En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 20

←  Australien

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Från Mauritius till England  →

TJUGONDE KAPITLET.

KEELINGS-ÖN. — KORALLBILDNINGAR.

Keelings-ön. — Egendomligt utseende. — Fattig Flora. — Flyttning af frön. — Fåglar och insekter. — Källor med ebb och flod. — Sträckor af döda koraller. — Stenar flyttade med trädens rötter. — Stor krabba. — Stingande koraller. — Korallätande fisk. — Korallbildningar. — Lagun-öar eller atoller. — Det djup hvarpå refbyggande koraller kunna lefva. — Stora områden, som äro beströdda med låga korall-öar. — Sänkning af deras grundvalar. — Barrier-ref. — Kust-ref. — Kust-refs förvandling till barrier-ref och atoller. — Bevis på nivå-förändringar. — Öppningar i barrierrefven. — Maldiverna; deras egendomliga bygnad. — Döda och sjunkna ref. — Sänknings- och höjningsområden. — Vulkanernas fördelning. — Sänkningen långsam, men af stor utsträckning.

Den 1 april. — Vi kommo i sigte af Keelings- eller Kokos-ön, belägen i Indiska hafvet, omkring 100 mil från kusten af Sumatra. Denna är en af de af koraller bildade lagun-öarne eller atollerna, lika dem i de Låga öarnes arkipelag, hvilken vi foro helt nära förbi. När fartyget var i inloppskanalen, kom mr. Liesk, en här bosatt engelsman, ut i sin båt. Historien om detta ställes inbyggare är i så få ord som möjligt denna. För omkring nio år sedan förde mr. Hare, en dålig karl, ett antal malajslafvar från ostindiska arkipelagen, hvilka nu med barnen uppgå till öfver hundra personer. Kort efteråt kom kapten Ross, som förut hade besökt dessa öar, med sitt handelsfartyg från England och medförde sin familj och sina egodelar för att här bosätta sig. Med honom kom mr. Liesk, som hade varit styrman på hans fartyg. De malajiske slafvarne rymde nu från den holme, hvarpå mr. Hare hade bosatt sig och sällade sig till kapten Ross’ sällskap. Hare tvangs härpå slutligen att lemna orten.

Malajerna äro nu till namnet fria och äro det helt visst också hvad deras personliga behandling angår; men i de flesta andra afseenden anses de som slafvar. Till följe af deras missbelåtenhet, af deras oupphörliga flyttningar från ö till ö och kanske äfven till följe af en god portion vanvård, befinna sakerna sig ej i det bästa skick. Ön har intet boskapsdjur utom svinet och det förnämsta växtalstret är kokosnöten. Ställets hela välstånd beror på detta träd. De enda exportartiklarne äro oljan af denna nöt samt sjelfva nötterna, hvilka föras till Singapore och Mauritius, der de, efter att hafva blifvit raspade, hufvudsakligen begagnas vid beredningen af ”curry”. Svinen, som äro öfverlastade med fett, lefva nästan helt och hållet på kokosnöten, äfvensom ankorna och hönsen. Äfven en väldig landkrabba är af naturen försedd med medel att öppna denna högst nyttiga frukt och lifnära sig af densamma.

Lagun-öns ringformiga ref är till största delen af sin längd krönt med små holmar. På norra eller läsidan är en öppning, genom hvilken fartyg kunna inlöpa i den innanför varande ankarplatsen. Då man kommer in, är anblicken mycket egendomlig och snart sagdt täck. Dess skönhet beror dock helt och hållet på glansen af de omgifvande färgerna. Lagunens grunda, klara och lugna vatten, som till största delen hvilar på hvit sand, har vid belysningen af en lodrät sol den bjertaste gröna färg. Denna strålande yta af inemot en mils utsträckning delas på alla sidor antingen af en rand af snöhvita bränningar från hafvets mörka, böljande vatten eller från himmelns blå hvalf genom de landremsor, hvilka bekransas af kokospalmernas jemnhöga toppar. Liksom ett hvitt moln här och der bildar en angenäm kontrast mot den blå himmeln, så gifva i lagunen sträckor af lefvande koraller en mörkare färg åt det smaragdgröna vattnet.

Morgonen efter sedan vi gått till ankars, for jag i land på Direction-ön. Landremsan är blott några få hundra alnar i vidd. På lagunsidan är en hvit kalkstrand, från hvilken värmeutstrålningen under detta qvalmiga luftstreck är mycket tryckande, medan på yttre sidan en fast, bred yta af korallkalk gör tjenst som vågbrytare mot det öppna hafvets våldsamhet. Landet består helt och hållet af afrundade korallstycken, utom vid lagunen, der det finnes något sand. I en sådan lös, torr och stenig mark är det endast de tropiska trakternas klimat möjligt, att frambringa en kraftig växtlighet. På några af de mindre öarne kunde man ej se något prydligare, än det sätt, hvarpå de unga och fullvuxna kokospalmerna stodo blandade i en skog, utan att upphäfva hvarandras symmetri. En strand af glittrande, hvit sand bildade en ram till dessa intagande punkter.

Jag skall nu lemna en kort beskrifning på dessa öars naturalhistoria, hvilken just till följe af sin fattigdom eger ett särskilt intresse. Kokospalmen tyckes vid första anblicken utgöra hela skogen. Det finnes dock fem eller sex andra trädslag. Ett af dessa växer till en ganska ansenlig storlek, men kan till följe af sin ytterst lösa ved icke få någon användning. Ett annat slag lemnar förträffligt skeppsvirke. Utom träden är växternas antal mycket inskränkt och består af obetydliga örter. I min samling, som innefattar, efter hvad jag tror, hela floran, finnas tjugu arter; oberäknade en mossa, en laf och en svamp. Till detta antal måste man lägga två träd, af hvilka det ena icke stod i blomma och jag endast hörde omtalas det andra. Det senare är ett enstaka träd af sitt slag och växer nära stranden, der tvifvelsutan detta enda frö blifvit uppkastadt af vågorna. En Guilandina växer äfven endast på en af holmarne. Jag inberäknar i ofvanstående förteckning icke sockerröret, bananen, jemte några andra odlade växter, fruktträd och införda gräs. Då öarne helt och hållet bestå af korall och på en tid måste hafva funnits till blott och bart som af hafvet öfversköljda ref, så måste alla deras landalster blifvit hitförda af hafsvågorna. I öfverensstämmelse härmed har floran helt och hållet karakteren af en tillflyktsort för husvilla. Professor Henslow underrättar mig, att af de nämda tjugu arterna, tillhöra nitton olika slägten och dessa slägten åter tillhöra icke mindre än sexton familjer.

I Holmans resor lemnas, med stöd af en mr. Keating, hvilken i tolf månader bodde på dessa öar, en uppgift på olika slags frön och andra föremål, hvilka man vet hafva blifvit drifna i land der. ”Frön och växter från Sumatra och Java hafva uppkastats af bränningen på öarnes vindsida. Bland dem har man funnit den på Sumatra och halfön Malakka inhemska kimirin; den för sin form och storlek bekanta kokosnöten från Balci, den af malajerna, jemte pepparvinet, planterade dadassen, som slingrar sig kring dettas stam och stödjer sig vid taggarne på dess stjelk; såpträdet; kastoroljeväxten; stammar af sagopalmen; och åtskilliga slags frön, obekanta för de på ön bosatta malajerna. Man antager att alla dessa med nordvest-monsunerna föras till kusten af Nya Holland och derifrån med sydostpassaden till dessa öar. Man har äfven hittat stora massor af det på Java växande tekträdet och gula trädet, förutom ofantliga röda och hvita cederträd samt Nya Hollands Eucalyptus i fullkomligt friskt tillstånd. Alla härdiga frön, såsom af slingerväxterna, bibehålla sin groningsförmåga, men de svagare, såsom mangostin, förstöras under vägen. Fiskarbåtar, tydligen från Java, hafva tidtals blifvit ilanddrifna.” Det är intressant att sålunda upptäcka huru talrika de frön äro, hvilka, kommande från åtskilliga länder, drifvas öfver det vida hafvet. Professor Henslow har sagt mig, att han tror det nästan alla växter, som jag medförde från dessa öar, äro vanliga strandväxter i den ostindiska arkipelagen. Att döma af vindarnes och strömmarnes riktning, tyckes det likväl knappast vara möjligt, att de skulle hafva kommit hit i en rät linie. Om, såsom den förenämde mr. Keating med mycken sannolikhet förmodar, de först fördes till kusten af Nya Holland och derifrån drefvos tillbaka med detta lands alster, måste fröen, innan de grodde, hafva förts en väglängd af mellan 300—400 mil.

Chamisso säger, när han beskrifver Radacks-öarne i vestra delen af Stilla hafvet, att ”hafvet för till dessa öar frön och frukter af mångahanda träd, af hvilka de flesta icke förr hafva vuxit här och tyckas ännu icke hafva förlorat sin groningsförmåga”. Man påstår äfven, att palmer och bambus från något ställe i den heta zonen och stammar af nordens tallar kastas i land der. Dessa tallar måste då hafva kommit från ett ofantligt afstånd. Dessa fakta äro högligen intressanta; och man kan icke betvifla, att om det funnes landfåglar att uppsamla fröen, när de först kastades i land och en mark, som vore mera passande för deras tillväxt än de lösa korallblocken, skulle äfven de mest afskilt belägna lagunöar med tiden komma att ega en vida rikare flora, än nu är fallet.

