Drottning Margot/Kapitel 52
| ← LI. Falkjakten |
|
LIII. Undersökningen → |
LII.
FRANS I:S PAVILJONG.
Till höger om Violettes-alléns långa lövvalv ligger en liten öppen plats som ej kan ses från vägen men från vilken man mycket väl kan se allén. Mitt på denna plats hade två män slagit sig ned på sina kappor i gräset med värja och musköt bredvid sig. Den ene av dem hade rest sig upp på ett knä och lyssnade.
— Jag tyckte jag hörde jaktsällskapet närma sig, sade han. Jag hörde till och med jägarna driva på falkarna med sina rop.
— Men nu hörs ingenting längre, sade den andre. som tycktes avvakta händelsernas gång med mera filosofiskt lugn. De måste ha avlägsnat sig igen… Vad var det jag sade dig, det är en dålig observationsplats, det här… Man syns visserligen inte men så ser man heller ingenting.
— Men för tusan, min käre Annibal, sade den förste, vi måste väl placera våra hästar någonstans och de två handhästarna och mulåsnorna, som äro så överlastade så att jag vet inte hur de skola bära sig åt för att följa med oss. Jag kan inte tänka mig något bättre gömställe än här under ekarna Jag anser därför att man inte kan klandra herr de Mouy utan tvärtom bör berömma honom för den omsorg han lagt i dagen vid alla förberedelserna till företaget. Han har i alla avseenden handlat som en mycket skicklig konspiratör…
— Där ha vi just det rätta ordet, sade den andre. Jag väntade bara på det! Vi konspirera således?…
— Nej, men vi tjäna kungen och drottningen.
— Vilka konspirera… vilket betyder precis detsamma för oss.
— Jag har ju redan sagt dig, Coconnas, sade La Mole, att jag inte alls tvingar dig att följa med mig på det här äventyret, som jag drivits in i av en känsla som du inte alls delar.
— Guds död! Har jag väl sagt att du tvingar mig? För det första känner jag ingen som skulle kunna tvinga en Coconnas till någonting som han inte själv vill. Men tror du verkligen att jag skulle låta dig ge dig i väg utan att följa med, i synnerhet när jag vet att du drar rakt åt helvete?
— Annnibal, Annibal! utropade La Mole, jag tycker jag ser hennes vita häst. Åh, det är underbart… mitt hjärta klappar bara vid tanken på att hon kommer!
— Så lustigt, sade Coconnas och gäspade, mitt hjärta klappar inte alls.
— Det var inte hon, sade La Mole. Vad har då hänt… de skulle ju komma klockan tolv.
— Och hon är inte tolv än, det är hela saken. Vi ha god tid på oss att ta oss en liten lur.
Därmed sträckte Coconnas ut sig på sin kappa. Men han hade knappt lagt örat mot marken förrän han ryckte till och vinkade åt La Mole att hålla sig tyst.
— Vad är det? frågade denne.
— Tyst, nu hör jag verkligen något. Jag misstar mig inte.
— Det var besynnerligt. Jag kan inte höra någonting.
— Nå, sade Coconnas och steg upp samt lade handen på La Moles arm, ser du den där hjorten?
La Mole såg på hjorten som stod och lyssnade. Strax därpå kastade den hastigt om och försvann bland träden.
— Sannerligen tror jag inte du har rätt, sade La Mole, för nu flyr hjorten sin väg.
— Ja, han flyr därför att han hör vad du inte kan höra.
Strax därpå hördes verkligen ett buller, liksom det avlägsna trampet av hästar, som nalkades i galopp.
La Mole var ögonblickligen på fötter.
— Där äro de, utbrast han, fort!
Strax därpå hördes en häst gnägga, och över allén red en dam, som vände sig åt det håll där de befunno sig, vinkade med armen och försvann.
— Drottningen! utropade båda på en gång.
— Hon vinkade så här, sade La Mole. Hon menade, att hon kommer snart.
— Nej, hon gjorde så här, invände Coconnas. Och det betyder: Ge er iväg…
— Nej, hon menade: Vänta på mig!
— Hon menade tvärtom: Fly!
— Nå, låt oss handla som var och en finner bäst, sade La Mole. Ge dig du iväg, jag stannar här. Coconnas ryckte på axlarna och lade sig åter.
