En Liten Hushålls-Bok/Underrättelser

←  Potatis

En Liten Hushålls-Bok av Anna Maria Rückerschöld Några små underrättelser för en ung Matmoder

Några få, försökta, Huscurer  →

Några små underrättelser för en ung Matmoder.

Hwilken ej så fort gjort sit inträde uti hushållsståndet, som hon får känna wigten af sin answariga syssla, den hon är skapad at upfylla. Språk, Musique, Nipper, Granlåt och alla de Galanterier, som kostat hennes föräldrars pung, förswinna då som en rök. Desse, fast i sig sjelfwe artiga wetenskaper, som pryda et ungt fruntimer, kunna dock ej göra den minsta nytta i hushållet; utan får den unga matmodren låf, at börja studera helt andra lärdomar, och just dem, som hon förut ansett för mindre nödige; så framt det annars ligger henne något om hjertat, at befrämja sin och sin mans sällhet.

Har hon god wilja, älskar hon sin man med förnuft; så blir wäl snart en idog upmärksamhet och en daglig ärfarenhet hennes lärmästarinnor. Goda hushållsböcker blifwa henne då kärare än Franska Romaner; nyttiga Råd af förfarna hushållerskor, börja roa mera än sladder och förtal; en förnuftig makas wilja som länder til bägges nytta mera behaglig, at upfylla, än smek; och med et ord, hon sträcker sit begär til alt det, som är nyttigt, alfwarsamt och hedrande; winner således sit berömliga ändamål, at bli en käck hushållerska, en förståndig matmoder, en kär maka, och ändteligen en öm och rättsinnig moder.

Det oumgängliga tjenstefolket, är beklagligen den swåraste articlen i hushållsståndet. Uti en mindre förderfwad werld, torde desse wåra medmänniskor hafwa förordsakat oss mindre plågor; men det är fruktan wärdt, at wi som herrar, i början tagit oss et strängare wälde öfwer dem, än den naturliga friheten medgifwer; således anse de oss för närwarande tid, som sina Tyranner, dem de i sit inre hata; de göra sin tjenst med owilja och wårdslöshet; de rikta sig och skada oss så fort tilfället yppar sig, ock utom några få undantag, förblifwa de hushållets beswärligaste tyngder i tiden.

Denna werkliga olyckan för hushållståndet, står nu mera näpligen at afhjelpas; ty får man wara betänkt uppå, huru detta onda åtminstone til någon del må kunna lindras.

Wi böra altid betrakta dem, som medmänniskor, af et och samma ursprung, lika deltagande i alla Guds nådebewisningar, och huru uti detta mästerliga och wälbestälta urwärket, de så snart hade kunnat få wår, och wi deras plats. I följe häraf, upkommer hos oss en Christlig medömkan öfwer deras mindre förmonliga öde; den åter föder en slags wälwilja, at å wår sida lindra deras träldom, så mycket möjligt är; ursäkta deras drägliga fel, härrörande til större delen af en slät upfostran, underwisa dem med godhet; och efter yttersta förmåga tilse, at desse som arbeta både för sig och oss, måtte tilräckligt och ordentligt åtnjuta det brödet, deras arbete förtjenar.

En rättsinnig matmoder glömmer egen hwila, och ofta egna fördelar, för at rätt och Christligt styra för sit folk; hon ömkar sig öfwer deras tunga bördor, och söker at lindra deras möda igenom en ordentlig matredning och et wänligt bemötande; som likwäl är så afpassadt, at hon på intet sätt skadar den wärdighet, henne tilkommer, och utom hwars bibehållande, hon ej kan uträtta något godt hos et illa upfödt folk.

Nu til Matredningen.

Hwilken bör så långt man förmår wara i god ordning tilstäld, på sina wissa timmar och stunder, at arbetet ej förhindras igenom kokerskans senfärdighet.

En matmoder får ej wara lika nögd uti sit folks matredning; hon måste dageligen tilse, at den handteras lika snygt och renligt, som den hon ärnar för egen mun; ju enfaldigare och gröfre spis, ju angelägnare, at den blir rätt lagad, så framt han skal blifwa ätlig.

Om så tilfälle gifwes, bör hon ej låta tjenstefolket äta i det köket hwarest maten tillagas för herrskapet; ty då steklukten sticker dem i näsan, och andra goda saker lysa dem i ögonen, är ju naturligt, at de då äta sin grofwa spis med afwund och osmak? Sanningen häraf skönjes i bondens lugn på kosthållets wägnar, som kan sätta drängen med sig wid bordet, och af den ständiga ofrid, som på denna sidan regerar uti herrskaps hus.

