En krona bland flickor/Kapitel 15
← Ett garderobsinventarium |
|
Hon vågade icke → |
FEMTONDE KAPITLET.
Polly leker farmor.
Jag tror Tom led värst av alla, ty utom de gemensamma bekymren hade han en mängd enskilda som oroade och plågade honom. Ledsamheterna vid universitetet glömdes snart för andra större sorger; och det fanns en mängd tungor som tadlade „den där överdådlige sällen“, och en mängd huvuden som försattes i en betänksam skakning vid spådomen, huruvida Tom Shaw nu skulle rusa framåt till sin undergång med stora steg. Skvallret florerade här som annorstädes, och Tom fick naturligtvis snart höra det vänskapliga klander som var i omlopp rörande honom och hans levnadssätt, och han led därav mer än någon anade; ty den sanning som låg på djupet av pratet fyllde honom med djup ånger och gagnlös vrede möt sig själv och andra, varigenom mången stolt själ i enahanda belägenhet blivit driven antingen till fördärvet eller till ansträngningar som gottgjort hans ungdomsdårskaper och gjort honom till en man.
„Herre Gud! Stackars pappa, vad han ser gammal och nedtryckt ut! Jag hoppas att han inte glömmer mina sockerbröd“, suckade mrs Shaw en dag, då hon såg sin man gå långsamt framåt gatan.
Tom, som stod bredvid henne och tanklöst tummade på gardinfransen, följde med blicken den välbekanta gestalten, och då han såg huru hans förr så starka och ståtliga far nu liknade en levnadstrött gubbe med sitt gråa hår och sitt av bekymmer fårade ansikte som förr varit så blomstrande, kände han sig ånyo gripen av samvetsagg och skyndade med sin vanliga häftighet att söka gottgöra sin försummelse, så snart han upptäckt den.
„Jag skall dra försorg om ditt sockerbröd, mamma; adjö, kommer igen till middagen“, yttrade han med en hastig kyss och försvann.
Han visste inte rätt vad han ämnade göra, men han hade plötsligt kommit att tänka på att han gömde sig undan stormen och lämnade sin far att möta den ensam; ty gubben gick fortfarande dagligen till sitt kontor, lika regelbundet som en maskin, vilken går till dess den stoppas, medan ynglingen stannade hemma hos kvinnorna och lät trösta sig av sin mamma.
„Han har stora skäl att blygas över mig, men jag uppför mig som om jag blygdes för honom; det händer nog att man tror det. Men jag skall, fördöme mig, visa att man misstar sig!“ tänkte Tom och drog på sina handskar med minen av en man som går att möta och besegra en fiende.
„Får jag bjuda min arm, sir? Jag skall göra sällskap, om ni tillåter. Har ett litet uppdrag att uträtta mamma — vackert väder i dag, tror jag?“
Tom sänkte rösten något vid slutet av sitt yttrande, ty den blick av angenäm överraskning, varmed hans far hälsade honom, och den iver varmed han mottog och stödde sig vid den starka arm som bjöds honom, visade att de dagliga promenaderna verkligen varit ensliga och utan tvivel tråkiga. Mr Shaw fattade sannolikt den verkliga betydelsen av Toms aktningsgärd och gladde sig åt den hoppgivande förändring den förespådde. Men han tog saken lugnt och lät sitt ansikte tala för sig, sägande endast:
„Tack, Tom.“
Därpå började de att mycket ivrigt tala om affärer, liksom fruktade de att något spår av känsla skulle förnedra deras manliga värdighet, Men samtalsämnet var av föga betydenhet, ty sinnesstämningen var god och de kände det ömsesidigt; mr Shaw gick också rakare än vanligt och Tom tyckte att han äntligen var på sin rätta plats igen. Promenaden var dock icke utan prövningar, ty medan Tom med mycken fägnad såg den innerliga högaktning man visade hans far, frestades hans tålamod av att också se forskande och ogillande blickar fästas på honom själv, då man lyfte hattarna för hans far, och att höra det hjärtliga: „God dag, mr Shaw“, sänka sig till ett kallt eller likgiltigt: „Det är sonen; han är tämligen slagen. Men det gör honom gott, den vildbasaren.“
