En försvunnen värld/Kapitel 04

←  Han är en absolut omöjlig person

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Helt enkelt det största djur i världen

Oavgjort  →

FJÄRDE KAPITLET.
»HELT ENKELT DET STÖRSTA DJUR I VÄRLDEN.»

KNAPPT VAR den stängd, förrän mrs Challenger rusade ut från matsalen. Den lilla damen var mäkta vred. Hon ställde sig i vägen för sin man som en ursinnig kyckling för en bulldogg. Hon hade synbarligen sett då jag lämnade huset, men inte då jag kom tillbaka.

»Du är ett odjur, George!» skrek hon. »Du har gjort den hygglige unge mannen illa.»

Han pekade över axeln med tummen.

»Här är han, frisk och sund, bakom mig.»

Hon blev förlägen och detta med skäl.

»Ursäkta, men jag såg er inte.»

»Jag försäkrar er, madame, att det har ingen fara.»

»Han har märkt ert stackars ansikte. O, George, en sådan barbar du är! Aldrig är det annat än skandaler vecka ut och vecka in. Alla människor avsky dig och göra narr av dig. Nu är det slut med mitt tålamod. Det här var det värsta.»

»Inte skvallra ur skolan!»

»Det är minsann ingen hemlighet», utbrast hon. »Tror inte du, att hela gatan — hela London för den delen — Gå er väg, Austin, vi vilja er ingenting nu. Tror inte du, att alla människor tala om dig? Tänk på din värdighet. Du som bort vara rector magnificus vid ett stort universitet, vördad av tusentals studenter. Tänk på din värdighet, George!»

»Hur är det beställt med din, min söta vän?»

»Du prövar mitt tålamod alltför hårt. En grobian — en tarvlig, skrävlande grobian — det är vad du blivit.»

»Var nu snäll, Jessie.»

»En rytande, hojtande grälmakare».

»Nu stopp! Upp med dig på straffpallen!» sade han.

Till min förvåning böjde han sig ned och lyfte upp henne på en hög piedestal av svart marmor, som stod i ett hörn i hallen. Den var minst sju fot hög och så smal, att hon knappt kunde hålla balansen på den, Någonting löjligare än hon, där hon satt med ansiktet förvridet av vrede, dinglande fötter och kroppen stel av fruktan att falla, kan man inte tänka sig.

»Lyft ned mig!» bad hon i klagande ton.

»Säg var så god!»

»Du otäcka George. Lyft ned mig på ögonblicket!»

»Kom in med mig i mitt arbetsrum, mr Malone.»

» Vet ni, sir —!» sade jag och såg på hans fru.

»Hör du, att mr Malone ber för dig, Jessie? Säg ’var så snäll’, så lyfter jag genast ner dig.»

»Ditt odjur! Var så snäll! Var så snäll!»

Han lyfte ned henne som om hon varit en liten fågel.

»Du får lov att vara snäll, min lilla vän. Mr Malone är en tidningsman. I morgon sätter han in alltsammans i sitt blad och säljer ett dussin lösnummer till våra grannar. Överskriften blir: ’Egendomlig tilldragelse bland de högt uppsatta’. Du kände dig väl tämligen högt uppsatt på den där piedestalen, eller hur? Undertiteln blir: ’Inblick i ett konstigt herrskaps familjeförhållanden’. Han lever av litet av varje, mr Malone, håller till godo med vad smörja som helst, han som andra av den sorten — porcus ex grege diaboli — ett svin ur djävulens hjord. Så var det med den saken. Vad nu, Malone?»

»Ni är verkligen outhärdlig!» sade jag med hetta.

Han vojade sig av skratt.

»Snart drabba vi ihop igen», skrek han och såg än på sin hustru än på mig i det han vidgade sitt enorma bröst. Men så ändrade han plötsligt ton. »Ursäkta detta frivola familjeskämt, mr Malone», sade han. »Då jag ropade er tillbaka, var det i allvarlivare uppsåt än att inblanda er i våra små husliga upptåg. Nu skall du gå, min lilla gumma, och var inte ledsen.» Han lade sina stora händer på hennes axlar. »Allt det du säger är nog sant. Jag skulle vara en bättre människa, om jag gjorde som du vill, men jag skulle då inte riktigt vara George Edward Challenger. Det finns många karlar som äro bättre än jag, men det finns bara en G. E. C. Håll därför till godo med honom sådan han är.» Och så gav han henne en riktig smällkyss, som förvirrade mig nästan mer än hans häftighet gjort. »Nu, mr Malone», sade han med mycken värdighet, »får jag be er vara så god och stiga in här.»