Det är ingen hushållning, at för några dalers bättre köp taga elaka waror för tjenstefolket. Sill och ströming äro en god spis, och skulle i brist af så ymnog tilgång, wisserligen blifwa hos oss räknade ibland de läckrare fiskslagen; men tilärnade, at wara i dagligt bruk, behöfwer man ej mera än gå til sig sjelf, huru man då skulle benöja sig med sur sill och härsk strömming? Om tjenstefolket i slikt fall göra sig upstudsige, om de för sin mun snilla ehwarest de kunna, så blir skadan deraf i längden större, än om man wid inköpet betalt några plåtar mera för goda waror.

Så wida saltfisken utgör det mästa såflet på sällskapets bord, måtte den wara så tillagad, at den blir ätlig. Om kokerskan tilhålles, at aftonen förut, borttaga hufwudet af strömingen, slå en liten skopa watten på honom, som uplöser den starka sältan, gör honom utswäld och mera behaglig samt låter honom i kort spad hastigt koka up på frisk eld, slår spadet af så snart hon lyfter af pannan, och anrättar honom snygt med en sauce af mjölk, skuren gräslök eller persilja, så kan hwem som wil äta denna rätten med got appetit. Men då den är sönderkokad, ihopa rörd, som en gröt med hufwuden och stjertar, eller om stekt ser ut som brändt salt fullt med aska och kohl; huru kan man begära at tjenstefolket skola wisa sig nögda och glada wid arbetet, eller älska deras interesse som äro utdelare af en så slät arbetslön?

Stekes strömmingen på halster, bör kokerskan likaledes tilhållas at borttaga hufwudet, som gör, at rätten ser mera snygg ut, och sältan minskas snarare då hon slår upkokadt watten eller spisdricka på honom, sedan han är nedlagd uti et litet djupt fat, med hwilket han står en stund, då det afhälles; strömingen är då uplöst, warm, ätlig och kan wisst icke räknas för nödkåst.

En del påstå, at hufwuden böra upätas, men för hwad orsak? fylnaden af detta lilla benskräpet lärer ej blifwa mycket stor, och uti et landthushåll, göra okokade strömings hufwuden bättre gagn åt kreaturen.

Den spickna sillen bör twättas, fjällas, läggas uti et par slefwar watten et par timmar förr, än hon skal nyttjas, då hon ser swäld ut, är och mera appetitlig at äta, sedan sältan är uplöst.

Den som är tilärnad at kokas eller stekas, bör åtminstone wattenläggas en natt; den sträfwa och starka sältan skadar folkets hälsa då den dageligen förtäres, och förorsakar et häftigare drickande, än naturen äskar.

Torrfisken bör lutas ordentligt, utwattnas, skötas och wårdas ifrån elak luft, mask och dylikt. Den tarfliga saucen på honom bör wara god och tilräcklig.

Hwad som tjenar til deras så kallade supmat, måste en matmoder wäl efterse, at den blir riktigt tillagad, så at hon utan osmak kan äta den sjelf. Ju mindre den består af feta och mustiga saker, ju angelägnare är, at medelst tilredningen göra den smaklig.

Mjölet til wällingen bör wara godt och befriat ifrån sådor; och om den skal blifwa god, med litet mjölk, slår man den tilärnade mjölken först i grytan, hwispar så mycket mjöl deruti, at det blir som en tunn gröt, hwilken klappas en god stund med slefwen, och spädes deruti så mycket upkokadt watten litet i sänder under hwispning, at wällingen blir lagom tjock, som då saltas och kokar en liten stund med saltet, hwilket bruk sätter bättre smak på all slags mat. På detta sättet, skola wisst icke tjenstefolket behöfwa klaga öfwer klimpig wattwälling; ty at mjölet får swälla och koka tilfyllest uti mjölken, gör honom söt och mustig. En kokerska får ej wid denna slags tilredningen klaga öfwer beswär och kort tid; ty den mödan blir altid en winst, som kan förädla maten och göra tjenstfolket nöjda. Skulle mjölken ej hålla koka, får man då göra på annat sätt, för at undwika ystad och wedbränd wälling: wattnet bör då först kokas up med saltet, och mjölet hwispas uti mjölken medan den är kall, som sedan röres uti det kokade wattnet under jämn hwispning, til des wällingen är fullkokad och aflyftad, så blir den både slät och god.

Wid tilredningen af deras dricksoppa, måste man äfwen bruka aktsamhet; ty denna är en wederwärdig föda, då hon är ystad, wedbränd, tjock, sådig och kokad af surt dricka.