„Sant, men ni behöver inte sparka den som redan är slagen“, mumlade Tom för sig själv och kände i varje ögonblick ett allt livligare begär att företaga någonting som kunde tysta alla dessa tungor. „Jag skulle ge mig utav till Australien“, tänkte han, „om det inte vore för mammas skull; jag ville gärna gripa mig an med vad som helst någonstans, där jag vore ur vägen för folk som känner mig. Här kan jag aldrig komma mig för, här där jag har alla mina förra kamrater som lura på mig och slå vad sins emellan, om jag skall sjunka eller hålla mig uppe. Åt fanders med både latin och grekiska! Om jag ändå fått lära mig ett hantverk så att jag hade någonting att gripa till i nödfall. Nu har jag ju inte ett dugg annat än min fina franska och mina knytnävar. Jag undrar om inte gamle Bill behöver en kontorist för sina affärer på Frankrike? Det vore inte så illa; minsann skall jag inte försöka.“
Och sedan Tom till alla åskådares uppbyggelse följt sin far till kontoret, skruvade han upp sitt kurage och med en föreställning att utsikten liusnade en smula, gick han att framställa sin förfrågan. Men mr Bill var vid dåligt lynne och gav Tom endast en sträng läxa för hans dåraktiga leverne, så att horisonten ånyo mulnade och Tom återvände hem helt nedslagen.
Dagen därpå, då han kom ned till frukosten hälsades han med ett allmänt „gratulerar, Tom!“ och på hans plats lågo födelsedagspresenter av familjens samtliga medlemmar, kanske icke så dyra som förr, men vida dyrbarare såsom tecken av en kärlek, vilken icke blott överlevat omstörtningen utan blivit starkare genom olyckan. I sin närvarande sinnesförfattning tyckte Tom att han icke förtjänade den minsta ynnest, och då alla vinnlade sig om att bereda honom en glad dag, förstod han vad det vill säga „att nästan dödas av tillgivenhet“, och han fattade det fasta beslutet att bli en heder för de sina eller omkomma på försöket. På aftonen hade de vad Polly kallade „tekalas“, och sedan de samlats kring bordet, syntes en ny present, vilken ehuru icke tillhörande det sentimentala slaget rörde Tom mer än alla de andra. Det var en högst delikat tårta med en liten blomvippa i mitten, och runt omkring denna på den vita glaceringen lästes en inskription i blekröda bokstäver, alldeles som förr varje år, så långt Tom kunde minnas tillbaka.
„Namn, ålder och datum, liksom en liten vacker, vit gravsten“, anmärkte Rosa artigt, vid vilken sorgliga erinring mrs Shaw, som dagen till ära stigit ned, släppte servetten och begärde sitt luktsalt.
„Vem har gjort den?“ frågade Tom och betraktade gåvan med välbehag, ty den erinrade honom om de glada födelsedagar som nu syntes längesedan försvunna.
„Jag visste inte vad jag skulle ge dig“, sade Polly; „du har ju allt vad en karl behöver, och jag var riktigt i bryderi, innan jag kunde komma ihåg att farmor brukade baka en sådan där liten tårta åt dig, och du en gång sa’, att du inte skulle finna det vara en trevlig födelsedag, då du inte fick en dylik. Därför försökte jag att göra en som liknade hennes, och jag hoppas den är både god och rar och full med russin.“
„Tack, tack!“ var allt vad Tom sade, i det han smålog åt givarinnan, men Polly visste att hennes gåva fägnat honom mera än den mest eleganta lyxartikel hon kunnat åstadkomma.
