En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 07
| ← Solförmörkelsen |
|
Basen → |
SJUNDE KAPITLET.
Merlins torn.
På grund av att jag nu med avseende på politisk makt och myndighet var andre mannen i riket, gjordes mycken affär av mig. Min dräkt var av siden och sammet och guldbrokad och var följaktligen särdeles prunkande och obekväm. Men vanan skulle snart förlika mig med mina kläder, det märkte jag. Jag fick den vackraste våning i slottet, näst kungens. Rummen lyste av granna silkesdraperier, men golven täcktes av säv i stället för av mattor, och all säven var nog inte tagen på samma ställe, ty de olika knipporna passade inte ihop. Något av vad man kallar komfort, fanns där inte. Jag syftar nu på de små bekvämligheter, som utgöra livets trevnad. De med grova sniderier prydda stora ekstolarna voro nog bra, men användes bara när man ville sitta. Där fanns ingen tvål, inga tändstickor, ingen spegel — utom en av metall, och lika gärna kunde man spegla sig i ett ämbar vatten. Och inte ett enda färgtryck. I många år hade jag varit van vid oljetryck, och jag insåg nu, att en viss passion för skön konst, utan att jag anat det, trängt in i min varelse och blivit del av mitt väsen. Jag greps av hemlängtan, när jag blickade omkring mig på denna stolta och pråliga men hjärtlösa ödslighet och erinrade mig att i vårt hus i Östra Hartford, hur anspråkslöst det än var, kunde man inte stiga in i ett rum utan att få se ett livförsäkringsfärgtryck eller åtminstone ett »Gud välsigne hemmet» över dörren. I förmaket hade vi nio. Men här fanns det inte ens i mitt praktgemak det minsta spår av en tavla, utom ett föremål ungefär så stort som en sängfilt, som var vävt eller stickat — stoppat var det också — och ingenting på det hade den rätta färgen eller formen. Vad proportionerna beträffar kunde inte Rafael själv ha krånglat till dem värre, att döma efter de där skråpukerna som kallas »de berömda Hampton Court-kartongerna». Rafael var allt en underlig kurre. Vi hade flera av hans färgtryck — ett föreställde »Det underbara fiskafänget» och i det har han satt in ett under av egen fabrik — han har nämligen satt tre män i en båt, som inte kunnat rymma en hund utan att kantra. Studiet av Rafaels konst väckte alltid mitt intresse. Den var så naiv och okonstlad.
I hela slottet fanns det varken någon ringklocka eller något språkrör. Jag hade en mängd tjänare, och de som tjänstgjorde togo sig en lur på eftermiddagen. Ville jag dem något, fick jag gå och ropa på dem. Inte fanns det någon gas och inte heller några ljus. En bronsskål, till hälften fylld med inackorderingssmör och med en brinnande trasa i mitten framkallade vad man här benämnde ljus. En hel mängd sådana skålar hängde utefter väggarna och dämpade mörkret, det vill säga mildrade det, så att det blev riktigt dystert. Gick man ut på kvällen, lystes man av tjänare med facklor. Här fanns det inga böcker, inga pennor, intet papper, intet bläck, och i de uthuggningar de kallade fönster fanns det intet glas. Glas är ju en småsak tills man saknar det, och då blir det en stor sak. Men det värsta av allt var kanske att det varken fanns socker eller kaffe eller te eller tobak. Jag insåg att jag var en annan Robinson Crusoe, kastad på en obebodd ö utan annat sällskap än några mer eller mindre tama djur, och om jag ville göra livet drägligt, måste jag göra som han — uppfinna, uttänka, skapa och omforma saker och ting; förmå hjärna och hand att arbeta och ständigt skaffa dem sysselsättning. Gott — det var ju i min genre.
