En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 08
| ← Merlins torn |
|
Torneringen → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Basen.
Att bli iklädd en enorm myndighet är ganska angenämt, men när detta sker med en beundrande världs bifall, är det än angenämare. Tornsprängningen befäste min makt och gjorde den obestridlig. Om någon före denna episod varit böjd för avund och kritik, så förändrades nu dennes hjärtelag. Det fanns icke en i hela konungariket som numera skulle ha ansett det vittna om gott omdöme att blanda sig i mina angelägenheter.
Och det gick ganska hastigt för mig att sätta mig in i ställningar och förhållanden. Till en tid plägade jag vakna om morgnarna och le åt min »dröm» samt lyssna efter Colts visselpipa på faktoriet; men de där villorna skingrades så småningom och till sist fattade jag klart och tydligt, att jag verkligen levde i det sjätte århundradet och vid kung Arturs hov, således ingalunda på ett dårhus. Och sedan var jag lika hemmastadd i det århundradet, som jag kunnat vara i något annat, och vad det angick att ge någotdera företrädet, hade jag ej velat byta ut det mot det tjugonde. Vilka tillfällen bjödos icke här en man med kunskaper, huvud, mod och företagsamhet att taga ledningen och växa till med landet. Ett större fält kunde man inte tänka sig och jag hade det helt för egen räkning utan medtävlare; här fanns icke en som ej var ett spädbarn i jämförelse med mig, vad talanger och förmåga angick, då jag däremot i det tjugonde århundradet väl icke spelat någon framstående roll. Jag hade väl på sin höjd varit förman på ett faktori, och om jag dragit not i människostimmet hade jag säkert fiskat upp hundra män, som varit mig överlägsna. Vilken kolossal tur hade jag inte haft; ingen före mig, om inte Josef, hade haft maken. Hans tur gick i alla fall inte fullt upp mot min, ty då Josefs briljanta affärsbegåvning ej gagnade någon annan än kungen, är det sannolikt att allmänheten såg snett på honom, då jag däremot gjort hela allmänheten en tjänst genom att skona solen och följaktligen var mycket populär.
Jag var inte en konungs skugga, jag var själva hans väsen och konungen var skuggan. Min makt var kolossal och den var inte, som vanligen är fallet, ett blott sken, den var äkta. Jag intog här ställningen av källan och upphovet till världshistoriens andra stora period; jag kunde se denna historias sipprande upprinnelse samla sig, fördjupas och vidgas samt rulla sina väldiga vågor genom avlägsna sekel, och jag kunde observera huru äventyrare lika mig funno hägn under dess långa rad av troner: män som de Montfort, Gavestone, Mortimer och Villiers; Frankrikes stridslystna, krigförande vällustingar och Karl den andres liderliga kvinnfolk, men ingenstädes i det långa tåget sågs en helfigur lik mig; jag var unik och lycklig att veta, att detta faktum icke kunde rubbas eller bestridas på minst tretton och ett halvt århundrade.
Ja, i makt var jag kungens like. Men det fanns dock en annan makt, som var litet större än bådas vår sammanlagda. Det var kyrkan — det vill jag inte fördölja — och jag kunde det inte, om jag också ville det. Men nu nog om det. Längre fram kommer det nog att visa sig. Det vållade mig inte någon oro i början — åtminstone ingen oro att tala om.
Ett underligt land var det emellertid och högst intressant. Och folket! Det var det besynnerligaste, enfaldigaste och lättrognaste i världen och bestod av idel ödmjuka tjänare. För den som var född i en fri och sund atmosfär var det rent av ömkligt att lyssna till deras ödmjuka och uppriktiga utgjutelser, deras försäkringar om trohet mot kungen, kyrkan och adeln, liksom om de haft mera anledning att älska och ära kungen, kyrkan och adeln än slaven har att älska och ära piskan eller hunden att älska och ära främlingen, som sparkar honom. Bevara mig väl, varje slags kunglighet, om än så modifierad, varje slags aristokrati, om än så kringskuren, är i och för sig en förolämpning. Men om man är född och uppfödd under ett sådant där system, så kommer man nog inte själv underfund med det och tror inte andra, om de säga en hur det förhåller sig. Man riktigt skäms för sitt släkte, när man tänker på det utskum, som utan tillstymmelse till rätt och billighet intagit tronerna, och på det sjundeklassiga folk, som figurerat som aristokrati — en samling monarker och adelsmän, som säkert fått suga på ramarna, om de, likt personer av större värde, nödgats försörja sig själva.