I nästan samma ögonblick kom en trupp ryttare ridande i sporrsträck genom allén. De båda vännerna kunde se att det var protestantiska adelsmän. De redo förbi i ilande fart och försvunno.
— För katten, det här börjar bli allvarligt, sade Coconnas och steg upp. Låt oss skynda till Frans I:s paviljong.
— Nej, låt oss inte bege oss dit, invände La Mole. Om vi ha blivit upptäckt, kommer kungens uppmärksamhet i främsta rummet att riktas mot paviljongen, eftersom den är den allmänna mötesplatsen.
— Den här gången kan du ha rätt, brummade Coconnas.
Han hade knappt uttalat dessa ord, förrän en ryttare kom framstörtande som en blixt bland träden, satte över diken, buskar och stängsel och hann nästan ända bort till de båda adelsmännen. Han höll en pistol i vardera handen och styrde hästen endast med knäna.
— Herr de Mouy! utropade Cconnas oroligt. Herr de Mouy flyr! Då gäller det att klara sig!
— Fort, fort! ropade hugenotten. Allt är förlorat. Jag har tagit en omväg för att varna er. I väg!
Han hade knappt hunnit uttala dessa ord förrän han redan var långt borta.
— Men drottningen? utbrast La Mole.
De Mouy kunde emellertid inte längre höra honom. Coconnas hade redan sprungit fram till hästarna, hoppade upp i sadeln på sin och kastade den andras tyglar åt La Mole.
— Kom, ropade han. Jag upprepar de Mouys ord: I väg! Herr de Mouy talar bra. I väg, La Mole!
— Ett ögonblick… invände La Mole, vi ha ju kommit hit i ett bestämt ärende.
— Inte för att bli hängda, svarade Coconnas. Jag råder dig att inte förlora någon tid. Jag vet nog att du vill komma med långa haranger, men jag kan svara dig med ett enda ord: När herr de Mouy de Saint-Phale flyr, då kan vem som helst fly.
— Herr de Mouy de Saint-Phale har inte fått till uppgift att föra med sig drottningen, invände La Mole. Herr de Mouy de Saint-Phale älskar inte drottning Margareta.
— Guds död, det gör han sannerligen rätt i att låta bli, om kärleken skulle förleda honom att göra sådana dumheter som jag ser att du står i begrepp att göra. Helvetets djävlar må ta en kärlek, som kostar två tappra adelsmän huvudet! För tusan, vi hålla ju på att konspirera, min bäste vän, och när man konspirerar illa, måste man rädda skinnet. Upp i sadeln, La Mole!
— Rädda du dig, min vän, jag hindrar dig inte därifrån, jag till och med råder dig därtill. Ditt liv är dyrbarare än mitt. Rädda det därför!
— Säg då hällre så här: Coconnas, låt oss bli hängda båda två! Det låter bättre än när du säger: Coconnas, rädda dig ensam!
— Bah, sade La Mole, repet är gjort för tölpar och inte för adelsmän som vi.
— Jag börjar nu tro, sade Coconnas med en suck, att mitt försiktighetsmått inte var överflödigt.
— Vilket då?
— Att göra mig till god vän med bödeln.
— Du är bra dyster, min käre Coconnas!
— Nå, vad skall vi bestämma oss för? utbrast. Coconnas otåligt.
— Vi skall försöka få tag i drottningen.
— Var då?
— Det vet jag inte… Och sedan försöka få tag i kungen.
— Var då?
— Det vet jag inte, men vi skall nog få tag i dem, och sedan skall vi två göra vad femtio personer inte kunde eller vågade.
— Du smickrar min egenkärlek, min gode Hyacinthe. Det är ett dåligt tecken.
— Nåväl, till häst!
— Det låter höra sig!
La Mole vände sig om för att stiga i sadeln. Men i samma ögonblick som han satte foten i stigbygeln hördes en befallande röst ropa:
— Halt! Ge er!
I samma ögonblick trädde en man fram bakom en ek, strax därpå ännu en och så småningom ända till trettio. Det var det lätta kavalleriet, som stigit av hästarna och smugit sig fram bland buskarna.
— Vad var det jag sade! mumlade Coconnas.
La Mole lät höra ett slags rytande.
De trettio soldaterna voro ännu på trettio stegs avstånd från de båda vännerna.
― Vad nu! repade piemontesaren åt deras befälhavare, vad är det frågan om, mina herrar?