En sak oroade mig i början, och det var att människorna intresserade sig så ofantligt för mig. Påtagligen önskade hela nationen att få se mig på närmare håll. Det blev snart känt, att solförmörkelsen nästan skrämt ihjäl hela den brittiska världen, att under den tid den pågick hade hela landet från den ena ändan till den andra varit i ett bedrövligt tillstånd av panik, och kyrkor, eremitage och kloster hade svämmat över av stackars bedjande och gråtande varelser, som trott, att världens sista stund kommit. Sedan hade man fått höra, att den som åstadkommit denna hemska tilldragelse var en främling, en mäktig trollkarl vid Arturs hov; att han hade kunnat blåsa ut solen som ett ljus och ämnat göra det, men att man genom mutor tillhandlat sig hans förbarmande, varpå han löst förtrollningen, och nu var han erkänd och hyllad som den, vilken med sin makt allena räddat jordklotet från förstörelse och dess alla folk från tillintetgörelse. Om ni nu besinnar, att alla trodde detta, och inte bara trodde det, utan ej hade en tanke på att betvivla det, kan ni lätt förstå, att det inte fanns en varelse i hela Britannien som inte gärna gått femtio mil för att få se en skymt av mig. Jag var naturligtvis det allmänna samtalsämnet — alla andra samtalsämnen fingo vila. Till och med kungen blev på en gång en person av mindre intresse och betydenhet. Efter tjugufyra timmar började beskickningarna anlända, och i fjorton dagar efterträdde de oavbrutet varandra. Den lilla staden var överfull, så även den omgivande trakten. Jag fick gå ut minst ett dussin gånger om dagen för att visa mig för dessa vördnadsfulla och häpna skaror. Det började bli ganska betungande, var tidsödande och besvärligt, men å andra sidan uppvägdes detta av det angenäma i att bli så firad och att vara medelpunkten för en sådan hyllning. Merlin blev grön av avund och ilska, vilket var mycket tillfredsställande för mig. Men det var ett som jag ej kunde förstå — ingen hade bett om min namnteckning. Jag talade med Clarence om saken, men sannerligen måste jag inte förklara för honom vad som menades med ordet. Då sade han, att ingen i hela landet, förutom några dussin präster, kunde läsa eller skriva. Tänk det!
Det var ännu ett som oroade mig litet. De där folkmassorna började inom kort att yrka på ännu ett underverk. Det var helt naturligt. Att kunna återvända till sina fjärrbelägna boningar och där skryta med att de sett den man, som kunde kommendera och bli åtlydd av solen i himmelens höjd skulle naturligtvis göra dem avundade av alla; men att kunna säga att de själva sett denne man utföra ett under — det skulle väcka ett sådant uppseende, att folk reste långa vägar för att få se dem. Trycket började bli ganska starkt. Det skulle bli månförmörkelse — jag kände datum och timme för den, men det var för långt dit. Två år. Jag hade velat ge mycket för rättigheten att påskynda den och använda den nu, då marknaden för slikt var så gynnsam. Det var riktigt synd att den skulle bli så bortkastad och komma lunkande efter vid en tid, då troligen ingen skulle ha något bruk för den. Hade den inträffat inom en månad, kunde jag ha sålt den på leverans, men som det nu var, kunde jag verkligen inte räkna ut något sätt att draga fördel av den och avstod från försöket. Bäst det var kom Clarence underfund med att Merlin i smyg intrigerade med de där människorna. Han spred ut, att jag var en humbug och att skälet varför jag inte gjorde dem till viljes och presterade ett underverk var, att jag inte kunde det. Jag insåg, att något måste göras, och så småningom gjorde jag upp en plan.
I min egenskap av verkställande myndighet kastade jag Merlin i fängelse i samma cell där jag varit insatt. Sedan lät jag genom härold och trumpet offentligt tillkännagiva, att jag i fjorton dagar skulle vara upptagen av statsangelägenheter, men vid slutet av den tiden skulle jag ta mig en kort ledighet och medelst eld från himmelen spränga Merlins stentorn i luften. Den som under tiden lånade öra till ont tal om mig måste taga sig i akt. Denna gången — det lät jag dem veta — skulle jag endast utföra detta underverk och icke mer. Om det icke tillfredsställde dem och om någon knotade, skulle jag förvandla de knotande till hästar och låta dem arbeta som sådana. Nu blev det lugnt.
Till en viss grad invigde jag Clarence i mitt förtroende och vi började arbeta tillsammans på tu man hand. Jag sade honom, att detta under var av natur att fordra litet förberedelse och att ögonblicklig död följde, om denna förberedelse bleve någon delgiven. Detta förseglade hans mun. I smyg tillverkade vi några skäppor krut och jag övervakade mina vapensmeder under det att de konstruerade en åskledare och några ledningstrådar. Detta gamla stentorn hade mycket tjocka murar men var även tämligen förfallet, ty det var romerskt och fyrahundra år gammalt. Ja, och vackert var det med på sitt egendomliga sätt och klätt med murgröna från grunden till toppen, alldeles som i en skjorta av fjällpansar. Det stod för sig självt på en höjd omkring en halv eng. mil från slottet och kunde mycket väl ses därifrån.
Vi arbetade om nätterna, stuvade in krutet i tornet — grävde ut stenar på insidan och gömde krutet i själva murarna, som vid basen voro femton fot tjocka. På ett dussin ställen lade vi in ¼ bushel eller »skäppa». Laddningen var så stark, att vi kunnat spränga Londons Tower med den. Då trettonde natten kom, ställde vi upp vår åskledare, bäddade in den i en av krutsatserna och ledde trådar från den till de andra kruthögarna. Från dagen för min proklamation hade alla skytt platsen, men morgonen den fjortonde ansåg jag det rådligt att genom härolderna varna folket och mana alla att hålla sig därifrån — minst en fjärdedels mil. Till denna befallning lades, att jag någon gång under de närmaste tjugufyra timmarna skulle utföra mitt underverk men dessförinnan giva dem ett tecken — medelst flaggor på slöttstornen, om det skedde vid dager, medelst fackelkorgar på samma ställen, om det skedde om natten.