Och vi stego åter in i det rum, som vi så bullersamt lämnat för tio minuter sedan. Professorn stängde omsorgsfullt dörren efter oss, anvisade mig en länstol och sköt fram en cigarrlåda under näsan på mig.

»Äkta San Juan Colorado», sade han. »Lättrört folk som ni må väl av narkotika. För himlens skull, bit inte av den. Skär — och skär med vördnad! Luta er nu tillbaka och lyssna uppmärksamt till vad jag finner för gott att meddela er. Skulle ni vilja göra någon anmärkning, så spar den till ett lägligare tillfälle.

Först några ord om ert återvändande till mitt hus efter er välförtjänta utkastning» — han sköt fram skägget och stirrade på mig som för att mana till motsägelse — »efter er välförtjänta utkastning sade jag. Skälet låg i ert svar till den där fjäskige polismannen. Jag tyckte mig däruti finna en skymt av rättskänsla — i alla händelser mera rättskänsla än jag är van att sammanställa med ert yrke. Då ni medgav, att ni givit anledning till uppträdet och att felet var ert, visade ni prov på en viss fördomsfrihet och bredd i uppfattningen, som verkade fördelaktigt på mig. Den underklass av människosläktet ni tyvärr tillhör har alltid legat nedanför min intellektuella synvidd. Era ord kommo er att plötsligt sticka upp till den. Ni ådrog er min uppmärksamhet. Av detta skäl bad jag er gå in med mig, ty jag fick lust att göra er närmare bekantskap. Vill ni vara god och lägga cigarraskan i den lilla japanska skålen som står på bambubordet till vänster om er.»

Allt detta dundrade han fram som en professor som talar till sitt auditorium. Han hade svängt om sin vridbara stolsits så att han kommit mitt för mig och satt där, uppsvälld som en ofantlig groda. Hans huvud var tillbakakastat och ögonen täcktes till hälften av hans högdragna ögonlock. Nu vände han sig plötsligt åt sidan och det enda jag såg av honom var åtskilligt rufsigt hår och ett rött, utskjutande öra. Han rafsade och letade bland pappershögarna på skrivbordet. Efter en liten stund satt han åter vänd mot mig med någonting likt en trasig skissbok i handen.

»Jag ämnar tala med er om Sydamerika», sade han. »Jag undanber mig alla anmärkningar. Först och främst vill jag ni skall veta, att ingenting av det jag nu säger er får utan min uttryckliga tillåtelse upprepas offentligt. Efter all sannolikhet ger jag er aldrig denna tillåtelse. Förstår ni mig?»

»Det är bra hårt», sade jag. »Visst skulle väl en med urskillning framställd redogörelse —»

Han lade tillbaka boken på bordet.

»Därmed basta», sade han. »Jag önskar er en god dag.»

»Nej, nej, jag går in på vilka villkor som helst!» skrek jag. »Så vitt jag kan förstå, har jag intet val.»

»Nej, det har ni verkligen inte.»

»Nå, så lovar jag väl då.» »På er heder?»

»På min heder.»

Han såg på mig och jag läste tvivel i hans fräcka blick.

»Vad vet jag egentligen om er heder?» sade han.

»Sannerligen tar ni er inte bra stora friheter, sir!» utbrast jag harmset. »Aldrig i mitt liv har någon till den grad förolämpat mig.»

Mitt utbrott tycktes mer intressera än förtreta honom.

»Rundskallig», mumlade han. »Korthuvad, gråögd, svarthårig med en anstrykning av neger. Antagligen keltisk?»

»Jag är irländare, sir.»

»Irländare — irländare?»

»Ja, Sir.»

»Det förklarar saken. Låt mig se. Ni har ju lovat mig att respektera mitt förtroende? Jag kan gärna säga er, att detta förtroende inte blir fullständigt. Men jag skall i alla fall ge er några antydningar, som torde vara av intresse. För det första har ni er troligen bekant, att jag för två år sedan gjorde en resa i Sydamerika — den kommer att intaga ett framstående rum i världens vetenskapliga historia. Syftet med min resa var att stadfästa vissa slutsatser gjorda av Wallace och Bates och detta kunde endast ske genom att observera de av dem anförda fakta under samma villkor som de. Även om min expedition icke haft några andra resultat, hade den varit av betydelse, men under min vistelse därstädes föreföll någonting ovanligt, som öppnade en helt ny linje för forskningen.

