En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 06
| ← En ingivelse |
|
Merlins torn → |
SJÄTTE KAPITLET.
Solförmörkelsen.
I tystnaden och mörkret började snart förverkligandet att fullständiga vetskapen. Blotta vetskapen om ett faktum är färglös, men när detta faktum realiseras får det färg. Däruti ligger skillnaden mellan att höra talas om att en man blivit stucken i hjärtat och att se det gjort. I tystnaden och mörkret fick vetskapen om att jag svävade i dödsfara allt djupare och djupare betydelse. Någonting som jag vill kalla förverkligande smög sig tum för tum genom mina ådror och isade mitt blod.
Men naturen har ordnat det så vist, att när kvicksilvret sjunkit till en viss punkt, inträder omslag och människan kryar till sig igen. Hoppet vaknar och med det glättigheten och då är tillståndet sådant, att man vill försöka att göra någonting för sin välfärd, om det är möjligt. Hos mig kom omslaget helt tvärt. Jag intalade mig att solförmörkelsen helt säkert skulle bli min räddning och till på köpet göra mig till den största mannen i riket. Genast sprang kvicksilvret upp till rörets topp och alla mina bekymmer försvunno. Jag var så glad som någon i världen. Jag längtade till och med efter morgondagen, det skulle bli så härligt att skörda den där triumfen och bli medelpunkten för hela nationens förundran och vördnad. Dessutom skulle det ur affärssynpunkt befrämja min lycka — det visste jag.
Det var dock en omständighet, som fått träda i bakgrunden, nämligen en halv övertygelse att när beskaffenheten av den bebådade olyckan bleve kungjord för dessa vidskepliga människor, skulle den ha en sådan verkan, att de ville kompromissa. Då jag efter en stund hörde steg närma sig, stack åter den tanken fram och jag sade för mig själv: »Säkert är det där kompromissen. Om den är tillfredsställande, antar jag den naturligtvis; är den inte det, så står jag på mig och spelar mina kort på bästa sätt.»
Dörren slogs upp och några beväpnade män visade sig. Anföraren sade:
»Bålet är färdigt. Kom!»
Bålet! All min styrka övergav mig och jag sjönk nästan till marken. Det är svårt att andas vid sådana tillfällen, det stockar sig i halsen och man bara flämtar. Så fort jag kunde tala, sade jag:
»Men det är ett misstag — avrättningen är utsatt till i morgon.»
»Ändrade order. Framskjuten en dag. Skynda dig!»
Jag var förlorad. Det fanns ingen hjälp för mig. Jag var vimmelkantig, bedövad; jag hade ej något välde över mig, jag vandrade omkring utan syfte, som om jag varit från vettet. Soldaterna togo därför tag i mig och släpade mig med sig ur cellen genom hela den där labyrinten av underjordiska gångar. Till sist kommo vi ut i det skarpa dagsljuset och den övre världen. Då vi beträdde den stora inhängnade slottsgården, fick jag en förfärlig chock, ty det första jag såg var pålen, som stod i mitten omgiven av risknippor, och så en munk. På gårdens alla fyra sidor höjde sig de på bänkar sittande massorna rad för rad, bildande färgrika terasser. Kungen och drottningen sutto på sina troner och voro naturligtvis de mest i ögonen fallande individerna.
Det tog ej mer än en sekund att uppfatta allt detta. I nästa sekund hade Clarence smugit sig fram från något gömställe och tillviskade mig sina nyheter med ögonen strålande av triumf och glädje.
»Det är jag, som åstadkommit förändringen och det har minsann kostat mig mycket arbete. Men då jag för dem uppenbarade den stundande olyckan och såg vilken fasa den framkallade, förstod jag också att nu var tiden inne att slå till. Jag skyndade därför att flitigt meddela både den ena och den andra att er makt över solen ej skulle nå sin fulländning förrän i morgon, och om det var någon, som ville rädda både solen och världen, måste ni dödas i dag medan er trollkraft är i utveckling och saknar allmakt. Det var ju en ganska dum lögn, ett tämligen haltlöst påhitt, men ni skulle ha sett hur de vilda av skräck kastade sig över det och sväljde det som om det varit ett budskap från himmelen. Och hela tiden skrattade jag i mjugg över att de så lätt blivit lurade, och jag prisade Gud att han låtit den ringaste av sina skapade varelser bli ett verktyg till räddning av ditt liv. Hur lyckligt har ej allt gått! Ni behöver ju inte göra solen någon verklig skada — kom ihåg det, lova mig att inte glömma det! Ni ställer bara till litet mörker — bara litet, litet mörker — låt det stanna vid det! Det är tillräckligt. De få då se att jag talat osanning — av okunnighet tro de väl — och så snart första skuggan av det där mörkret faller, bli de säkert galna av förskräckelse, frigiva och upphöja er! Skrid nu fram till din seger! Men ett ber jag dig, min goda vän, kom ihåg min bön och skada inte den välsignade solen! För min skull, din trogna väns.»