De flesta av kung Arturs brittiska undersåter voro slavar helt simpelt och kallades slavar och buro halsjärn; de övriga voro också slavar, men utan att bära namnet, de inbillade sig vara män, fria män och kallade sig så. Sanningen var den, att nationen som ett helt fanns till i världen för ett syfte och endast ett: att krypa för kungen, kyrkan och adeln, att träla för dem, svettas blod för dem, svälta på det att de måtte äta sig mätta, arbeta på det att de måtte leka, tömma eländet till dräggen på det att de måtte vara lyckliga, gå nakna på det att de måtte kläda sig i siden och juveler, betala utskylder på det att de måtte slippa betala dem, livet igenom öva sig i smickrets förnedrande ord och åthävor på det att de måtte gå stolta sin väg fram och anse sig för denna världens gudar. Och den enda tack de fingo för allt detta var kindpustar och förakt och till den grad kuschade voro de, att även det slaget av beaktande av dem ansågs som en heder.
Nedärvda begrepp äro någonting konstigt, som det kan vara intressant nog att iakttaga och undersöka. Jag hade mina, kungen och hans folk hade sina. På båda hållen löpte de i av tid och vana fördjupade fåror och den som velat genom skäl och argument skingra dem, hade fått ett långt och svårt arbete. De där människorna hade nämligen ärvt den föreställningen, att alla de som saknade adliga titlar och långa ättartavlor — de måtte för övrigt äga begåvning och talanger eller icke — voro av lika litet värde som oskäliga djur, kryp eller insekter, då däremot jag ärvt den föreställningen, att mänskliga kajor, som nedlåta sig till att stoltsera i de lånta påfågelsfjädrarna av nedärvda värdigheter och oförtjänta titlar ej duga till annat än att skratta åt. Det sätt varpå man betraktade mig var underligt men dock ganska naturligt. Ni vet hur vaktaren och allmänheten betrakta elefanten i menageriet. Det var någonting liknande. De äro fulla av beundran för hans ofantliga storlek och kolossala styrka, med stolthet tala de om att han kan göra tusen märkvärdiga saker, som överstiga deras förmåga och med samma stolthet tala de om att han i sitt raseri kan driva tusen människor framför sig. Men gör väl detta honom till en av dem? Nej. Den värsta trasvarg på femte raden skulle le åt den tanken. Han skulle inte kunna hysa, inte fatta den, skulle finna den högst orimlig. Nåväl! För kungen, adelsmännen och hela folket, ända ned till de lägsta slavarna och sluskarna var jag just en sådan där elefant och ingenting vidare. Jag blev beundrad, även fruktad, men det var på samma sätt som ett djur blir beundrat och fruktat. Man vördar icke djuret, man vördade icke heller mig — högaktade mig knappt. Jag hade inga anor, ingen ärvd titel och följaktligen var jag i kungens och adelsmännens ögon utan allt värde. Folket betraktade mig med undran och bävan, men någon vördnad blandade sig icke i dessa känslor. På grund av nedärvda föreställningars tryck kunde de icke fatta, att någonting annat än ett stamträd och ett lordskap berättigade därtill.