Ni vet — eller troligen vet ni icke i detta halvbildningens tidevarv, att landet kring vissa delar av Amasonfloden ännu är delvis outforskat och att en hel mängd bifloder, av vilka somliga icke kartlagda, rinna ut i huvudfloden. Det ålåg mig att besöka dessa föga kända landsdelar och undersöka deras fauna, vilken försåg mig med material till åtskilliga kapitel i det stora och monumentala verk i zoologi, som skall rättfärdiga min tillvaro. Jag var efter avslutat arbete på återvägen, då jag kom i tillfälle att tillbringa en natt i en liten indianby, belägen på en punkt där en viss biflod, vars namn och belägenhet jag behåller för mig själv, förenar sig med huvudfloden. Infödingarna voro cucamaindianer, en godsint men förnedrad ras, vars andliga begåvning knappast överstiger en Londonbos av genomsnittstypen. Jag hade på vägen uppför floden lyckats bota några av dem för sjukdomar och min personlighet hade gjort ett starkt intryck på dem, så att det förvånade mig inte att vid min återkomst finna mig mycket efterlängtad. Av deras tecken trodde jag mig förstå, att det var någon som befann sig i trängande behov av mitt bistånd som medicinare och jag följde med hövdingen till en av hyddorna. Då jag steg in upptäckte jag, att den sjuke, till vars hjälp jag blivit kallad, nyss avlidit. Till min överraskning var han icke någon indian utan en vit man — en mycket vit man skulle jag vilja säga, ty han var vithårig och företedde åtskilliga av en albinos kännetecken. Han var klädd i trasor, ytterst avmagrad och tycktes ha varit utsatt för långvariga vedermödor. För så vitt jag kunde fatfa infödingarnas berättelse, var han en fullkomlig främling för dem och hade kommit till deras by ensam gående genom skogarna och i yttersta stadiet av utmattning.

Mannens ränsel låg bredvid hans läger och jag undersökte innehållet: Hans namn var skrivet på en skinnlapp inuti den — Maple White, Lake Avenue, Detroit, Michigan, och för det namnet skall jag alltid lyfta på hatten. Jag säger inte för mycket då jag påstår, att det kommer att stå i jämnbredd med mitt eget, då till sist hela sakens betydelse kommer att värdesättas.

Av ränselns innehåll framgick, att mannen var artist och skald och att han varit ute och sökt affekter. Några versstumpar förekommo. Jag anser mig inte kompetent att döma om sådant, men nog tyckte jag att de voro skäligen underhaltiga. Där funnos också tämligen alldagliga målningar med motiv från floderna, en färglåda, en låda med kulörta kritor, några penslar, det där krökta benet, som ligger på mitt skrivtyg, en volym av Baxters ’Mal och Fjärilar’, en billig revolver och några patroner. Några klädesplagg syntes inte till. Antingen ägde han ej mer än vad han hade på sig eller också hade kläderna gått förlorade under vandringen. Jag har nu räknat upp den amerikanska bohemienens hela utrustning.

Jag skulle just gå ifrån honom, då jag märkte, att någonting stack ut på framsidan av hans trasiga rock. Det var hans skissbok, som var lika illa medfaren då som ni ser den nu. Jag kan försäkra er, att en första foliant av Shakespeare ej kunnat bli behandlad med större vördnad än denna relik blivit, sedan den kom i min ägo. Jag räcker den här till er och jag ber er gå igenom den sida för sida och granska innehållet.»

Han försåg sig med en cigarr och lutade sig tillbaka i stolen, med skarpt kritiska ögon observerande vilken verkan detta dokument skulle öva på mig.

Jag hade öppnat boken i tanke att bli överraskad, men icke haft en aning om överraskningens beskaffenhet. Första sidan innebar dock en missräkning, ty den var ej någonting annat än ett porträtt av en mycket fet man i kavaj och därunder lästes: » Jimmy Colver på postbåten.» Och så följde några sidor fyllda med utkast av indianer och deras seder. Sedan kom en skiss, som föreställde en munter och korpulent andans man i bredskyggig prästhatt, sittande mitt emot en mycket mager europé, och underskriften lydde: »Frukost i sällskap med Fra Cristeforo i Rosario.» Studier av kvinnor och småttingar upptogo därefter åtskilliga sidor och så följde en obruten serie av djurteckningar med sådana påkrifter som »Sjöko på sandbank», »Sköldpaddor och deras ägg», »Svarta adjuti under en miritipalm» — ett slags svinliknande djur. Till sist kom en dubbelsida med utkast av långnosiga och mycket obehagliga ödledjur. Jag begrep ingenting och sade detta till professorn.

