokig… gå in, gå in, säger jag er, jag ansvarar för allt.

Därmed sköt hon in hertigen i kabinettet.

Det var hög tid. Dörren hade knappast gått igen bakom hertigen förrän kungen av Navarra, åtföljd av två pager, vilka buro två kandelabrar med åtta rosenfärgade vaxljus, leende visade sig på tröskeln till drottningens sovrum.

Margareta dolde sin förlägenhet och gjorde en djup reverens.

— Har ni ännu ej gått och lagt er, madame? frågade béarnaren med sin glada och öppna uppsyn. Väntade ni händelsevis på mig?

— Nej, ers majestät, svarade Margareta. Så sent som i går sade ni mig ju, att ni mycket väl visste, att vårt äktenskap endast var en politisk förbindelse och att ni aldrig skulle ålägga mig något tvång.

— Det kan väl hända, men det bör väl inte vara något skäl för att vi inte kan språka en stund tillsammans. Gillonne, stäng dörren och lämna oss.

Margareta, som hade satt sig, steg nu upp och sträckte ut handen, som för att befalla pagerna stanna kvar.

— Måste jag tillkalla era hovdamer? frågade kungen. Det skall jag göra om ni önskar det, fast jag måste tillstå att de saker, som jag har att säga er, skulle jag helst vilja tala om mellan fyra ögon.

Därmed gick kungen av Navarra bort mot kabinettet.

— Nej, utropade Margareta och ställde sig häftigt i vägen för honom, nej, det är onödigt jag är beredd att höra er.

Béarnaren visste nu vad han ville veta. Han kastade en hastig och genomträngande blick mot kabinettet, som om han velat se tvärs igenom draperierna för dörren. Därpå vände han sig åter mot sin vackra gemål, som var alldeles blek av förfäran.

— I så fall, sade han i fullkomligt lugn ton, låt oss språka med varandra ett ögonblick.

— Som ers majestät behagar, svarade Margareta och snarare sjönk än satte sig ned på den stol, som kungen anvisade henne.

— Vad folk än må säga, fortfor han, anser jag att vårt giftermål är ett gott äktenskap. Jag tillhör er och ni mig.

— Följaktligen fortfor konungen av Navarra utan att låtsas märka Margaretas tvekan, böra vi handla som goda bundsförvanter, efter som vi i dag inför Guds altare svurit att hålla tillsammans. Anser ni inte det också?

— Jovisst.

— Jag vet hur skarpsinnig ni är, och jag vet också, vilka avgrunder som hota vid hovet. Jag är ung, och fast jag aldrig gjort någon något ont, har jag en mängd fiender. På vilken sida bör jag räkna den, som bär mitt namn och som inför Guds altare svurit att vara mig tillgiven?

— Åh, ers majestät, skulle ni väl kunna tro…?

— Jag tror ingenting, men jag hoppas och jag ville förvissa mig om att mitt hopp var välgrundat. Vad som är säkert är att vårt giftermål blott är en förevändning eller en snara.

Margareta ryckte till, ty även hon hade kanske kommit på denna tanke.

— Nåväl, vilkendera är det? fortfor Henrik av Navarra. Kungen hatar mig, hertigen av Anjou hatar mig, hertigen av Alencon hatar mig, och Katarina av Medici hatade min mor alltför mycket för att inte hata mig.

— Åh, vad säger ers majestät?

— Sanningen, återtog konungen. Och därför behöver jag någon här vid hovet, som kan förstå mig.

— Ers majestät, sade Margareta, sådana ord äro farliga.

— Nej, inte då vi äro ensamma, sade konungen. Jag kan därför lugnt fortsätta. Jag hotas från alla håll, av kungen, av hertigen av Anjou, av änkedrottningen, av hertigen av Guise, hertigen av Mayenne och kardinalen av Lothringen, kort sagt av alla. Detta känner man rent instinktmässigt på sig, det vet ni nog själv. Nåväl… mot alla dessa faror som utan tvivel komma att visa sig snart nog, kan jag försvara mig med er hjälp, ty ni är älskad av alla dem som hata mig.

— Jag! sade Margareta.