Förteckningen på landdjur är ännu fattigare. Några af småöarna bebos af råttor, hvilka infördes på ett fartyg från Mauritius, som led skeppsbrott här. Waterhouse anser dessa råttor identiska med den engelska arten, utom att de äro mindre och mycket mera bjert färgade. Det finnes inga egentliga landfåglar; ty en snäppa och en vattenrall (Rallus Phillippensis) tillhöra vadarefåglarne, ehuru de helt och hållet lefva bland det torra gräset. Man säger att fåglar af denna ordning förekomma på åtskilliga af de små låga öarne i Stilla hafvet. På Ascension, der ingen landfågel finnes, sköts en vattenrall (Porphyrio simplex) nära toppen af berget och den var tydligen en enslig, vilsekommen fågel. På Tristan d’Acunha, der det enligt Carmichael endast finnes två landfåglar, förekommer äfven en sothöna. Af dessa fakta tror jag, att näst efter de oräkneliga simfåglarne, vadare i allmänhet äro de första kolonisterna på små afskilda öar. Jag kan tillägga, att så ofta jag långt ute till sjös såg fåglar, hvilka icke tillhörde i hafvet lefvande arter, voro de alltid af denna ordning och följaktligen skulle de alltid blifva de tidigaste kolonisterna på någon aflägsen punkt.

Af kräldjur såg jag endast en liten ödla. Jag vinnlade mig om att samla alla slags insekter. Utom spindlar, som voro mycket talrika, funnos tretton arter^[1]. Af dessa var endast en skalbagge. En liten myra svärmade i tusental under de lösa, torra korallblocken och var den enda verkliga insekt, som förekom i någon mängd. Ehuru de på land lefvande djuren och växterna sålunda voro fåtaliga, så är antalet af organiska varelser i sanning oändligt, om vi kasta blicken på det omgifvande hafvets vatten. Chamisso har beskrifvit naturalhistorien på en lagun-ö i Radack-arkipelagen och det är märkvärdigt huru mycket dess djur till antal och arter likna Keelings-öns. Der finnas en ödla och två vadare, nämligen en snäppa och en beckasin. Nitton växtarter förekomma, deribland en ormbunke; och några af dem äro desamma, som på Keelings-ön, ehuru på en så omätligt aflägsen punkt och i ett annat haf.

De långa landremsorna, hvilka bilda de små holmarne, hafva icke höjts högre, än att bränningen ännu kan uppkasta korallstycken på dem och vinden der hopa kalksand. Den fasta korallklippan på yttre sidan bryter genom sin bredd vågornas första våldsamhet, hvilka eljest på en enda dag skulle bortspola dessa holmar med alla deras alster. Haf och land tyckas här strida om öfverväldet. Ehuru landet här vunnit fast fot, anse vattnets inbyggare sina anspråk åtminstone lika goda. Öfverallt träffar man på eremitkrabbor af mer än en art^[2], hvilka på sin rygg bära de skal, som de tagit från den närmast liggande stranden. Talrika hafssulor, fregattfåglar och tärnor hafva sitt tillhåll i träden, och skogen skulle med sina många bon och till följe af den lukt, som fyller luften, kunna kallas en kläckningsanstalt för sjöfågel. Hafssulorna sitta på sina simpla bon och stirra på den ankommande med ett dumt, men likväl vredgadt uttryck. Tölpen (en måse) är, såsom namnet antyder, ett litet dumt djur. Men det finnes en förtjusande fågel, och det är en liten snöhvit tärna, som sakta sväfvar på ett par fots afstånd öfver ens hufvud och med sitt stora, svarta öga med lugn nyfikenhet betraktar ens ansigte. Det fordras icke mycken fantasi, för att föreställa sig, att en så smärt och späd kropp måste bebos af någon kringirrande elfva.

Söndagen den 3 april. — Efter gudstjensten följde jag kapten Fitz Roy till nybygget, som låg en knapp mil derifrån, på en utskjutande landudde, tätt bevuxen med höga kokosträd. Kapten Ross och mr. Liesk bo i ett stort, ladulikt hus, som är öppet i båda ändarne och beklädt med mattor förfärdigade af väfd bark. Malajernas hus ligga ordnade långs med lagunens strand. Hela stället har ett öfvergifvet utseende, ty der funnos icke några trädgårdar, som röjde tecken till vård och odling. Infödingarne tillhöra olika öar i ostindiska arkipelagen, men alla tala de samma språk. Vi sågo invånare från Borneo, Celebes, Java och Sumatra. Till hudfärgen likna de tahitierna, från hvilka de icke heller mycket afvika i fråga om anletsdragen. Några qvinnor röjde dock mycket af den kinesiska typen. Jag tyckte om, såväl deras ansigtsuttryck i allmänhet, som ljudet af deras röster. De tycktes vara fattiga och deras boningar saknade husgeråd; men af de små barnens frodiga utseende var det tydligt, att kokosnötter och sköldpaddkött icke utgöra något dåligt kosthåll.

På denna ö finnas de brunnar, från hvilka fartygen hemta vatten. I förstone tyckes det vara märkligt nog, att sötvattenskällor skulle regelbundet höja och sänka sig med hafvets ebb och flod, och man har till och med inbillat sig, att sand hade förmågan att filtrera saltet från hafsvattnet. Dessa källor med ebb och flod äro vanliga på några af de låga vestindiska öarne. Den sammanpackade sanden eller den porösa korallstenen genomsilas såsom en svamp af saltvattnet; men regnet, som faller på ytan, måste sjunka så att det kommer i jemnhöjd med det omgifvande hafsvattnet och måste samlas der, samt undantränga en lika stor massa salt vatten. Liksom vattnet i den lägre delen af den stora svamplika korallmassan höjer och sänker sig med ebben och floden, så äfven vattnet vid ytan; och detta håller sig sött, om marken är tillräckligt tät, för att förekomma mycken mekanisk sammanblandning; men der denna består af stora, lösa korallblock med stora mellanrum, är vattnet, såsom jag funnit, saltaktigt, när en brunn gräfves.

Efter middagen stannade vi, för att se ett märkligt, halft vidskepligt uppträde, som utfördes af malajiska qvinnor. En stor trädsked, som man påsatt kläder och burit till en död persons graf, anses af dem blifva inspirerad vid fullmånen, samt skall då dansa och hoppa omkring. Efter lämpliga förberedelser kom också skeden, som hölls af tvenne qvinnor, i ryckningar och dansade i god takt till de omgifvande barnens och qvinnornas sång. Det var ett i högsta grad narraktigt uppträde; men mr. Liesk påstod, att många malajer trodde på att dess rörelser ingåfvos af en ande. Dansen började icke förr än månen hade gått upp och det lönte verkligen mödan att stanna qvar för att se hans klara skifva så lugnt skina mellan kokospalmernas långa blad, då de gungade i aftonflägten. Dessa stunder i tropikerna äro i sig sjelfva så angenäma, att de nästan kunna förliknas med dessa kärare bilder från hemmet, vid hvilka vi äro fästade med vårt hjertas bästa känslor.

Påföljande dagen sysselsatte jag mig med att undersöka den mycket intressanta och dock enkla bygnaden af dessa öar och deras tillkomst. Som vattnet var ovanligt lugnt, vadade jag öfver den yttre ytan af den liflösa klippan, så långt som till de lefvande korallerna, mot hvilka det öppna hafvets dyning bryter sig. I somliga skrefvor och hål funnos vackra gröna och på annat vis färgade fiskar, likasom många zoofyters former och färger voro beundransvärda. Man må ursäktas, om man blir entusiastisk vid anblicken af den oändliga mångfald af organiska varelser, hvaraf tropikernas på lif så rika haf öfverflödar. Likväl måste jag tillstå, att jag anser de naturforskare, som i välkända ordalag hafva beskrifvit de med tusen skönheter beklädda underhafsgrottorna, hafva begagnat sig af ett temligen yppigt språk.

Den 6 april. — Jag åtföljde kapten Fitz Roy till en ö längst inne i lagunen. Farleden var ytterst krokig och slingrade sig genom fält af fingreniga koraller. Vi sågo åtskilliga sköldpaddor och två båtar höllo då på att fånga dylika. Vattnet var så klart och grundt, att fastän en sköldpadda i början snabt dykar ur sigte, kunna hennes förföljare likväl snart hinna henne i en kanot eller båt under segel. En karl, som står redo i fören, störtar sig i detta ögonblick genom vattnet på sköldpaddans rygg, hvarefter han med båda händerna håller sig fast vid hennes halsskal och bortföres af djuret, till dess det blir utmattadt och tages i båten. Det var en mycket intressant jagt, då man sålunda såg de begge båtarne korsa hvarandras väg och karlarne kasta sig hufvudstupa i vattnet för att söka gripa sitt byte. Kapten Moresby har sagt mig, att infödingarne på Chagos-öarne i Stilla hafvet genom ett rysligt förfarande taga skalet från ryggen på den lefvande sköldpaddan. ”Det betäckes med glödande kol, hvarigenom det yttre skalet kröker sig uppåt, hvarefter det lösbändes med en knif och innan det kallnar, pressas mellan bräder. Efter detta grymma förfarande, får djuret återgå till sitt ursprungliga element, der efter en viss tid ett nytt skal bildas. Detta är likväl för tunt för att duga till någonting och djuret tyckes alltid vara svagt och sjukligt.”