»Det här måtte väl vara krokodiler?»

»Alligatorer, alligatorer! Några riktiga krokodiler förekomma knappt i Sydamerika. Skillnaden dem emellan —»

»Jag ville bara säga, att jag inte kunde se någonting ovanligt — ingenting som rättfärdigar ert påstående.»

Han log överlägset.

»Gå till nästa sida», sade han.

Jag kunde ändå inte dela hans hänförelse. Nästa sida var ett helsidesutkast av ett grovt färglagt landskap — en sådan målning som friluftsartisten tar till ledning vid utförandet av en mera fulländad tavla. Där fanns en blekgrön förgrund av yvig växtlighet, som gradvis höjde sig och slutade med en klipprad av mörkröd färg, kuriöst ådrad, likt några basaltformationer jag förr sett. De sträckte sig som en obruten mur utefter bakgrunden. På ett ställe förekom en fristående, uppåt avsmalnande klippa, krönt av ett stort träd, och denna klippa tycktes genom en klyfta skild från åsen. Bakom det hela en blå, tropisk himmel. En smal grön rand av växtlighet kantade den röda klippan.

»Nåå?» sade han.

»Utan tvivel en underlig formation», sade jag, »men jag är inte nog geolog att säga, att det är underbart.»

»Underbart!» utropade han. »Det är enastående. Det är någonting otroligt. Ingen på jorden har någonsin tänkt sig en dylik möjlighet. Gå vidare!»

Jag vände bladet och ropade till av överraskning. Det var en helsidesbild av den underligaste varelse jag någonsin sett. Det var en opierökares dröm, en delirants vision. Huvudet var en fågels, kroppen en uppsvälld ödlas, den släpande svansen var försedd med uppåtvända piggar och den krökta ryggen med en tandad kant, som såg ut som ett dussin tuppkammar, uppställda i rad. Framför detta djur stod en liten konstig man eller dvärg i människogestalt, som stirrade på det.

»Nå, vad säger ni om detta?» sade professorn och gnuggade med triumferande min händerna.

»Det är vidunderligt — groteskt.»

»Men vad har föranlett honom att rita ett sådant djur.»

»Brännvin, köpt av någon handelsresande, förmodar jag.»

»Jaså, är det den bästa förklaring ni kan hitta på?»

»Ja — men låt mig höra er, sir.»

»Min är den enkla, att detta djur finnes till — att det är ritat efter naturen.»

Jag skulle ha skrattat, om jag inte förutsett ännu ett hjulande genom korridoren.

»Visst det, visst det», sade jag, som när man för fridens skull instämmer med en dåre. »Jag tillstår likväl», fortfor jag, »att den där lilla människofiguren vållar mig huvudbry. Vore det en indian, kunde den anföras som bevis på att någon pygméras existerar i Amerika, men det ser ju ut som en europé i halmhatt.»

Professorn fnös till som en arg buffel.

»Ni står verkligen på gränsen», sade han. »Ni vidgar min uppfattning av det möjliga. Hjärnförlamning! Mental slapphet! Högst märkvärdigt!»

Han var alltför orimlig att reta mig. Att bli ond hade varit att förslösa sin kraft, ty skulle man bli ond på denne man, tog det aldrig slut. Jag nöjde mig med att draga munnen till ett svagt leende. »Jag tyckte mannen såg så liten ut», sade jag.

»Se hit!» sade han, lutade sig fram och satte sitt korvlika, håriga pekfinger på bilden. »Ser ni plantan där bakom djuret. Ni trodde väl, att det var en maskros eller ett kålhuvud? Nej, det är en elfenbenspalm och det trädet når en höjd av femtio till sextio fot. Förstår ni inte, att mannen är ditsatt i ett visst syfte? I verkligheten kunde han, om han stått framför detta djur, icke fått leva och rita av det. Han gjorde ett utkast av sig själv för att angiva skalan. Han var — låt oss säga över fem fot lång. Trädet är tio gånger större och det var ju att vänta.»