Drickat bör först kokas up och skummas; mjölet hwispas deruti til lagom tjocklek, och sedan mjölken, litet efter hand under ständigt hwispande, til des soppan kokat up, då hon saltas och aflyftas. De som hafwa råd och god wilja, bruka äfwen at pläga folket med litet brun sirap häruti; men i alla sådana fall, bör en ung matmoder rätta sig efter landsens sed; ty alt det, som allenast utgör en wällust för gomen, hörer ej til den dagliga spisens ordentliga beredande; och händer at en matmoder på en främmande ort, ofta skadar både sig och sina grannar med för mycken wälwilja för sit tjenstefolk.

Kokerskan bör tilhållas, at hålla kokgrytorna rena och fria ifrån swärta; hwilken obehagliga färg förminskar wärdet på kåhl och ärter. Äro ärterna hårdkokade, hjelpas de igenom blötning i watten öfwer natten. Man kokar dem för sig sjelfwe, om man är mohn om, at få dem mosige, och innan man slår dem tilhopa med köttet eller fläsket, så jämkas spadet til lagom sälta.

Man får äfwen noga efterse en owårdig kokerska, om hon ej skal laga kåhl för folket, som åt fyrfotorna; den bör skrädas wäl, hackas eller skäras efter landsens sed, och köttspadet wara lagom salt; några sönderhackade feta ben göra ganska mycket til god smak, om de kokas ibland kåhlen, äfwen en göpen gryn, som då mäst gör tilfyllest för annan afredning.

En ren, fast grof duk, bör det bestås sälskapet, åtminstone en gång i weckan för at göra deras tarfliga bord mera hyggligt; och om då deras bröd, deras dricka är riktigt tillagadt; den ost och det smör, som bestås dem, äfwenså om det fläsket och köttet som en eller annan gång i weckan hugnar dem, är lagom salt, fritt från härsknad eller maskar; och de tider iakttagne då deras förplägning infaller, som under tjenstetiden är en högst muntrande sak; så böra de klagande af dem, anses för nidingar, och wid första tilfälle blifwa sin goda tjenst förlustige.

Då man fritager sig ifrån de öma känslor, som den wälgörande naturen i mer och mindre mått tildelt menniskan; så kunde man wäl til någon del bifalla den allmänna sägen: at tjenstefolket böra wara nöjda med alt, så wida de ändå en gång få wid egna bord hålla tilgodo sina strömings nackar och dylikt mera; men så snart man går til sig sjelf, ombytes sakens natur, wid skiftet af mitt och ditt; ty böra wi såsom husbönder ej hota dem med deras framtid; med så wårda och föda dem, som om försynen förbytt oss eller wårt rum i werlden uti deras ställe, och som wi då wille hafwa blifwit handterade.

Om man ej i början wändt sig til unga och okunniga matmödrar, så borde desse sista uptekningar anses med åtlöje; men som kokerskor för tjenstefolket merendels träffas både okunnige och wårdslöse, händer ofta, at de, medelst bortskämd spis, upstudsa eller förjaga de bästa tjenstehjon, och förorsaka dymedelst husbonden en betydande förlust. Hwarföre det ej bör anses för obilligt, at underrätta en ung wälmenande matmoder om bästa sättet, at göra den gröfre spisen smaklig; på det hon sjelf måtte bli föranlåten, at ögna derpå, och ej låta sit huses lycka och lugn ankomma på en sjelfswåldig piga.

Medelståndet är i denna delen lyckligast; ty om frun har benägen wilja, kan hon fästa ögat och ofta handen wid sina hussysslor; då husbonden får den wissa glädjen, at alt går skickliga til; arbetet i sin ordning, och at et tilfredsstält folk werkar lugn, så mycket, nemligen, som i en förderfwad werld kan åstadkommas.

Men denna slags tilfredsställning, kan nästan aldrig utlåfwas åt högre Ståndspersoner, hwilka inom sina hus nödgas styra igenom Hofmästrar och hushållerskor. En kunnig, oförtruten och rättrådig hushållerska, är för dem en likaså angelägen, som rar sak at finna; ty få de ofta betala sin wärdighet dyrt, både på pungens och sinnets wägnar, och få sällan smaka den friden inom sina Palats, som wid en nödtorftig och ordentelig lefnad synes wara den ringares rika lott.

Uti alla de föregående upteckningar, har man budit til, at göra saken begriplig, och är önskan wunnen, om några unga matmödrar wärdigas kasta ögonen på desse blad, i afsigt af någon liten uplysning uti de göromål, dem hon torde hända hittils ansett ibland småsaker, och hwars riktiga wärkställande nu blir hufwudgrunden til hennes timeliga lycka och wältrefnad. Uti det granna och galanta, är hon för detta hänwist til kokböcker; ibland hwilka Mademoiselle Wargs ofelbart ännu är den bästa.

