En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 21

←  Keelings-ön — Korallbildningar

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Register  →

TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.

FRÅN MAURITIUS TILL ENGLAND.

Den vackra anblicken af Mauritius. — Bergens stora kraterformiga ring. — Hinduer. — St. Helena. — Historien om förändringarne i växtligheten. — Orsak till landsnäckornas utdöende. — Ascension. — Förändring hos de införda råttorna. — Vulkaniska bomber. — Infusorie-bäddar. — Bahia. — Brasilien. — Det tropiska landskapets prakt. — Pernambuco. — Ovanligt ref. — Slafveriet. — Återkomst till England. — Återblick på vår resa.

Den 29 april. — På morgonen seglade vi omkring norra ändan af Mauritius eller Isle de France. Från denna synpunkt motsvarade öns utseende alla de förväntningar, som väckts af de många välkända beskrifningarne på dess vackra landskap. Den sluttande, med hus beströdda och af stora ljusgröna sockerrörsplantager lysande Pamplemousse-slätten bildade förgrunden. Den lysande grönskan var så mycket anmärkningsvärdare, som det är en färg, hvilken vanligen märkes först på mycket kort afstånd. Mot öns midt reste sig från denna väl odlade slätt grupper af skogbevuxna berg, hvilkas toppar voro taggiga med de skarpaste spetsar, såsom vanligen är fallet med gamla vulkaniska bergarter. Massor af hvita moln hade samlat sig kring dessa spetsar, liksom för att fägna främlingens öga. Hela ön med sin sluttande ytterrand och sina midtelberg hade ett ovanligt täckt utseende och landskapet gjorde ett harmoniskt intryck på synsinnet.

Jag tillbragte större delen af påföljande dagen med att vandra omkring i staden och besöka åtskilliga personer. Staden, som säges hafva 20,000 invånare, är ganska stor och har mycket snygga och regelbundna gator. Ehuru ön under så många år lydt under engelska styrelsen, är densammas allmänna skaplynne franskt. Engelsmän tilltala sina tjenare på franska och alla bodar äro franska, så att jag nästan skulle vara färdig att påstå det Calais eller Boulogne vore mera anglifierade. Det finnes en rätt nätt, liten teater, på hvilken operor förträffligt utföras. Vi förvånades öfver att se stora boklådor med fullsatta hyllor, emedan musik och läsning antyda närheten af gamla verldens civilisation; ty både Australien och Amerika äro i sanning nya verldar.

Det intressantaste skådespelet i Port-Louis äro de olika menniskoraser, som vandra på dess gator. Straff-fångar från Indien hafva blifvit förvisade hit för lifstiden; för närvarande finnas här omkring 800 och de användas vid åtskilliga allmänna arbeten. Innan jag såg dessa menniskor, hade jag ingen föreställning om att Indiens invånare voro så ädla gestalter. Deras hy är mycket mörk och flera äldre personer hade långt, snöhvitt skägg, hvilket, jemte elden i deras ansigtsuttryck, gaf dem ett högst vördnadsbjudande utseende. De flesta hade blifvit förvista för mord och de värsta brott, andra åter af orsaker, som icke kunna anses som moraliska fel, såsom att till följe af vidskepliga bevekelsegrunder icke hörsamma de engelska lagarne. Desse män äro i allmänhet stillfärdiga och uppföra sig väl. Också var det till följe af hela deras beteende, deras renlighet och sorgfälliga iakttagande af sina besynnerliga religionsbud, omöjligt att betrakta dem med samma ögon, som våra eländiga brottslingar i Nya Södra Wales.

Söndagen den 1 maj. — Jag gjorde en fotvandring längs med hafskusten norr om staden. Slätten är åt det hållet alldeles ouppodlad och består af ett svart lavafält, öfvervuxet med groft gräs och buskar, af hvilka de senare hufvudsakligen bestå af mimosor. Landskapet kan beskrifvas såsom varande ett mellanting mellan det på Galapagos-öarna och Tahiti, ehuru detta kan gifva endast få personer en tydlig föreställning derom. Det är ett mycket angenämt land, men saknar Tahitis behag och Brasiliens storhet. Följande dag besteg jag La Pouce, ett berg, som kallas så för en upphöjning, hvilken liknar en tumme. Det reser sig strax bakom staden till en höjd af 2,600 fot. Öns midt består af en stor högslätt, omgifven af gamla, sönderbrutna basaltberg, hvilkas lager slutta mot hafvet. Den mellersta högslätten, som utgöres af jemförelsevis nyare lavaströmmar, har en oval form, nio mil tvärsöfver utefter sin mindre axel. De yttre gränsbergen tillhöra den klass af bergbildningar, som kallas elevationskratrar, hvilka man antager icke hafva bildats såsom vanliga kratrar, utan genom en stor och plötslig lyftning; men mig tyckes som om oöfvervinneliga invändningar finnas mot denna åsigt, likaså litet som jag i detta och några andra fall kan tro dessa af en blott rand bestående kraterformiga berg endast vara de qvarstående grundvalarne af ofantliga vulkaner, hvilkas toppar blifvit antingen bortsprängda eller uppslukade i underjordiska afgrunder.

Från vår upphöjda ståndpunkt njöto vi en förträfflig utsigt öfver ön. Landet tyckes på denna sida vara mycket bra odladt, deladt i åkrar och beströdt med landtgårdar. Man försäkrade mig likväl, att af hela landet icke mer än hälften ännu egentligen afkastar något. Om så är fallet, måste denna ö, när man besinnar den nuvarande stora sockerutförseln, en gång framdeles, när den blir tätt befolkad, blifva af stort värde. Sedan England satt sig i besittning af densamma, en tid af endast 25 år, säges utförseln af socker hafva stigit sjutiofemfaldt. En vigtig orsak till dess välmåga är vägarnes förträffliga skick. På den närbelägna Isle de Bourbon, som qvarstår under franska styrelsen, äro vägarne ännu i samma eländiga skick, som de voro här för några få år sedan. Ehuru de här bosatte fransmännen i hög grad måste hafva vunnit på sitt lands tilltagande välmåga, är dock den engelska styrelsen långt ifrån omtyckt.

Den 3 maj. — Om qvällen inbjöd förste landtmätaren, den för sin undersökning af Panama-näset så väl bekante kapten Lloyd, mr. Stokes och mig till sitt landthus, hvilket ligger vid kanten af Wilheimsslätterna och omkring en mil från hamnen. Vi stannade i två dagar på detta behagliga ställe, som ligger nära 800 fot öfver hafvet, der luften följaktligen var sval och frisk, och der öfverallt funnos angenäma promenader. Tätt invid hade en stor skölgång blifvit urgräfd till ett djup af omkring 500 fot genom de långsluttande lavaströmmar, hvilka hafva flutit från midtelplatån.

Den 5 maj. — Kapten Lloyd förde oss till Rivière Noire, som ligger en half mil söder ut, på det att jag måtte få undersöka några lyftade korallklippor. Vi foro mellan täcka trädgårdar och vackra fält af sockerrör, som växte bland väldiga lavablock. Vägarne innefattades af mimosa-häckar och vid många hus voro mango-alléer. Några vyer, der de spetsiga bergen och de odlade landtgårdarne samtidigt voro i sigte, bildade utmärkt vackra taflor. Vi frestades jemt att utropa: »Huru angenämt skulle det icke vara, att tillbringa sitt lif i sådana fridfulla boningar»! Kapten Lloyd egde en elefant och han skickade den halfva vägen med oss, på det att vi måtte få nöjet af en ridt på äkta indiskt vis. Det, som härvid mest förvånade mig, var djurets nästan ljudlösa steg. Denne elefant är för närvarande den ende, som finnes på ön, men det påstods, att man skulle anskaffa flera.