»O, himmel!» utbrast jag. »Ni tror således att djuret var — Charing-Cross-stationen skulle då knappt räckt till som bås åt det vidundret.»

»Utan överdrift kan man säga, att det är ett ganska ansenligt exemplar», sade professorn helt belåtet.

»Men», utbrast jag, »inte kan man väl åsidosätta hela människosläktets erfarenhet på grund av ett enda utkast» — jag hade bläddrat igenom boken och förvissat mig om att den icke innehöll någonting mer i den stilen — »ett enda utkast av en kringvandrande amerikansk artist, som kanske gjort det under inflytande av haschisch eller i feberyrsel eller bara för att tillfredsställa en nyckfull inbillning. I er egenskap av vetenskapsman kan ni inte försvara en sådan position.»

Som svar tog professorn ned en bok från en hylla.

»Det här är en förträfflig monografi av min rikt begåvade vän Ray Lankester», sade han. »Här finnes en illustration, som torde intressera er. Se här har jag den. Underskriften lyder: ’Hur juraperiodens Dinesaur Stegosaurus antagligen tedde sig i livstiden. Bakbenet är ensamt dubbelt så stort som en fullvuxen man’. Nåå, vad sägs om det?»

Han räckte mig den uppslagna boken. Jag ryggade tillbaka vid åsynen av bilden. Detta rekonstruerade djur från en utdöd värld hade för visso stor likhet med den okände artistens utkast.

»Det är utan tvivel märkvärdigt», sade jag.

Vidundret.
(Avritat i Maple Whites skissbok.)

»Men ni går inte in på att det verkar avgörande?»

»Det kan ju vara en tillfällighet, eller kanske har denne amerikan sett en plansch av samma slag och bevarat den i minnet. Den skulle lätt träda fram under ett tillstånd av yrsel.»

»Får gå för det då», sade professorn helt överseende. »Vill ni vara god och se på det här benet.» Han gav mig nu vad han redan omnämnt som bildande del av den dödes tillhörigheter. Benet var ungefär sex tum långt, tjockare än min tumme och med antydan av broskartad förlängning i ena änden.

»Vilket känt kreatur månne detta ben tillhör?» frågade professorn.

Jag undersökte det noga och försökte uppkalla mina halvförgätna kunskaper.

»Det skulle kunna vara ett ovanligt tjockt nyckelben, som tillhört en människa», sade jag.

Min värd avvisade med en föraktfull handrörelse denna förmodan.

»Det mänskliga nyckelbenet är böjt. Det här benet är rakt. På dess yta finnes en fördjupning som visar, att en stor sena gått över det, och någonting sådant är visserligen icke händelsen med ett nyckelben.»

»I så fall måste jag bekänna, att jag inte vet vad det är.»

»Ni behöver inte skämmas för att tillstå er okunnighet, ty jag tror inte att hela South Kensington-museets personal skulle kunna ge namn åt det.» Han tog ur en pillerdosa fram ett ben av en bönas storlek. »Så vitt jag kan förstå», sade han, »bildar detta ur människokroppen hämtade ben en motsvarighet till det ni håller i handen. Det torde ge er ett begrepp om varelsens storlek. Broskbildningen upplyser om, att detta icke är någon fossil kvarleva utan att det tillhör våra dagar. Vad säger ni om det?»

»Man kunde tänka sig, att en elefant —»

Han ryckte till som om det gjort ont.

»Så tala då inte om elefanter i Sydamerika. Var och en som gått i folkskolan —»

»Nå, så något annat sydamerikanskt djur», föll jag honom i talet, »en tapir till exempel».

»Ni kan lita på, unge man, att nog känner jag de första grunderna av min vetenskap. Det här benet kan omöjligt ha tillhört vare sig en tapir eller något annat inom zoologien känt djur. Det tillhör ett mycket stort, mycket starkt och — att döma efter all analogi — mycket grymt djur, som existerar på jordytan men ännu icke kommit under vetenskapens iakttagelse. Ni är kanhända inte övertygad än?»

»Jag är åtminstone mycket intresserad.»