Hela sällskapet började spisa tårta såsom om indigestion vore ett okänt ont. De intogo teet under allmän munterhet, och sinnesstämningen var fortfarande förträfflig, då två brev anlände, adresserade till Tom, vilken efter en blick på det ena av dem tämligen brådstörtat drog sig undan till sin håla och lämnade Rosa brinnande av nyfikenhet och de andra flickorna litet upprörda, ty Fanny tyckte sig hava igenkänt stilen på det ena, och Polly stilen på det andra.
En halv timme förgick och ytterligare en, utan att Tom kom tillbaka. Mr Shaw gick ut, mrs Shaw återvände till sitt rum åtföljd av Rosa, och de bägge flickorna sutto allena, undrande om någonting förskräckligt hade inträffat. Plötsligt ropade en röst: „Polly!“ och nämnda unga fröken spratt till såsom vid ljudet av ett åsklag.
„Spring, för Guds skull! Jag riktigt pinas, innan jag får veta vad som är på färde“, sade Fanny.
„Det är bäst du går“, invände Polly som gärna ville hörsamma kallelsen men kände sig litet blyg.
„Det är inte mig han vill tala med; för resten skulle jag bli alldeles konfunderad, om det där brevet var från Sydney“, svarade Fanny och sköt sin väninna hastigt och lustigt ut genom dörren.
Polly gick utan vidare invändning, men såg så besynnerligt orolig ut och stannade vid tröskeln till hålan, liksom litet rädd för dess invånare. Tom satt i sin favoritställning gränsle över en stol med armarna i kors över stolskarmen och hakan stödd däremot, en mindre elegant ställning, men efter vad han påstod, den enda vari han kunde tänka ordentligt.
„Vill du tala med mig, Tom?“
„Ja. Var så snäll och stig in, och se inte så förskrämd ut; jag vill bara visa dig en present som jag fått och fråga dig tills råds, om jag skall ta emot den.“
„Kors, Tom, du ser ju riktigt slagen ut!“ utropade Polly och glömde helt och hållet sig själv, då hon såg hans min när han steg upp och vände sig emot henne.
„Jag blev det i första ögonblicket, ordentligt stukad till och med; men nu är jag på fötter igen och stadigare än någonsin. Läs det där bara, och säg mig vad du tycker om det.“
Tom ryckte ett brev från bordet, stack det i hennes hand och började promenera fram och åter i det lilla rummet, lik en björn i sin bur. Polly läste den korta skrivelsen, bleknande och med gnistrande ögon. När hon kommit till slutet, stod hon ett ögonblick tigande, liksom alltför uppbragt att kunna tala, skrynklade därefter med en nervös rörelse ihop papperet och släppte det på golvet, sägande i ett andetag:
„Jag tycker att hon är en penningsnål, hjärtlös, otacksam varelse. Det tycker jag.“
„Kors, för tusan! Det var inte det jag ville visa dig; det var det andra.“ Och halvt förargad, halvt flat över sitt misstag, framtog Tom ett annat papper. „Stor sak, för resten; i morgon vet man det litet var, och kanske du vill ha den godheten att varsko flickorna, så att de inte komma och pina mig med några frågor och något prat“, tillade han, som om han vid närmare eftersinnande funne en lättnad uti att Polly var den första som erfarit nyheten.
„Jag undrar inte på att du såg förargad ut. Om det andra brevet är av samma slag, är det så gott jag sätter mig innan jag läser det“, sade Polly, som kände att hon började darra av sinnesrörelse.