Den 9 maj. — Vi seglade från Port-Louis, och sedan vi i förbifarten lagt till vid Goda-Hopps-udden, anlände vi den 8 juli utanför St. Helena. Denna ö, hvars afskräckande utseende så ofta blifvit beskrifvet, stiger tvärbrant ur hafvet likt ett väldigt, svart fäste. Invid staden fylla små fästen och kanoner hvarje öppning i den skrofliga klippan, liksom för att fullborda naturens försvarsverk. Staden med sina prydliga hus, emellan hvilka här och der uppsticker ett träd, sträcker sig upp för en jemn och smal dal. När man nalkas ankarplatsen, mötes man af en anslående anblick; ett oregelbundet slott högt upp på toppen af en kulle, omgifvet af några få spridda tallar, hvilka djerft aftecknade sig mot himmeln.

Påföljande dagen blef jag inqvarterad ett stenkast från Napoleons graf^[1]. Det var en förträfflig plats, midt på ön, hvarifrån jag kunde göra utfärder åt alla håll. Under de fyra dagar, som jag stannade här, vandrade jag öfver ön från morgon till qväll och undersökte dess geologiska historia. Min bostad låg på en höjd af omkring 2,000 fot. Här var vädret kallt och blåsigt med ständiga regnskurar och tidtals var hela trakten inhöljd i täta moln.

Vid kusten är den skrofliga lavan alldeles bar, men på de mellersta och högre trakterna hafva de fältspatrika bergarterna genom sin förvittring bildat en lerig jordmån, hvilken är färgad af många lysande färger i breda band, der han icke är betäckt af växter. Under denna årstid frambringar landet, fuktadt af ständiga regnskurar, ett ovanligt bjertgrönt bete, som småningom aftager allt lägre ned och slutligen försvinner. På 16:e breddgraden och på den obetydliga höjden af 1,500 fot är det öfverraskande att skåda en växtlighet, som eger ett afgjordt engelskt skaplynne. Kullarne krönas med oregelbundna planteringar af den vanliga tallen, och de sluttande sidorna äro tätt beströdda med snår af ginst, öfverhöljda med dess ljusgula blommor. Tårpilar äro vanliga vid bäckarnes stränder och häckarne bestå af björnbärsbuskar med deras välkända frukt. När vi besinna att antalet af växter, som nu finnas på ön, går till 746 och att af dessa endast femtiotvå äro inhemska arter, medan de öfriga blifvit införda från andra länder och de flesta af dem från England, så inse vi orsaken till florans engelska skaplynne. Många af dessa engelska växter tyckas trifvas bättre än i sitt hemland. Några från motsatta delen af Australien lyckas äfven utmärkt väl. De många inflyttade arterna måste hafva utrotat åtskilliga af de infödda och det är blott på de högsta och brantaste åsarne, som den inhemska floran nu är förherskande.

Landskapets engelska eller snarare Wales-artade skaplynne, ökas ytterligare af de talrika landtgårdarne och de små hvita husen, af hvilka somliga ligga gömda i bottnen af de djupaste dalarne och andra högt på topparne af de höga bergen. Några utsigter äro anslående, såsom den vid sir W. Dovetons hus, der den djerfva spets, som kallas Lot, synes öfver en mörk tallskog, med den södra kustens röda, af vatten anfrätta berg till bakgrund. Då man skådar ön från en höjd, är mängden af vägar och fästen den första omständighet, som tilldrager sig uppmärksamheten; och om man glömmer öns egenskap af ett fängelse, förefaller nu den på allmänna arbeten nedlagda mödan såsom alls icke stående i något förhållande till öns omfång och värde. Det finnes så obetydligt slätt eller brukbart land, att det är förvånande huru så många menniskor, omkring 5,000, här kunna finna sitt uppehälle. Som jag tror, äro de lägre klasserna eller de frigjorda slafvarne ytterst fattiga; också klaga de öfver brist på arbete. Fattigdomen skall sannolikt tilltaga, emedan man sedan öns öfverlemnande af ostindiska kompaniet inskränkt tjenstemännens antal, hvilket haft till följd att många af de rikare personerna flyttat härifrån. Den arbetande klassens hufvudsakliga föda är ris samt något salt kött, och då ingendera af dessa artiklar är bland öns produkter, utan måste köpas för penningar, trycka de låga arbetslönerna tungt på det fattiga folket. Nu, då folket åtnjuter frihetens välsignelse, hvilken jag tror att det fullt värderar, är det sannolikt att befolkningen hastigt skall förökas. Hvad skall, om detta sker, bli af den lilla staten St. Helena?

Min vägvisare var en äldre man, hvilken som gosse hade vaktat getter och kände hvarje stig mellan klipporna. Han tillhörde en flera gånger blandad ras och ehuru han hade en mörk hudfärg, hade han icke en mulatts obehagliga ansigtsuttryck. Han var en mycket höflig, stillsam gubbe och sådant tyckes skaplynnet vara hos flertalet af de lägre klasserna. Det lät besynnerligt i mina öron att höra en person, som i det närmaste var hvit och anständigt klädd, med likgiltighet tala om de tider, då han var en slaf. Jag gjorde hvarje dag långa utvandringar med denne min följeslagare, som bar våra måltider och ett horn med vatten, hvilket är alldeles nödvändigt, då allt vatten i de lägre dalarne är saltaktigt.

Nedanför det öfversta och mellersta gröna fältet äro de vilda dalarne alldeles ödsliga och obebodda. Här funnos för geologen skådeplatser af stort intresse, hvilka ådagalade på hvarandra följande förändringar och invecklade rubbningar. Enligt min åsigt har St. Helena funnits till som en ö från en mycket aflägsen tid; dock finnas ännu några dunkla bevis qvar på landets höjning. Jag tror att de mellersta och högsta spetsarne utgöra randen af en gammal krater, hvars södra hälft helt och hållet förstörts af hafvets vågor; dessutom finnes en yttre mur af svarta basaltklippor, liknande kustbergen på Mauritius, och hvilka äro äldre än de mellersta lavaströmmarne. På öns högre delar förekomma i stor mängd inbäddade i jorden skal af en snäcka, som länge ansetts vara en hafsart. Den är likväl en Cochlogena, en landsnäcka af mycket egendomlig form^[2]. Jemte henne fann jag sex andra arter och på ett annat ställe en åttonde art. Det är märkligt, att ingen af dessa nu finnes lefvande. Deras utdöende har sannolikt förorsakats af skogarnes fullständiga förstöring och deraf följande brist på föda och skydd, hvilken förändring inträffade under förra hälften af senaste århundrade.