När vi framkommo till slutet af lagunen, gingo vi öfver en smal holme och funno en väldig bränning bryta sig på vindsidan. Jag kan knappast förklara orsaken, men enligt min åsigt ligger det mycken storhet i anblicken af dessa lagunöars yttre stränder. Det ligger en enkelhet i den en förmur liknande stranden, med dess kant af gröna buskar och höga kokospalmer, i den döda korallklippans fasta yta, som här och der är beströdd med stora, lösa block och i randen af skummande bränningar, som i en båge bryta sig åt ömse håll. Hafvet, som kastar sina böljor öfver det breda refvet, tyckes en allsmäktig, oöfvervinnelig fiende, och likväl se vi att det motstås och till och med besegras af medel, hvilka i början förefalla oss som ytterst svaga och otillräckliga. Icke som hafvet skonar korallklippan; tvärtom tala de stora stycken, som ligga spridda öfver refvet och hopade på stranden, hvarifrån den höga kokospalmen uppskjuter, tydligt om vågornas skonslösa framfart. Icke heller medgifves någon rast eller hvila i denna kamp. Den starka dyning, som uppkommer genom den öfver ett vidsträckt område alltjemt åt ett håll blåsande passadvindens milda, men oafbrutna inverkan, förorsakar brottsjöar, som i styrka nästan likna dem, hvilka uppstå under en storm i de tempererade trakterna, och hvilka aldrig upphöra att rasa. Det är omöjligt att betrakta dessa brottsjöar, utan att känna sig öfvertygad om att en ö, ehuru danad af de hårdaste bergarter, det må nu vara granit, porfyr eller qvarts, slutligen skulle gifva vika och förstöras af en så oemotståndlig makt. Och likväl stå dessa låga, obetydliga korallöar qvar och äro segrande; ty här tager en annan makt såsom motståndare del i striden. De organiska krafterna afsöndra det ena grandet kolsyrad kalk efter det andra ur de svallande vågorna och förena dem till en regelbunden bygnad. Låt orkanen upprycka tusentals väldiga block; hvad betyder det mot det sammanlagda arbetet af myriader byggmästare, hvilka arbeta genom dag och natt, år ut och år in? På detta vis se vi en polyps mjuka och gelélika kropp genom lifskrafternas verksamhet öfvervinna den stora mekaniska kraften hos hafsvågor, hvilka hvarken menniskans uppfinningsförmåga eller naturens liflösa verk med framgång skulle kunna motstå.

Vi återvände icke om bord förr än sent på qvällen; ty vi stannade en lång stund i lagunen och undersökte korallfälten och de jättelika musslorna af slägtet Chama, utur hvilka en person, om han stucke sin hand emellan ett par sådana skal, icke skulle vara i stånd taga bort den så länge djuret lefde. Vid slutet af lagunen öfverraskades jag mycket af att finna ett vidsträckt område, af en sjettedels mil i fyrkant, betäckt med en skog af fingreniga koraller, hvilka fastän de stodo upprätta, voro alla döda och förvittrade. I början kunde jag alls icke begripa orsaken; men sedan föll det mig in, att detta berodde på följande egendomliga sammanstötning af omständigheter. Först bör likväl nämnas, att koralldjuren genast dö, i fall de, om också blott för ett ögonblick, utsättas för solstrålarne i luften, så att gränsen för deras tillväxt uppåt bestämmes af gränsen för lägsta ebben. Af några gamla kartor tyckes det, som om den långa ön åt vindsidan fordom delades genom vidsträckta kanaler i åtskilliga små holmar. Detta antydes äfven deraf, att träden äro yngre på dessa delar. Under refvets forna tillstånd skulle en stark blåst, derigenom att den dref mera vatten öfver det yttre refvet, bidraga att höja vattenytan i lagunen. Nu verkar den på ett alldeles motsatt vis; ty så långt ifrån att vattnet inom lagunen skulle ökas genom strömmar utifrån, blåses det numera sjelft utåt genom vindens styrka. Häraf blir äfven följden, att floden vid lagunens ända icke stiger så högt under en stark bris, som den gör, när det är lugnt. Denna nivåskilnad, fastän tvifvelsutan mycket liten, har, som jag tror, förorsakat dessa korall-lundars död, hvilka under refvets forna och mera öppna tillstånd hade uppnått den högsta möjliga gränsen för sin tillväxt uppåt.

Några mil norr om Keelings ö ligger en annan liten atoll, hvars lagun är så godt som igenfyld med korallstoft. Kapten Ross fann inbäddadt i konglomeratet på yttre kusten ett väl afrundadt stycke grönsten, större än ett menniskohufvud. Han och hans följeslagare blefvo så förvånade häröfver, att de togo det med sig och gömde det som en märkvärdighet. Förekomsten af denna enda sten, der eljest hvar enda annan är kalkhaltig, är visserligen mycket gåtlik. Ön har knappast någonsin blifvit besökt af någon menniska och det är ej heller sannolikt, att något skepp förlist der. I brist på någon bättre förklaring, kom jag till den slutsatsen, att den måste hafva ditkommit insnärjd i något stort träds rötter. Men när jag besinnade det stora afståndet från närmaste land, de många sannolikheterna emot, att en sten så insnärjes, att trädet spolas ut i sjön, flyter så långt, derefter oskadt kommer i land och att stenen slutligen så inbäddas, att den kan upptäckas, så drog jag i betänkande att antaga ett skenbarligen så osannolikt förflyttningssätt. Det var derföre med stort intresse, som jag fann att den med skäl namnkunnige naturforskaren Chamisso, hvilken åtföljde Kotzebue, uppgifvit att invånarne på Radacköarne erhöllo stenar för att hvässa sina verktyg, genom att leta bland rötterna af de träd, som kastas på stranden. Det är klart att detta måste hafva händt åtskilliga gånger, eftersom lagar blifvit stiftade, att sådana stenar tillhörde höfdingen och att straff drabbade den, som försökte att stjäla dem. När man besinnar dessa öars belägenhet midt i ett ofantligt haf, deras stora afstånd från hvarje annat land utom korallöar, hvilket bevisas af det värde, som infödingarne, ehuru så djerfva seglare, fästa vid alla slags stenar^[3], och strömmarnes långsamhet i det öppna hafvet, så synes förekomsten af på detta vis förflyttade stenar i sanning underbar. Stenar kunna ofta förflyttas på detta vis, och om ön, på hvilken de stranda, består af någon annan bergart än korall, skulle de knappast väcka uppmärksamhet och man skulle åtminstone aldrig ana deras ursprung. Dessutom kan denna verksamhet länge undgå, att upptäckas, då träd och isynnerhet sådana, som äro nedtyngda af stenar, sannolikt flyta under ytan. I Eldslandets fjordar kastas stora massor drifved på stranden, och likväl är det ytterst sällsynt att träffa ett träd, som flyter på vattnet. Dessa sakförhållanden kunna möjligen kasta något ljus öfver förekomsten af enstaka stenar, vare sig kantiga eller rundade, som tillfälligtvis träffas inbäddade i fint sönderdelade sedimentära massor.

En annan dag besökte jag Westholmen, på hvilken växtligheten måhända var yppigare, än på någon annan. Kokospalmerna växa vanligen enstaka, men här frodades de unga träden nedunder sina resliga föräldrar och bildade med sina långa, böjda blad de skuggrikaste löfsalar. Endast de, som hafva erfarit det, veta huru angenämt det är, att sitta i en sådan skugga och dricka kokosnötens svala, angenäma saft. På denna ö finnes en stor, fullkomligt slät vidd, som endast vid flodtiden står under vatten, hvilken liknar en bugt och består af den finaste hvita sand. Från denna stora sandbugt intränga mindre dylika vikar i de omgifvande skogarne. Att se ett fält af glittrande, hvit sand, föreställande vatten och med kokospalmer utsträckande sina höga, svajande stammar kring brädden, bildade en egendomlig och mycket vacker tafla.

Jag har förut omnämt en krabba, som lefver af kokosnötterna. Hon är mycket allmän öfverallt på det torra landet och växer till en vidunderlig storlek. Hon är nära beslägtad med eller af samma art som Birgos latro. Främsta benparet slutar i mycket starka och tunga klor och det sista paret är försedt med mycket svagare och smalare dylika. Man skulle i början anse det alldeles omöjligt för en krabba att öppna en stark kokosnöt med dess fiberhölje. Men mr. Liesk försäkrade mig, att han ofta sett det verkstäldt. Krabban börjar med att tråd för tråd afslita fiberhöljet, och alltid från den ändan, under hvilken de tre ögonhålen äro belägna. När detta är färdigt, börjar hon hamra med sina tunga klor på ett af ögonhålen, till dess en öppning uppkommer. Derefter vänder hon om sin kropp och utdrager det ägghvitartade ämnet med tillhjelp af det bakre, smala kloparet. Detta är det märkligaste exempel på instinkt, som jag någonsin hört omtalas, äfvensom på en afpassning i kroppsbygnad mellan två föremål, hvilka skenbarligen stå så långt från hvarandra i naturens ordning, som en krabba och en kokospalm. Birgos är i rörelse om dagarne; men hvar natt påstås han göra ett besök i hafvet, tvifvelsutan för att fukta sina gälar. Ungarne kläckas likaledes och lefva någon tid på kusten. Dessa krabbor bebo djupa hålor, som de utgräfva under trädrötterna, der de samla betydliga massor af kokosnötens afryckta höljefibrer, på hvilka de hvila, som på en bädd. Malajerna begagna sig stundom häraf, och samla den trådiga massan, hvilken de begagna som dref. Dessa krabbor äro mycket goda att äta. Dessutom finnes under stjerten hos de större en stor massa fett, hvilket, när det smältes, lemnar så mycket som en half kanna klar olja. Somliga författare påstå, att Birgos krypa upp i kokospalmerna, för att slå ned nötterna. Jag betviflar mycket möjligheten häraf; men detta skulle gå lättare för sig på en Pandanus. Mr. Liesk sade mig, att Birgos på dessa öar endast lefver af de nötter, som fallit till marken.

