En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 19

←  Tahiti och Nya Zeeland

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Keelings-ön — Korallbildningar  →

NITTONDE KAPITLET.

AUSTRALIEN.

Sidney. — Utflygt till Bathurst. — Skogarnes utseende. — Infödingar. — Deras utdöende. — Smitta alstrad af friska menniskor, när de komma i beröring med andra. — Blå bergen. — Anblick af de stora hafsvik-lika dalarne. — Deras uppkomst och bildning. — Allmänt utbredd höflighet bland det lägre folket i Bathurst. — Samhällets tillstånd. — Van Diemens land. — Hobart Town. — Infödingarne alla förvisade. — Wellingtons berg. — Kung Georgs sund. — Landets dystra utseende. — Bald Head; aftryck af trädgrenar i kalktuff. — Infödingar. — Afsked från Australien.

Den 12 januari 1836. — En lätt bris förde oss tidigt på morgonen mot inloppet till Port Jackson. I stället för att varseblifva ett grönskande land med vackra hus, erinrade oss en gulaktig klippa om Patagoniens kust. Endast en af hvit sten uppförd enslig fyrbåk sade oss, att vi voro i närheten af en stor och folkrik stad. Sedan man inkommit i hamnen, tyckes den vacker och rymlig, med klippformiga stränder af horizontelt lagrad kalksten. Det nästan jemna landet betäckes med sparsamma, busklika träd, som tala om ofruktbarhetens förbannelse. Allt efter som man kommer längre in, förbättras landets utseende, i det vackra villor och täcka landthus ligga spridda här och der utmed stranden. På afstånd angåfvo två till tre våningar höga stenhus och väderqvarnar på kanten af en sluttning, granskapet af Australiens hufvudstad.

Slutligen ankrade vi inom Sidney-bugten. Vi funno den lilla hamnen upptagen af flera stora skepp och omgifven af magasiner. Om qvällen gick jag genom staden och återvände full af beundran öfver allt hvad jag sett. Den är ett högst lysande vittnesbörd om britiska folkets makt. Här, i ett mindre lofvande land, hafva ett tjugotal af år åstadkommit vida mera, än lika många århundraden gjort i Sydamerika. Min första känsla var att lyckönska mig, att jag var född engelsman. Då jag sedermera såg litet mera af staden, föll kanske min beundran icke så litet. Men den är likväl en ganska vacker stad. Gatorna äro regelbundna, breda, snygga och hållas i utmärkt ordning. Husen hafva en ansenlig storlek och bodarne äro väl försedda. Man kan närmast förlikna den vid de stora förstäder, som sträcka sig utanför London och några andra stora engelska städer. Men icke ens vid London eller Birmingham ser man bevis på en sådan snabb tillväxt. Mängden af stora, nyss färdiga hus och andra bygnader var i sanning öfverraskande. Icke desto mindre klagades allmänt öfver höga hyror och svårigheten att kunna få rum. Då man kommer från Sydamerika, der man i städerna känner hvarje förmögen person, förvånade det mig mycket, att man icke genast var i stånd att upplysa mig om hvem det eller det ekipaget tillhörde.

Jag legde en karl och två hästar för att föra mig till Bathurst, en by, som låg omkring tjugu mil inåt landet och var medelpunkten för ett stort fårafvelsdistrikt. Härigenom hoppades jag vinna en allmän föreställning om landets utseende. Den 16 januari på morgonen begaf jag mig åstad på min utflygt. Första dagsleden hunno vi till Paramatta, en liten landstad, närmast Sidney i betydenhet. Vägarne voro förträffliga och macadamiserade, till hvilket ändamåls vinnande trappsten hade hemtats på hela mils afstånd. I alla afseenden var likheten med England stor; måhända voro dock krogarne här talrikare. De i kedjor sammansmidda brottslingar, hvilka begått någon förbrytelse, voro de som minst liknade England. De arbetade sålunda sammanlänkade under bevakning af skiltvakter med skarpladdade gevär. Den makt, som styrelsen eger i sin hand, att genom straffarbete genast anlägga goda vägar öfver landet, har, som jag tror, varit en af hufvudorsakerna till denna kolonis ovanligt snabba förkofran. Jag tillbragte natten i ett mycket beqvämt värdshus vid Emu-färjan, ungefär sex mil från Sidney och invid vägen, som leder upp till Blå bergen. Denna väg är den mest besökta och har varit längst bebodd af alla i kolonien. Hela landet är inhägnadt med höga gärdesgårdar, ty gårdsbrukarne hafva icke lyckats att uppdraga häckar. Det finnes många bra hus och snygga bondgårdar der och hvar, men ehuru ansenliga marker äro under plogen, befinnes dock större delen ännu i samma tillstånd, som när landet först upptäcktes.

Växtlighetens stora enformighet är det märkligaste draget hos landskapet i större delen af Nya Södra Wales. Öfverallt finner man ett öppet skogsland, der marken delvis betäckes med ett mycket tunt bete och föga grönska. Träden tillhöra nästan alla en familj och de flesta hafva sina blad stälda i lodrätt, i stället för, som i Europa, i nästan vågrätt läge. Bladväxten är gles och af en egendomlig blekgrön färg, utan någon glans. Följaktligen äro skogarne ljusa och utan någon skugga, hvilket, ehuru föga hugnesamt för den resande under de brännande sommarsolstrålarne, är af vigt för landtmannen, då det låter gräs växa, der det eljest icke skulle det. Bladen fällas icke periodiskt, hvilket drag tyckes gemensamt för hela södra halfklotet, nämligen Sydamerika, Australien och Goda Hoppsudden. Invånarne på detta halfklot och i länderna mellan vändkretsarna förlora sålunda kanske ett af de härligaste, ehuru för våra ögon så vanliga skådespel i verlden — löfsprickningen hos ett bladlöst träd. Likväl kunna de säga, att vi dyrt betala för detta nöje, genom att under så många månader hafva landet betäckt med endast nakna skeletter. Detta är alltför sant, men våra sinnen få sålunda en liflig känsla för vårens utsökt vackra grönska, hvilken deras ögon aldrig kunna erfara, som lefva mellan vändkretsarne och hela året om äro mättade med dessa glödande luftstrecks prunkande alster. De flesta härvarande träd uppnå icke någon betydande storlek, med undantag af några Eucalyptus-träd; men dessa växa höga och temligen raka och stå väl åtskilda. Barken hos somliga Eucalypter affaller årligen eller hänger ned i långa flikar, som svänga för vinden och gifva skogarne ett ödsligt och ostädadt utseende. Jag kan icke föreställa mig en i alla afseenden fullständigare motsats, än emellan Valdivias och Chiloes skogar samt Australiens.