Historien om de förändringar, som de högtliggande slätterna vid Longwood och Deadwood hafva undergått, såsom den lemnas i general Beatsons berättelse om ön, är ytterst märkvärdig. Det säges deri, att båda slätterna fordom voro betäckta med skog och derföre kallades »Stora Skogen». Ända till år 1716 funnos många träd, men år 1724 hade de gamla träden mestadels fallit ned, och som getter och svin fått fritt ströfva omkring, hade alla små träd blifvit förstörda. Det tyckes äfven af de officiella rapporterna, som träden oförmodadt några år efteråt efterträddes af ett groft gräs, hvilket spred sig öfver hela ytan. General Beatson tillägger, att »denna slätt nu är betäckt med en fin gräsmatta och har blifvit den bästa betesmarken på ön». Vidden af den yta, som fordomdags sannolikt betäcktes med skog, uppskattas till icke mindre än ett tusen tunnland; för det närvarande kan man knappast der finna ett enda träd. Det säges äfven att år 1709 funnos massor med multna träd i Sandy Bay. Detta ställe är nu till den grad öde, att endast en så pålitlig uppgift skulle komma mig att tro, att de någonsin kunnat växa der. Den omständigheten, att getter och svin förstörde alla unga träd, då de sköto upp, och att under tidens lopp de gamla, som voro skyddade för djurens anfall, föllo af ålder, tyckes klart bevisad. Getter infördes år 1502; åttiosex år efteråt, på Cavendishs tid, vet man att de voro ytterst talrika. Mer än ett århundrade senare, år 1731, när det onda var fullständigt och ohjelpligt, utfärdades en befallning, att alla kringströfvande djur skulle slagtas. Det är intressant, att sålunda finna, det ankomsten af dessa djur till St. Helena år 1501 icke förändrade hela öns utseende, förrän en tid af tvåhundratjugu år hade förflutit; ty getterna infördes år 1502 och år 1724 säges det, »att de flesta gamla träden hade fallit». Det kan ej betviflas, att denna stora förändring i växtligheten hade stort inflytande icke blott på landsnäckorna, af hvilka åtta arter utdogo, utan äfvenledes på en mängd insekter.

St. Helena väcker vår vetgirighet, emedan hon är belägen så långt från något fastland, midt i ett stort haf och eger en egendomlig flora. De, fastän nu utdöda, åtta landsnäckorna, jemte en ännu lefvande Succinea äro arter, som icke finnas annorstädes. En engelsk Helix skall likväl vara vanlig här, och då hafva hennes ägg sannolikt blifvit hitförda med några af de många införda växterna. Äfven hafva sexton arter hafssnäckor blifvit samlade på kusten, af hvilka, så vidt man vet, sju äro inskränkta till denna ö. Fåglar och insekter^[3] äro, såsom man kunde vänta, mycket fåtaliga; och jag tror att alla fåglar blifvit införda på de senare åren. Rapphöns och fasaner äro temligen allmänna, och ön är för mycket engelsk, för att icke vara underkastad stränga jagtlagar. Man berättade mig orättvisare offer för sådana stadganden, än jag någonsin hörde talas om i England. De fattiga brukade förr bränna en växt, som växer på kustklipporna och sälja sodan, som erhölls ur askan; men en sträng befallning utfärdades, som förbjöd detta, och som skäl anfördes, att rapphönsen behöfde någonting att häcka i!

Under mina vandringar gick jag mer än en gång öfver den af djupa dalar begränsade gräsbevuxna slätt, hvarpå Longwood står. När man ser stället på kort afstånd, liknar det en välbygd herrgård. Framför ligga några åkrar och bortom dem en rund kulle af brokiga bergarter, kallad »Flagstaff» samt den ojemna, fyrkantiga svarta massan Barn. På det hela taget var utsigten nästan för ödslig och af ringa intresse. Den enda olägenhet hvaraf jag led under mina vandringar, var af de häftiga vindarne. En dag märkte jag en besynnerlig omständighet. Jag stod på kanten af slätten, som slutar med en till ett djup af omkring ett tusen fot tvärt stupande klippvägg och såg på några alnars afstånd rakt ut i luften några tärnor kämpa mot en mycket stark bris, under det att luften var fullkomligt lugn, der jag stod. Då jag nalkades tätt till kanten, der strömmen tycktes drifvas uppåt från klippväggen, utsträckte jag min arm och kände genast vindens fulla styrka. Ett endast tre alnar bredt, osynligt stängsel, skilde sålunda fullständigt den lugna luften från en stark blåst.

Jag var så belåten med mina vandringar bland St. Helenas klippor och berg, att det nästan var med ledsnad, som jag morgonen den 14 juli begaf mig ned till staden. Före middagstiden var jag om bord, hvarefter Beagle gick till segels.

Den 19 juli anlände vi till Ascension. De, som hafva sett en vulkanisk ö, belägen under ett torrt klimat, kunna genast föreställa sig Ascensions utseende. De skola tänka sig jemna kägelformiga kullar af bjertröd färg med vanligen stympade toppar, hvilka höja sig hvar och en för sig från en yta af svart, skroflig lava. En stor kägla midt på ön tyckes vara fadern till alla de mindre. Den kallas Gröna berget, hvilket namn den fått af den ytterst svaga antydning till grönska, hvilken under denna årstid nätt och jemt märkes från ankarplatsen. För att göra den ödsliga taflan fullständig, piskas de svarta klipporna på kusten af ett vildt och oroligt haf.

Nybygget ligger nära stranden. Det består af åtskilliga hus och kaserner, liggande utan ordning, men väl bygda af hvit sandsten. De enda invånarne äro marinsoldater samt några från slafskepp befriade negrer, hvilka betalas och förses med lifsmedel af styrelsen. Icke en enda enskilt person finnes på ön. Flera marinsoldater tycktes vara rätt belåtna med sin belägenhet, emedan de anse det bättre att tjena ut sina tjugoett år hvar som helst på landbacken, än om bord på ett fartyg. Om jag vore en marinsoldat, skulle jag på det hjertligaste instämma i detta val.

Påföljande morgonen steg jag upp för det 2,850 fot höga Gröna berget och gick derifrån öfver ön åt vindsidan till. En god körväg leder från nybygget vid kusten till de hus, trädgårdar och åkrar, som ligga nära toppen af midtelberget. På sidan om vägen finnas milstenar och äfven vattencisterner, der hvarje törstig resande kan få sig en drick godt vatten. Samma omsorg sträcker sig till hvarje del af anläggningen och isynnerhet till vården om källorna, så att icke en enda vattendroppe må förspillas; också kan hela ön förliknas vid ett stort skepp, som hålles i den bästa ordning. När jag beundrade den verksamma idoghet, som hade skapat sådana verk af sådana medel, kunde jag ej undgå, att på samma gång beklaga, att den hade blifvit förspild för ett så ringa och obetydligt ändamål. Lesson har med rätta anmärkt, att endast engelska folket skulle hafva tänkt på att göra Ascension till ett producerande land. Alla andra folkslag skulle hafva behållit det blott som ett fäste i hafvet.