— Ja, just ni, återtog Henrik av Navarra i godmodig ton. Ja, ni är älskad av kung Karl. Därpå tillade han med ett visst eftertryck på varje ord: Ni är älskad av hertigen av Alencon, av änkedrottningen och av hertigen av Guise.

— Ers majestät, stammade Margareta.

— Nåja, det ligger väl ingenting förvånande i att alla människor älska er. De som jag nyss räknat upp äro era bröder och era anhöriga. Att älska sina anhöriga och bröder, det är detsamma som att leva efter Guds sinne.

— Men, inföll Margareta helt beklämd, vart vill ers majestät komma med allt detta?

— Jag vill komma till, vad jag redan har sagt. Det vill säga, att om ni är, jag vill inte säga min väninna utan min bundsförvant, i så fall kan jag lugnt bjuda farorna spetsen, men om ni står på mina fienders sida, så är jag förlorad.

— Åh… er fiende, aldrig, ers majestät, utropade Margareta.

— Men inte heller min väninna?

— Kanske.

— Och min bundsförvant?

— Det kan ni lita på.

Därmed räckte Margareta kungen sin hand.

Henrik fattade den och kysste den artigt och behöll den i sin.

— Nåväl, jag tror er, madame sade han och antar er till min bundsförvant. Man har gift oss med varandra utan att vi kände eller älskade varandra, utan att fråga oss om vår mening. Vi äro därför inte skyldiga varandra någonting som man och hustru. Som ni ser, madame, förekommer jag era önskningar och upprepar i kväll för er vad jag sade i går. När vi nu sluta förbund med varandra, så sker detta frivilligt, utan att någon tvingar oss därtill. Vi komma att bli två trofasta bundsförvanter, som ömsesidigt behöva stödja varandra, inte sant?

— Javisst, ers majestät, svarade Margareta och försökte draga tillbaka sin hand.

— Nåväl, fortfor béarnaren, alltjämt med blicken riktad mot kabinettets dörr, som det första beviset på ett öppet och ärligt förbund är ett obegränsat förtroende, tänker jag nu tala om för er den plan, som jag har gjort upp för att reda mig mot alla mina ovänner.

— Ers majestät, inföll Margareta och såg även hon ofrivilligt bort mot kabinettet, medan béarnaren log i skägget, då han såg sin list lyckas så väl.

— Jag tänker göra på följande sätt, fortfor han utan att låtsas märka hennes förvirring. Först tänker jag…

— Ers majestät, utbrast Margareta och reste sig häftigt upp samt fattade konungen i armen, låt mig först andas ut ett slag, sinnesrörelsen… värmen… jag kvävs!

Margareta var verkligen blek och darrade. Det var nästan som om hon höll på att sjunka ned på mattan.

Henrik gick bort till ett fönster och öppnade det. Detta fönster låg tämligen långt bort från kabinettet och vette ut mot floden.

Margareta följde efter honom.

— Tyst, tyst, ers majestät för er egen skull viskade hon.

― Vad nu, madame, sade béarnaren och log på sitt karaktäristiska sätt, ni sade mig ju nyss, att vi voro alldeles ensamma?

— Ja, ers majestät, men har ni inte hört talas om att man med hjälp av ett rör eller ett hål i väggen kan skaffa sig tillfälle att höra allt?

— Jovisst, svarade béarnaren livligt och helt lågt. Jag förstår, att ni inte älskar mig, men ni är en hederlig kvinna i alla fall.

— Vad menar ers majestät med det?

— Jag menar, att om ni hade varit i stånd att förråda mig, så skulle ni ha låtit mig fortsätta för att jag skulle ha förrått mig själv. Men ni hejdade mig. Jag vet nu, att det finnes någon gömd här och att ni är en otrogen maka men en trogen bundsförvant, och just nu, det måste jag erkänna tillade béarnaren leende, är jag mera i behov av trohet i politik än i kärlek.

— Ers majestät, mumlade Margareta förvirrad.

— Gott, vi få tala om den saken senare, sade Henrik, då vi bättre lärt känna varandra.