Kapten Moresby har omtalat för mig, att denna krabba bebor Chagos-öarne och Seychellerna, men icke de angränsande Maldiverna. Hon var fordom allmän på Mauritius, men endast några få små finnas nu der. I Stilla hafvet säges denna art, eller en med mycket liknande lefnadsvanor, bebo en enstaka korallö norr om Sällskaps-öarne. Såsom bevis på det främsta kloparets underbara styrka, kan jag omnämna, att kapten Moresby instängde en sådan krabba i en stark bleckask, som hade innehållit skorpor och på hvilken locket var fastgjordt med ståltråd; men krabban nedböjde kanterna och kom ut. Då hon nedböjde kanterna, dref hon en mängd små hål rakt igenom blecket!

Jag fann till min stora förvåning, att två korallarter af slägtet Millepora (M. complanata och alcicornis) hade förmågan att stingas. De steniga grenarne eller skifvorna kännas sträfva, strax när de tagas ur vattnet, och äro icke slemmiga, ehuru de ega en stark och obehaglig lukt. Den stingande förmågan tyckes variera hos olika exemplar. När en bit trycktes eller gneds mot ansigtets eller armens fina skinn, uppkom vanligtvis en stickande känsla efter förloppet af en sekund och räckte endast några minuter; men då jag en dag endast vidrörde mitt ansigte med en gren, kände jag genast smärta, hvilken tilltog som vanligt efter några sekunder, men fortfor att kännas ganska häftig i några minuter och kunde märkas inemot en half timme efteråt. Känslan var lika stark som af en brännässla, men liknade mera den som åstadkommes af Physalian. Små röda fläckar uppkommo på armens finare skinn och sågo ut som om de skulle öfvergå till vattenblemmor, hvilket dock icke skedde. Quoy omnämner denna egenskap hos Milleporan och jag har hört talas om brännande koraller från Vestindien. Flera hafsdjur tyckas ega denna stingande förmåga. Utom Physalian, många maneter och en Aplysia eller hafssnigel från Cap Verdsöarne, säges det i Astrolabes resa, att en Actinia eller hafsanemone, äfvensom en böjlig korall beslägtad med Sertularia, ega detta försvars- eller anfallsvapen. Det säges att en stingande hafsalg förekommer i de ostindiska hafven.

Tvenne fiskarter af slägtet Scarus, hvilka här äro vanliga, lefva uteslutande af koraller. Båda hafva en lysande blågrön färg och lefva, den ene ständigt i lagunen och den andra bland bränningarne utanföre. Mr. Liesk försäkrade oss, att han ofta hade sett hela stim af dem med sina starka, beniga käkar beta på topparne af korallgrenarne. Jag öppnade magen på några och fann den fyld med en gul, kalkartad, sandig äfja. Den slemmiga, vidriga Holothurian (beslägtad med sjöstjernorna), hvilken är så eftersökt af de kinesiska läckergomarne, lefver äfven, såsom dr. Allan sagt mig, af koraller, och den benapparat, som de ega i sin kropp, tyckes väl lämpad för detta ändamål. Dessa holothurier, fiskarne, de talrika hålgräfvande snäckorna och nereidmaskarne, som genomborra alla block, måste vara mycket verksamma vid bildandet af det fina hvita slam, som ligger på lagunens botten och på dess stränder. Dock fann Ehrenberg, att en del af detta slam, som i hög grad liknade målen krita, bestod af kiselpansrade infusorier.

Den 12 april. — Om morgonen seglade vi ut ur lagunen, på vår väg till Isle de France. Det var mig ett stort nöje, att hafva besökt dessa korall-öar. Dylika bildningar intaga en hög rang bland de underbara föremålen på vår jord. Kapten Fitz Roy fann ingen botten med en 7,200 fots lång lina, på ett afstånd af endast 3,300 alnar från stranden. Följaktligen bildar denna ö ett högt berg under hafvet, med sidor brantare än på den tvärbrantaste vulkankägla. Den skålformiga toppen är öfver halfannan mil i tvärmått och hvartenda litet grand^[4] vare sig i den minsta bit eller det största klippstycke af denna stora massa, som likväl är liten i jemförelse med många andra lagunöar, bär prägeln af att hafva varit underkastad organiska krafters anordning. Vi förvånas, när resande berätta oss om det väldiga omfånget hos de egyptiska pyramiderna och andra stora ruiner; men huru ytterst obetydliga äro icke de största af dessa, i jemförelse med dessa stenberg, som hopats genom en mängd små och späda djurs arbete! Detta är ett underverk, som icke genast slår det kroppsliga ögat, men efter begrundning förnuftets.

Jag skall nu gifva en kort redogörelse för de tre stora klasserna af korallref; nämligen Atoller, Barrier-ref och Kust-ref, och skall tillika framlägga mina åsigter^[5] om deras bildning. Nästan alla resande, som seglat öfver Stilla hafvet, hafva uttryckt sin obegränsade förvåning öfver lagun-öarne eller, såsom jag allt framgent skall kalla dem med deras indiska namn, atollerna, och hafva försökt gifva en förklaring angående dem. Redan så långt tillbaka som år 1605 utropade med fullt skäl Pyrard de Laval: ”Det är ett under att skåda, hvar och en af dessa atoller rundt omkring omgifven af en stor stenbank, utan att mensklig konstfärdighet dervid bidragit”. Bifogade träsnitt öfver Pingstön i Stilla hafvet, taget ur kapten Beecheys förträffliga resebeskrifning, gifver endast en svag föreställning om en atolls egendomliga utseende. Den är en af de minsta och har sina små holmar förenade till en

ring. Hafvets omätliga utsträckning, bränningens raseri, i motsats till landets obetydliga höjd och den spegelklara ytan hos det ljusgröna vattnet inom lagunen, kan man svårligen föreställa sig, utan att hafva sett det.

De äldste resande förestälde sig, att de korallbildande djuren, ledda af sin instinkt, bygde upp sina stora kretsar, för att skaffa sig skydd i de inre delarne; men detta är så långt ifrån att vara verkliga förhållandet, att de stora korallarter, på hvilkas tillväxt på de blottstälda yttre stränderna refvets hela tillvaro beror, icke kunna lefva inom lagunen, der andra fingreniga arter trifvas. Dessutom skulle man, enligt detta antagande, föreställa sig, att flera arter af olika slägten och familjer skulle förena sig for ett och samma ändamål; och man kan i hela naturen icke finna något exempel på en sådan förening. Den allmännast antagna teorien är, att atollerna hvila på undervattenskratrar; men när vi besinna somligas form och storlek, andras antal, närhet och ömsesidiga lägen, så förlorar denna åsigt antaglig grund. Så till exempel är Suadiva atollen inemot 30 mil i tvärmått i en riktning och 23 mil i en annan; Rimsky är 36 mil åt ett håll och 13 på ett annat; Bow-atollen är 20 mil lång och har en medelbredd af endast 4 mil; Menschikoff-atollen består af tre atoller, som äro förenade eller sammanbundna. Denna teori har dessutom alls ingen tillämplighet på de nordliga Maldiverna (af hvilka en håller inemot 60 mil i längd och emellan 3—6 mil i bredd); ty dessa begränsas icke likt vanliga atoller af smala ref, utan af en stor mängd särskilta små atoller, hvarjemte andra små atoller stiga upp ur de stora mellersta lagunlika vidderna. Chamisso framstälde en tredje och bättre teori. Han ansåg, att emedan korallerna växte kraftigast, der de voro utsatta för öppna hafvet, hvilket otvifvelaktigt är händelsen, skulle de yttre kanterna växa upp från den allmänna grundvalen förr än någon annan del och detta skulle förklara ring- eller bägarformen. Men vi skola strax få se, att i denna, liksom i krater-teorien, en högst vigtig omständighet blifvit förbisedd, nämligen, hvarpå hafva de refbildande korallerna, som ej kunna lefva på något stort djup, uppfört sina väldiga bygnader?