Invid kusten växer ingenting, men längre in åt landet kan man råka på en eller annan kastor-oljeväxt och några gräshoppor, öknens verkliga vänner. Något gräs är spridt öfver den mellersta högländta trakten och det hela liknar mycket de sämsta delarne af bergen i Wales. Men så obetydligt betet än ser ut, så trifvas likväl omkring sexhundra får, en mängd getter, några kor och hästar förträffligt derpå. Af infödda djur finnes det fullt med landkrabbor och råttor. Det kan dock med skäl betviflas huruvida råttan verkligen är infödd. Det finnes två varieteter, hvilka mr. Waterhouse har beskrifvit. En har svart färg, med fint glänsande hår, samt lefver på den gräsbevuxna spetsen, den andra är brunfärgad och mindre glänsande med längre hår samt uppehåller sig invid nybygget vid kusten. Båda dessa varieteter äro en tredjedel mindre än den vanliga, svarta råttan (M. rattus), och skiljas begge från henne både till färg och hårets beskaffenhet, men icke i något annat väsentligt afseende. Jag kan knappast betvifla, att dessa råttor (likt lilla husråttan, som äfven förvildats) hafva blifvit införda och liksom på Galapagos, varierat till följe af de nya lefnadsförhållanden, för hvilka de blifvit utsatta. Till följe häraf skiljer sig varieteten på bergets spets från den, som finnes på kusten. Inga inhemska fåglar finnas, men den från Cap Verdiska öarna införda perlhönan är talrik och de vanliga hönsen hafva likaledes förvildats. Några kattor, hvilka ursprungligen utsläpptes för att utrota råttor och möss, hafva aflat af sig till en grad, att de blifvit en riktig landsplåga. Ön saknar helt och hållet träd, i hvilket afseende, äfvensom i alla andra, den är vida underlägsen St. Helena.

En af mina utfärder förde mig till öns sydvestra spets. Dagen var klar och varm och jag såg ön ligga icke i leende skönhet, utan i naken fulhet. Lavaströmmarne äro betäckta med små kullar och äro till den grad ojemna, att det geologiskt taladt icke är lätt att förklara det. Mellanrummen äro dolda under lager af pimsten, aska och vulkanisk tuff. Då jag seglade förbi denna del af ön, kunde jag icke föreställa mig hvad de hvita fläckar voro, som gåfvo hela slätten ett spräckligt utseende, men nu fann jag att det var sjöfåglar, hvilka sofvo i sådan lugn tillförsigt, att man midt på dagen kunde gå fram och fånga dem. Dessa fåglar voro de enda lefvande varelser jag såg under hela dagen. Ehuru sjövinden var svag, hvälfde sig en häftig bränning öfver de sönderbrustna lavaklipporna.

Denna ös geologiska bygnad är i många afseenden intressant. På åtskilliga ställen varseblef jag vulkaniska bomber, det vill säga lavamassor, som blifvit uppslungade i luften, medan de ännu voro i flytande tillstånd och följaktligen antagit en klot- eller päronformig skapnad. Icke blott deras yttre form, utan i vissa fall äfven deras inre bygnad, utvisar på ett märkligt sätt, att de hafva hvälft sig omkring under sin luftiga färd. Den inre bygnaden af en sådan bomb, sönderbruten, har noggrant blifvit framstäld i vidstående träsnitt. Den midtersta delen består af grofva bläddror, hvilka aftaga i storlek mot bombens yta, der man påträffar ett skallikt hölje af omkring en tredjedels tums tjocklek af fast sten, hvilken åter täckes af en skorpa af finbläddrig lava. Jag tror, att man ej kan betvifla, för det första att den yttre skorpan hastigt afsvalnat i det tillstånd, hvari vi nu se den; för det andra, att den inuti då ännu flytande lavan af den genom bombens kringsvängning alstrade centrifugalkraften packades emot den yttre afsvalnade skorpan och sålunda åstadkom det fasta stenskalet; och slutligen att centrifugalkraften, genom att den minskade trycket i bombens midtersta delar, tillät de upphettade ångorna att vidga sina blåsor, hvarigenom den grofbläddriga massan i midten uppkom.

En kulle, som utgjordes af en äldre serie af vulkaniska bergarter och som oriktigt blifvit ansedd som en vulkankrater, är märklig för sin breda, svagt urholkade och kretsformiga topp, hvilken blifvit uppfyld med många på hvarandra följande lager af aska och fin slagg. Dessa skålformiga lager komma i dagen på sidan och bilda fullständiga ringar af många olika färger, hvarigenom toppen får ett högst fantastiskt utseende. En af dessa ringar är hvit och bred samt liknar en sådan bana, på hvilken man låter hästar springa volt, hvaraf kullen fått namnet »Djefvulens Ridskola». Jag tog med mig stuffer af det ljusröda tufflagret och det är en högst märklig omständighet, att Ehrenberg funnit det nästan helt och hållet sammansatt af ämnen, som varit organiska. Han upptäckte deri några kiselpansrade sötvattensinfusorier och ej mindre än tjugufem olika slags kiselväfnader ur växter, hufvudsakligen gräs. Då alla kolhaltiga ämnen saknas, tror Ehrenberg att dessa organiska ämnen gått genom vulkanisk eld och blifvit utkastade i det skick, hvari vi nu se dem. Dessa lagers utseende förmådde mig att tro, att de blifvit aflagrade under vatten, ehuru jag till följe af det torra klimatet måste antaga, att strömmar af regn sannolikt fallit under något stort utbrott och att sålunda en tillfällig insjö bildats, i hvilken askan föll; men nu kan man misstänka, att insjön icke varit tillfällig. Huru som helst, kan man vara öfvertygad om, att under någon föregående tidpunkt Ascensions luftstreck och naturalster voro helt olika mot hvad de nu äro. Hvar på jordens yta kan man finna ett ställe, der icke noggrann forskning skall upptäcka spår till denna ändlösa krets af förändringar, hvilka denna jord har varit, är och fortfarande kommer att blifva underkastad?

Då vi lemnade Ascension, seglade vi till Bahia på brasilianska kusten, för att komplettera den kronometriska mätningen af jorden. Vi anlände dit den 1 augusti och stannade der fyra dagar, hvarunder jag gjorde åtskilliga långa utfärder. Jag var glad att finna, att den njutning jag hade af ett tropiskt landskap icke i ringaste mån aftagit eller förlorat nyhetens behag. Landskapets beståndsdelar äro så enkla, att det är värdt att omtala dem, såsom ett bevis på af hvilka små, obetydliga omständigheter en utsökt naturskönhet beror.

Landet kan beskrifvas som en ungefär 300 fot hög, jemn slätt, hvilken öfverallt blifvit utskuren till grunda dalar. En sådan ytbildning är märkvärdig i ett granitland, men är nästan allmän i alla dessa lösare lager, hvaraf slättländer vanligen bestå. Hela ytan är betäckt med åtskilliga slag af resliga träd, omvexlande med fläckar af odlad mark, på hvilka hus, kloster och kapeller höja sig. Inom vändkretsarne går naturens vilda yppighet icke ens förlorad i närheten af stora städer, ty den naturliga växtligheten i häckar och på kullarnes sidor öfvergår i pittoresk verkan menniskans konstfulla arbeten. Följaktligen finnes det blott några få fläckar, der den bjertröda marken bildar en stark motsats till det allmänna gröna höljet. Från slättens kanter har man på långt håll utsigter antingen af hafvet eller af den stora viken med dess af låga skogar bevuxna stränder, medan på dess yta talrika båtar visa sina hvita segel. Utsigten är mycket inskränkt, utom från sådana punkter; och då man följer de jemna stigarne, får man på ömse sidor endast se skymtar af de skogklädda dalarne nedanföre. Husen, äfvensom isynnerhet kyrkorna, äro uppförda i en egendomlig och fantastisk bygnadsstil. De äro alla hvitmenade, så att när de belysas af den strålande middagssolen och man ser dem emot den ljusblå himmeln vid synranden, de mera likna skuggor än verkliga bygnader.