Därpå tillade han med höjd röst:

— Nåväl, andas ni lättare nu, madame?

— Ja, ers majestät, mumlade Margareta.

— I så fall, sade béarnaren, vill jag inte besvära er längre. Jag ber att få betyga min vördnad och min uppriktiga vänskap och hoppas, att ni kommer att godtaga båda. Sov gott.

Margareta riktade en tacksam blick mot sin make och räckte honom handen.

— Det är överenskommet, sade hon.

— Ett öppet och trofast politiskt förbund? frågade Henrik.

— Öppet och trofast.

Nu närmade sig béarnaren dörren och fixerade henne därunder, som om han ville hypnotisera henne. Just som draperiet fallit ned mellan honom och henne sade han med dämpad röst:

— Tack, Margareta, ni är en verklig prinsessa av Frankrike. Jag måste försaka er kärlek, men är glad över er vänskap. Jag litar på er, liksom ni å er sida, kan lita på mig. Godnatt, madame!

Därmed kysste Henrik sin makas hand och tryckte den. Därpå återvände han hastigt ut i korridoren och mumlade sakta för sig själv.

— Vem tusan kan ha varit inne hos henne? Kan det vara kungen? Eller hertigen av Anjou? Eller hertigen av Alencon? Eller hertigen av Guise? Kan det vara någon av hennes bröder? Eller en älskare? Sannerligen, nu ångrar jag nästan, att jag stämt möte med baronessan i natt. Men eftersom jag har givit henne mitt ord och Dariole väntar mig… nåja, det gör ingenting, jag är rädd för att hon inte förlorar så värst mycket på att jag gick in i min hustrus sovrum ett tag innan jag går till henne. Ventre-saint-gris, den där Margot, som min svåger kung Karl kallar henne, är verkligen en förtjusande varelse.

En smula tvekande steg Henrik av Navarra därpå uppför trappan, som ledde till madame de Sauves rum.

Margareta hade stått och följt honom med blicken ända tills han försvunnit och återvände därpå till sin sängkammare. Hertigen stod i dörren till kabinettet. När hon fick syn på honom kände hon nästan en smula samvetskval.

Hertigen i sin sida var allvarlig och han stod där med rynkade ögonbryn.

— Margareta är neutral i dag, sade han, om åtta dagar kommer hon nog att stå på fiendens sida.

— Aha, ni har lyssnat? utbrast Margareta.

— Vad ville ni jag skulle göra därinne i kabinettet?

— Och ni anser sålunda, att jag uppfört mig annorlunda, än drottningen av Navarra bör uppföra sig?.

— Nej, men annorlunda än hertigens av Guise älskarinna bort uppföra sig.

— Min herre, svarade drottningen, det är möjligt att jag ej älskar min make, men ingen äger rätt att fordra av mig, att jag skall förråda honom. Uppriktigt sagt, skulle ni vara i stånd att förråda er hustrus hemligheter?

— Nåja, madame, sade hertigen och skakade på huvudet, jag förstår att ni inte längre älskar mig som på den tiden, då ni talade om för mig vad kungen bar i skölden mot mig och mina vänner.

— Kungen var då den starke och ni voro de svaga. Nu är Henrik den svage och ni äro de starka. Jag spelar alltjämt samma roll, som ni ser.

— Bara med den skillnaden, att ni nu har gått över från det ena lägret till det andra.

— Det är en rättighet, som jag förvärvat den dag, då jag räddade ert liv.

— Det är sant, madame, och eftersom det är vanligt, att vänner ge gengåvor som svara mot de skänker de fått, så skall jag i min tur rädda ert liv, så bli vi kvitt.

Därpå bugade sig hertigen och avlägsnade sig utan att Margareta gjorde minsta rörelse för att hålla honom kvar.

I förmaket återfann han Gillonne, som förde honom tillbaka till det fönster på nedre botten, genom vilket han kommit. Nere i vallgraven träffade han sin page, tillsammans med vilken han återvände till sitt palats.

Under tiden stod Margareta drömmande vid fönstret.

— Vilken bröllopsnatt, mumlade hon. Min make flyr mig och min älskare går sin väg ifrån mig.

---