Vid solnedgången gick en skara af tjugu infödingar förbi, såsom vanligt bärande hvardera en knippa spjut och andra vapen. Då vi gåfvo en yngling, som gick i spetsen, en riksdaler, stannade de gerna och kastade sina spjut för mitt nöje. De voro alla delvis klädda och några kunde tala litet engelska. Deras ansigten voro godlynta och behagliga, och de tycktes vara långt ifrån så ytterligt förnedrade varelser, som de vanligtvis hafva blifvit framstälda. De äro beundransvärda i sina egna färdigheter. En mössa, som blifvit uppsatt på fyratiofem alnars afstånd, genomborrade de med ett spjut, hvilket afslungades med kastkäppen med samma hastighet som pilen från en öfvad bågskytts båge. De visa en högst förvånande skarpsinnighet i att uppspåra djur eller menniskor, och jag hörde talas om åtskilliga af deras anmärkningar, som vittnade om stor klyftighet. Likväl vilja de icke odla marken eller bygga hus och blifva bofasta, eller göra sig mödan att valla en fårhjord, om den gifves dem. De tyckas mig på det hela taget stå några få grader högre på hyfsningens skala än eldsländarne.

Det är mycket egendomligt, att sålunda midt ibland ett hyfsadt folk se oförargliga vildar vandra omkring, som icke veta hvar de skola sofva om natten och hvilka vinna sitt uppehälle genom att jaga i skogarne. Allt eftersom den hvite mannen trängt framåt, har han utbredt sig öfver det land, som tillhör åtskilliga stammar. Ehuru dessa sålunda äro omhvärfda af ett och samma folk, bibehålla de likväl sina gamla stamåtskilnader och bekriga stundom hvarandra. I en sammandrabbning, som nyligen egde rum, valde de begge stridande parterna, eget nog, midten af staden Bathurst till slagfält. Detta var af gagn för den slagna sidan, ty de flyende krigarne togo sin tillflygt till barackerna.

Infödingarne aftaga hastigt i antal. Under hela min ridt såg jag endast en stam till, med undantag af några gossar, som blifvit uppfostrade af engelsmän. Detta aftagande måste tvifvelsutan till en del bero på införandet af spritdrycker, på europeiska sjukdomar (äfven de mildare, såsom messlingen^[1], visa sig mycket förödande) och på de vilda djurens tilltagande utrotning. En hel mängd barn sägas omkomma i den spädaste åldern genom följderna af deras kringströfvande lif; och i samma mån svårigheten att skaffa sig födan tilltager, måste äfven kringströfvandet tilltaga. Följaktligen hämmas, utan några märkliga dödsfall af svält, befolkningens tillväxt mycket hastigt, i jemförelse med hvad som är fallet i civiliserade länder, der en far icke förspiller sin afkommas lif, ehuru han skadar sig sjelf genom att öka sina ansträngningar för dess uppehälle.

Utom dessa tydliga orsaker till utrotning, tyckes äfven någon hemlighetsfullare kraft vara i verksamhet; ty öfverallt der européen satt sin fot, tyckes döden förfölja infödingarne. Vi må blicka till Amerika, Polynesien, Goda Hoppsudden och Australien, och vi skola öfverallt finna samma resultat. Det är icke heller den hvite mannen ensam, som på detta vis verkar förstörande; ty polynesiern af malajiskt ursprung har på vissa ställen i Ostindiska arkipelagen sålunda drifvit undan den mörkfärgade infödingen. Menniskoslägtets varieteter tyckas verka på hvarandra, liksom olika djurarter, i det de starkare alltid utrota de svagare. Det var på Nya Zeeland sorgligt att höra de ståtlige, kraftfulle infödingarne säga, att de visste att deras land var dömdt att gå ifrån deras barn. Alla hafva hört talas om den oförklarliga förminskningen af befolkningen på den sköna och helsosamma ön Tahiti, allt sedan kapten Cooks resor; ehuru vi i detta fall kunde hafva väntat att befolkningen skulle ha ökats; ty barnamord, som fordom var till en så utomordentlig grad rådande, har upphört, lösaktigheten har betydligt minskats och de mördande krigen hafva blifvit mindre talrika.

Pastor Williams säger i sitt intressanta arbete^[2], att det första sammanträffandet mellan infödingar och européer »alltid åtföljes af feber, rödsot eller någon annan sjukdom, som bortrycker massor af den inhemska befolkningen.» Han påstår ytterligare: »Ett faktum som ej kan bestridas, är, att de flesta sjukdomar, som rasat på öarne under mitt vistande der, hafva blifvit införda med fartyg^[3], och det märkliga härvid är, att det ej behöfde finnas tecken till sjukdom bland besättningen på det fartyg, som medförde denna förhärjande laddning.» Detta påstående är icke alldeles så utomordentligt, som man genast kan tycka; ty man har anteckningar om åtskilliga fall, då de mest elakartade febrar utbrutit, fast de personer, som förorsakade dem, icke sjelfva angrepos deraf. Under de första åren af Georg den tredjes regering skickades en fånge, som någon tid varit häktad, i en vagn med fyra poliskonstaplar inför domaren, och ehuru karlen icke sjelf var sjuk, dogo de fyra konstaplarne inom kort af rötfeber; men smittan meddelade sig icke åt några andra. Af dessa omständigheter skulle det tyckas, som om utdunstningen från somliga menniskor, hvilka någon tid varit instängda tillsammans, skulle vara giftig, när den inandades af andra, och måhända i ännu högre grad, om de tillhöra olika menniskoraser. Så hemlighetsfullt detta än tyckes vara, är det dock icke mera förvånande, än att en medmenniskas kropp genast efter döden och innan förruttningen börjat, ofta kan vara af en så skadlig beskaffenhet, att blotta rispandet med ett instrument, som begagnats vid likets dissektion, kan medföra döden.

Den 17 januari. — Tidigt på morgonen öfverforo vi Nepean i en färjbåt. Ehuru flodbädden på detta ställe är både bred och djup, hade den mycket litet rinnande vatten. Sedan vi gått öfver en låg landsträcka på motsatta sidan, nådde vi foten af de Blå bergen. Uppstigandet var icke brant, ty vägen hade med mycken omsorg blifvit uthuggen på sidan af en sandstensklippa. På spetsen utbreder sig en nästan jemn slätt, hvilken omärkligt höjer sig mot vester och slutligen uppnår en höjd af mer än 3,000 fot. Af ett så storartadt namn som Blå bergen, och af deras absoluta höjd, hade jag väntat mig att få se en djerf bergskedja sträcka sig tvärs igenom landet; men i stället visar en långslutt slätt blott en obetydlig framsida mot låglandet vid kusten. Från denna första sluttning var utsigten öfver det vidsträckta skogslandet österut öfverraskande, och de omgifvande träden växte resliga och höga; men när man en gång väl kommit upp på sandstensplatån, blir landskapet ytterst enformigt, i det vägens båda sidor begränsas af små träd af de öfverallt förekommande Eucalypterna, och det, med undantag af två eller tre små värdshus, icke finnes några hus eller något odladt land. Vägen är dessutom ödslig, och det enda föremål man merendels möter, är en med oxar förspänd vagn, som är fullstaplad med ullbalar.