Talrika lödningar togos sorgfälligt af kapten Fitz Roy på den branta utsidan af Keelings-atollen och det befans, att på tio famnar kom den på lodets botten fästade talgen alltid upp märkt med intryck af lefvande koraller, men så ren, som om den blifvit fäld på en gräsmatta. Då djupet tilltog, blefvo intrycken mindre talrika; men de vidhängande sandkornen allt talrikare, till dess att det slutligen blef tydligt, att bottnen bestod af ett slätt sandlager. För att fullfölja liknelsen med gräsmattan, blefvo grässtråen allt glesare och glesare, till dess slutligen marken blef så ofruktbar, att ingenting växte på den. Af dessa iakttagelser, som bekräftas af många andra, kan man med visshet draga den slutsatsen, att det största djup, hvarpå korallerna kunna bygga ref, är emellan 20—30 famnar. Nu finnas ofantliga områden i Stilla och Indiska hafven, der hvar enda ö är af korallbildning och stiger endast så högt, att vågorna kunna ditkasta stenstycken och vinden hopblåsa sand. Radack-atollerna till exempel bilda en oregelbunden fyrkant af 90 mils längd och 40 mils bredd. Låga öarnes arkipelag är elliptisk, 140 mil i sin längre och 105 i sin kortare axel; det finnes äfven andra små grupper och enstaka låga öar emellan dessa begge ögrupper, utgörande i rak linie en yta af mer än 1000 mil i längd, på hvilken sträcka icke en enda ö höjer sig öfver den anförda höjden. I Indiska oceanen åter finnes ett 250 mil långt område, innefattande tre ögrupper, inom hvilka hvarje ö är låg och bildad af koraller. Af den omständigheten, att de refbyggande korallerna icke lefva på något stort djup, är det alldeles säkert, att öfver dessa vidsträckta områden, hvar helst nu en atoll finnes, måste ursprungligen en grundval funnits, på ett djup af 20—30 famnar från ytan. Det är i högsta grad osannolikt, att breda, höga, enstaka, branta sedimentärbankar, ordnade i grupper och rader, af hundratals mils längd, skulle hafva blifvit aflagrade i de mellersta och djupaste delarne af Stilla och Indiska hafven, på ett ofantligt afstånd från hvarje fastland och på ställen der vattnet är fullkomligt klart. Det är lika osannolikt, att de höjande krafterna skulle öfver ofvan anförda vidsträckta områden hafva lyftat otaliga stora klippbankar till 20—30 famnar eller 120—180 fot nära hafsytan och icke en enda tum öfver denna nivå; ty hvarest på hela jordklotet kunna vi finna en enda bergskedja, äfven några få hundra mil i längd, med sina många spetsar stigande till en viss gifven höjd och icke en enda spets deröfver? Om då icke de grundvalar, från hvilka de atollbyggande korallerna uppstodo, voro bildade af aflagrade ämnen och om de ej blifvit lyftade till det erforderliga afståndet från ytan, så måste de nödvändigt hafva sjunkit till det, och detta löser med ens hela svårigheten. Ty då berg efter berg och ö efter ö långsamt sjönko under hafvet, bildades efter hand nya grundvalar för korallernas tillväxt. Det är här omöjligt att ingå i alla nödvändiga biomständigheter, men jag vågar trotsa^[6] hvem som helst att på annat vis kunna förklara, huru det är möjligt, att talrika öar skulle kunna fördelas öfver vidsträckta områden — alla öarne låga — alla bygda af koraller, som oundgängligen behöfva en grundval på ett begränsadt afstånd under ytan.

Innan jag förklarar huru atollerna fått sin egendomliga form, måste vi vända oss till den andra stora klassen, barrier-refven. Dessa utsträcka sig antingen i räta linier utanför ett fastlands eller en stor ös stränder eller också omgifva de mindre öar; men i båda fallen äro de skilda från landet genom en bred och temligen djup kanal, motsvarande lagunen inom en atoll. Det är anmärkningsvärdt huru liten uppmärksamhet man fästat vid de omgördlande barrierrefven, och likväl äro de i sanning underbara bygnader. Följande teckning framställer en del af det barrierref, som omgifver ön Bolabola i Stilla hafvet, såsom det synes från en af de mellersta spetsarne. I detta fall har hela refvet blifvit förvandladt till land. Men vanligen skiljer en snöhvit ring af stora brottsjöar, med endast här och der en låg, med kokospalmer

bevuxen holme, hafvets mörka, svallande vågor från lagun-kanalens ljusgröna vidd; och det lugna vattnet i denna kanal sköljer vanligen en frans af låg alluvialmark, höljd med tropikernas skönaste alster och belägen vid foten af de vilda, tvärbranta midtelbergen. Omgördlande barrierref äro af alla slags storlekar, från en half mil till icke mindre än trettio mil i tvärmått, och det, som sträcker sig utanför ena sidan och omsluter båda ändarne af Nya Kaledonien, är öfver sextio mil långt. Hvarje dylikt ref innesluter en, två, eller flera klippiga öar af omvexlande höjd, och i ett fall ända till tolf särskilta öar. Refvet sträcker sig på längre eller kortare afstånd från det af detsamma inneslutna landet. Vid Sällskaps-öarne vanligen från en sjettedels till en half eller två tredjedels mil; men vid Hogoleu ligger refvet fulla tre mil på sydsidan, och på den motsatta eller norra sidan öfver två mil från de af detsamma omslutna öarne. Djupet inom lagun-kanalen är äfven mycket olika, ehuru man kan taga 10—30 famnar som medeltal; men i Vanikoro finnas ställen, som hafva ett djup af icke mindre än 56 famnar eller 336 fot. Inåt sluttar refvet antingen småningom ut i lagun-kanalen eller slutar det i en lodrät vägg, som stundom stupar ned till ett djup af emellan 100—300 fot under vattnet. Utåt stiger refvet likt en atoll, utomordentligt tvärbrant ur hafvets brådjup. Hvad kan vara egendomligare än dessa bildningar? Vi se en ö, som kan jemföras med en fästning, belägen på spetsen af ett högt underhafsberg, skyddad af en väldig mur af korallklippor, alltid brant utvändigt och stundom äfven invändigt, med en bred, jemn topp, här och der genombruten af smala portar, genom hvilka de största skepp kunna inlöpa i den vidsträckta och djupa omgifvande vallgrafven. Hvad beträffar sjelfva korallrefvet, så finnes icke den ringaste skilnad i storlek, form, anordning eller i de obetydligaste detaljer emellan ett barrierref och en atoll. Geografen Balbi har gjort den riktiga anmärkningen, att en sålunda omsluten ö är en atoll med högt land, som höjer sig ur dess lagun; tag bort landet inuti och en fullständig atoll är qvar.

Men hvad är det, som gjort, att dessa ref skjutit upp på så stora afstånd från kusterna af de omslutna öarne? Det kan ej bero derpå, att korallerna ej vilja växa tätt invid land; ty stränderna inom lagun-kanalen innefattas ofta af lefvande koraller, när de icke omgifvas af uppslammad mark; och vi skola strax få se, att det finnes en hel klass, hvilka jag kallat kustref, till följe af deras nära samband med både fastlands och öars kuster. Hvarpå hafva åter de refbildande koraller, som ej kunna lefva på stora djup, grundat sina omkretsande bygnader? Detta är skenbarligen en svårförklarlig omständighet, lik den, som framstälde sig i fråga om atollerna, och hvilken vanligen blifvit förbisedd. Man skall tydligare begripa detta genom att närmare betrakta följande genomskärningar, hvilka äro efter naturen tagna i nordlig och sydlig riktning genom Vanikoro, Gambiers-öarna och Maurua med deras barrierref; och de hafva både horizontelt och vertikalt tecknats i samma skala, af halfannan tum för hvarje mil.

1. Vanikoro. — 2. Gambiers-öarna. — 3. Maurua.

Den vågräta skuggningen visar barrier-refven och lagun-kanalerna. Den lutande skuggningen öfver hafsytan (A. A.) visar landets nuvarande form, den lutande skuggningen under denna linie visar dess sannolika fortsättning under vattnet.

Det torde bemärkas, att genomskärningarne skulle hafva kunnat tagas i hvilken riktning som helst genom dessa öar eller genom någon annan omsluten ö, och utseendet skulle i allmänhet hafva blifvit detsamma. Då vi nu komma ihåg, att refbyggande koraller icke kunna lefva på något större djup än från 20—30 famnar och att skalan är så liten, att de på högra sidan befintliga sänkena angifva ett djup af 200 famnar, hvarpå hvila då dessa barrier-ref?

Skola vi antaga att hvarje ö omgifves af en halsbandlik, i hafvet nedsänkt klippkant eller af en stor sedimentbank, som slutar tvärbrant der refvet slutar? Om hafvet fordom hade ätit djupt in i öarne, innan de skyddades af refven och sålunda lemnat en låg kant omkring dem under vattnet, skulle de nuvarande stränderna alltid begränsas af stora brådjup; men detta är ytterst sällan händelsen. Dessutom är det enligt detta antagande icke möjligt att förklara, hvarföre korallerna skulle hafva skjutit upp såsom en mur från klippkantens yttersta brädd och ofta lemnat en bred vattenyta innanför, alltför djup för korallernas tillväxt. Hopandet af en vidsträckt sedimentbank rundt omkring dessa öar, och i allmänhet vidsträcktast der de inneslutna öarne äro minst, är i hög grad osannolikt, då man besinnar deras blottstälda läge i de mellersta och djupaste delarne af hafvet. Hvad beträffar barrierrefvet vid Nya Kaledonien, hvilket, sedan det följt öns vestkust, i samma räta linie sträcker sig 25 mil utom öns norra udde, är det knappast möjligt att tro, att en bank af lösa, aflagrade ämnen skulle hafva kunnat blifva bildad i så rak linie utanför en hög ö och så långt utom dess ändpunkt i öppna hafvet. Om vi slutligen betrakta andra oceaniska öar af ungefär samma höjd och liknande geologisk beskaffenhet, men icke omgifna af korallref, så kunna vi förgäfves leta efter ett så ringa omgifvande djup som 30 famnar, utom tätt invid deras stränder; ty vanligen stupa land, hvilka liksom de flesta af korallref omslutna och icke omslutna oceaniska öar tvärbrant höja sig ur hafvet, äfven tvärbrant under dess yta. Hvarpå hvila då, upprepar jag, dessa barrier-ref? Hvarför stå de med sina breda och djupa vallgraflika kanaler så långt från det af dem omslutna landet? Vi skola snart se huru lätt dessa svårigheter försvinna.

