En krona bland flickor/Kapitel 16

←  Polly leker farmor

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Hon vågade icke

Toms framgång  →

SEXTONDE KAPITLET.
Hon vågade icke.

Polly skrev entusiastiskt, Ned svarade nöjaktigt och efter mycket korresponderande, samtalande och planerande beslöts att Tom skulle fara västerut. Det är likgiltigt vilken affärsgren det var, och tillräckligt om vi nämna att det var en god början för en ung man, vilken såsom Tom genom födsel och uppfostran tillhörde den mest konservativa klass i Nya Englands penningdrygaste stad och således just behövde västerns hälsosamma, uppfriskande sociala inflytande för att vidga vyer och bliva en man.

Familjens kvinnliga medlemmar voro naturligtvis mycket sorgsna, men man insåg att vad som skedde var till Toms bästa; de suckade och sydde, inpackade sina drömmar om en lysande framtid tillsammans med hans nya näsdukar och fröjdade sig innerligt att vägen låg klar framför honom, under det de fuktade hans stövlar med sina tårar. Sydney bistod honom som „en man och bror“ (vilket Toms yttrande skänkte Fanny synnerlig tillfredsställelse), och Will kände sig fullkomligt tröstad över Neds ledsnad vid hans vägran att komma till honom, sedan Tom beslutit antaga den plats Ned hållit i beredskap åt sin bror.

Lyckligtvis hade alla så bråttom med de nödiga förberedelserna, att ingen hade tid att överlämna sig åt kärleksgriller, och de fyra unga arbetade tillsammans så lugnt och förståndigt som om alla häftiga lidelser varit främmande för deras hjärtan. Men till trots för tystnaden, arbetet och brådskan tror jag att de under denna korta, bråda tid lärde känna varandra bättre än under alla de förflutna åren, ty de bästa och ädlaste känslor rörde sig inom envar, och det lilla huset var lika uppfyllt av kärlek och vänskap, självförsakelse och entusiasm, som den yttre världen av vårens fröjder och förtjusning. Skada att det icke fick räcka länge; stunden fyllde sitt värv och förgick, men lämnade efter sig en renare atmosfär, ehuru de unga icke märkte det då, ty deras blickar skymdes genom avskedets tårar.

Tom hade begivit sig västerut; Polly for att tillbringa sommaren i hemmet, Rosa fick följa med Belle till havskusten, och Fanny blev lämnad ensam att dras med sitt hushåll, sitt „stök“ och sin hjärtesorg. Tvenne omständigheter, utan vilka jag fruktar att Fanny aldrig uthärdat en sommar i staden, förkortade likväl de långa dagarna: Sydneys täta besök och en omfattande korrespondens med Polly. Tom skrev en gång i veckan till sin syster, men hans brev voro korta och icke mycket tillfredsställande, ty karlarna berätta aldrig de intressanta småsaker som kvinnor helst vilja höra. Fanny meddelade Polly sina små nyheter, Polly skickade henne däremot alla utdrag ur Neds brev som hade avseende på Tom, och genom att jämföra de bägge rapporterna kommo de till den trösterika vissheten att Tom mådde väl, var vid gott humör, träget sysselsatt och fast besluten att slå sig igenom till seger, trots alla hinder.

Polly tillbringade sommaren hemma i stillhet, för att vila och stärka sig till kropp och själ för den kommande vinterns arbete, ty på hösten upptog hon ånyo sina lektioner till sina elevers belåtenhet och till stor glädje för sina vänner. Hon talade aldrig mycket om sig själv i sina brev, och när de åter möttes utropade Fanny genast med oro:

„Bevars, Polly lilla, har du varit sjuk och inte talt om det för mig?“

„Nej, jag är bara trött. Det är ingen fara med mig skall du få se, blott jag blir i ordning. Jag är rätt glad att finna att du mår väl och synes lycklig. Allting går väl sin jämna gång?“ frågade Polly och började flitigt borsta sitt hår.

„Svara mig först på en fråga“, sade Fanny, som tycktes fattad av en plötslig farhåga. „Har du aldrig ångrat din vink till Sydney?“

„Aldrig!“ utropade Polly.

„På din heder som redbar flicka.“

„På min heder som vad du behagar. Varför misstänker du mig för någonting sådant?“ frågade Polly halvt ond.