Måtte denna ofullkomliga begynnelsen, wäcka widare omtanka til uptäckter af nyttiga förbättringar uti den inre hushållningen, hwilken altid är och blir ändamålet af den yttre; och måtte swenska fruntimer muntras, at bli nyttigare medlemmar uti sit fädernesland, än det som kan wäntas af onyttiga tidsfördrif, och en fåfänglig klädebonad, med des konstiga och ombytliga tilställningar.

Et litet Bihang om bästa sättet, at tilreda godt smör.

Smörets olika beskaffenhet wid tilfället af lika god och mustig betesmark, utwisar nogsamt des olika beredningssätt; ty kan man ej förbigå, at anmäla något derom til deras tjenst som torde hända ännu ej fått den rätta kunskapen.

Gräddan måste ej sparas förlänge, ty som jäster eller härsk, gör han et förskämt smör, det är då bättre at göra små tjerningar, och spara smöret tilhopa, som derest det rätt handteras, altid behåller sin godhet. Då smörklimpen är uptagen ur tjernan, arbetas den med slefwen så länge at den får en slags fasthet, innan wattnet slås på, hwarmed smöret twättas och arbetas under ömsning tils det sista som afslås är helt klart. Det håras då wanligt wis, så länge något obehörigt synes; saltet bör wara wäl hwitt, fint söndergnott och hastigt afskölgt med watten, innan det slås på smöret, som åter arbetas om, så länge tils saltet kännes wäl smält, hwilket bör wara så tilräckligt, at man ännu än gång kan slå watten til och göra sista twättningen som friskar smöret, smälter saltet tilfyllest, och bibehåller des lake, allenast det får behålla sit rum i det kärilet, där första inpackningen sker. Om detta sättet at tilreda smör brukades öfweralt, skulle aldrig tjernsurt, mögligt, ostigt, hårigt eller härskt smör någonsin plåga hushållare. De stora och til öfwerflöd istoppade saltkornen, som befinnes uti en stor del salu smör, under föregifwande at hålla smöret friskt, är sanfärdigt bewis på en lat sköterska; och en kokerska, som förstår sin sak, tycker olika wäl om det smöret, som under skirningen til sista droppen liknar en klar olja, och det som förlorat sig til hälften uti mjölkskum och stora saltkorn, hwilka utom des bortdraga sötman och den behagliga smaken derifrån.

En liten ärhindran, om får-mjölkens nytta på landet.

De landthushållare, som hafwa tilräckligt af Får, kunde om sommarn öka sit smörförråd, om de nytjade fårmjölken i stället för komjölken til kokning. Et stop fårmjölk gör dertil samma dryga, som twå kannor komjölk; den är söt och mustig, som en grädda, och tål utspädas med nog watten, innan den förlorar något af sin ljufliga smak. En crem af fårmjölk kokad, är bättre, än en af söt grädda. Af en kanna fårmjölk och twå kannor nysilad komjölk, kan göras den bästa ost man wil äta. Det är underligt, at hushållare på de fleste orter försumma denna förmånliga nyttan af sina Får, som på intet sätt lida derwid, hwarken på ullens, eller lambens wägnar; de följa modern hela dagen, kunna således umbära henne den korta natten, och skilnaden om aftnarna går så fort då de äro tilwande, at hwar skare går i sina hus, de gamla i sit och de unga i sit, som äro så indelte at dörrarna äro brede wid hwarandra. Pigan eller sköterskan stiger wid hjordens hemkomst emellan dörrarna och ropar skilg åt, så är saken gjord utan widare bråk. Men wid deras mjölkning fordras en venlig människa, som twättar och torkar djufret med rent linne; ty det minsta fnask eller orenlighet af fåret, sätter en wederwärdig smak på mjölken.

Något om Honung.

För dem som äro ägare af Bijn, torde ej wara obehagligt, om man meddelar dem et försökt sätt, at borttaga den starka waxsmaken af honungen, och gör honom mera tjenlig til sylt och matredning.

Så snart honungen är afskirad ifrån kakorna, kokas den med några skedblad rosenwatten och skummas wäl. Efter en liten stunds kokning, lägger man uti koket, det gula rifwit af 3 a 4 citroner, eller några droppar cedro olja; derpå hwispas 4 äggehwitor mycket wäl, som med en sked utbredes öfwer honungen, och sedan söden lupit öfwer och ägghwitan är stannad, sätter man et fint såll öfwer et djupt fat, lägger ägghwitan jämnt öfwer bottnen, slår honungen ofwanpå och låter detta stå bredewid elden tils altsammans är afrunnit, som då förwaras uti glasburkar til hwad bruk, som behagas. Det som är qwar i sållet, kokas up med litet watten och ifrånsilas, så kan detta watttnet nyttjas, at söta med åt tjenstefolket.