»Då är er kasus icke hopplös. Jag har en känsla av att någonstädes inom er döljer sig litet förstånd och det skola vi tåligt treva efter. Nu lämna vi den döde amerikanen och gå vidare i historien. Ni kan lätt tänka er, att jag inte kunde lämna Amasonfloden utan att djupare undersöka saken. Det fanns omständigheter, som angåvo varifrån den avlidne vandraren kommit. Indianlegenderna skulle i och för sig kunnat tjäna mig som vägvisare, ty jag fann att rykten om ett främmande land voro gängse bland alla flodtraktens stammar. Ni har naturligtvis hört talas om Curupuri?»

»Nej, aldrig.»

»Curupuri är skogarnas ande, någonting förfärligt och illvilligt, någonting som man bör sky. Ingen kan beskriva dess skapnad eller beskaffenhet, men namnet inger skräck längs hela Amasonområdet. Alla stammar äro av samma mening angående det håll, åt vilket Curupuri lever. Från det hållet hade amerikanen kommit. Någonting skräckinjagande höll till där. Det var min uppgift att taga reda på vad det var.»

»Hur bar ni er åt då?» Mitt lättsinne var som bortblåst. Denne kraftige man tilltvingade sig uppmärksamhet och aktning.

»Jag övervann infödingarnas starka motvilja — en motvilja som går ända därhän, att de ogärna tala om saken, och genom ett klokt användande av övertalning och gåvor, understött, det medger jag, av hotelser om tvång, förmådde jag två att tjänstgöra som vägvisare. Efter många äventyr, som jag inte behöver beskriva, och efter att ha färdats en väg, vars längd jag inte vill nämna, åt ett håll, som jag förtiger, kommo vi slutligen till en trakt, som aldrig blivit beskriven och aldrig besökts av någon annan än min olyckliga företrädare. Vill ni vara vänlig och se på det här?»

Han räckte mig en fotografi av halvplåtsstorlek.

»Att den är så suddig», sade han, »kommer sig därav, att båten under färden utför floden kantrade och lådan, som innehöll våra icke framkallade films, slogs sönder med en sorglig påföljd. De blevo nästan allesammans förstörda och det var en oersättlig förlust. Det här är en av de få, som delvis räddades. Ni torde godhetsfullt godkänna denna förklaring på alla dess brister och oegentligheter. Man har talat om förfalskningar. Jag är inte i stämning att vederlägga en sådan anklagelse.»

Fotografien var verkligen mycket vanställd. En ovänligt stämd kritiker skulle lätt ha kunnat misstyda dess suddiga yta. Det var ett oklart grått landskap och då jag så småningom urskilde dess detaljer, upptäckte jag, att det var en lång och ofantligt hög klipplinje, som livligt påminde om ett på avstånd sett vattenfall med en sluttande, delvis trädbevuxen slätt i förgrunden.

»Jag tror, att det är samma motiv som på den målade tavlan», sade jag.

»Det är samma plats», svarade professorn. »Jag fann spår av amerikanens läger. Se nu på det här.»

Det var en på närmare håll tagen vy av samma landskap, ehuru fotografien var ytterst defekt. Jag kunde tydligt se den fristående, trädbekrönta pyramiden, som var skild från själva berget.

»Jag hyser inte minsta tvivel om saken», sade jag.

»Alltid något vunnet», genmälde han. »Vi fortsätta, inte sant? Vill ni nu vara så god och se på den där klippelarens topp? Upptäcker ni någonting där?»

»Ett ofantligt träd.»

»Och på trädet?»

»En stor fågel», sade jag.

Han räckte mig ett förstoringsglas.

»Ja», sade jag, »en stor fågel sitter i trädet. Den tycks ha en ansenlig näbb. Det är väl en pelikan.»

»Jag kan inte gratulera er till er synförmåga», sade professorn. »Det är visst inte någon pelikan och inte ens någon fågel. Det torde roa er att höra, att jag lyckades skjuta just detta exemplar. Det var det enda absoluta bevis på mina erfarenheter, som jag lyckades föra med mig därifrån.»

»Ni har den således?» Här fann jag då åtminstone en påtaglig bekräftelse.

»Jag har haft den. Den jämte mycket annat gick olyckligtvis förlorad vid båtmissödet, som förstörde mina fotografier. Jag grep tag i den bland de brusande virvlarna och en del av vingen stannade i min hand. Jag var sanslös, då jag kastades upp på land, men den eländiga kvarlevan av mitt magnifika exemplar var oskadd. Jag skall visa er den.»

Ur en låda tog han fram, vad som syntes mig vara den övre delen av en stor läderlapps vinge. Den var minst två fot lång, ett böjt ben med en membranartad vävnad under sig.