„Därför att det fattas dig någonting. Det är inte värt att du nekar, ty du har samma utseende som jag brukade finna i mitt eget ansikte, när jag såg mig i den där spegeln, den tiden jag trodde att han tänkte på dig. Förlåt mig, Polly, men jag måste säga dig det, ty det är sant, och jag vill vara uppriktig mot som du var mot mig om jag kan.“

Fanny syntes djupt upprörd, och hon talade fort och bestämt, ty hon sökte visa sig ädelmodig, men fann det svårt. Polly förstod henne nu och skingrade hennes farhåga, sägande nästan med lidelse:

„Jag försäkrar dig att jag icke älskar honom! Om han och vore den ende man som funnes i världen, skulle jag icke vilja gifta mig med honom, därför att jag — icke vill det.“

De trenne sista orden uttalade hon i förändrad ton, i det hon hejdade sig med halvt förskräckt min och vände sig bort för att ånyo dölja sitt ansikte.

„Då är det någon annan. Du har en hemlighet, Polly, och jag tycker du kunde tala om den, då du känner min“, sade Fanny som icke kunde giva sig någon ro förrän hon fått veta allt, ty Pollys beteende gjorde henne ängslig.

Hon fick icke något svar, men blev lugnare, och slutande armen kring sin väninna sade hon i den mest bevekliga ton:

„Dyraste Polly, känner jag honom?“

„Du har sett honom.“

„Det är väl en god och förståndig och ståtlig man, vännen lilla?“

„Nej.“

„Han borde vara det när du älskar honom. Jag hoppas han inte är en dålig människa!“ utropade Fanny, alltjämt omslutande Polly, som envist satt ned huvudet bortvänt.

„Jag är nöjd, och det är nog.“

„Ack, säg mig bara en sak till, så är du snäll; älskar han dig icke tillbaka?“

„Nej; men nu icke ett ord vidare; jag uthärdar inte längre!“ utbrast Polly och drog sig tillbaka, medan hon yttrade detta i en övergiven ton.

„Jag skall tiga. Men nu är jag inte rädd att säga dig att jag tycker, jag hoppas, jag tror nästan att Sydney tänker på mig en smula. Han har varit mycket snäll mot oss alla, och det har på senaste tiden förefallit mig som om han alltid ville se mig när han kommer, och saknar mig när jag är borta. Jag vågade icke hoppas någonting härutav, förrän pappa märkte något ovanligt i hans sätt och började bry mig därför. Jag söker icke bedraga mig själv men det tycks verkligen som om jag hade en utsikt till framtida lycka.“

„Himlen vare lovad därför!“ utropade Polly med den innerligaste tillfredsställelse. „Kom nu och tala om alltsammans för mig“, tillade hon och satte sig ned på soffan med minen av en som undsluppit en stor fara.

„Jag har några biljetter och småsaker som jag vill höra din mening om, för såvitt de verkligen ha något att betyda“, sade Fanny och framtog en bunt papper ur de innersta gömmorna i sin byrå. „Där är en fotografi av Tom som följde med hans sista brev; den är ju lyckad? Han ser äldre ut, men det är väl skäggets och den grova rockens skull, gissar jag. Den kära gossen, han sköter sig så bra, att jag verkligen börjar känna mig helt stolt över honom.“

Fanny kastade till henne fotografien och fortfor att gräva omkring efter en viss biljett. Hon såg icke huru Polly ryckte till sig porträttet och betraktade det med trängtande blickar, men hon fann någonting ovanligt i den dämpade ton, varmed Polly yttrade: „Du gör ingen rättvisa åt hans utseende“, och med en blick över axeln uppfångade Fannys snabba öga en skymt av sanningen, ehuru Polly satt med ansiktet till hälften vänt från henne. Utan att giva sig tid till besinning, släppte Fanny sina brev, fattade Polly vid axlarna och ropade i en ton av bestörtning:

„Polly, är det Tom?“

Stackars Polly blev så överraskad, att hon icke kunde säga ett ord. Det behövdes icke heller; hennes skvallrande anletsdrag svarade tillräckligt, ävensom den impuls som drev henne att gömma sitt ansikte i soffdynan lik en enfaldig struts som förföljes av jägaren.

„Ack, Polly, vad du gör mig glad. Jag tänkte aldrig därpå — du som är så god och han en sådan vildbasare — jag kan knappast tro det — vad det är älskligt av dig att vilja fästa dig vid honom.“

„Jag rådde inte för det — sökte att låta bli — men det var så svårt. Du vet, Fanny, du vet det“, sade en kvävd stämma från djupet av samma kudde som en gång väckt Toms förargelse.

