En krona bland flickor/Kapitel 14

←  Kullerbyttor

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Ett garderobsinventarium

Polly leker farmor  →

FJORTONDE KAPITLET.
Ett garderobsinventarium.

De följande veckorna lärde Shaws, såsom många familjer före dem, huru hastigt rikedomarna bevingas och fly, sedan de en gång börjat att gå. Mr Shaw utförde sin plan med en kraft och ett tålamod som djupt rörde hans strängaste kreditorer. Man lämnade så snart som möjligt det stora huset och flyttade in i det lilla, som utrustades med möbler, vilka madame Shaw kvarlämnat därstädes, då hon lämnade det för att vistas hos sin son. De gammalmodiga sakerna tycktes nu nästan som en gåva av farmor, dubbelt dyrbar i dessa bekymmersamma tider. Vid auktionen sökte flera personer visa familien att den ännu ägde vänner, oaktat den förlorat sin förmögenhet, ty en ropade in Fannys piano och skickade det till henne, en annan gjorde sig till ägare av några lyxartiklar för att skänka mrs Shaw, och en tredje räddade de böcker, på vilka Shaw satte största värdet, ty han hade hållit sitt ord och avträtt allt med den mest punktliga noggrannhet. Det lilla huset var således långt ifrån tomt, utan förskönades av dessa spillror från skeppsbrottet, som efter hand ditfördes av deltagandets och välviljans strömfåra.

Alla deras bekanta skyndade att besöka dem, många av verkligt deltagande, men de flesta endast av nyfikenhet „att se huru de togo det“. Detta var en av de hårdaste prövningarna, och Tom gav ofta luft åt sin harm, då någon fin dam kom för att trösta och gick sin väg för att prata. Pollys förhoppningar om mrs Shaw blevo gäckade, ty olyckan hade ingen bindande verkan på henne. Hon intog genast sängen, mottog sina vänner med tårar och i spetsmössa, samt uppmuntrade de sina med sina klagande frågor, när hon skulle föras till fattighuset. Det var ett hårt prov för Fanny, men sedan hon sörjt däröver en tid kom hon till den slutsatsen att detta var det bästa hennes mor kunde gjort, och med någonting av sin fars viljekraft bar Fanny den nya bördan, i medvetande att behovet äntligen givit henne vad hon så länge saknat, någonting att göra.

Den stackars flickan förstod sig icke mera på ett hushåll än Snip; men stoltheten och beslutet att „hjälpa pappa“ uppehöll hennes mod, och hon grep verket an med feberaktig iver och gjorde vad som kunde förefalla såsom mest nödvändigt för ögonblicket, till dess, just då styrka och mod började fattas henne, ordning framträdde ur förvirringen, och bilden av ett hem, där hennes omsorg och skicklighet skapat lycka och trevnad kom att belöna och stärka henne.

Polly gick från och till under alla dessa förändringar, trogen, hjälpsam och så munter hon kunde vara, då hennes vänner voro i bekymmer. Rollerna tycktes nu vara ombytta, och det var Polly som gav och Fanny som tog emot; ty då allting syntes nytt och främmande för Fanny, var Polly däremot fullkomligt hemmastadd med allt, och alla hennes oansenliga, husliga talanger sattes nu i verksamhet, till lättnad för Shaw och till stor tillfredsställelse för Polly själv. Hon kunde icke göra nog för att visa sin erkänsla för forna ynnestbevis, och gick omkring och stökade överallt, samt gjorde det till sin plikt att förrätta de tyngsta och mest obehagliga sysslorna. Under flyttningen njöt hon riktigt av att trava upp och ned med tunga saker, att hamra sig svart och blå om fingrarna med att spika fast mattor och gardinhållare, och en dag, när hon i sin iver att efterse det mrs Shaws vin blev riktigt inpackat, stupade utför källartrappan och höll på att bryta halsen av sig, tyckte hon att hon endast betalade sin skuld, och sade så även åt Tom, då denne hjälpte henne upp, och hon stod där svart som en sotarpojke.

„Kom och ge mig ett råd, du Polly, som är händig i allt; jag är i ett förfärligt bryderi“, sade Fanny, när „hustomten“, som Polly kallade sig, fick en stund ledig.

„Vad är det, då? Mal i pälsverken, en spis som ryker in eller koppor hos grannas?“ frågade Polly, då de inträdde i Fannys rum, där Rosa höll på att prova gamla hattar framför spegeln.