Vi komma nu till den tredje klassen, eller kustrefven, hvilka erfordra en mycket kort beskrifning. Der landet tvärbrant stupar under vattnet, äro dessa ref endast ett par alnar breda och bilda blott ett band eller en frans kring kusterna; der landet åter långsamt sluttar under vattnet, utsträcker refvet sig längre, stundom så mycket som en sjettedels mil från land; men i så fall visa alltid lodningarne utanför refvet, att landets förlängning under hafsytan är långsluttande. Refven utsträcka sig verkligen också endast till det afstånd från kusten, på hvilket en grundval finnes, som icke öfverskrider det erforderliga djupet af från 20 till 30 famnar. För så vidt sjelfva refvet beträffar, finnes ingen väsentlig skilnad emellan detsamma och ett barrier-ref eller en atoll; men det är vanligen mindre bredt och följaktligen hafva endast få holmar bildats derpå. Emedan korallerna växa kraftigare på utsidan, äfvensom till följe af det inspolade sedimentets skadliga inverkan, blir refvets ytterkant dess högsta del, medan deremellan och landet vanligen ligger en några fot djup, grund, sandig kanal. Der bankar af aflagrade ämnen hopats nära ytan, såsom i vissa delar af Vestindien, kantas de stundom med koraller och likna till följe häraf i viss mån lagun-öar eller atoller, likasom de långsamt sluttande öar omgifvande kustrefven i viss grad likna barrier-ref.

Ingen teori öfver korallrefvens bildning kan anses tillfyllestgörande, som icke omfattar de trenne stora klasserna. Vi hafva sett, att vi nödgas tro på sänkningen af dessa vidsträckta områden, beströdda med låga öar, af hvilka icke en enda stiger öfver den höjd, till hvilken vind och vågor kunna uppkasta fasta ämnen, och som dock äro uppförda af djur, hvilka behöfva en grundval, som ej får ligga på för stort djup. Låtom oss då betrakta en ö, som är omgifven af kustref, hvilka icke hafva någon invecklad bygnad, och låtom denna ö med sitt ref, som motsvaras af den oafbrutna linien i träsnittet, långsamt sjunka. Då nu ön sjunker vare sig några fot i sender eller alldeles omärkligt, så kunna vi af hvad som är kändt om de vilkor, hvilka gynna korallernas tillväxt, tryggt draga

A A. Yttre kanterna af kustrefvet vid hafsytan. B B. Stränderna af den omslutna ön.

A’ A’. Refvets ytterkanter efter dess tillväxt uppåt under en sänkningsperiod, nu förvandlade till ett barrier-ref med holmar på. B’ B’. Stränderna af den nu omslutna ön. C C. Lagun-kanalen.

N.B. I detta och följande träsnitt kunde landets sänkning endast framställas genom en skenbar höjning af hafsytan.

den slutsatsen, att de lefvande massorna, sköljda af bränningen på yttre kanten af refvet, snart åter uppnå hafsytan. Vattnet inkräktar likväl efterhand på stranden, ön blir mindre och mindre och rummet mellan refvets inre kant och stranden proportionsvis bredare. En genomskärning af refvet och ön i detta tillstånd efter en sänkning af några hundra fot, lemna de punkterade linierna. Små korallöar antagas hafva bildats på refvet och ett skepp ligger för ankar i lagun-kanalen. Denna kanal är mer eller mindre djup, allt efter sänkningens hastigare eller långsammare förlopp, efter mängden af lösa ämnen, som blifvit hopade deri, och efter tillväxten af de fingreniga koraller, som kunna lefva der. Genomskärningen på detta stadium liknar i hvarje afseende den, som drages genom en med barrier-ref omgifven ö; också är det en verklig genomskärning (i skala 2,5 dec.-tum på en mil) af Bolabola i Stilla hafvet. Vi kunna nu genast inse, hvarföre barrier-refven ligga så långt från de stränder, utmed hvilka de sträcka sig. Vi kunna äfven finna, att en linie, som drages lodrät ned från yttre kanten af det nya refvet till grundvalen af den fasta klippan under det gamla kustrefvet, med lika många fot, som sänkningen utgör, öfverskrider det obetydliga djup, på hvilket koraller kunna lefva och tillväxa; i det de små byggmästarne vid det helas nedsjunkande hafva uppfört sin stora murlika massa på en grundval, som blifvit bildad af andra koraller och hopsintrade korallblock. Sålunda försvinner den som det tyckes i detta fall så stora svårigheten.

Om vi i stället för en ö hade tagit kusterna af ett med ref omgifvet fastland och föreställt oss, att det sjunkit, så skulle följden tydligen blifvit ett långt, rakt barrier-ref, likt det vid Australien och Nya Kaledonien, hvilket vore skildt från land genom en bred och djup kanal.

Låtom oss nu taga vårt nya omslutande barrier-ref, hvaraf en genomskärning här framställes medelst en oafbruten linie och

A’ A’. Barrier-refvets yttre kanter vid hafsytan med holmar på detsamma. B’ B’. Den omslutna öns stränder. C C. Lagun-kanalen.

A” A”. Refvets ytterkanter nu förvandlade till en atoll. C’ Den nya atollens lagun.

N.B. I förhållande till den verkliga skalan äro djupen i lagun-kanalen och lagunen mycket öfverdrifna.

hvilken, som jag nämt, är en verklig genomskärning genom Bolabola, och föreställom oss att den sålunda är stadd i sjunkning. I samma mån som barrier-refvet sjunker, växa korallerna kraftigt uppåt; men när ön sjunker, vinner vattnet tum för tum på stranden, hvarvid de särskilta bergtopparne bilda först särskilta öar inom ett stort ref och slutligen försvinner äfven den sista och högsta toppen. I samma stund detta inträffar, är en fullständig atoll färdig. Jag har sagt, tag bort det höga landet, som ligger inom ett omslutande barrier-ref, och en atoll återstår. Vi kunna nu inse hvarföre atoller, som uppkommit af barrier-ref, likna dem till storlek, form, i det sätt hvarpå de äro grupperade och i deras anordning i enkla eller dubbla rader, ty man kan kalla dem grofva kartutkast öfver de sjunkna öar, på hvilka de hvila. Vi kunna vidare se hvadan det kommer sig, att atollerna i Stilla och Indiska hafven utsträcka sig i linier, som gå parallelt med den allmänt rådande riktningen hos de höga öarne och stora kustlinierna i dessa haf. Jag vågar derföre påstå, att enligt teorien om korallernas tillväxt uppåt under landets sjunkning^[7] förklaras på ett enkelt vis alla de väsentliga egenheterna hos dessa underbara bildningar, lagun-öarne eller atollerna, hvilka så länge tilldragit sig de resandes uppmärksamhet, äfvensom hos de icke mindre underbara barrier-refven, vare sig att de omsluta små öar eller sträcka sig hundratals mil längs med kusterna af ett fastland.

Man skulle kunna fråga, huruvida jag kan lemna något omedelbart bevis på att barrier-ref eller atoller sjunkit; men man måste besinna huru svårt det alltid måste blifva att upptäcka en rörelse, hvars sträfvan är att i vattnet dölja den trakt, som påverkas af rörelsen. Vid Keeling-atollen såg jag likväl på alla sidor af lagunen gamla kokospalmer, som voro undergräfda och nära att falla, och på ett ställe sågos grundstolparne till ett skjul, hvilket invånarne försäkrade, att det sju år förut hade stått strax ofvan vattnets högsta stånd, men nu dagligen sköljdes af högvattnets vågor. Vid efterfrågan befans det, att trenne jordbäfningar, af hvilka en var häftig, hade känts under de senaste tio åren. På Vanikoro är lagunkanalen ovanligt djup och knappast någon växtmylla eller alluvialjord har samlats vid foten af de höga instängda bergen, äfvensom ovanligt få öar hafva bildats derigenom, att stenstycken och sand hopat sig på det murlika barrier-refvet. Dessa omständigheter, jemte några liknande, hafva ledt mig på den förmodan, att denna ö måste hafva sjunkit på senare tider och refvet växt uppåt. Äfven här äro jordbäfningar talrika och mycket häftiga. På Sällskaps-öarne deremot, der lagun-kanalerna äro nästan igenfylda, der mycket lågt alluvial-land hopats och der i somliga fall långa holmar bildats på barrier-refven, allt företeelser, som visa att öarne icke på senare tider undergått någon sänkning — känner man ytterst sällan några jordstötar och när det någon gång sker, äro de helt svaga. I fråga om dessa korallbildningar, der land och haf tyckas strida om öfverväldet, måste det alltid blifva svårt, att med visshet afgöra huruvida desamma böra tillskrifvas en förändring i riktningen af ebb och flod, eller verkan af en obetydlig sänkning af landet. Att många af dessa ref och atoller äro underkastade förändringar af något slag är säkert; ty på somliga atoller tyckas öarne hafva tillväxt betydligt på en senare tid, på andra åter hafva de delvis eller helt och hållet bortspolats. Folket på vissa af Maldiverna känna tidpunkten för vissa holmars bildning; på andra ställen frodas nu koraller på af vattnet öfversköljda ref, der fördjupningar efter grafvar vittna om den forna tillvaron af bebodt land. Det är svårt att tro på ofta inträffande förändringar i riktningen af ebb och flod i ett öppet haf. Deremot hafva vi i jordbäfningarne, som omtalas af infödingarne på åtskilliga atoller, och i de stora remnor, som märkas på andra, tydliga bevis på de förändringar och rubbningar, som pågå i de underjordiska trakterna.