„Det är millioner gånger bättre, men det grep mig mera än det andra; välvilja gör det alltid.“ Tom avbröt och stod en stund vändande brevet mellan sina fingrar; liksom innehölle det någonting ljuvt som mildrade bitterheten i den mindre biljetten och rörde honom djupt. Därpå drog han fram en länstol och vinkade Polly att taga plats däri, och så sade han med en stadig, allvarsam röst som i hög grad överraskade henne:
„Förr när jag råkade i någon klämma, brukade jag gå till farmor och fråga henne till råds, och hon hade alltid något förståndigt och tröstande att säga mig. Nu är hon borta, men det förefaller mig, jag vet inte varför, som om du, Polly, intagit hennes plats. Skulle du vilja slå dig ned här och låta mig omtala ett och annat såsom Will brukar göra?“
Om hon ville? Polly tyckte att Tom visade henne den största och mest utsökta artighet han kunnat utfundera. Hon hade ofta längtat därefter, ty genom uppfostran van att visa sina bröder den största tillgivenhet och det uppriktigaste förtroende, hade hon tidigt lärt sig vad de flesta kvinnor först senare upptäcka, att skillnaden i känslor mellan könen icke är fullt så stor som vi inbilla oss. Glädje och sorg, kärlek och fruktan, liv och död skapa så många behov som äro lika för alla, att det är ett under att vi icke bättre förstå varandra, utan vänta, till dess bekymrens tider komma och lära oss att människonaturen är nästan densamma hos män som hos kvinnor. Tack vare denna kännedom förstod Polly barndomsvännen till en grad som överraskade och intog honom. Hon visste att han behövde kvinnligt deltagande, och hon kunde skänka honom detta, ty hon fruktade icke att sträcka sin hand över det stängsel som en konstlad uppfostran uppställer mellan gossar och flickor, och att med fullt förtroende säga till honom: „Låt mig hjälpa dig, om jag kan.“
Tio minuter förut kunde Polly hava gjort detta nästan lika obesvärat åt Tom som åt Will, men under dessa tio minuter hade någonting inträffat som gjorde saken något svårare. Biljetten, vari Trix återgivit Tom sin frihet, hade förändrat mycket och kom henne att rygga tillbaka från sin förtrolighet, ty hon kände att det nu skulle bli svårare att icke låta sitt eget jag framlysa; ty till trots för den jungfruliga blygsamheten måste kärleken och hoppet vakna och jubla vid de goda nyheterna. Långsamt satte hon sig ned, och tvekande sade hon med ögonen nedslagna och ödmjuk stämma:
„Jag skall göra mitt bästa, men inte kan jag ersätta din farmor och hennes kloka och goda råd; Gud give jag det kunde!“
„Det här brevet skall troligtvis göra dig nöje“, sade Tom och liksom för att lämna henne frihet att osedd glädjas däråt; men han kunde icke låta bli att emellanåt kasta en blick på henne, och i samma mån som Pollys ansikte ljusnade fördystrades hans eget.
„O, Tom, det är en födelsedagspresent som är värd någonting; den är så vacker, att jag tycker du inte kan avslå den. Arthur Sydney är en riktig ädling!“ utbrast Polly, då hon slutligen såg upp med glödande kinder och ögon strålande av förtjusning.
„Det är han! Undantagandes pappa, vet jag ingen som skulle kunnat göra någonting dylikt eller som jag skulle kunnat förmå mig att mottaga det utav. Han har inte blott betalt mina skulder utan han har gjort det i mitt namn, som du ser, för att skona mig så mycket som möjligt.“
„Jag ser det; det är honom likt; och jag tänker han måste känna sig bra lycklig att ha varit i stånd att göra någonting sådant.“
„Det är verkligen en ofantlig lättnad för mig, ty några av mina björnar skulle aldrig givit sig ro, förrän jag tiggt, lånat eller trälat ihop pengar åt dem. Sydney kan vänta, men han skall inte behöva vänta länge, om jag känner mig själv rätt.“
„Du vill då inte ta det som en gåva?“
„Skulle du göra det?“
„Nej.“
„Då må du inte tro att jag vill det heller. Jag är måhända en stackare, Polly, men så simpel är jag inte, ty ännu har jag ett samvete och ett par goda nävar.“
Ett ovårdat språk, som likväl behagade Polly mer än det mest eleganta hon någonsin hört Tom använda, ty någonting i hans min och röst förrådde att den vänskapliga handlingen väckt inom honom en ädlare känsla än tacksamheten och gjort gossens överkorsade förbindelser till hedersskulder för mannen.