Där ser ni vad den romersk-katolska kyrkan förmår. På två eller tre små århundraden hade den förvandlat en nation av män till en nation av maskar. Innan kyrkan fick överväldet voro män män och höllo upp huvudet, hade männens stolthet, raskhet och oberoende och den storhet och ställning en person fick, förvärvades huvudsakligen genom förtjänster, icke genom börd. Men så steg kyrkan fram och slipade sin yxa, och hon var vis och förslagen och kände mer än ett sätt att skinna en katt eller lura ett folk; hon uppfann uttrycket »konung av Guds nåde» och stöttade det med bibelspråk, ryckta ur sitt goda sammanhang för att stärka någonting ont. Hon predikade — för menige man — ödmjukhet, lydnad mot överheten, självuppoffringens sköna dygd; hon predikade — för menige man — undfallenhet under förolämpning; hon predikade — fortfarande för menige man och endast för honom — tålamod, klenmodighet, eftergivenhet för förtryck och hon införde ärftlig rang och ärftlig adel och lärde jordens hela kristliga befolkning att böja sig för dem och dyrka dem. Ända ned till det århundrade då jag föddes låg det där giftet i kristenhetens blod och den bäste engelsman av ofrälse börd var fortfarande nöjd att se honom underlägsna personer helt sonika bekläda sådana ställningar som en lords, en kungs, vilka hans lands orimliga lagar hindrade honom att för egen del eftersträva. Och han var inte bara nöjd med detta sakernas konstiga tillstånd, han kunde till och med intala sig att han var stolt över det. Detta bevisar, att man kan stå ut med vad som helst, om man bara är född och uppfostrad till det. Naturligtvis vet jag mycket väl, att den där vördnaden för rang och titlar är en smitta, som även angripit det amerikanska blodet, men då jag lämnade Amerika, hade den försvunnit, åtminstone på det hela taget. Vad som därav återstod angrep endast idioterna, och när en sjukdom har nått det stadiet, kan det ju sägas, att systemet befriats från den.
Men låt oss återvända till min abnorma ställning i kung Arturs rike. Här befann jag mig nu, en jätte bland pygméer, en man bland barn, en övermänniska bland intellektuella mullvadar — enligt rationellt mått den enda verkligt store mannen i hela denna brittiska värld. Och dock där — alldeles som i min födelsetids fjärran England — ansågs en fårskalle till lord, som kunde åberopa anor från en kungs älskarinna, i andra hand övertagen från Londons slumkvarter, för en bättre karl än jag. En sådan person svansade de för i kung Arturs rike, honom blickade alla med vördnad upp till, även om hans böjelser voro lika usla som hans förståndsgåvor och hans moral var lika låg som hans släktledning. Det gavs tillfällen då han hade rättighet att sitta i kungens närvaro, men icke jag. Jag kunde lätt nog ha fått en titel, och den skulle ha höjt mig i allas ögon, till och med i kungens, som givit mig den. Men jag bad icke om någon sådan, vägrade att taga emot den, då den erbjöds mig. Med mina åsikter skulle den icke ha berett mig någon tillfredsställelse, och rätt hade det inte varit att bära den, ty så långt jag kunde minnas tillbaka hade vår släkt gått fri för tvärband över vapenskölden.[1] Jag kunde aldrig ha erfarit någon verklig stolthet över någon titel, såvida den inte tilldelats mig av själva folket — det enda rättmätiga upphovet därtill. En sådan hoppades jag vinna och under loppet av år, utmärkta för redbart och hedrande arbete, vann jag den och bar den med stor och rättmätig stolthet. Titeln eller benämningen föll händelsevis en dag från en bysmeds läppar, upptogs som en god idé och gick från mun till mun under skratt och livligt bifall. Inom tio dagar hade hela konungariket hört den och den blev lika välbekant som kungens namn. Sedan kändes jag aldrig under någon annan benämning än denna vare sig i folkets tal eller under det allvarliga debatterandet av statsangelägenheter vid suveränens rådsbord. Denna benämning skulle i modern översättning återges med Basen. Vald av folket. Det slog an på mig. Och det var en ganska hög titel. Få titlar utan dithörande personnamn förekommo, men jag bar en sådan. Om man talade om hertigen, earlen, biskopen — hur skulle någon kunna veta vem som menades? Men talade man om kungen, drottningen eller basen var det någonting helt annat.
Nåja, jag tyckte om kungen och respekterade honom som kung — respekterade ämbetet — åtminstone så pass mycket som jag kunde respektera en icke förvärvad överhetsställning. Men som man såg jag i hemlighet ned på honom och hans adel. Och han och adeln tyckte om mig och respekterade mitt ämbete — men som en grobian utan börd eller påklistrad titel sågo de ned på mig — och gjorde just inte någon synnerlig hemlighet av det heller. Jag tog inte betalt för min åsikt om dem, de voro lika frikostiga med avseende på sin åsikt om mig. Räkningen var riktig, böckerna stämde och alla voro nöjda.
- ↑ Tecken till oäkta börd.