Vid middagstiden betade vi våra hästar vid ett litet värdshus kalladt Weatherboard. Landet ligger här 2800 fot öfver hafvet. En fjerdingsväg härifrån är en utsigt, som mycket väl förtjenar att ses. Om man går nedåt en liten dal och följer dess smala vattenrännil, öppnar sig plötsligen mellan träden, som begränsa stigen, en ofantlig vik, på ett djup af kanske 1500 fot. Sedan man gått framåt ännu några steg, står man vid kanten af ett stort brådjup och ser inunder sig en stor bugt, ty jag vet icke hvilket annat namn jag skall gifva den, tätt bevuxen med skog. Ståndpunkten är belägen liksom vid innersta ändan af en vik med klippväggar, hvilka utsträcka sig åt båda sidor med udde bakom udde, liksom på en brant hafskust. Dessa klintar bestå af vågräta lager af hvitaktig sandsten, och äro till den grad lodräta, att en person, som står på kanten och nedkastar en sten, kan se den träffa träden i afgrunden nedanför. Så oafbrutet fortlöper denna klippvägg, att man, enligt hvad det säges, måste gå omkring inemot tre mil, för att nå foten af det vattenfall, som bildas af denna lilla bäck. Omkring en mil midt öfver utsträcker sig en annan klipprand, hvilken sålunda tyckes helt och hållet innesluta dalen, hvarigenom benämningen vik icke utan skäl kan användas på denna stora amfiteatraliska fördjupning. Om vi tänka oss en i bugter gående hamn, med sitt af branta klintar, omgifna, djupa vatten, förvandlad till torrt land och med en skog uppväxande på dess sandiga botten, så skulle vi få en temligen god föreställning om här ifrågavarande landskap. Detta slags utsigt var för mig alldeles ny och i hög grad ståtlig.

Om qvällen framkommo vi till Blackheath. Sandstensplatån har här nått en höjd af 3400 fot och betäckes såsom förut af buskskog. Från vägen såg man då och då skymtar af den djupa dalen, liknande den, som jag redan beskrifvit; men till följe af dess tvärbranta sidor kunde man nästan aldrig se sjelfva botten. Blackheath är ett rätt bra värdshus, som hålles af en gammal soldat, och påminde mig om de små värdshusen i norra Wales.

Den 18 januari. Mycket tidigt på morgonen gick jag ungefär en half mil, för att se Govetts Språng, en utsigt af samma art, som vid Weatherboard, men måhända ännu mera häpnadsväckande. Så tidigt på dagen var viken fyld med ett tunt, blått töcken, hvilket, fastän det förstörde totalintrycket af utsigten, ökade det skenbara djup, vid hvilket skogen utbredde sig nedanför våra fötter. Dessa dalar, som så länge bildade ett oöfverstigligt hinder för de vågsammaste nybyggares försök att intränga i det inre landet, äro högst märkvärdiga. Stora fjordlika bugter, hvilka vidga sig vid sina öfre ändar, utgrena ofta från hufvuddalarne och intränga i sandstensplatån, medan denne ofta åter utskjuter uddar i dalarne och till och med lemnar stora, nästan ölika massor i dem. För att komma ned i åtskilliga af dessa dalar är det nödvändigt, att taga en omväg af ända till tre mil och deröfver; och i andra hafva landtmätarne först nyligen kunnat nedkomma, medan kolonisterna ej ännu varit i stånd att dit drifva sina kreatur. Men det märkligaste draget i deras bildning är, att ehuru de äro hela milen vida vid sin innersta ända, sammandraga de sig vanligen mot mynningarne till den grad, att man icke kan komma fram der. Förste landtmätaren, sir T. Mitchell, försökte förgäfves först att gående och sedan genom att klättra emellan de stora nedfallna sandstensblocken, komma fram genom den klyfta, der floden Grose förenar sig med Nepean. Likväl bildar Grose-dalen vid sin öfre ända, såsom jag sjelf såg, ett präktigt, jemt bäcken af omkring en mils vidd och omgifves på alla sidor af klippor, hvilkas toppar ingenstädes anses vara lägre än 3000 fot öfver hafvet. När boskap drifves in i Wolgans-dalen på en stig, som till en del är danad af naturen och till en del anlagd af jordegaren, kan den icke komma bort; ty denna dal är öfverallt eljest omgifven af lodräta klippor och halfannan mil längre ned sammandrager den sig från en medelbredd af en tolftedels mil, till en trång remna, hvilken är otillgänglig för både menniskor och djur. Sir T. Mitchell säger, att den stora dalen vid Cox-floden med alla dess förgreningar, sammandrager sig vid sin förening med Nepean till en klyfta af 3300 alnars bredd och omkring 1000 fots djup. Flera liknande fall skulle kunna anföras.