Befälhavaren gav order åt soldaterna att lägga an mot de båda vännerna.
Coconnas viskade till La Mole:
— Upp i sadeln! Ännu är det tid. Hoppa upp i sadeln som jag sett dig göra hundra gånger, och låt oss så sätta i väg.
Därpå vände han sig åter mot soldaterna:
― För tusan, mina vänner, skjut inte, ni skulle kunna skjuta vänner!
Därpå fortfor han till La Mole:
— Man skjuter dåligt mellan träden. De komma visserligen att skjuta, men de träffa oss inte.
— Omöjligt, sade La Mole. Vi kan inte föra med oss Margaretas häst och de båda mulåsnorna. De skulle kompromettera henne, medan jag med mina svar kan avlägsna alla misstankar. Ge dig iväg, min vän!
— Mina herrar, ropade Coconnas, drog sin värja och kastade den ifrån sig, vi ge oss båda två.
Soldaterna gjorde åter gevär för fot.
— Men säg oss först, varför vi måste ge oss.
— Det får ni fråga kungen av Navarra.
— Vad anklagar man oss för?
— Det skall hertigen av Alencon säga er.
Coconnas och La Mole växlade en blick. Deras fiendes namn i detta ögonblick var föga ägnat att lugna dem.
Emellertid gjorde de intet motstånd. Coconnas uppmanades att stiga av hästen, vilket han utan vidare gjorde. Därpå placerades de båda fångarna i mitten och soldaterna satte sig i rörelse mot Frans I:s paviljong.
Det var i denna paviljong, som de femtio protestantiska ädlingarna samlats. De Mouy hade som bekant en nyckel dit. De trodde sig vara herrar över skogen och hade blott här och var ställt ut några skyltvakter, vilka ryttarna överraskat och fört bort i all tysthet. Därpå hade de omringat paviljongen. De Mouy, som inväntade kungen i Violettes-allén, hade emellertid fått syn på soldaterna med de röda gehängen och hade fattat misstankar. Strax därpå hade han märkt, att hela skogen och mötesplatsen var omringad. När han sedan fick syn på kungen av Navarra hade han tecknat ett kors i luften med sin hatt, vilket var den överenskomna signalen att allt var förlorat. Henrik hade då genast vänt om och försvunnit, varpå de Mouy satt sporrarna i sin häst och ridit bort allt vad tygen höllo, sedan han under vägen varnat La Mole och Coconnas.
Då kung Karl märkte, att Henrik och Margareta försvunnit, hade han tillsammans med hertigen av Alencon begivit sig till Frans I:s paviljong. Full av förtröstan red hertigen vid sidan av kungen, vilkens dåliga lynne tilltog alltmer allteftersom hans illamående ökades. Han hade varit nära att svimma ett par gånger och en gång hade han hostat upp blod.
— Skynda på nu, sade kungen, då de närmade sig paviljongen. Jag vill komma tillbaka till Louvren så fort som möjligt. Gräv fram mullvadarna. Det är Sankt Blasii dag i dag. Han är visst släkt med Sankt Bartolomeus.
Vid dessa ord satte sig hela hopen av jaktbetjänter och skyttar i rörelse, och man tvang de arresterade hugenotterna att komma fram. Men varken Margareta, Henrik eller de Mouy fanns bland dem.
— Nå, frågade kungen, var är Henrik, var är Margot? Ni lovade ju infånga dem, Frans, och nu fordrar jag också att man tar reda på dem.
— Konungen och drottningen av Navarra ha vi inte sett till.
— Se där komma de, sade hertiginnan av Nevers.
Och vid bortersta ändan av en allé, som ledde ned till floden, syntes verkligen Henrik och Margareta närma sig så lugnt som om ingenting alls varit på färde. Båda hade sina jaktfalkar med sig och redo så tätt intill varandra, att deras hästar tycktes hålla huvudena tillsammans.
Hertigen av Alencon, som var utom sig av raseri, lät nu genomsöka den närmaste omgivningen. Det var då man träffade på La Mole och Coconnas, vilka nu också trädde fram i kretsen. Som de emellertid ej voro kungliga personer, var det ej lika lätt för dem som för Henrik och Margareta att bibehålla fattningen. La Mole var alltför blek och Coconnas föreföll alltför röd.