Åskskurar hade på sista tiden förekommit ganska ofta och jag hyste föga fruktan för att misslyckas. Men hur det var, hade jag ingenting haft emot en eller ett par dagars uppskov; jag skulle ha sagt, att jag ännu var upptagen av statsangelägenheter och att folket fick vänta.
Naturligtvis blev det en strålande solskensdag — nästan den första molnfria på tre veckor. Så är det ju alltid. Clarence tittade in allt emellanåt och sade, att spänningen tilltog mer och mer bland allmänheten och att hela trakten, så långt man kunde se från bröstvärnet, fylldes av ofantliga människomassor. Till sist började det blåsa och ett moln visade sig — åt rätt håll och just då mörkret föll på. En liten stund gav jag akt på hur det där molnet bredde ut sig och svartnade och så ansåg jag, att tiden var inne då jag borde visa mig. Jag gav order om att fackelkorgarna skulle tändas och Merlin frigivas och skickas till mig. En kvarts timme senare besteg jag bröstvärnet och fann där kungen och hovet församlade och genom mörkret blickande mot Merlins torn. Det var redan så mörkt att man inte kunde se långt. Dessa människor och de gamla tornspirorna lågo delvis i djup skugga, delvis belystes de av de stora, uppöver dem hängande fackelkorgarnas röda glöd och bildade en anslående tavla.
Då Merlin kom, var han vid mycket buttert lynne. Jag sade:
»Ni ville bränna mig levande då jag inte gjort er något ont och på sista tiden har ni försökt att skada mitt rykte som undergörare. Jag skall därför nedkalla eld från himmelen och spränga ert torn i luften, men det är ej mer än rätt och billigt att jag ger er tillfälle att utmärka er. Om så är, att ni tror er om att bryta mina förtrollningar och avvärja elden, så ryck fram i spelet. Det är er tur nu.»
»Det kan jag, vackra herre, och det skall jag. Tvivla inte på det.»
Han drog upp en inbillad cirkel på stenarna och brände en nypa krut, som spridde en aromatisk rök, varvid alla drogo sig tillbaka, korsade sig och började känna det kusligt. Och så började han mumla och med händerna beskriva figurer i luften. Så småningom arbetade han upp sig till ett slags yrsel och svängde med armarna som väderkvarnsvingar. Nu hade åskvädret nästan hunnit fram till oss. Vindstötarna kommo facklorna att flamma och skuggorna att dansa, de första tunga regndropparna föllo, den utomliggande världen blev kolsvart och bäst det var blixtrade det till. Naturligtvis laddade sig åskledaren nu. Saken låg ju i öppen dag och därför sade jag:
»Nu har ni haft god tid på er. Jag har givit er alla fördelar och inte blandat mig i vad ni gjort. Er trolldom är påtagligen svag. Nu kan det vara skäl att jag begynner.»
Jag gjorde omkring tre rörelser med händerna uppsträckta och så hördes ett förfärligt brak och det gamla tornet flög i luften i väldiga klumpar, mitt i en stor vulkanisk fontän av eld som gjorde natt till dag och belyste tusen tunnland människovarelser, rullande sig på marken, fattade av den vildaste skräck. Det regnade stenar och murbruk hela den återstående delen av veckan. Så påstods det, men ryktet överdriver ju alltid.
Det var minsann ett under som hade verkan. Hela den bråkiga tillfälliga befolkningen försvann. Följande morgon syntes en mängd spår i smutsen, men alla gingo de i riktning utåt. Om jag givit till känna att jag skulle göra ett under till, hade jag inte fått några åskådare ens om jag vidtagit laga åtgärder för att tillkalla dem.
Merlins aktier stodo lågt. Kungen ville dra in hans lön, ja, till och med landsförvisa honom, men jag trädde emellan. Jag sade, att han kunde vara bra att sköta väderleken och annat smått och gott i den vägen och jag skulle ge honom ett handtag ibland, då hans lilla kabinettstrolleri klickade. Det fanns inte ett dyft av hans torn kvar, men jag övertalade regeringen att bygga honom ett nytt och rådde honom att ta inackorderingar. Men därtill var han för högfärdig. Och vad tacksamhet beträffar, sade han aldrig så mycket som ordet tack till mig. Han var svår att handskas med, hur man än tog honom, men det är inte lätt att vara älskvärd, när man blir så tillbakasatt.