De sista orden och den vädjande handen som sträcktes mot henne, förrådde för Fanny den hemliga orsaken till hennes väninnas ömma deltagande i hennes egen hjärtesorg och syntes så rörande, att hon slöt Polly i sina armar och grät med henne på det hjärtliga, enfaldiga sätt flickor pläga när deras hjärtan äro för fulla, och tårar kunna säga mera än tungan kan tala. Tystnaden räcker likväl aldrig länge, ty den djupaste rörelse måste slutligen giva vika för det kvinnliga begäret att „språkas vid“. Snart var också samtalet i full gång mellan flickorna, Polly blyg och förvirrad, Fanny livad och brinnande av nyfikenhet och förtjusning.

„Min verkliga syster! Du kära flicka, vad det skall bli gudomligt!“ utropade hon.

„Det blir ingenting av“, svarade Polly med stilla förtvivlan.

„Vad hindrar?“

„Maria Bailey“, var det sorgliga svaret.

„Vad menar du? Är det flickan därborta i västern? Hon skall inte få honom; hellre dödar jag henne.“

„För sent, jag skall säga dig det — är dörren stängd och Rosa ur vägen?“

Fanny rekognoscerade och, återkommen, lyssnade hon andlös, medan Polly meddelade henne den bittra hemligheten som tärde på hennes själ.

„Har han nämnt Maria i sina brev?“

„En eller par gånger men liksom på gyckel, och jag trodde det bara var ett litet skämt. Han har ju så brått att han icke kan ha mycken tid för dylika upptåg.“

„Ned skriver trevliga, språksamma brev — jag lärde honom sättet — och han omtalar allt vad som händer för mig. Sedan han ett par gånger nämnt den där flickan, gjorde jag helt likgiltigt några frågor rörande henne, de spisa hos hennes mor, som du vet, och han sade att hon var vacker, god, väl uppfostrad, och att han trodde Tom vore smått kär i henne. Det var ett slag; ty ser du, Fanny, sedan Trix bröt förlovningen och det icke längre var orätt att tänka på Tom, började jag hoppas helt litet, och jag var så lycklig! Nu är allt förlorat, och nu ser jag huru mycket jag hoppats och vilken ryslig förlust det blir.“

Två stora tårar rullade utför Pollys kinder, och Fanny torkade bort dem med ett livligt begär att fara till västern med första bantåg, krossa Maria Bailey med en enda blick och hemföra Tom såsom en gåva åt Polly.

„Vad jag var dum som inte anade det förut. Men Tom har alltid förefallit så pojkaktig och du är mera kvinnlig än någon flicka jag känner, så att jag aldrig kunde tänka mig att du frågade efter honom på det sättet. Jag visste att du var mycket god mot honom, men det är du mot alla, min skatt; jag visste också att han höll av dig lika mycket som av mig, och ännu mera, emedan han tycker du är fullkomlig, men aldrig kunde jag drömma om att han skulle älska dig annorlunda än som en kär vän.“

„Han gör det icke heller“, suckade Polly.

„Ja, men det bör han, och kunde jag få tag i honom, så skulle han det också!“

Polly fattade uti Fanny och höll henne intill sig sägande allvarligt:

„Om du någonsin låter undfalla dig en viskning, en åtbörd, blick som förråder min hemlighet för honom eller någon annan, skall jag — ja, så sant jag heter Mary Milton — skall jag inte utbasunera från hustaken att du älskar Ar …“ Längre kom icke Polly, ty Fanny lade sin hand på hennes mun och Fannys upprörda stämma protesterade livligt.

„Jag tiger! Jag lovar högtidligt att icke säga ett ord åt någon dödlig. Var inte så häftig, Polly; du riktigt skrämmer mig.“

„Det är illa nog att älska en som icke älskar en tillbaka, men att han skulle få veta det vore rent av förfärligt. Jag blir ursinnig, bara jag tänker på det. Ack, Fanny, jag börjar bli så häftig och avundsam och elak, att jag inte vet hur det skall sluta.“

„Jag fruktar inte för din skull, vännen lilla, och jag tror nog att allt skall gå bra till sist, därför att du är så god mot alla. Jag kan inte tänka mig att inte Tom skulle dyrka dig. Jag är säker att han kommit därhän, om han stannat hemma längre, sedan han blev fri från Trix. Det skulle bli hans lycka; men fastän han är min bror, tycker jag att han är inte god nog åt dig, Polly, och jag förstår inte riktigt huru du kan fästa dig så mycket vid honom, när du kunde ha fått en så vida överlägsen person.“