Det första intrycket, då man ser de vågräta lagren motsvara hvarandra på ömse sidor om dessa dalar och stora amfiteatraliska fördjupningar, är att de liksom andra dalar blifvit urholkade genom vattnets inverkan; men när man tänker på de ofantliga stenmassor, som enligt detta antagande skulle hafva bortspolats endast genom klyftor och remnor, så tvingas man göra sig den frågan, huruvida icke dessa fördjupningar uppkommit genom sänkningar. Men då man besinnar formen af de oregelbundet sig förgrenande dalarne och de smala uddar, som skjuta ut i dem från sandstensplatån, så nödgas vi öfvergifva denna föreställning. Det skulle vara högst orimligt, att vilja förklara dessa fördjupningar genom den nutida alluviala verksamheten. Ej heller falla alltid vattendragen från platån vid öfre ändan af dessa dalar, utan vid ena sidan af deras fjordlika inskärningar, såsom jag märkte vid Weatherboard. Åtskilliga invånare anmärkte för mig, att de aldrig betraktade någon af dessa fjordlika inskärningar, med uddar som drogo sig bakom hvarandra åt ömse håll, utan att finna deras slående likhet med en brant hafskust. Detta är också verkligen händelsen; hvarförutom på den nuvarande kusten af Nya Södra Wales de talrika, vackra, sig vidt utgrenande hamnarne, hvilka vanligen stå i samband med hafvet medelst en trång mynning, som blifvit nött genom kustens sandstensklippor med en vidd vexlande från en sjettedels till en tjugufjerdedels mil, fast i liten skala, likna de stora dalarne i det inre. Men då uppstår genast den kinkiga frågan: huru kommer det sig att hafvet urhålkat dessa stora, ehuru begränsade fördjupningar i en vidsträckt platå och endast lemnat trånga klyftor vid inloppen, genom hvilka hela den ansenliga massan af söndermalade ämnen måste hafva bortförts? Det enda ljus jag kan kasta öfver denna gåta, är att bankar af de oregelbundnaste former nu tyckas bildas i somliga haf, såsom i vissa delar af Vestindien och i Röda hafvet, och att deras sidor äro ytterst branta. Dylika bankar hafva, såsom jag har skäl att antaga, bildats af lagrade ämnen, hvilka genom starka strömmar hopat sig på en ojemn botten. Att hafvet i vissa fall, i stället för att utbreda lagrade ämnen i ett likformigt hölje, hopar dem kring underhafsklippor och öar, kan svårligen betviflas, sedan man undersökt Vestindiens kartor; och att vågorna kunna bilda höga och branta klippor äfven i landomslutna hamnar, det har jag märkt på många ställen i Sydamerika. För att tillämpa dessa åsigter på Nya Södra Wales’ sandstensplatåer, tror jag att lagren hopades genom inverkan af starka strömsättningar och af det öppna hafvets dyningar på en ojemn botten, och att de dallika sträckor, som sålunda blifvit lemnade ofylda, fingo sina brantsluttande sidor afnötta till klintar under landets långsamma höjning; hvarvid den afnötta sandstenen bortfördes antingen under den tid, då de trånga öppningarne genomskuros af det tillbakasjunkande hafvet, eller också sedermera genom alluvial verksamhet.

Kort efter sedan vi lemnat Blackheath, nedstego vi från sandstensplatån genom passet vid Victoria-berget. För att åstadkomma detta pass, har man måst spränga sig genom en ofantlig massa sten; och kunna planen och utförandet täfla med hvilken vägsträcka som helst i England. Vi kommo nu till ett land, som ligger nära tusen fot lägre och består af granit. Med förändringen af bergart förbättrades växtligheten, så att träden voro både vackrare och stodo längre åtskils, och betet emellan dem var litet grönare och ymnigare. Vid Hassans Murar lemnade jag stora vägen och gjorde en liten omväg till en landtgård kallad Walerawang, till hvars förvaltare jag hade ett introduktionsbref från den i Sidney bosatte egaren. Mr. Browne hade godheten, att bedja mig stanna qvar till påföljande dagen, hvilket jag äfven med mycket nöje gjorde. Detta ställe är ett prof på en af koloniens stora landt- eller snarare fårafvelsgårdar. Hornboskap och hästar äro likväl här vida talrikare än eljest, emedan några delar äro sanka och frambringa ett gröfre bete. Två eller tre släta jordstycken vid huset voro odlade och bevuxna med säd, hvilken arbetarne nu höllo på att skära; men man sår icke mera hvete, än som erfordras för de arbetares underhåll, hvilka sysselsättas på godset. Det vanliga antalet af till arbetet använda straffångar uppgick till omkring fyratio, men för närvarande funnos några flera. Ehuru gården var väl försedd med alla förnödenheter, visade sig en tydlig brist på all beqvämlighet; och icke en enda qvinna bodde här. Solnedgången efter en vacker dag förlänar vanligen hvilken landtlig scen som helst ett utseende af lycklig belåtenhet; men här på denna aflägsna gård kunde de mest lysande färger på de omgifvande skogarne icke komma mig att glömma, att fyratio förhärdade, lastfulla menniskor slutade sitt dagsverke likt Afrikas slafvar, fastän utan dessas heliga anspråk på medlidande.

Tidigt påföljande morgon hade underförvaltaren, mr. Archer, godheten att taga mig med på en känguru-jagt. Vi redo större delen af dagen, men hade en dålig jagt, ty vi sågo icke till någon enda känguru, eller ens en vild hund. Vindhundarne förföljde en kängururåtta in i ett ihåligt träd, ut ur hvilket vi drogo henne. Hon är stor som en kanin, men med skapnad af en känguru. För några få år sedan öfverflödade detta land af vilda djur; men nu är emun landsförvisad långt bort och kängurun har blifvit fåtalig; ty den engelska vindhunden har varit mycket förderflig för båda. Det torde komma att dröja länge innan dessa djur helt och hållet utrotas, men deras dom är fäld. Infödingarne vilja alltid gerna låna hundar från landtgårdarne. Lånet af dem, afskrädet när ett djur slagtas och litet mjölk från korna äro nybyggarnes fredsgåfvor, under det att de tränga allt längre fram inåt landet. Den tanklöse infödingen, som förbländas af dessa obetydliga förmåner, glädjes åt den hvite mannens annalkande, ehuru denne tyckes vara utsedd att ärfva hans barns land.

Fastän vi hade en klen jagt, hade vi nöjet af en angenäm ridt. Skogen är vanligen så öppen, att en ryttare kan gallopera genom den; och genomskäres af några få flatbottniga dalar, hvilka äro gröna och fria från träd. På sådana ställen var landskapet vackert, som i en park. I hela landet såg jag knappast ett ställe, som icke bar märken efter någon eld, och det enda som gjorde någon omvexling i den enformighet, som så mycket tröttar en resandes öga, bestod deri, att eldarne brunnit för längre eller kortare tid tillbaka, eller att stubbarne voro mer eller mindre svarta. I dessa skogar finnas icke många fåglar. Jag såg likväl några stora flockar af den hvita kakadoran, hvilka åto på ett sädesfält, äfvensom några mycket vackra papegojor. Kråkor lika våra kajor voro icke ovanliga, äfvensom en annan fågel snarlik en skata. I skymningen vandrade jag långs med en rad af småsjöar, hvilka i detta torra land förestälde en flodbädd och hade dervid den lyckan att få se åtskilliga af det beryktade näbbdjuret. De dykade och lekte vid vattenytan, men visade så obetydligt af sin kropp, att man lätt skulle kunnat taga dem för vattenråttor. Mr. Browne sköt en, och är det verkligen ett högst besynnerligt djur. Ett uppstoppadt exemplar gifver alls ingen föreställning om hufvudets och näbbens utseende, när de äro lefvande, emedan den senare blir hård och hopskrumpen^[4].