Dessa äro landskapets beståndsdelar, men det skulle vara ett fåfängt försök att vilja beskrifva det allmänna intrycket deraf. Lärde naturforskare beskrifva dessa tropiska landskap genom att uppräkna en mängd föremål och omtala några utmärkande egendomligheter hos dem. Detta kan kanske gifva en lärd resande någon bestämd föreställning; men hvem eljest kan, då han ser en växt i ett herbarium, föreställa sig dess utseende, när den växer i sitt hemlands mark? Hvem kan, då han skådar sällsynta växter i ett orangeri, förstora somliga till skogsträd och sammantränga andra till ett villsamt snår? Hvem kan, då han i entomologens samling undersöker de brokiga, utländska fjärilarne och besynnerliga cikaderna, med dessa liflösa föremål sammanställa de senares oupphörliga, gälla musik och de förras tröga flygt, aldrig felande tillbehör till den stilla, glödheta middagsstunden mellan vändkretserna? Det är när solen nått sin största höjd, som man bör se sådana landskap; ty då döljer mangoträdets täta, glänsande blad marken med sin djupaste skugga, under det de öfre grenarne af ljusmassan smyckas med den mest lysande grönska. I de tempererade bältena är förhållandet annorlunda; växtligheten är der icke så mörk och så rik, och följaktligen förhöja den i rödt, purpur eller ljusgul färgton skimrande aftonsolens strålar mest dessa luftstrecks skönheter.

När jag sakta vandrade på de skuggiga stigarne och beundrade hvarje ny utsigt, önskade jag att finna ord för att uttrycka mina idéer; men jag fann det ena ordet efter det andra för svagt för att gifva andra, som ej besökt tropiska trakter, en föreställning om den känsla af förtjusning, som själen erfar. Jag har sagt att växterna i ett orangeri icke förmå gifva något begrepp om växtligheten och dock måste jag taga min tillflykt dertill. Landet är ett enda stort, vildt, ostädadt, yppigt orangeri, inrättadt af Naturen för hennes egen räkning, men taget i besittning af menniskan, som har betäckt det med vackra hus och ordnade trädgårdar. Huru stor åtrå skulle icke hvarje naturens beundrare hysa för att, om det vore möjligt, få se naturen på en annan planet! Och dock kan man i sanning säga, att en annan verlds härligheter stå öppna för hvarje europé på blott några få graders afstånd från hans hemland. Vid min sista vandring stannade jag gång på gång, för att blicka på dessa skönheter och försökte att för alltid i min själ fästa ett intryck, som jag visste förr eller senare skulle utplånas. Pomeransträdets, kokospalmens, mangoträdets, ormbunketrädets, bananens former skola förblifva tydliga och skilda; men de tusen skönheter, som förena dessa till en fullständig tafla, måste förblekna. Och likväl skola de, likt en i barndomen hörd saga, qvarlemna en målning full af otydliga, men högst sköna bilder.

Den 6 augusti. — På eftermiddagen gingo vi ut till sjös i tanke att segla rakt på Cap Verdsöarne, men ogynnsamma vindar uppehöllo oss och den 12:e inlöpte vi i Pernambuco, en stor stad på brasilianska kusten på 8:e graden sydlig bredd. Vi ankrade utanför refvet, men en lots kom snart om bord och tog oss in i den inre hamnen, der vi gingo till ankars tätt invid staden.

Pernambuco är bygdt på några smala och låga sandbankar, hvilka skiljas från hvarandra genom grunda kanaler med salt vatten. De tre skilda stadsdelarne äro förenade medelst två långa på träpålar bygda broar. Staden är öfverallt ful, med trånga, illa stenlagda och smutsiga gator, samt höga och dystra hus. Den egentliga regntiden var knappast förliden och följaktligen var det omgifvande landet, som endast obetydligt höjer sig öfver hafvets yta, öfversvämmadt med vatten; och jag misslyckades i alla mina försök, att göra långa utfärder.

Det släta, morassiga land, hvarpå Pernambuco står, omgifves på ungefär en half mils afstånd af en halfkrets af låga kullar eller snarare af kanten af ett land, som ligger kanske tvåhundra fot öfver hafvet. Den gamla staden Olinda står på ena ändan af denna ås. En dag tog jag en båt och for upp för en af kanalerna, för att besöka den. Jag fann den gamla staden till följe af sitt läge både behagligare och snyggare än Pernambuco. Jag måste här omtala, hvad som hände mig för första gången under min nästan femåriga vandring, nämligen att jag bemöttes med ohöflighet, i det man i två olika hus kärft vägrade mig att gå genom deras trädgårdar till en ouppodlad kulle, för att få en utsigt öfver landet; och det var endast med svårighet som jag fick tillåtelsen i ett tredje hus. Det fägnar mig, att detta tilldrog sig i brasilianarnes land, ty jag hyser ingen välvilja för dem, då det är ett slafveriets land och följaktligen den moraliska förnedringens. En spanjor skulle hafva blygts vid blotta tanken på att vägra en sådan begäran eller att uppföra sig ohöfligt mot en resande. Kanalen, på hvilken vi foro fram och tillbaka från Olinda, begränsades å ömse sidor af mangrover, hvilka framsköto som en skog i smått från de smutsiga slambankarne. Den ljusgröna färgen hos dessa buskar påminde mig alltid om det frodiga gräset på en kyrkogård; båda näras af ruttnande utdunstningar; den ena talar om en död, som varit och den andra allt för ofta om en död, som skall komma.

Det sällsammaste föremål, som jag såg på denna trakt, var refvet, hvilket bildar hamnen. Jag tror knappast, att det i hela verlden finnes någon annan naturlig bildning, som har ett så konstgjordt utseende. Det sträcker sig nära en mil i en fullkomligt rak linie, parallelt med och icke långt ifrån stranden, med en omvexlande bredd af från fyratiofem till nittio alnar och en fullkomligt jemn och slät yta. Det består af en otydligt lagrad, hård sandsten. Vid högt vatten slå vågorna deröfver, vid lågt vatten lemnas dess topp torr och skulle då kunna tagas för en af Cykloper uppförd vågbrytare. På denna kust äro hafsströmmarne benägna att utanför landet uppkasta långa reflar af lös sand och på en af dessa står staden Pernambuco. Fordom vill det tyckas, som om en lång refvel af detta slag erhållit fasthet, emedan ett kalkhaltigt ämne genomsipprat densamma, och sedermera småningom blifvit höjd; och sedan de yttre, lösa delarne genom hafvets inverkan bortnötts under denna höjning, lemnades den fasta kärnan sådan vi nu se den. Ehuru det öppna Atlantiska hafvets af uppslammade ämnen grumlade vågor, genom dag och natt nöta emot de branta yttersidorna af denna stenmur, veta de äldsta lotsar sig likväl aldrig hafva hört omtalas någon förändring i dess utseende. Denna varaktighet är den allra märkligaste omständigheten i dess historia, emedan den beror på ett några få tum tjockt, segt lager, af kalkartadt ämne, som helt och hållet bildats genom skalen af på hvarandra följande generationer små serpulæ, jemte några balaner och nulliporer. Dessa nulliporer, hvilka äro hårda, mycket enkelt organiserade hafsväxter, spela en likartad, vigtig roll i att beskydda de öfversta delarne af korallrefven, bakom och innanför brottsjöarne, der de äkta korallerna, under massans tillväxt utåt, dödas genom att utsättas för sol och luft. Dessa obetydliga, organiska varelser, isynnerhet Serpulæ, hafva gjort folket i Pernambuco goda tjenster; ty utan deras skyddande bistånd skulle sandstensrefveln otvifvelaktigt för länge sedan blifvit förstörd och utan refveln skulle ingen hamn ha funnits.