„Jag vill inte ha någon ’överlägsen’ person; han skulle tråka ut mig, om han vore lik en viss A. S. För övrigt tycker jag att Tom är honom överlägsen i många avseenden. Ja, du behöver inte bli bestört; jag vet att han är eller kommer att bli det. Han är så olik de andra, helt ung och har många fel, det vet jag, men jag älskar honom icke mindre för det; han är redbar och modig och har ett rikt, varmt hjärta, och jag vill hellre vara omtyckt av honom än av den bästa, förståndigaste och mest bildade man i världen, endast därför att jag älskar honom.“

Vintern förgick, och slutligen kom maj och med den ett skimmer av solsken som uppmuntrade även stackars Pollys lidande hjärta. En dag kom Fanny stigande in till henne med en min som om hon medförde så utomordentligt glada nyheter, att hon knappt visste hur hon skulle komma fram med dem.

„Bered dig — någon är förlovad!“ sade hon i så högtidlig ton, att Polly lyfte handen liksom för att avvärja en stöt. „Nej, se inte så förskrämd ut, min stackars älskling, det är inte Tom, det är — jag!“

Naturligtvis blev här ett utbrott av hänryckning, varpå följde ett av dessa förtjusande förtroliga samtal varav skötesvänner njuta, späckat med tårar och kyssar, småleenden och suckar.

„Ack, Polly, för allt vad jag hoppats och väntat så länge, kunde jag knappt tro det när det kom därhän, och jag förtjänar det inte; men jag skall komma att göra det, ty vissheten att han älskar mig, gör allting möjligt“, sade Fanny med ett uttryck som gjorde henne riktigt vacker för första gången i hennes liv.

„Lyckliga flicka!“ suckade Polly, smålog därpå och tillade: „Jag tycker du förtjänar all din lycka, ty du har uppriktigt strävat att göra dig värdig därav, och antingen du vunnit den eller ej, kan du likväl vara stolt över detta.“

„Han säger att det är detta som kommit honom att älska mig“, svarade Fanny, som icke kallade sin älskare vid namn, men gjorde det lilla personliga pronominet till ett ljuvt ord, genom den ton varmed hon uttalade det. „Han var missnöjd med mig förlidet år, berättade han, men du talade väl om mig, och ehuru han icke då fäste sig därvid, fann han likväl, sedan han förlorat dig och återvänt till mig, att du icke haft så alldeles orätt, och han bespejade mig hela vintern, lärande att älska och högakta mig innerligare för varje dag. O, Polly, jag kunde inte uthärda när han sade detta, ty trots all min strävan är jag ännu så svag och eländig och barnslig.“

„Så tycka inte vi, och jag vet att du skall bli för honom allt vad han hoppats, ty han är just den man du bör ha.“

„Då skall du ha ännu mera tack, som inte behöll honom själv“, sade Fanny med sitt forna skratt.

„Det var bara en liten avvikelse av honom, han visste nog bättre hela tiden. Det var din vita kappa och mitt galna uppförande den där aftonen på operan, som ingav honom den tanken“; sade Polly och tyckte att denna aftons tilldragelser passerat för bortåt en tjugu år sedan medan hon var en yr flickslinka som tyckte om att kokettera och nyttja granna hattar.

„Jag skall inte nämna ett ord åt Tom, utan spara honom överraskningen till dess han kommer. Nästa vecka är han här och då kommer här att bli en stor förklaring“, sade Fanny.

„Kanske“, sade Polly och hennes hjärta klappade häftigt men saktade sig åter, ty i detta fall kunde hon icke göra något annat än vänta och hoppas och hålla sina händer sysselsatta med Wills nya uppsättning av skjortor.

Detta slags tysta lidande är vida allmännare än världen anar, ty „kvinnor som våga“ äro få, men „kvinnor som ge sig till tåls och vänta“ äro många. Men om arbetskorgarna blivit begåvade med talförmåga, skulle de kunna förtälja vida sannare och ömmare historier än någon av dem vi läsa. Ty kvinnor insömma ofta livets tragedi eller komedi i deras arbete, medan de sitta hemma till utseendet kalla och lugna, men djupt grubblande, upplevande hjärtats hela historia och bedjande brinnande böner, medan de brodera sina vackra bagateller eller göra sina små lagningar för veckan.