Den 20 januari. — Jag hade en lång dagsresa till Bathurst. Innan vi kommo in på stora landsvägen, följde vi endast en skogsstig; och var landet mycket ödsligt med undantag af några »squatters»^[5] kojor. I dag fingo vi känna på Australiens sirokko-lika blåst, hvilken kommer från de torra öknarne i det inre. Dammoln foro i alla riktningar och blåsten kändes såsom om den hade gått öfver en eld. Jag hörde sedermera att termometern hade stått på 48° och i ett tillstängd rum på 35½°. På qvällen kommo i sigte af dynerna vid Bathurst. Dessa vågformiga, men nästan jemna slätter äro märkliga i detta land, emedan de helt och hållet sakna träd. De bära ett mycket tunt, brunt gräs. Vi redo några mil öfver detta land och uppnådde derefter den lilla staden Bathurst, belägen midt i hvad som kan kallas antingen en mycket bred dal eller smal slätt. Man bad mig i Sidney att icke fatta en allt för dålig tanke om Australien, genom att döma landet efter hvad jag såg från sidan af vägen och ej heller en allt för god, af hvad jag såg i Bathurst. I det senare afseendet kände jag mig icke i den ringaste fara, att fatta någon öfverdrifven föreställning. Årstiden hade, det måste medgifvas, varit ovanligt torr och landet hade icke något fördelaktigt utseende; men jag hörde att det varit ojemförligt mycket värre två eller tre månader förut. Orsaken till Bathursts hastigt tilltagande välmåga ligger deri, att det bruna bete, som tyckes vara så uselt, är förträffligt till fårbete. Staden ligger 2200 fot öfver hafvet på Macquaries stränder, hvilken är en af de floder, som flyta till det vidsträckta och knappast kända inre. Vattendelaren, som skiljer de till det inre landet rinnande strömmarne från dem, som utflyta i hafvet, har en höjd af omkring 3000 fot och går i nordlig och sydlig riktning på ett afstånd af från tretton till sexton mil från kusten. Macquarie-floden skyldrar på kartorna som en ansenlig flod och är den största på denna del af vattendelaren, ehuru jag till min förvåning fann den bestå endast af en rad små gölar, hvilka åtskildes af nästan torra sträckor. Vanligtvis går dock en liten strömrännil fram der, och stundom har man höga och häftiga flöden. Så obetydlig vattentillgången än är inom detta område, så blir den ännu obetydligare längre inåt landet.

Den 22 januari. — Jag anträdde återfärden och tog dervid en ny väg, som kallas Lockyers linie, långs med hvilken landet är mera kulligt och pittoreskt. Detta var en lång dagsresa och det hus, der jag ämnade tillbringa natten, låg ett stycke från vägen och var icke lätt funnet. Jag rönte vid detta tillfälle, äfvensom vid alla andra, en mycket allmän och beredvillig höflighet bland de lägre klasserna, hvilken man knappast skulle hafva väntat sig, när man besinnar hvad de äro och hvad de hafva varit. Den gård, der jag tillbragte natten, egdes af två unga personer, som helt nyligen hade kommit hemifrån och begynt en nybyggares lif. Den fullkomliga bristen på nästan hvarje lefnadsbeqvämlighet var icke mycket lockande; men framtida och säkert välstånd låg för ögonen och var icke mycket aflägset.

Påföljande dagen foro vi genom stora landsträckor, som stodo i brand, så att rökmoln insvepte vägen. Före middagstiden kommo vi in på vår förra väg och färdades upp för Victoria-berget. Jag tog nattqvarter på Weatherboard och vandrade före skymningen ännu en gång till amfiteatern. På vägen till Sidney tillbragte jag en mycket angenäm afton hos kapten King i Dunheved, och sålunda slutade min lilla utflygt inom kolonien Nya Södra Wales.

Före min hitkomst var det tre saker, som jag mest önskade få kännedom om, nämligen samhällstillståndet bland de rikare klasserna, brottslingarnes ställning och hvilka de lockelser äro, som kunna förmå personer att utvandra. Efter ett så kort vistande är naturligtvis mitt omdöme knappast värdt någonting; men det är lika svårt att icke bilda något omdöme alls, som att bilda ett riktigt omdöme. På det hela fann jag mig besviken i min föreställning om samhällstillståndet, mer af hvad jag hörde, än af hvad jag såg. Hela samhället är deladt i hätska partier rörande nästan alla frågor. Bland dem, som till följe af sin samhällsställning borde vara de bästa, föra många helt öppet ett så utsväfvande lif, att hederligt folk icke kan umgås med dem. Det råder mycken afundsjuka mellan barnen till den rike frigifne och de frie nybyggarne, emedan de förra finna för godt att anse hederligt folk som obehöriga personer. Hela befolkningen, fattig och rik, är uteslutande upptagen med att förvärfva förmögenhet, så att ull och fårbete utgöra det stående samtalsämnet bland de högre klasserna. Det finnes många svåra hinder för en familjs trefnad, af hvilka det förnämsta måhända är, att man omgifves af brottslingar som tjenare. Huru motbjudande för hvarje känsla måste det icke vara, att blifva betjenad af en person, som kanske dagen förut på er egen anmälan piskades för någon obetydlig förseelse. De qvinliga tjenstehjonen äro naturligtvis ännu värre. Följaktligen lära barnen sig de lägsta uttryck och det är lyckligt om de icke äfven lära sig de lägsta föreställningar.

Deremot förskaffar ett kapital sin egare, utan något besvär å hans sida, tredubbla räntan mot i England; och är han mån om sig, kan han vara säker om att blifva rik. Öfverflödsvaror finnas i myckenhet och äro obetydligt dyrare än i England, medan de flesta födoämnen äro billigare. Klimatet är förträffligt och fullkomligt helsosamt; men i mitt tycke förlorar det sina behag genom landets föga inbjudande utseende. Nybyggare hafva en stor fördel deri, att de kunna hafva gagn af sina söner, när dessa äro mycket unga; och vid en sexton till tjugu år taga de ofta aflägsna gårdar om hand. Detta måste likväl ske på bekostnad af att deras söner helt och hållet umgås med straffångar. Jag har mig icke bekant, att sällskapstonen antagit någon egendomlig karakter; men med sådana lefnadsvanor och utan intellektuella sysselsättningar, kan den knappast undgå att försämras. Min tanke är den, att endast den mest trängande nödvändighet skulle förmå mig att utvandra hit.

Denna kolonis snabba välstånd och dess blifvande utsigter äro mycket obegripliga för mig, som icke förstår dylika saker. De tvenne förnämsta utförselsartiklarne äro ull och hvalfisktran, och för begge dessa produkter finnes en gräns. Landet är fullkomligt otjenligt till anläggande af kanaler och derföre finnes det en icke aflägsen punkt, bortom hvilken ullens forsling till lands icke betäcker kostnaderna för fårens klippning och skötsel. Betet är öfverallt så tunt, att nybyggarne redan trängt långt in i det inre, hvartill kommer att landet längre in är mycket magert. Åkerbruket kan aldrig lyckas i stor skala, till följe af torkan. Derföre måste, så vidt jag kan se, Australiens vidare förkofran till slut komma att bero deraf, att det blir en medelpunkt för handeln i södra halfklotet och kanske äfven af dess blifvande fabriker. Som marken innehåller stenkol, har det alltid drifkraften i sin hand; liksom det derigenom, att den beboeliga delen af landet sträcker sig långs kusten samt till följe af sina nybyggares engelska härkomst, är säkert att blifva ett sjöfartsidkande land. Jag trodde förr att Australien skulle höja sig och blifva ett lika stort och mäktigt land som Nordamerika, men nu förefaller det mig som om en sådan blifvande storhet står väl mycket i vida fältet.