„Jo, ser du, saken är den, att jag inte har någonting att sätta på mig“, började Fanny eftertryckligt; „jag har haft för bråttom att tänka därpå eller bry mig om det förrän nu, men vi ha snart maj, och jag har knappt en snygg trasa att ta på mig. Förr behövde jag bara gå till mrs O’Gray och säga henne vad jag ville ha, hon gjorde i ordning min vårtoalett, pappa betalade räkningen och därmed var det klart. Nu har jag räknat efter litet närmare, och jag försäkrar dig, Polly, jag blev riktigt förskräckt, när jag fick se vad min klädsel kostar.“

„Och det är ändå inte så mycket som vissa andra flickors“, sade Polly uppmuntrande.

„Kanske inte; ty jag har medvetande om vad som klär mig, och smak är ibland detsamma som sparsamhet; men, Polly, jag har verkligen inte hjärta att be pappa om ett öre just nu, och ändå måste jag ha kläder. Du har en sådan talang att lösa gåtor, att jag slår ned på dig med en fråga: Hur skall jag få en vårgarderob utav rakt ingenting?“

„Låt mig se ditt ’ingenting’, innan jag ger något råd. Tag fram varenda trasa, så få vi se vad som kan göras“, sade Polly som tycktes finna uppgiften roande, ty hennes naturliga anlag för vad vi skulle kunna kalla „synålstaktiken“ hade genom mycken övning utvecklat sig till en förvånande färdighet.

Fanny tog fram sina „trasor“ och blev helt bestört då hon fann vilken mängd sådana hon hade, stolarna, soffan, sängen och byrån betäcktes därav, och ändå fortfor Rosa som grävde i garderoben att ropa: „Här är en till!“

„Det var en nedslående hög med ’lump’ åt dig“, sade Fanny, då hon ökade den sista traven med en urblekt muslinklänning.

„Ah, jag tycker din ’lump’ är ganska uppmuntrande, ty det finns gott stoff i den, och inte är det så mycket utslitet bjävs, heller. — Det är min avsky, ty det duger till ingenting. Låt mig se, fem hattar. Lägg undan vinterhatten till hösten sprätta sönder de andra och av de tre gamla skola vi snart en ny och vacker sommarhatt, om jag inte misstar mig.“

„Jag skall sprätta, så får jag se hur du gör en hatt sedan, „det måste vara intressant“, sade Rosa och ryckte fram saxen samt började helt ivrigt att återföra en liten, smutsig hatt till dess ursprungliga beståndsdelar.

„Nu taga vi itu med klänningarna“, fortfor Polly, som hastigt sorterat högarna.

„Vill du ha den godheten och se på den här?“ sade Fanny och höll upp en grå, ohjälpligt urblekt muslinsklänning.

Polly svängde ut och in på den och visade den ljusa, rena avigsidan, sägande i det hon viftade med den, triumferande:

„Skåda din nya klänning; en ny och litet sparsammare garnering är allt vad som behövs, för att få den så nätt som någonsin.“

„Jag har aldrig i mitt liv nyttjat en vänd klänning; tror du att någon skall känna igen den?“ frågade Fanny tvekande.

„Än sedan? Det gör ju ingenting. Inte en av hundra skall tänka på din klädsel, om inte för att den är vacker. Jag har nyttjat vända och färgade klänningar i all min dar, utan att mina vänner visat mig likgiltighet eller min hälsa tagit skada därav.“

„Det är sant; jag är en toka, Polly, och jag måste söka övervinna känslan av skam över att vara fattig och nödgas spara. Vi vända klänningen, och jag skall bära den med stolthet.“

„Då skall den kläda dig ändå bättre. Ah, här ha vi din vackra, mörkblå sidenklänning; det blir en vacker kostym utav“, utbrast Polly och fortsatte granskningen. „Den här pikédräkten är också bra, bara du tar bort skörtet av jackan och ändrar garneringen en smula. Muslinsklänningarna behöva bara lagas och strykas, för att bli såsom nya; du borde inte lägga undan dem sönderslitna och nedsmutsade. De bägge svarta sidenklänningarna hålla sig förträffligt i åratal. Om jag vore som du, skulle jag göra mig ett par smånätta och vackra förkläden till dem, och sedan kan jag inte se att det fattas dig någonting för vår korta sommar.“

„Kan jag inte vända den här barègeklänningen på något sätt? Det är en av mina favoritdräkter, och jag vill högst ogärna lägga bort den alldeles.“

„Den är alldeles utsliten och duger endast för lumpkorgen. Ja, jag minns, den var ganska vacker och klädde dig förträffligt, men nu är den förbi.“

Fanny lät en stund klänningen ligga i sitt knä, i det hon med en drömmande min plockade på fransen, småleende för sig själv vid minnet av det glada tillfälle, då hon sist nyttjade den och Sydney yttrade att hon endast behövde några gullvivor i sitt knä för att likna våren. Slutligen vek hon ihop och lade undan den med en suck, men i lumpkorgen kom den aldrig, och mina ömma läsarinnor förstå säkerligen vad som räddade den.