„Vad tänker du göra, Tom?“
„Jo, det skall jag säga dig; får jag sätta mig här?“ Och Tom slog sig ned på den lilla pallen som alltid stod bredvid farmors gamla stol. — „Jag har på senare tiden haft så många planer i mitt huvud, att jag ibland trott det vara färdigt att spricka“, fortfor den stackars ynglingen och strök sig över pannan, liksom för att polera sina tankar. „Jag har mycket grubblat på att fara till Kalifornien, Australien eller någon annan avlägsen ort, där man i hast kan samla rikedomar.“
„Nej, nej!“ ropade Polly och sträckte ut handen liksom för att hålla honom kvar, men drog den hastigt tillbaka, innan han hunnit vända sig om.
„Mamma och flickorna skulle kanske sörja, och för resten faller det mig själv icke riktigt i smaken; det skulle kanske se ut som om jag skämdes och rymde mina färde.“
„Ja, det är sant“, sade Polly bestämt.
„Men det ser ut som om jag inte skulle kunna få någonting annat här än möjligtvis en plats som kontorist, och det tycker jag inte är lämpligt. Sanningen att säga skulle jag inte kunna uthärda det här, där jag är känd. Det skulle falla sig mycket lättare för mig att köra sand vid en järnvägsbyggnad i lag med varjehanda folk, än att sälja knappnålar åt vänner och bekanta. Det är kanske en falsk stolthet, men så är det emellertid, och det var inte värt att sticka under stol med det.“
„Inte alls, och jag gillar ditt tänkesätt fullkomligt.“
„Det fägnar mig. Nu kommer jag till en sak, vari jag särskilt behöver ditt råd, Polly. Jag hörde dig i går tala med Fanny om din bror Ned, huru bra det gick för honom, huru hans göromål intresserade honom, och att han ville att Will skulle komma och söka en plats i närheten. Ni trodde jag läste, men jag lyssnade till ert samtal, och det slog mig för huvudet att jag kanske kunde få någonting att göra västerut. Vad tror du?“
„Jag är säker därpå, om du verkligen vill arbeta“, svarade Polly hastigt, medan alla möjliga planer och förslag flögo genom hennes huvud. Om du kunde komma till Ned; ni skulle nog reda er bra, ni båda; och han skulle så gärna göra allt vad han kunde. Jag skall genast skriva och fråga honom, om du vill.“
„Ja, gör det; be honom om nödiga upplysningar, förstår du, så att jag har någonting att rätta mig efter. Jag vill ha en fullfärdig och duglig plan innan jag nämner någonting åt pappa. Det är ingenting som kan övertyga affärsmän såsom fakta, förstår du.“
Polly kunde icke låta bli att småle åt Toms förändrade ton; det lät så besynnerligt att höra honom tala om något annat än hästar och skräddare, baler och flickor. Det fägnade henne emellertid lika mycket som det allvarliga uttrycket i hans ansikte och det sätt varpå han på senare tiden svängde omkring sig med armarna, liksom längtade han efter något som kunde sätta deras kraft på prov.
Bägge sutto ett ögonblick tysta, Polly i länstolen, Tom på pallen vid hennes fötter, sönderplockande ett hopskrynklat papper som han tanklöst tagit upp från golvet under samtalet.
„Blev du mycket överraskad av detta?“ frågade han och lät de små vita papperslapparna fladdra ur handen.
„Nej.“
„Såå, men mig förvånade det, ty när vi råkade i olycka, erbjöd jag Trix genast att återfå sin frihet, men hon avslog, som du vet“, fortfor Tom liksom önskade han att förklara saken fullkomligt, när den en gång kommit på tal.
„Det förvånade mig“, sade Polly.