Enligt nu anförda teori är det tydligt, att kuster, som hafva ref tätt invid sig, icke kunna hafva sjunkit i någon märklig mån. Och derföre måste de, sedan de desamma bildande korallernas växt, antingen hafva förblifvit stillastående eller lyftats. Nu är det märkligt huru allmänt man genom förhandenvaron af lyftade organiska qvarlefvor kan visa, att öar med kustref blifvit höjda, och så till vida är detta ett medelbart bevis till förmån för denna min teori. Detta förhållande tilldrog sig isynnerhet min uppmärksamhet, när jag till min förvåning fann, att de beskrifningar, som Quoy och Gaimard lemnat, kunde tillämpas, icke på alla ref såsom de antogo, utan endast på kustrefven; men min förvåning upphörde, när jag sedermera fann, att af en egen tillfällighet alla de öar, som besökts af dessa framstående naturforskare, enligt deras egna uppgifter kunde visas hafva blifvit upplyftade inom en geologiskt ny tid.

Genom sänknings-teorien, hvilken vi nödgas antaga för de ifrågavarande områdena, till följe af nödvändigheten att på det erforderliga djupet finna grundvalar åt korallerna, förklaras icke blott hufvuddragen i barrier-refvens och atollernas bygnad och deras likhet med hvarandra till skapnad, storlek och andra egenheter, utan äfven många detaljer i bygnaden, äfvensom undantagsförhållanden kunna sålunda vinna en enkel förklaring. Jag vill blott anföra några få exempel. Hos barrier-refven har man länge med förvåning anmärkt, att genomfarts-öppningarne i refven ligga alldeles midt för dalar i de af dem instängda länderna, äfven i de fall då refvet är skildt från landet genom en lagunkanal så bred och så mycket djupare än sjelfva öppningen, att det tyckes knappast vara möjligt att den obetydliga mängd vatten eller sediment, som nedförts från landet, skulle kunnat inverka menligt på korallerna och refvet. Nu afbrytes hvarje kustref af en smal öppning midt för den minsta bäck, äfven om denna är torr under större delen af året; ty den äfja, sand och grus, som tidtals nedsköljas, döda de koraller, på hvilka de aflagras. När nu ett dylikt kustref sjunker, så, ehuru flertalet af de dolda öppningarne sannolikt tilltäppas genom korallernas växt uppåt och utåt, komma likväl några, som icke tilltäppas, utan hållas öppna af de sedimentära ämnen och det orena vatten, hvilka flyta utur lagunkanalen, att fortfarande ligga alldeles midtför de öfre delarne af dessa dalar, vid hvilkas mynningar det ursprungliga, grunden bildande kustrefvet var afbrutet.

Vi kunna nu lätt inse, huru en ö, som har barrier-ref endast på en sida, eller på en sida med ena eller begge ändarne på enahanda sätt omslutna, efter en länge fortsatt sänkning skulle förvandlas antingen till ett enda vallomgördladt ref eller till en atoll med en derifrån utskjutande stor, rak sporre, eller till två eller tre atoller förenade medelst raka ref, allt undantagsfall, som verkligen förekomma. Då de refbyggande korallerna erfordra föda, sjelfva blifva ett byte för andra djur, dödas af sediment, icke kunna fästa sig vid en lös botten och lätt kunna föras ned till ett djup, hvarifrån de icke åter kunna uppväxa, så böra vi icke förvånas öfver att både atoller och barrier-ref delvis bli ofullständiga. Det stora barrier-refvet vid Nya Kaledonien är sålunda ofullständigt och afbrutet på flera ställen. Till följe häraf skulle detta stora ref efter en långvarig sänkning icke bilda en stor, sjuttio mil lång atoll, utan en kedja eller grupp af atoller, af ungefär samma omfång som Maldiverna. Dessutom är det, till följe af sannolikheten för att de oceaniska, samt af ebb och flod beroende strömningarne flyta rakt genom öppningarne, högst osannolikt, att korallerna, isynnerhet vid en fortsatt sjunkning, skulle någonsin vara i stånd att åter göra kanten hel hos en atoll, som en gång blifvit genombruten på motsatta sidor; och kunna de icke göra detta, så skulle vid det helas sjunkning en atoll delas i två eller flera. Bland Maldiverna finnas afskilda atoller, hvilka befinna sig i sådant läge till hvarandra och äro skilda genom kanaler, som antingen äro bottenlösa eller mycket djupa^[8], att det är omöjligt att se en karta öfver dem, utan att tro det de en gång voro mera innerligt förenade. Och i denna samma ögrupp är Mahlos-Mahdu-atollen delad af en tvåklufven, från 100 till 132 famnar djup kanal, på sådant sätt, att det knappast är möjligt att säga, huruvida den riktigast bör kallas tre skilda atoller eller en enda stor atoll, som icke ännu blifvit till fullo delad.

Jag vill icke här ingå i några flera detaljer; men jag får anmärka, att om man tager hafvets obehindrade inlopp genom deras genombrutna kanter i öfvervägande, får de norra Maldivernas egendomliga bygnad en enkel förklaring i korallernas tillväxt uppåt och utåt, hvilka ursprungligen hvilade dels på små, enstaka liggande ref i deras laguner, sådana som förekomma i vanliga atoller, dels på lösbrutna delar af det smala kantrefvet, sådant som begränsar hvarje vanlig atoll. Jag kan icke underlåta att ånyo anmärka det egendomliga i dessa sammansatta bildningar — en stor, sandig och vanligen skålformig skifva höjer sig tvärbrant ur den djupa oceanen, med sin midtyta här och der beströdd och dess kant symmetriskt infattad af ovala korallbäcken, hvilka nätt och jemt nå hafsytan, stundom beklädda med växtlighet, hvar och en med en insjö med klart vatten!

Ännu en detaljsak! Då i tvenne närliggande ögrupper koraller frodas i den ena och icke i den andra, och då så många nu uppräknade omständigheter måste inverka på deras tillvaro, skulle det vara ett oförklarligt faktum, om under de förändringar, hvilka jord, luft och vatten äro underkastade, de refbyggande korallerna evigt skulle fortlefva på en viss punkt eller fläck. Och då enligt nu framstälda teori, de områden, hvilka innesluta atoller eller barrier-ref, äro stadda i sjunkning, borde vi någon gång finna ref, som äro både döda och nedsänkta. Till följe deraf att sedimentet utspolas ur lagunen eller lagunkanalen åt läsidan, är vid alla ref denna sida minst gynnsam för korallernas länge fortsatta, kraftiga tillväxt. Följaktligen förekomma döda refdelar icke sällan på läsidan, och ehuru dessa ännu bibehålla sin murlika form, hafva de nu på åtskilligam ställen sjunkit några famnar under vattenytan. Chagos-öarna tyckas af någon orsak, möjligen emedan sjunkningen varit för hastig, nu vara i vida mindre gynnsamma omständigheter för refvens tillväxt än förr; ty en atoll har en halfannan mil lång del af sitt kantref död och nedsjunken, medan en annan endast har några få, mycket små lefvande punkter, hvilka höja sig upp till ytan, och en tredje och en fjerde åter äro helt och hållet döda och nedsjunkna, samt en femte är endast en ruin, med sin grundmur nästan utplånad. Det är anmärkningsvärdt, att i alla dessa fall ligga de helt och hållet eller delvis döda refven på nästan samma djup, nämligen från sex till åtta famnar under hafsytan, liksom om de sjunkit genom en enda likformig rörelse. En af dessa »halft drunknade atoller», som kapten Moresby kallar dem, är af ofantlig storlek, nämligen nittio sjömil tvärsöfver i en riktning och sjuttio mil i en annan, samt är i många afseenden mycket märklig. Då enligt min teori nya atoller vanligen måste bildas inom hvarje nytt sänkningsområde, skulle två vigtiga invändningar hafva kunnat uppställas, nämligen att atoller skulle tilltaga i obegränsad myckenhet, och för det andra, att inom gamla sänkningsområden hvarje särskilt atoll måste tillväxa obegränsadt i mäktighet, i fall man icke kunde anföra bevis på deras tillfälliga förstöring. Sålunda hafva vi nu tecknat dessa stora korallringars historia från deras första ursprung, genom deras regelbundna förändringar och genom de tillfälliga händelserna i deras lif, till deras död och slutliga utplånande.