„Balklänningarna kunna vi helt säkert lägga undan till nästa är“, återtog Polly, då hon kom till en hög som skiftade i alla regnbågens färger.

„Min tid är förbi, och jag kommer aldrig att nyttja dem mer“, sade Fanny lugnt.

„Du behöver inte spara några gamla sidenklänningar åt mig; jag tänker inte bli en fin dam när jag blir stor, utan jag skall bli bondhustru och kärna smör och ysta och ha tio barn och göda svin“, inföll Rosa i ett enda entusiastikt andetag.

„Det tror jag nog, bara du kan få någon lantpatron“, sade Fanny.

„Å, jag skall ha Will; jag frågade honom, och då svarade han: ’Jo jo’. Han skall predika om söndagarna och sköta jordbruket för resten. Jaha, det är säkert, det, och ni behöver inte skratta, för vi ha gjort upp alltsammans“, sade Rosa med komisk värdighet, i det hon provade en gammal vit hatt och undrade om en prästhustru kunde nyttja strutsfjädrar när hon for till kyrkan.

„Härliga oskuld! Skulle du inte önska att du vore ett barn och vågade yttra allt vad du tänker?“ mumlade Fanny.

„Jag skulle bara velat se Wills min, när Rosa friade till honom“, svarade Polly med en nick som bättre än hennes ord besvarade hennes väninnas yttrande.

„Några nyheter från någon?“ viskade Fanny och låtsade mycket noga undersöka en klänningsärm.

„Fortfarande söderut; måste inte blivit underrättad om de senaste tilldragelserna; det förklarar frånvaron“, svarade Polly.

„Jag tror sir Philip blev djupare sårad än någon kunde antaga“, sade Fanny.

„Det tvivlar jag på; dylika sår läkas för övrigt av tiden med en förvånande hastighet.“

„Ack, om det voro så väl!“

„Vem är sir Philip?“ frågade Rosa och spände upp öronen.

„En ryktbar man som levde på drottning Elisabeths tid“, svarade Fanny med en blick på Polly.

„Aha!“ Och Rosa syntes tillfredsställd, men den sluga ungen hade icke desto mindre sina misstankar.

„Det blir ett rysligt arbete med att ändra och ställa i ordning allt detta, och jag avskyr att sy“, sade Fanny för att avleda en viss persons tankar.

»Jenny och jag skola hjälpa dig. Vi äro dina gäldenärer, såväl som Belle, och anhålla om tillåtelse att få gälda vår skuld. Välsignelser, liksom förbannelser, vända åter över givaren, Fanny.“

„Mina återkomma bra mycket större än de utgingo“, svarade Fanny och tycktes belåten av att se små väntjänster bevarade i ett så troget minne.

„Dylika förbindelser ge hög ränta, förstår du. Sprätta nu sönder den där klänningen, så får Jenny göra den i ordning; jag skall emellertid sno ihop en hatt i en handvändning“, sade Polly.

„Men jag måste ha någonting som passar till min klänning, med blått innantill“, sade Fanny och tog fram sina bandaskar.

„Vad du vill, vännen lilla; i fråga om hattar, är jag vanligtvis inspirerad. Jag har det! Här skall du få se! Det blir alldeles ypperligt!“ utbrast Polly och dök ned med handen i bandhögen som Fanny vände om med tankspridd min. „Den här silvergrå bandstumpen är allt vad som behövs, det skall bli en förtjusande hatt och de där förgätmigejen äro både vackra och passande.“

„Fy, vad du är stygg!“ utropade Fanny, då Polly betraktade henne med en skalkaktig blick.

„Den kommer alldeles lagom och klänningen med; gör du dig riktigt vacker bara; min välsignelse har du“, fortfor Polly, då hon såg att skämtet behagade Fanny.

„Lagom, för vad?“ inföll „mamsell frågvis.“

„Ditt bröllop, lillan“, svarade Fanny milt, ty Pollys glada vinkar och förutsägelser försatte henne i ett förtjusande lynne.

Rosa lät höra en betvivlande fnysning och undrade varför „stora flickor behövde vara så rysligt noga om sina gamla hemligheter“.

När den enkla hatten var färdig och alla ändringar bestämda sade Fanny:

„Nu är det slut, och jag tackar dig oändligt, Polly, för att du hjälpt mig tillrätta och visat mig, huru jag skall kunna använda allting på bästa sätt. Jag hoppas jag med tiden skall få lika snälla händer som du.“

„Och jag hoppas att du snart skall få ett par starkare och bättre händer än mina till din hjälp, Fanny lilla“, svarade Polly och tog avsked med en blick, som kom Fannys ansikte att stråla hela den dagen.