Med afseende på straffångarnes ställning hade jag ännu mindre tillfälle att bilda ett eget omdöme, än i andra afseenden. Den första frågan är, om deras belägenhet verkligen kan anses vara ett straff; åtminstone kan ingen påstå att det är ett strängt straff. Detta betyder dock, förmodar jag, föga, så länge det fortfar att vara ett föremål för fruktan hos brottslingarne i hemlandet. Straffångarnes kroppsliga behof tillgodoses temligen väl; deras utsigt till framtida frihet och välstånd är icke aflägsen, och efter ett godt uppförande viss. En »ticket of leave», hvilken gör en karl fri inom ett visst område, så länge han kan undvika misstanke, äfvensom brott, lemnas sedan han uppfört sig väl under ett visst antal år i förhållande till strafftidens längd; men allt detta oaktadt och äfven om man förbiser den föregående fängelsetiden och den ömkliga utresan, tror jag att de tillbringa dessa år under missnöje och missbelåtenhet. Såsom en man med omdöme anmärkte till mig, hafva straffångarne icke begrepp om något annat nöje än sinlig njutning och detta begär tillfredsställes icke. Den stora lockelse, som styrelsen eger, i att erbjuda benådning, jemte den djupa fasa de hysa för de afskilda straffkolonierna, tillintetgör förtroendet mellan fångarne och förekommer sålunda brott. Någonting sådant, som blygsel tyckes icke vara kändt, och härpå såg jag några mycket egendomliga prof; men märkvärdigt är hvad jag allmänt hörde omtalas, att det framstående draget hos den af straffångar bestående delen af befolkningen är feghet; ty ehuru somliga ofta nog blifva förtviflade och alldeles liknöjda för lifvet, kommer dock sällan en plan, som erfordrar kallt och uthålligt mod, till utförande. Det värsta draget i hela saken är dock, att ehuru något, som kan kallas laglig förbättring, förefinnes och jemförelsevis litet begås, som lagen kan åtkomma, så tyckes det dock icke komma i fråga, att någon förbättring i sedligt hänseende skulle ega rum. Väl underrättade personer försäkrade mig, att en straffånge, som ville försöka att bättra sig, icke skulle kunna det, så länge han lefde ihop med andra tjenare som voro straffångar, emedan hans lif då skulle blifva ett af odrägligt elände och förföljelse. Icke heller får man förglömma besmittelsen på förbrytareskeppen och i fängelserna, både här och i England. I det hela taget har man knappast vunnit det mål, som man åsyftat med en straffkoloni; ty såsom ett verkligt förbättringssystem, har den slagit fel, liksom kanske äfven hvarje annan plan skulle göra; men deremot har det lyckats, till en i hela historien kanske exempellös grad, att göra menniskor hederliga till det yttre, och förvandla i det ena halfklotet högst onyttiga förbrytare till nyttiga medborgare i det andra, och sålunda gifva upphof åt ett nytt och lysande land, en stor medelpunkt för civilisationen.

Den 30 januari. — Beagle seglade till Hobart Town i Van Diemens land. Den 5 februari efter en sex dagars öfverfärd, af hvilken den första hälften var vacker och den senare mycket kall och stormig, inlöpte vi i Stormviken, der vädret också rättfärdigade detta fruktansvärda namn. Viken borde egentligen kallas en flodmynning, ty den emottager vid sin inre ända floden Derwents vatten. Nära mynningen finnas några vidsträckta basaltplatåer; men högre upp blir landet bergigt och betäckes med en gles skog. De nedre delarne af de höjder, som omgifva viken, äro röjda från skog och de ljusgula sädesfälten samt de mörkgröna potatesåkrarne sågo mycket frodiga ut. Sent om qvällen ankrade vi i den beqväma, lilla hamnen, på hvars stränder Tasmanias hufvudstad står. Staden sjelf förefaller vid första anblicken underlägsen Sidney, och liknar mer en landsortstad. Den ligger vid foten af det 3,200 fot höga Wellingtons-berget, som icke har någon synnerlig skönhet; men härifrån får staden en god vattentillgång. Rundt omkring hamnen ligga några vackra magasiner och på ena sidan ett litet fäste. Då man kommer från de spanska kolonierna, der man användt sådan praktfull omsorg på befästningarne, tycktes försvarsmedlen i dessa kolonier mycket obetydliga. Då man jemför denna stad med Sidney, förvånades jag mest öfver fåtaligheten af stora hus, vare sig färdigbygda eller under bygnad. Hobart Town hade vid 1835 års folkräkning 13,826 invånare och hela Van Diemens land 36,505.