I mitt arbete om »Korallformationerna», har jag lemnat en karta, på hvilken jag har färglagt alla atoller mörkblå, barrier-refven ljusblå och kustrefven röda. Dessa sistnämda ref hafva bildats medan landet stod stilla eller, såsom man kan se af de ofta förekommande höjda organiska qvarlefvorna, under det att det långsamt höjde sig. Atoller och barrier-ref å andra sidan hafva uppstått under den alldeles motsatta sänkningsrörelsen, hvilken måste skett småningom, och i fråga om atollerna varit så betydande, att den begraft hvarenda bergtopp öfver vidsträckta hafsrymder. Nu se vi på denna karta, att de med ljus- och mörkblå färg utmärkta refven, hvilka bildats genom en likartad rörelse, i allmänhet tydligt ligga nära hvarandra. Vi se vidare, att områdena med de två blå färgerna hafva vidsträckt omfång och att de ligga skilda från de rödfärgade, långa kustlinierna, hvilka båda omständigheter man naturligen skulle kunnat sluta sig till enligt det antagandet, att refvens beskaffenhet berott på beskaffenheten af jordytans rörelse. Det förtjenar anmärkas, att i mer än ett fall, der enstaka röda och blå kretsar ligga i hvarandras närhet, kan jag visa, att ytan varit underkastad höjning eller sänkning; ty i sådana fall bestå de röda eller kustcirklarne af atoller, som enligt min teori bildats under en sänkningsperiod, men sedermera höjts. Deremot bestå några ljusblå, eller barrier-ref af korallklippa, som måste lyftats till sin närvarande höjd innan den sänkning ägde rum, under hvilken de nuvarande barrier-refven växte uppåt!

Författare hafva med förvåning anmärkt, att ehuru atollerna äro de vanligaste korallbildningarne öfver vissa, ofantliga oceanområden, saknas de likväl helt och hållet i andra haf, såsom Vestindien. Vi kunna nu genast inse orsaken; ty der ingen sänkning egt rum, kunna inga atoller hafva uppstått; och hvad särskilt beträffar Vestindien och vissa delar af Ostindien, så vet man, att dessa trakter höjt sig inom den nyare tiden. De stora områden, som äro färgade röda och blå, äro alla aflånga, och ett slags vexelverkan i stort eger rum mellan de båda färgerna, liksom om den enas höjning hade hållit motvigt mot den andras sjunkning. Om man tager i öfvervägande bevisen på nyligen skedd höjning både vid de med ref försedda och vid andra kuster, såsom i Sydamerika, der inga ref finnas, föranledas vi till den slutsatsen, att de stora fastlanden för det mesta äro höjningsområden, medan vi af korallrefvens beskaffenhet åter måste sluta, att de mellersta delarne af de stora hafven äro i sjunkning stadda områden. Ostindiska ögruppen, som är det mest söndersplittrade land i verlden, är på de flesta ställen ett höjningsområde, men sannolikt i flera än en riktning omgifvet och genomträngdt af smala sänkningsområden.

Jag har på nyss anförda karta med skarlakansrödt betecknat alla de inom densammas gränser befintliga många kända, verksamma vulkanerna; och deras fullkomliga frånvaro på alla de stora sänkningsområdena, vare sig de ljust eller mörkblått färgade, är i hög grad påfallande, likasom sammanträffandet af de förnämsta vulkankedjorna med de rödfärgade delarne, hvilka antingen länge måste hafva förblifvit stillastående eller ännu oftare nyligen blifvit höjda. Ehuru några få af de skarlakansröda fläckarne förekomma på obetydligt afstånd från enstaka blåfärgade cirklar, så finnes dock icke en enda verksam vulkan på närmare håll än ett hundra mil från någon ögrupp eller ens någon liten atollgrupp. Det är derföre ett märkligt faktum, att man på Vänskaps-öarna, som bestå af en mängd höjda, men sedan till en del bortspolade atoller, känner två vulkaner och kanske flera, som varit i verksamhet under den historiska tiden. Ehuru å andra sidan de flesta öarna i Stilla hafvet, som omslutas af barrier-ref, äro af vulkaniskt ursprung, ofta med ännu märkbara kratrar, så vet man icke, att en enda af dem någonsin varit i verksamhet. Följaktligen skulle det i dessa fall tyckas som om vulkaner kommo i verksamhet och utslocknade på ett och samma ställe allt efter som de höjande eller sänkande krafterna der äro öfvervägande. Tallösa fakta kunde anföras för att bevisa, att upplyftade organiska qvarlefvor äro vanliga öfverallt, der verksamma vulkaner finnas; men till dess man kunde visa, att vulkaner antingen icke finnas eller äro overksamma på sänkningsområdena, skulle slutsatsen att deras fördelning berodde på höjandet eller sänkandet af jordskorpan, så sannolik den än i sig sjelf vore, hafva varit vågad; men nu tror jag, att vi fritt kunna medgifva denna vigtiga slutledning.

Om vi nu taga en slutlig öfverblick af kartan och erinra oss det, som yttrats angående de upplyftade organiska qvarlefvorna, måste vi förvånas öfver den stora vidden af de områden, som inom en geologiskt icke aflägsen tid undergått ytförändringar, antingen nedåt eller uppåt. Det skulle äfven tyckas som om höjnings- och sänknings-rörelserna följa nästan samma lagar. Öfver de med atoller beströdda områdena, der icke en enda spets af något högt land lemnats öfver hafsytan, måste sänkningen stigit till ett ansenligt djup, hvarförutom den måste hafva varit ytterst långsam, vare sig att den fortgick utan afbrott eller återkom efter tidsförlopp tillräckligt långa för korallerna att åter uppföra sina lefvande bygnader till ytan. Denna slutsats är sannolikt den vigtigaste, som kan dragas från undersökningen af korallbildningarne, och det är svårt att föreställa sig, huru man eljest skulle hafva kommit till densamma. Icke heller kan jag alldeles förbigå den omständigheten, att stora grupper af höga öar sannolikt fordom funnits der, hvarest nu endast kretsar af korallklippor knappast bilda något afbrott på det öppna hafvets yta, kan sprida något ljus öfver utbredningen af växter och djur på de andra höga öarne, hvilka nu stå så omätligt aflägsna från hvarandra, midt i de stora hafven. De refbyggande korallerna hafva i sanning uppfört och bibehållit underbara minnesmärken af de underjordiska ytförändringarne, ty vi se i hvarje barrier-ref ett bevis, att landet der sjunkit och i hvarje atoll en minnesvård öfver en numera förgången ö. Vi kunna således, likt en geolog, som hade lefvat sina tiotusen år och gjort anteckningar öfver de skeende förändringarne, vinna någon insigt i det stora system, genom hvilket vår jordyta sönderbrutits, samt land och haf bytt om plats.

1. De 13 arterna tillhöra följande ordningar; Coleoptera en liten Elater: Orthoptera en Gryllus och en Blatta; Hemiptera, en art; Homoptera två; Neuroptera en Chrysopa; Hymenoptera två myror; Nattfjärilar en Diopaea och en Pterophorus; Diptera två arter.
2. De stora klorna hos somliga af dessa krabbor äro mycket väl lämpade, att, när de indragas, bilda ett lock för det snäckskal, i hvilket krabban lefver, nästan lika fullkomligt som det, hvilket ursprungligen tillhörde blötdjuret. Man försäkrade mig, och så vidt mina iakttagelser gå, fann jag äfven, att vissa arter eremitkrabbor alltid begagna vissa snäckarter.
3. Några infödingar, som Kotzebue hade med sig till Kamtschatka, samlade stenar för att föra dem hem till sitt land.
4. Jag utesluter naturligtvis litet jord, som blifvit hit införd i fartyg från Malakka och Java och likaledes några små pimstensbitar, som drifvits hit med vågorna. Man måste dessutom undantaga grönstensblocket på norra ön.
5. Dessa föredrogos först inför Geologiska Sällskapet i maj 1837 och hafva sedan utförligare framstälts i ett särskilt arbete ”Structure and Distribution of Coral Reefs”. (Om korallrefvens bygnad och utbredning).
6. Det är anmärkningsvärdt att Lyell redan i första upplagan af sina ”Geologiens grundsatser” gjorde den slutsatsen, att sänkningen i Stilla hafvet måste hafva öfverstigit höjningen, emedan landets yta är alltför obetydlig i förhållande till de krafter, som der sträfva att bilda det, nämligen korallernas tillväxt och vulkanerna.
7. Det var mycket tillfredsställande för mig att i en skrift af mr. Couthouy, en af naturforskarne vid Förenta Staternas stora Sydpolsexpedition, finna följande ställe: ”Sedan jag personligen undersökt en stor mängd korall-öar och åtta månader bott bland de vulkaniska, som ega strandref och till en del barrier-ref, må det tillåtas mig att förklara, att mina egna iakttagelser gifvit mig den öfvertygelsen, att mr. Darwins teori är riktig.” Dock äro naturforskarne af denna expedition af olika tankar med mig i några punkter angående korallformationen.
8. Kanalen mellan Ross och Ari-atollerna är 150 famnar, och emellan norra och södra Nillandu-atollen 200 famnar djup.