»En kolossal läderlapp?» föreslog jag.

»Långt därifrån», sade professorn barskt. »Då man som jag lever i en bildad och vetenskaplig atmosfär, kan man knappt fatta, att zoologiens allra första grunder äro så föga kända. Är det möjligt, att ni inte har er bekant det elementära faktum i den jämförande anatomien, att en fågelvinge motsvarar underarmen, då däremot läderlappens vinge består av tre förlängda fingrar, sammanhållna av membraner? Härvidlag motsvarar benet visserligen icke underarmen och ni ser väl själv, att här är det en enda membran som hänger vid ett enda ben — följaktligen kan benet icke tillhöra en läderlapp. Men om det varken är en fågel eller läderlapp, vad är det då?»

Mitt lilla kunskapsförråd var nu uttömt.

»Det vet jag verkligen inte», sade jag.

Han öppnade det förträffliga verk han redan hänvisat mig till.

»Här», sade han och pekade på avbildningen av ett högst ovanligt flygande vidunder, »är en förträfflig reproduktion av en dimorfodon eller pterodaktyl, en flygande reptilie från Juraperioden. På nästa sida följer en ritning av mekanismen i dess vinge. Var god och jämför det med exemplaret i min hand.»

En våg av bestörtning sköljde över mig då jag gjorde jämförelsen. Nu var jag övertygad. Det där kunde man inte komma ifrån. De samfällda bevisen voro överväldigande. Skissen, fotografierna, berättelsen och så det förhandenvarande exemplaret — saken var fullständigt ådagalagd. Detta sade jag, sade det med värme, ty jag fann, att professorn blivit illa bemött. Han lutade sig tillbaka i stolen med sänkta ögonlock och ett fördragsamt leende, gassande sig i den plötsliga solglimten,

»Det är det allra märkvärdigaste jag någonsin hört talas om!» sade jag, ehuru det snarare var min journalistiska än min vetenskapliga hänförelse som blivit väckt. »Det är någonting kolossalt. Ni är en vetenskapens Kolumbus, som upptäckt en förlorad värld. Jag kan inte säga hur djupt jag ångrar, om jag synts tvivla på er. Det hela föreföll så otänkbart. Men jag kan fatta verkliga bevis, när jag ser dem för mig, och detta borde duga för vem som helst,»

Professorn spann som en katt av tillfredsställelse.

»Och sedan, sir, vad gjorde ni sedan?»

»Det var under regntiden, mr Malone, och mina förråd voro uttömda. Jag genomforskade delvis denna väldiga klippa, men jag kunde inte hitta på något sätt att bestiga den. Den pyramidformiga klippan, på vilken jag såg och nedsköt pterodaktylen, var mera tillgänglig. Som jag är tämligen van bergbestigare, lyckades jag komma till dess topp och från denna hade jag bättre utsikt över platån ovanpå den större klippan. Den tycktes vara mycket stor. Varken i öster eller väster såg jag något slut på den grönskande bergryggen. Där nedanför är marken kärrig och oländig, full av ormar, insekter och feberdunster. Den bildar ett naturligt skydd för detta besynnerliga land.»

»Såg ni något annat spår av liv?»

»Nej, sir, det gjorde jag inte, men under den vecka vi lågo lägrade vid klippans fot, hörde vi ibland mycket underliga ljud uppifrån.

»Men det där djuret som amerikanen ritade? Hur förklarar ni det?»

»Vi måste antaga, att han lyckats komma upp till toppen och att han sett det där. Vi veta alltså, att de finns en väg ditupp. Vi veta likaledes, att den måste vara mycket otillgänglig, annars hade djuren kommit ned och spritt sig över det kringliggande landet. Det är ju klart.»

»Men hur kommer det sig, att de finnas däruppe?»

»Det problemet anser jag verkligen inte svårlöst», sade professorn. »Det kan endast förklaras på ett sätt. Sydamerika är, som ni kanske hört, en granitkontinent, Just på denna punkt av dess inre del har någon gång i forntiden en våldsam vulkanisk omstörtning försiggått. Jag vill anmärka att dessa

Platån sedd på avstånd
(Efter ett fotografi av professor Challenger.)

berg äro basaltartade och ha följaktligen gått genom eld. Ett område, kanhända av samma storlek som Sussex, har lyfts upp en bloc med allt vad det hade av liv och blivit avskilt genom lodräta klippväggar av en hårdhet som trotsar anfrätning av den övriga kontinenten. Vad har resultatet blivit? Jo att naturlagarna blivit suspenderade. De flerfaldiga omständigheter, som öva inflytande på striden för tillvaron i världen, ha här blivit neutraliserade eller förändrade. Djurarter kvarleva, som försvunnit överallt annorstädes. Ni torde observera, att så väl pterodaktylen som stegosauren tillhöra Juraperioden och följaktligen äro mycket gamla. De där sällsamma tillfälliga omständigheterna ha på ett konstlat sätt tjänat att bibehålla dem.»