Alla infödingarne hafva blifvit flyttade till en ö i Bass sund, så att Van Diemens land åtnjuter den stora fördelen att vara qvitt all infödd befolkning. Denna mycket grymma åtgärd tyckes hafva varit alldeles oundviklig, såsom det enda medlet att göra slut på en fruktansvärd rad af röfverier, mordbrand och mord, hvilka begingos af de svarta, och hvilka förr eller senare skulle hafva slutat med deras fullkomliga undergång. Jag fruktar dock, att det icke kan betviflas, att detta onda och dess följder uppkommit genom några af våra landsmäns vanhedrande uppförande. Trettio år äro en kort period för att förvisa de sista infödingarne från sin födelseö — och denna ö så stor som Irland. Brefvexlingen angående detta ämne, som egde rum emellan regeringen hemma och den i Van Diemens land, är af stort intresse. Ehuru en mängd infödingar grepos och skötos i de skärmytslingar, som med afbrott pågingo under några år, så tycktes ingenting hafva fullt öfvertygat dem om vår öfverväldigande makt, förr än hela ön år 1830 stäldes under krigslagen och hela befolkningen genom en kungörelse anbefaldes att vara behjelplig vid ett stort försök att bemäktiga sig hela rasen. Den plan, som man antog, liknade nästan den, som följes vid de stora jagtpartierna i Indien. En kedja bildades, som räckte öfver hela ön, i afsigt att drifva vildarne i ett slags cul-de-sac på Tasmans halfö. Försöket misslyckades, emedan infödingarne en natt smögo sig genom linierna, sedan de fastbundit sina hundar. Detta är långt ifrån att vara förvånande, då man betänker deras öfvade sinnen och det sätt, hvarpå de vanligen smyga sig efter vilda djur. Man har försäkrat mig, att de kunna dölja sig på nästan bara marken, på ett sätt, som man knappast kan föreställa sig förr än man sett det; deras mörka kroppar kunna lätt förblandas med de svarta stubbar, som äro spridda öfver hela landet. Jag hörde talas om ett försök emellan några engelsmän och en inföding, hvilken skulle stå på sidan af en bar kulle, så att han var helt och hållet i sigte. Om engelsmännen tillslöto sina ögon en knapp minut, så hukade han sig ned och de voro icke i stånd att skilja honom från de omgifvande stubbarne. Men för att återvända till jagten. Då infödingarne förstodo betydelsen af detta slags krig, blefvo de förfärligt uppskrämda, ty de märkte genast de hvites makt och antal. Kort efteråt infann sig en liten hop af tretton personer, tillhörande två stammar och öfverlemnade sig i förtviflan, emedan de insågo sitt försvarslösa tillstånd. Sedermera förmåddes alla de öfriga till ett liknande steg genom mr. Robinsons oförfärade bemödanden, en verksam och välvillig man, som utan fruktan ensam besökte de fiendtligaste infödingarne. De förflyttades derefter till en ö, der föda och kläder anskaffades dem. Grefve Strzelecki säger, att »vid deras öfverflyttning år 1835 uppgick infödingarnes antal till 210. År 1842, eller sju år senare, räknade de endast femtiofyra individer; och medan alla familjer i det inre af Nya Södra Wales, som ännu icke blifvit besmittade af beröringen med de hvita, hafva fullt med barn, hade de som bodde på Flinders ö under åtta år endast vunnit en tillväxt af fjorton!»

Beagle stannade här i tio dagar, hvarunder jag gjorde åtskilliga små, angenäma Utflygter, hufvudsakligen i ändamål att undersöka den närmaste traktens geologiska bygnad. De vigtigaste punkterna bestå först i några stora fossilförande lager, som tillhöra den Devoniska eller Stenkolsformationen; vidare i bevis på en i senare tider inträffad liten höjning af landet; och slutligen i en enstaka och ytlig fläck af gulaktig kalksten eller travertin, som innehåller talrika bladaftryck, jemte nu icke lefvande landsnäckor. Det är icke osannolikt, att detta enda lilla stenbrott innesluter den enda qvarstående urkunden om växtligheten på Van Diemens land under en förgången tidpunkt.

Klimatet är här fuktigare än i Nya Södra Wales och följaktligen är landet äfven bördigare. Åkerbruket är blomstrande; de odlade fälten ha ett godt utseende och trädgårdarne öfverflöda på frodiga växter och fruktträd. Några landtgårdar, som lågo på afskilda ställen, hade ett mycket trefligt utseende. Växtligheten liknar i allmänhet Australiens; utom att den måhända är litet grönare och behagligare och betet mellan träden nästan ymnigare. En dag gjorde jag en lång fotvandring på den sidan viken, som ligger midt emot staden. Jag for öfver i en ångbåt, hvaraf två ständigt gå fram och tillbaka. Maskineriet i en af dessa båtar var helt och hållet förfärdigadt i denna koloni, hvilken då endast räknade trettiotre år från sin grundläggning! En annan dag besteg jag Wellingtons-berget. Jag tog med mig en vägvisare, ty jag gick vilse vid mitt första försök till följe af skogens täthet. Men min vägvisare var en enfaldig karl, som förde mig till den södra och fuktiga sidan af berget, der växtligheten var mycket yppig och der uppstigandet var nästan lika mödosamt, som på bergen i Eldslandet eller i Chiloe. Det kostade oss också fem och en half timmes svår klättring, innan vi uppnådde spetsen. På många ställen växte Eucalyptus till en ansenlig storlek och bildade en ståtlig skog. I somliga af de fuktigaste dalklyftorna frodades trädartade ormbunkar på ett utomordentligt vis. Jag såg en, som måste hafva varit åtminstone tjugu fot hög till der bladen vidtogo och som i omfång höll sina sex fot. Bladen bildade de vackraste solfjädrar och utbredde en dyster skymning, lik den under nattens första timme. Bergets topp är bred och flat, samt består af kantiga stycken af kal grönsten. Dess höjd är 3,200 fot öfver hafsytan. Dagen var strålande klar och vi hade en mycket vidsträckt utsigt. Mot norr tycktes landet bestå af en massa skogbeklädda berg, af ungefär enahanda höjd, som det, hvarpå vi stodo, och med lika jemnt afrundade konturer, medan det kuperade landet och vattnet mot söder, med sina många, sluttande vikar, låg lika tydligt för våra blickar som på en karta. Sedan vi stannat några timmar på toppen, funno vi en bättre väg att stiga ned för, men hunno icke till Beagle förr än klockan åtta, efter ett ansträngande dagsarbete.

Den 7 februari. — Beagle seglade från Van Diemens Land och anlände den 7:e påföljande månad till Kung Georgs Sund, beläget tätt vid Sydvestra ändan af Australien. Vi stannade der i åtta dagar, och tillbragte aldrig under vår resa en tråkigare och mindre lärorik tid. Då man ser landet från en höjd, tyckes det vara en skogig slätt, uppöfver hvilken här och der afrundade och delvis nakna granitkullar uppskjuta. En dag begaf jag mig ut jemte några personer, i hopp att få se en kängurujagt och vandrade ett godt stycke inåt landet. Öfverallt funno vi marken sandig och mycket mager; och bar den antingen en karg växtlighet af tunna, låga buskar och groft gräs, eller en skog af dvärgträd. Landskapet liknade det på den höga sandstensplatån i Blå bergen. Casuarinan, ett träd, som är snarlikt en vanlig tall finnes dock här i större mängd och Eucalyptus något fåtaligare. På de öppna ställena funnos många grästräd, en växt som till utseendet har någon likhet med palmen; men i stället för att ofvantill prydas af en krans med ståtliga blad, har den endast en tufva af mycket grofva, gräslika strån. Den allmänna, ljusgröna färgen hos buskar och andra växter tycktes, sedd på afstånd, lofva bördighet; men en enda vandring var tillräcklig att förskringra en sådan föreställning, och den, hvilken tänker som jag, önskar säkert aldrig mer behöfva sätta sin fot i ett så otrefligt land.