Den 19 augusti lemnade vi ändtligen Brasiliens kuster. Gud vare lofvad, att jag aldrig mer behöfver besöka ett slafland. Än i dag, så ofta jag hör något aflägset skrik, återkallar det med plågsam liflighet mina känslor, när jag gick förbi ett hus i Pernambuco, hvarifrån jag hörde det ömkligaste qvidande och ej kunde annat än misstänka att någon stackars slaf pinades och dock visste att jag var lika maktlös som ett barn, till att göra ens några föreställningar. Jag misstänkte att detta qvidande kom från en slagen slaf, ty man sade mig att detta var förhållandet vid ett annat tillfälle. Vid Rio Janeiro bodde jag midtemot en gammal fru, som hade skrufvar för att klämma sina slafvinnors fingrar. Jag har bott i ett hus, der en ung mulatt dagligen och stundligen skymfades, slogs, förföljdes, så att det kunnat vara nog att krossa lynnet på det sämsta djur. Jag har sett en sex eller sju års gosse få tre slag med en piska på bara hufvudet, innan jag kunde träda emellan, emedan han gifvit mig ett glas vatten, som icke var fullkomligt rent. Jag såg hans fader darra för blotta blicken af sin husbondes öga. Dessa senare grymheter bevittnades af mig i en spansk koloni, i hvilka man alltid påstått att slafverna blifvit bättre behandlade än af portugiser, engelsmän och andra europeiska nationer. Jag såg i Rio en kraftfull neger icke våga afvärja ett slag, som han ansåg vara riktadt mot sitt ansigte. Jag var närvarande, då en godhjertad man höll på att för alltid skilja männen, hustrurna och de små barnen tillhörande flera familjer, hvilka länge hade lefvat tillsamman. Jag vill icke ens göra en antydan om alla de hjertslitande grymheter, hvilka meddelades mig af fullt trovärdiga sagesmän, och jag skulle ej heller hafva omnämt ofvanstående upprörande tilldragelser, om jag icke hade träffat åtskilliga personer, som äro så förblindade af negerns medfödda glädtighet, att de tala om slafveriet som ett drägligt ondt. Sådana personer hafva vanligtvis besökt de högre klassernas hus, der slafvarne i allmänhet behandlas väl, och de hafva icke, såsom jag, lefvat bland de lägre folkklasserna. Sådana forskare fråga slafvarne om deras ställning; och de glömma att slafven måste vara mycket slö, om han icke beräknar möjligheten af att hans svar skall nå husbondens öron.

Man påstår att egennyttan förekommer all öfverdrifven grymhet; liksom om egennyttan skyddade våra husdjur, hvilka vida mindre sannolikt än förnedrade slafvar kunna uppväcka sina råa husbönders raseri. Detta är ett argument till slafveriets förmån, mot hvilket den utmärkte naturforskaren Humboldt högsint protesterat och hvarpå han anfört slående bevis. Man försöker ofta att förmildra slafveriet med att jemföra slafvarnes tillstånd med våra fattigare daglönares. Om våra fattiges elände förorsakas icke af naturlagarne, utan genom våra samfundsinrättningar, så är det mycket illa af oss, men jag kan icke inse huru detta skall kunna hafva någon tillämpning på slafveriet; lika väl skulle man kunna försvara tortyrens användande i ett land, genom att visa att personer i ett annat land ledo af någon förfärlig sjukdom. De, som hjertnjupet betrakta slafegaren och med kallsinnighet slafven, tyckas aldrig försätta sig i den senares ställning. Hvilken tröstlös utsigt, utan ens något hopp om förändring! Föreställ er sjelf den utsigten ständigt sväfvande öfver er, att er hustru och era små barn, dessa varelser, som naturen tvingar sjelfva slafven att kalla sina egna, kunna slitas från er och säljas såsom husdjur till den högstbjudande! Och sådana dåd begås och öfverskylas af personer, hvilka påstå sig älska sin nästa som sig sjelfva, hvilka tro på Gud och bedja att hans vilja måtte ske på jorden! Det kommer blodet att sjuda och hjertat att bäfva, när man tänker på att vi engelsmän och våra amerikanska afkomlingar med sitt skrytsamma rop om frihet, hafva varit och äro så skyldiga; men det är en tröst att besinna, att vi åtminstone hafva gjort ett större offer, än någonsin någon annan nation, för att försona vår synd.

Den sista augusti ankrade vi för andra gången i Porto Praya på Cap Verdsöarna, hvarifrån vi seglade till Azorerna, der vi qvarstannade i sex dagar. Den 2 oktober angjorde vi Englands kuster och i Falmouth lemnade jag Beagle, sedan jag i nära fem år vistats om bord på det lilla, förträffliga fartyget.

Då vår resa nu tagit slut, skall jag kasta en kort återblick på fördelarne och olägenheterna, besvärligheterna och nöjena under vår verldsomsegling. Om någon begärde mitt råd, innan han företoge en lång resa, skulle mitt svar bero på om han egde ett afgjordt tycke för någon viss kunskapsgren, hvilken härigenom kunde befordras. Det är tvifvelsutan en stor tillfredsställelse att skåda olika länder och de många menniskoraserna, men det nöje man erfor för tillfället motväger icke olägenheterna. Det är nödvändigt att emotse en skördetid, denna må nu vara huru aflägsen som helst, då någon frukt skall skördas, någonting godt uträttas.

Flera af de afsaknader som man måste underkasta sig, äro tydliga, såsom gamla vänners sällskap samt åsynen af de ställen, med hvilka våra käraste hågkomster äro så innerligt förknippade. Dessa afsaknader ersättas dock för tillfället till en del af det outtömliga nöjet att emotse den länge efterlängtade återkomstdagen. Om, såsom skalderna säga, lifvet är en dröm, så är jag säker på att under en resa äro dessa de drömbilder, med hvilka man bäst kan fördrifva den långa natten. Andra umbäranden trycka tungt efter någon tid, om de också i förstone icke kännas synnerligt. Sådana äro bristen på utrymme, på afskildhet och ro; den tröttande känslan af ständig brådska; saknaden af små beqvämligheter; förlusten af husligt umgänge; äfvensom af musik och andra inbillningens nöjen. När sådana obetydligheter omnämnas, är det tydligt, om man undantager sådana som uppkomma genom olyckshändelser, att sjölifvets verkliga vedermödor numera icke komma i fråga. Den korta tiden af sextio år har åstadkommit en förvånande åtskilnad i lättheten att företaga en aflägsen sjöresa. Ännu på Cooks tider utstod den, som lemnade sitt hem för sådana resor, svåra umbäranden. En speljakt, försedd med allt lifvets öfverflöd, kan numera företaga en jordomsegling. Utom de stora förbättringarne i fartyg och sjöväsende, har Amerikas hela vestkust blifvit tillgänglig och Australien har blifvit hufvudstaden för en uppåtsträfvande verldsdel. Huru olika är icke en persons belägenhet, som nu för tiden lider skeppsbrott på Stilla hafvets kuster, mot hvad det var på Cooks tider! Sedan hans resa har ett halfklot blifvit lagdt till den civiliserade verlden!