„Mig också, ty Fanny påstod alltid att det var efter mina pengar, inte efter min person, hon fikade. Hennes första svar fägnade mig mycket, ty jag väntade det inte, och ingenting griper en stackare djupare än när en kvinna visar sig trogen mot honom i både nöd och lust.“
„Men det har hon ju inte gjort.“
„Fanny hade rätt. Trix väntade bara för att få se huru illa det verkligen stod till med våra affärer, eller kanske var det snarare hennes mor. Hon är en kall, hård och sniken varelse, och Trix är tvungen att lyda henne. Hon drar sig ur spelet ganska näpet i sin biljett, hon ’vill inte bli en börda’, ’vill uppgiva sina förhoppningar’ och ’alltid förbli min tillgivna väninna’, men sanningen är den, att Tom Shaw rik förtjänade all möjlig uppmärksamhet, men Tom Shaw fattig är bara i vägen och kan gå åt fanders så fort han behagar.“
„Det gläder mig att se att du bär denna prövning ned så mycket lugn.“ Det låg någon ironi i den ton, varmed Polly yttrade detta, och hon rådde icke därför. Tom rodnade och tycktes ett ögonblick sårad, men hämtade sig därpå med en axelryckning och sade på sitt rättframma sätt:
„För att säga dig rena sanningen, Polly, var den icke synnerligen svår. Jag har någon tid tyckt att Trix och jag inte passade för varandra och att det klokaste var att bryta. Men hon ville eller kunde icke inse detsamma, och att slå upp och låta henne gå där med skammen, det kunde jag inte heller, därför har jag det nu som det är. Jag är likväl inte ond på henne, utan hoppas att hon skall lyckas bättre härnäst och inte råka ut för någon ny missräkning igen, det önskar jag uppriktigt.“
„Det är mycket vackert av dig, riktigt Sydneyskt och ädelt“, sade Polly, som började bli tämligen brydd och önskade att hon haft mössa och glasögon att gömma sig bakom, om hon skulle leka farmor åt denne förtroendefulla yngling.
„Syd tycks inte löpa fara att lida skeppsbrott, han“, anmärkte Tom och steg upp som om den lilla pallen plötsligt blivit mindre bekväm.
„Jag hoppas det“, mumlade Polly, undrande vad som skulle komma härnäst.
„Han förtjänar också lycka i alla avseenden; och måtte himmelen skänka honom den“, tillade Tom och rörde om elden åt alla kanter.
Polly svarade icke av fruktan att säga för mycket, ty hon visste att Fanny ingenting anförtrott Tom, och hon var lika rädd om sin väninnas hemlighet som om sin egen.
„Vill du inte skriva till Ned i morgon? Jag tar vad han kan skaffa mig, ty jag vill komma härifrån“, sade Tom, i det han kastade ifrån sig eldgaffeln och vände sig om med en beslutsam min som Polly likväl icke märkte, emedan hon satt och vände på rosen som fallit ned i hennes knä.
„Jag skall skriva redan i kväll. Vill du jag skall tala om för flickorna om Trix och Sydney?“ frågade hon och steg upp, inseende att konseljen var slutad.
„Ja, det vore snällt. Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig för allt vad du har gjort för mig; Gud give jag kunde!“ sade Tom och räckte henne handen med en blick, som Polly tyckte mycket för tacksam för det lilla hon gjort.
Då hon lade sin hand i hans och såg upp på honom med sina tillitsfulla ögon, tycktes Toms tacksamhet rusa åt huvudet, ty utan den minsta varning lutade han sig ner och kysste henne — ett tilltag som gjorde Polly så bestört, att han genast hämtade sig och drog sig bort till sin håla med den förvirrade ursäkten:
„Förlåt, jag rådde icke för det — farmor tillät mig alltid på min födelsedag…“
Polly flydde upp i övra våningen och glömde alldeles bort Fanny, medan hon satt i mörkret med ansiktet dolt, undrande hur det kom sig att hon icke var särdeles ond, och beslutande att aldrig mera inlåta sig på den förtjusande men farliga förströelsen att leka farmor.