En dag följde jag med kapten Fitz Roy till Skalliga Hufvudet, hvilket ställe omtalats af så många seglare, och der somliga inbillade sig se koraller, andra åter förstenade träd, stående i den ställning, i hvilken de hade växt. Enligt min åsigt hafva bäddarne bildats genom att vinden hopblåst en af afrundade koraller och snäckor bestående fin sand, under hvilken process trädgrenar och rötter inhöljdes jemte en mängd landsnäckor. Det hela blef derefter af genomsipprande kalkhaltigt vatten förvandladt till en fast massa, hvarvid de cylindriska håligheter, som lemnats af det multnande trädet, äfven fyldes af en hård, stalaktitartad sten. Genom luftens inverkan bortvittra nu de mjukare delarne och följaktligen framskjuta afgjutningarne af trädens rötter och grenar öfver ytan, och likna på ett högst förvillande sätt stubbarne i en död skogsdunge.

En talrik stam af infödingar, kallade de hvita kakadumännen, besökte nybygget just när vi voro der. Vi förmådde genom skänker af några byttor ris och socker dessa vildar, äfvensom de af en stam, som har sitt tillhåll vid Kung Georgs Sund, att hålla en »corrobery» eller stor danstillställning. Så snart det blef mörkt, upptändes små eldar och männen började göra sin toalett, hvilken bestod deri, att de målade sig med hvita fläckar och streck. Så snart allt var färdigt, tändes stora eldar, rundt omkring hvilka qvinnor och barn samlade sig som åskådare. Kakadu- och Kung Georgsmännen bildade två särskilta partier och dansade vanligen emot hvarandra. Dansen bestod deri, att de sprungo antingen åt sidorna eller i rad ut på ett öppet ställe och stampade mot marken med stor kraft, då de marscherade tillsamman. Deras tunga fotsteg åtföljdes af ett slags grymtning, samt dermed att de slogo tillsamman sina klubbor och spjut, äfvensom af åtskilliga andra åtbörder, såsom att de utsträckte armarne och vredo på kroppen. Det var ett mycket rått, barbariskt uppträde och enligt våra föreställningar, utan något slags mening; men vi sågo, att de svarta qvinnorna och barnen betraktade det med största nöje. Måhända förestälde dessa danser ursprungligen handlingar, såsom krig och segrar. Det fans en som kallades Emu-dansen, i hvilken hvarje dansande utsträckte sin arm i krökt ställning, lik denna fågels hals. I en annan dans efterhärmade en person rörelserna af en känguru, som betar i skogarne, under det en annan kröp fram och låtsade genomborra honom med ett spjut. När begge stammarne deltogo i dansen, darrade marken af deras fotsteg och luften genljöd af deras vilda rop. Allesamman tycktes vara i upprymd sinnesstämning och när man såg denna grupp af nästan nakna gestalter vid skenet af de lågande eldarne, alla rörande sig i en ryslig samdrägt, bildade det hela en fullständig tafla af en festlighet bland de lägsta barbarer. I Eldslandet hafva vi sett många egendomliga uppträden i vildarnes lif, men aldrig, som jag tror, något, der de voro så upprymda och så fullkomligt obesvärade. Efter dansens slut bildade hela sällskapet en stor krets på marken, och kokt ris med socker delades omkring till allas förnöjelse.

Efter åtskilliga ledsamma uppskof till följe af disigt väder, seglade vi den 14 maj belåtna ut från Kung Georgs Sund på vår väg till Keelings ö. Farväl, Australien! Du är ett uppväxande barn och tvifvelsutan skall du en dag herrska som en stor furstinna i Södern; men du är för stor och ärelysten för att vinna tillgifvenhet och dock icke stor nog för att vinna vördnad. Jag lemnar dina stränder utan sorg eller saknad.

1. Det är anmärkningsvärdt huru en och samma sjukdom förändras i olika klimater. På den lilla ön St. Helena fruktar man ankomsten af skarlakansfebern som pesten. I somliga länder hafva olika sjukdomar ett så skiljaktigt inflytande på främlingar och infödda, som om dessa hade varit olika djurslägten. Några exempel härpå hafva förekommit i Chile och, enligt Humboldt, i Mexiko.
2. Berättelse om missionsresor.
3. Kapten Beechey påstår, att invånarne på Pitcairns-ön äro fullt och fast öfvertygade om, att de efter ankomsten af hvarje fartyg lida af hudsjukdomar och andra åkommor. Han tillskrifver detta en förändrad diet under den tid, då skeppet ligger der. Dr. Macculloch (Western Isles del. II sid. 32) säger: »Man försäkrar, att så ofta någon resande anländer till St. Kilda, bli alla invånarne, såsom de uttrycka sig, förkylda.» Han anser hela saken löjlig, ehuru den ofta förut blifvit bekräftad. Han tillägger likväl, att »vi frågade folket i orten härom, hvilka enstämmigt förklarade att så var förhållandet.» I Vancouvers resa finnes en liknande uppgift med afseende på Tahiti. Dr. Dieffenbach säger i en not till sin tyska öfversättning af denna min resdagbok, att invånarne på Chatham-ön och på vissa ställen af Nya Zeeland allmänt tro på detta förhållande. Det är omöjligt att en sådan föreställning utan någon god grund skulle hafva blifvit allmän i norra halfklotet, vid Antipoderna och i Stilla hafvet. Humboldt säger, att de stora epidemierna i Panama och Callao »betecknas» genom ankomsten af fartyg från Chile, emedan folket i denna tempererade trakt först erfar de heta zonernas olycksbringande inverkningar. Jag får tillägga, att jag hört det försäkras, att i Shropshire får, som blifvit införda med fartyg, ofta åstadkomma sjukdom i hjorden, om de sättas i samma fålla som andra, fastän de sjelfva äro i friskt tillstånd.
4. Det intresserade mig att här finna myrlejonets eller någon annan insekts trattformiga grop. Först föll en fluga ned för den förrädiska sluttningen och försvann genast. Derefter kom en stor, men oförsigtig myra. Då hennes ansträngningar för att slippa undan voro mycket våldsamma, riktades hastigt mot det förväntade offret dessa egendomliga, små sandskurar, hvilka Kirby och Spence beskrifva att de kastas med djurets stjert. Men myran hade bättre lycka än flugan och undslapp de dödande käkar, som lågo gömda i bottnen af den kägelformiga gropen. Denna australiska fallgrop var blott hälften så stor som den, hvilken göres af det europeiska myrlejonet.
5. »Squatters» äro frigifne eller med »tillståndsbevis» försedde f. d. transporterade brottslingar, hvilka bygga sig kojor af bark på icke upptagen mark, köpa eller stjäla några stycken nötkreatur, sälja bränvin utan tillåtelse, gömma tjufgods, till dess de bli rika och egendomsegare. En sådan är en fasa för sina ärliga grannar. (Ur Dieffenbachs öfversättn. af första uppl. af Darwins Resa).