Den, som lider mycket af sjösjuka, må noga betänka sig, innan han begifver sig åstad på en lång sjöresa. Jag talar af erfarenhet, det är ingen obetydlig sjukdom, som botas på en vecka. Om han deremot har nöje af sjöväsendet, så kan han få sitt lystmäte i den vägen; men man måste noga komma ihåg huru stor del af tiden under en lång resa som tillbringes på vattnet i jemförelse med dagarne i hamn. Och hvilka äro det omätliga hafvets mycket utropade härligheter? En enformig ödslighet, en vattenöken, såsom araberna kalla det. Tvifvelsutan förekomma några ganska intagande taflor. En månljus natt med den klara himmeln och det mörka glittrande hafvet och de hvita segeln fylda med en sakta blåsande passadvinds milda flägtar; en död stiltje, med den sig häfvande hafsytan blank som en spegel och allt tyst, utom de emellanåt trögt slående seglen. Det kan vara rätt bra att en gång se en orkanby, med dess yrande skum och lössläppta raseri eller den häftiga stormen och de skyhöga vågorna. Jag tillstår dock att min inbillningskraft hade målat mig någonting mera storartadt, mera förfärligt i den fulla stormen. Den är ett ojemförligt vackrare skådespel, när man ser den på stranden, der de böjda träden, fåglarnes vilda flygt, de mörka skuggorna och de ljusa dagrarne, flodernas brus, förkunna de lössläppta elementernas strid. På hafvet flyga albatrossen och den lilla stormfågeln som om stormen vore deras rätta element, vattnet höjer och sänker sig som om det fullgjorde sitt vanliga åliggande, endast fartyget och dess invånare tyckas vara vredens föremål. På en ödslig och för vågorna utsatt kust förändras dock taflan; men man känner der mer fasa än vildt nöje.

Låt oss nu betrakta den ljusare sidan af den förflutna tiden. Nöjet att skåda landskaps-sceneriet och det allmänna utseendet i de olika länder vi hafva besökt, har otvifvelaktigt utgjort den varaktigaste och största källan till njutning. Det är sannolikt, att den pittoreska skönheten i många delar af Europa öfvergår allt hvad vi sett. Men det ligger ett alltid stegradt nöje i att jemföra landskapets skaplynne i olika länder, hvilket till en viss grad är någonting annat, än blotta beundrandet af dess skönhet, Detta beror hufvudsakligen på bekantskap med de särskilta delarne i hvarje utsigt. Jag är mycket böjd för att tro, att liksom i musik den person, som förstår hvarje not, fullare njuter af det hela, om han tillika är i besittning af en passande smak, så fattar äfven den, som granskar hvarje del af en vacker utsigt, fullständigare den förenade verkan af det hela. Derföre borde en resande vara botanist, ty i alla utsigter bilda växter förnämsta prydnaden. Sammanställ nakna klippmassor äfven till de vildaste former och de skola för en stund vara ett upplyftande skådespel, men de blifva snart enformiga. Låt dem prydas med lysande och brokiga färger, som i Norra Chile, och de bli fantastiska; bekläd dem med växter och de måste bilda en täck, om icke vacker tafla.

Då jag säger att landskapet i vissa delar af Europa sannolikt öfverträffar allt hvad vi sett, så undantager jag såsom en klass för sig trakterna emellan tropikerna. Dessa tvenne klasser kunna icke jemföras med hvarandra; men jag har redan ofta talat om det storartade i dessa nejders natur. Då intryckens styrka vanligen beror på förutfattade föreställningar, vill jag tillägga, att mina hemtades från de lifliga skildringarne i Humboldts Resebeskrifning, hvilken är det yppersta jag i den vägen läst. Oaktadt dessa högtspända föreställningar, voro mina känslor dock långt ifrån att på minsta vis känna sig svikna i sin förväntan vid mitt första och sista besök på Brasiliens kuster.

Bland de bilder, som djupt inpräglat sig i min själ, öfvergår ingen i höghet urskogarne, när de ännu icke blifvit vanstälda af menniskans hand, såväl de brasilianska, der lifvets makter äro rådande, som Eldslandets, der död och förgängelse herrska. Begge äro tempel fylda med Skaparens mångfaldiga alster; och ingen kan oberörd stå i dessa vildmarker, utan att känna att det finnes mer i menniskan, än endast hennes andedrägt. Då jag frammanar bilder från det förflutna, finner jag, att Patagoniens slätter ofta sväfva förbi mina ögon, och likväl kallas dessa slätter af alla eländiga och gagnlösa. Man kan endast beskrifva dem med negativa kännetecken: utan boningar, utan vatten, utan träd, utan berg, gifva de endast näring åt några dvärgväxter. Huru kommer det sig då, och det är icke endast förhållandet med mig, att dessa torra ödemarker så djupt fästat sig i mitt minne? Hvarföre hafva icke de ännu jemnare, grönare och bördigare pampas, hvilka äro till gagn för menniskorna, gjort ett liknande intryck? Jag kan svårligen göra mig sjelf reda för dessa känslor; men det måste till en del bero på det fria spelrum de lemna åt inbillningskraften. Patagoniens slätter äro gränslösa, ty man kan knappast färdas öfver dem och följaktligen äro de okända. De bära prägeln af att under långliga tider hafva varit sådana de nu befinnas, och det tyckes icke heller finnas någon gräns för deras tillvaro under kommande tider. Om, såsom de gamle antogo, den flata jorden omgafs af en oöfverstiglig vattenyta eller af öknar, som voro upphettade till en odräglig grad, hvem skulle icke betrakta dessa yttersta gränser för menniskans kunskap med djupa, men obestämbara känslor?

Slutligen äro bland landskapsvyer utsigterna från höga berg mycket märkliga, ehuru visserligen i ett afseende icke vackra. När man skådade ned från Cordillerans högsta kam, fyldes själen, som ej stördes af små detaljer, af de omgifvande massornas häpnadsväckande storlek.

Bland enskilta föremål är kanske intet som så säkert väcker förvåning, som den första anblicken af en vilde i hans hemland, menniskan på hennes lägsta och vildaste stadium. Tanken hastar tillbaka öfver gångna århundraden och frågar, kunna våra förfäder hafva varit sådana menniskor som dessa? menniskor, hvilkas teckenspråk och miner äro svårbegripligare för oss, än våra husdjurs; menniskor, som icke tyckas ega dessa djurs instinkt, ej heller tyckas kunna vara i besittning af menskligt förnuft eller åtminstone af de slöjder, som medfölja detta förnuft. Jag tror icke att det är möjligt, att beskrifva eller måla olikheten mellan den vilda och civiliserade menniskan. Det är skilnaden mellan ett vildt och ett tamt djur; och en del af det intresse man erfar vid att se en vilde, är ungefär snarlikt det, som föranleder litet hvar att önska se lejonet i dess öken, tigern sönderslitande sitt byte i de täta snåren eller noshörningen ströfvande öfver Afrikas vilda slätter.

Bland de andra i hög grad märkliga skådespel vi hafva betraktat, kunna räknas det Södra Korset, det Magelhaenska molnet och de andra stjernbilderna på sydliga halfklotet, skydraget, glacieren med sin blå isström, lutande öfver hafvet i djerf brant, en lagunö lyftad af refbyggande koraller, en i verksamhet stadd vulkan och en häftig jordbäfnings öfverväldigande verkningar. Dessa sistnämde företeelser ega måhända ett särskilt intresse för mig, till följe af deras nära samband med jordens geologiska bygnad. Jordskalfvet måste dock för en hvar vara en högst gripande tilldragelse, då jorden, hvilken vi från vår tidigaste barndom lärt oss anse som en sinnebild på fastheten, har gungat som en tunn skorpa under våra fötter; och då vi se menniskans mödosammaste arbeten i ett ögonblick kullkastade, känna vi lifligt huru föga hennes omskrutna makt betyder.