»Era bevis synas mig absolut avgörande. Ni behöver bara framlägga dem för vederbörande myndigheter.»

»Så trodde jag i min enfald», sade professorn bittert. »Jag kan emellertid säga er, att så var det icke. I varenda vändning möttes jag av tvivel, delvis alstrade av dumhet, delvis av avundsjuka. Det ligger inte i min natur att krypa för någon eller söka bevisa ett faktum, där man ej trott mig på mitt ord. Efter första dusten har jag inte nedlåtit mig till att framlägga de samstämmiga bevis jag har i min ägo. Ämnet blev mig förhatligt — jag ville inte tala om det. När män sådana som ni, vilka representera allmänhetens dåraktiga nyfikenhet, kommo och störde mig i hemmet, var jag icke i stånd att bemöta dem med värdighet och lugn. Jag medger, att jag är litet hetsig av mig och att jag förgår mig, om jag blir retad. Jag är rädd, att ni märkt det.»

Jag förde handen till ögat och teg.

»Min hustru har ofta gjort mig föreställningar med anledning därav, men jag tycker i alla fall, att var hederlig man borde känna som jag. I afton ämnar jag likväl ge ett talande exempel på viljans förmåga att behärska affekterna. Jag inbjuder er att bevista föreställningen.» Han tog ett kort på skrivbordet och lämnade det till mig. »Ni torde veta, att mr Percival Waldron, en naturforskare, som är tämligen känd och omtyckt, kommer att klockan halv nio i afton hålla en föreläsning i Zoologiska institutets sal över ämnet ’Tidevarvens vittnesbörd’. Man har anmodat mig att vara tillstädes på plattformen och föreslå ett tacksägelsevotum till föreläsaren. Då jag gör detta, ämnar jag att med oändlig takt och finkänslighet uttala några anmärkningar, som torde väcka auditoriets intresse och bland några av åhörarna framkalla en önskan att tränga djupare in i ämnet. Jag ämnar inte yttra mig på något sätt utmanande, förstår ni, blott antyda, att större djup återstå att pejla. Jag skall minsann strängt tygla mig, så får jag se, om jag genom en sådan självbehärskning kan vinna ett mera gynnsamt resultat.»

»Och jag får komma?» frågade jag med mycken iver.

»Visst får ni det», svarade han hjärtligt. Det låg i hans väsen någonting till den grad kraftigt och värmande, att det verkade nästan än mera överväldigande än hans häftighet. Hans välvilliga leende var någonting alldeles underbart, fastän hans kinder plötsligt förvandlades till ett par röda äpplen mellan hans halvslutna ögon och hans stora svarta skägg. »Kom för all del. Det blir en tröst för mig att veta, att jag har en anhängare i salen, hur vanmäktig och okunnig i ämnet han än må vara. Det blir nog mycket folk, ty fastän Waldron är en fullkomlig charlatan, är han populär och har många vänner. Och nu, mr Malone, har jag givit er något mer av min tid än jag ämnat. Individen får inte slå under sig det som är avsett för världen. Med nöje skall jag återse er på föreläsningen. Ni förstår emellertid, att ni inte får offentliggöra något av det jag yppat för er.»

»Men mr Mc Ardle — redaktionssekreteraren i min tidning — vill naturligtvis veta vad jag gjort.»

»Säg honom vad ni vill. Bland annat kan ni säga honom, att om han skickar hit någon annan att tvinga sig på mig, så gör jag honom visit med ridpiskan i handen. Jag litar emellertid på att ingenting av allt detta blir synligt i tryck. Gott, jag tror er. Alltså i Zoologiska institutets sal, klockan halv nio i kväll.» Jag fick ett sista intryck av röda kinder, blåsvart, böljande skägg och otåliga ögon, då han viftade med handen och jag lämnade rummet.