Man har sagt, att jagtlusten är en medfödd förnöjelse för menniskan, en qvarlefva af en instinktlik lidelse. Om så är, är jag öfvertygad att nöjet att lefva i fria luften, med himmeln till tak och marken till bord, är en del af samma känsla. Det är vilden, som återvänder till sina ursprungliga lefnadsvanor. Jag tänker alltid tillbaka på våra båtfärder och mina resor till lands genom föga besökta trakter med ett stort nöje, som inga civilisationens bilder skulle hafva åstadkommit. Jag betviflar icke att hvarje resande måste ihågkomma den glödande känsla af sällhet, som han erfor, då han först andades i ett främmande luftstreck, hvilket den civiliserade menniskan sällan eller aldrig beträdt.

Det finnes på en lång resa åtskilliga andra anledningar till förnöjelse, hvilka äro af en mera förnuftig natur. Jordens karta upphör att vara ett oskrifvet blad, utan blir en målning full af de mest omvexlande och lifliga bilder. Hvarje del antager sina sanna dimensioner; man betraktar icke fastlanden som vore de öar och öarna, som vore de endast punkter, ehuru de i verkligheten äro större än många konungariken i Europa. Afrika, eller Norra och Södra Amerika äro välljudande namn och lätt uttalade, men det är först sedan man seglat flera veckor utefter små sträckor af deras kuster, som man kommer till full insigt om på hvilka vidsträckta områden af vårt ofantliga jordklot dessa namn häntyda.

Det är omöjligt att icke med stora förhoppningar skåda på nästan ett helt halfklots framtida utveckling, då man ser detsammas närvarande tillstånd. Det framåtskridande, som följde på kristendomens införande i Söderhafsländerna, står sannolikt ensamt i historiens årsböcker. Detta är så mycket mera förvånande, då vi erinra oss, att endast för sextio år sedan Cook, hvars förträffliga omdöme ingen lär vilja bestrida, icke kunde tänka sig möjligheten af en förändring. Dessa förändringar hafva likväl nu åstadkommits genom britiska folkets menniskoälskande sinnelag.

På samma del af jordklotet är Australien stadt i stigande eller rättare sagdt har redan höjt sig till en stor hyfsningens medelpunkt, hvilken under någon icke mycket aflägsen tidpunkt kommer att som herrskarinna trona öfver södra halfklotet. Det är omöjligt för en engelsman att skåda dessa aflägsna kolonier utan en hög känsla af stolthet och tillfredsställelse. Hvar helst engelska flaggan svajar, tyckas rikedom, framgång och hyfsning trifvas i dess hägn.

Slutligen synes det mig som om intet så mycket bildar en ung naturforskare, som en resa till fjerran länder. Den både skärper och till en del stillar det behof och den hunger, hvilken, såsom sir J. Herschel anmärker, en menniska röner fastän alla kroppsliga sinnen äro fullt tillfredsstälda. Eggelsen genom föremålens nyhet och utsigten till framgång, sporra honom till ökad verksamhet. Då dessutom en mängd enstaka företeelser snart blifva intressanta, leder vanan att anställa jemförelser till allmänna betraktelser. Men å andra sidan, då den resande endast stannar en kort tid på hvarje ställe, komma vanligtvis hans beskrifningar att bestå af blotta utkast, i stället för detaljerade iakttagelser. Häraf uppstår, såsom jag till min skada funnit, en ständig benägenhet, att fylla de stora luckorna i vetandet genom opålitliga och ytliga antaganden.

Men jag har haft alltför stort nöje af denna resa, för att icke råda hvarje naturforskare, om han också icke får vänta sig att i fråga om följeslagare blifva så lycklig som jag, att med hvad risk som helst begifva sig ut på resor om möjligt till lands, men eljest på en lång sjöresa. Han kan vara öfvertygad om, att utom i sällsynta fall, han icke skall råka ut för några vidrigheter eller faror, på långt när så svåra, som han på förhand tänkt sig dem. I moraliskt afseende skola resans frukter bli, att lära honom godlynt tålamod, frihet från sjelfviskhet, vana att handla på egen hand och att finna sig i alla omständigheter. Han borde med ett ord ega de egenskaper, som utmärka de flesta sjömän. Resor skola äfven lära honom misstroende; men han skall på samma gång upptäcka, huru många verkligt godhjertade menniskor det finnes till, med hvilka han aldrig förut haft eller någonsin mera skall få någon gemenskap och hvilka ändock äro redo att lemna honom det mest oegennyttiga bistånd.

1. Det är farligt, att ens omnämna denna graf efter alla de volymer af vältalighet, som blifvit uttömda öfver detta ämne. En af nyare tiders resande har inom tolf rader belastat den stackars lilla ön med följande titlar: Den är en graf, en grift, en pyramid, en kyrkogård, en katakomb, en sarkofag, en minaret och en mausolé!
2. Det förtjenar anmärkas, att alla de talrika exemplar, som jag på ett ställe fann af denna snäcka, såsom en tydlig varietet afvika från en annan serie exemplar, hvilka jag skaffade mig från ett annat ställe.
3. Bland dessa få insekter fann jag till min förvåning en liten Aphodius och en Oryctes, båda ytterst allmänna under spillning. När ön upptäcktes, egde den helt visst icke något däggdjur, undantagande kanhända en råtta. Det är derföre en svårlöst fråga, huruvida dessa på spillning lefvande insekter sedan tillfälligtvis blifvit införda eller hvad de förut lefde på, i fall de äro infödda. På La Plata flodens stränder, der de vackra gräsmattorna rikligen gödas af de stora boskapshjordarna, söker man förgäfves efter de många arter af i spillning lefvande skalbaggar, som så ymnigt finnas i Europa. Jag fann endast en Oryctes (de europeiska arterna lefva vanligtvis på förmultnade växtämnen) och två arter af Phanæus allmänna på sådana ställen. På motsatta sidan af Cordilleran, i Chiloe, är en annan Phanæus ytterst allmän och nedgräfver spillningen i stora bollar under jorden. Skäl finnes för det antagandet, att slägtet Phanæus före boskaps införande gjorde tjenst som renhållningshjon åt menniskan. I Europa äro de skalbaggar, hvilka lefva af ämnen, som redan bidragit till andra och större djurs uppehälle, så talrika, att de måste uppgå till vida mer än hundra olika arter. Då man beräknar detta och varseblir hvilken mängd dylika födoämnen gå förlorade på La Platas slätter, trodde jag mig se ett fall, der menniskan rubbat den kedja, förmedelst hvilken så många djur äro hoplänkade i sitt hemland. I Van Diemens Land fann jag dock fyra arter Onthophogus, två Aphodier och en af ett tredje slägte mycket allmänna under kospillning; likväl hade hornboskap blifvit införd endast för trettiotre år sedan. Förut voro kängurun och några, andra små djur de enda fyrfota djuren och deras spillning är af helt annan beskaffenhet, än deras af menniskan införda efterföljares. I England äro de flesta spillningsätande skalbaggarne begränsade till sin matlust; det vill säga de bero icke af hvilket däggdjur som helst för sitt uppehälle. Derföre är den förändring i lefnadsvanor, som inträffat i Van Diemens Land, i hög grad märkvärdig.