Jag framstötte några ord i min sorg och förtvivlan — sade visst att jag skulle skona solen, vilka ord av gossen belönades med en sådan blick av djup tacksamhet att jag inte hade hjärta att säga honom att han i sin välmening störtat mig och varit anledning till min död.
Då soldaterna förde mig över gården var tystnaden så djup att om mina ögon varit förbundna skulle jag ha trott att jag varit i en öken i stället för omgiven av fyra tusen personer. Icke en rörelse förnams i hela denna mäniskomassa; de voro alla orörliga som marmorbilder och lika vita som sådana. Fasa präglade deras ansikten. Och tystnaden fortfor medan jag fastkedjades vid pålen; den fortfor då risknipporna omsorgsfullt och omständligt uppstaplades kring mina fotleder, mina knän, mina lår, ja, hela min kropp. Sedan uppstod en paus och en om möjligt än djupare tystnad och en man, försedd med en tänd fackla, föll på knä vid mina fötter. Människorna böjde sig framåt för att kunna se bättre, reste sig till hälften från sina platser utan att veta det; munken lyfte händerna över mitt huvud, ögonen mot den blåa himmeln och började rabbla upp något på latin. I denna ställning fortfor han att mumla en liten stund och så slutade han. Jag väntade några ögonblick, varefter jag såg upp. Han stod som förstenad. Påverkade av en impuls reste sig nu alla långsamt och blickade mot skyn. Jag följde riktningen av deras ögon och sannerligen var det inte solförmörkelsen, som började. Livet sjöd åter i mina ådror. Jag var som en annan människa. Den svarta kanten spred sig långsamt över solskivan, mitt hjärta klappade högre och högre och människomassan och prästen stirrade orörliga mot himmeln. Jag visste, att de härnäst skulle stirra på mig. När det skedde, var jag beredd. Aldrig hade jag förr intagit en så ståtlig ställning, jag stod med uppsträckt arm och pekade på solen. Det var en stolt effekt. Jag såg hur rysningarna likt en våg svepte över massan. Två starka rop hördes, det ena strax efter det andra.
»För facklan till bålet!»
»Jag förbjuder det!»
Den som ropat först var Merlin, den andre kungen. Merlin ville rusa från sin plats — för att själv tända bålet, antog jag. Jag sade:
»Stanna där ni är. Om någon — vore det än kungen — rör sig innan jag ger honom lov, skall jag förgöra honom med åska, förbränna honom med blixtar.»
Alla sjönko ödmjukt tillbaka på sina stolar, som jag väntat att de skulle göra. Blott Merlin tvekade ett ögonblick eller två, och jag stod då som på nålar. Men så satte han sig, och jag andades åter fritt, ty jag visste, att nu var jag herre över situationen. Kungen sade:
»Var barmhärtig, vackra herre och gör inga flera experiment i denna farliga sak, att ej olycka må uppstå. Det blev oss berättat att er förmåga ej skulle nå sin fulla utveckling förrän i morgon; men —»
»Ers majestät antar att ryktet var en lögn? Det var en lögn.»
Detta gjorde en kolossal effekt; från alla håll höjdes bedjande händer och man bestormade kungen med de mest enträgna böner att till vad pris som helst göra sig av med mig och avvända olyckan. Kungen var icke sen till bifall. Han sade:
»Nämn era villkor, vördade herre, vore de ock mitt halva kungarike. Men avlägsna denna olycka, skona solen!»
Min lycka var gjord. Jag skulle genast gått in på hans begäran, men jag kunde inte avbryta en solförmörkelse — det kunde inte komma i fråga. Jag bad därför om betänketid. Kungen sade:
»Hur lång betänketid vill ni ha, gode herre? Var barmhärtig! Se hur det blir mörkare och mörkare vart ögonblick. Säg hur lång?»
»Inte lång. En halvtimme — kanhända en timme.»
Tusen bevekande protester höjdes, men jag kunde inte förkorta tiden, ty jag kom inte ihåg hur länge en total solförmörkelse räcker! Jag var i ett ganska förvirrat tillstånd och behövde samla mina tankar. Något var det, som var galet med solförmörkelsen och detta faktum rubbade min jämvikt. Om det inte var den här förmörkelsen jag haft i huvudet, hur skulle jag veta, om detta var det sjätte århundradet eller om alltsammans var en dröm? Ack, om jag bara kunde bevisa att det var det senare! Här var ett nytt, glädjande hopp. Om gossen hade rätt med avseende på datum och det verkligen var den tjugonde, så var det inte det sjätte århundradet. Mycket uppskakad drog jag munken i ärmen och frågade honom vilken dag i månaden det var.
Tänk det! Han sade, att det var den tjuguförsta! Jag blev alldeles kall, då jag hörde det. Jag bad honom tänka noga efter, men han var säker på sin sak, han visste, att det var den tjuguförsta. Alltså hade den där tanklöse pojken återigen ställt till oreda. Tiden på dagen var den rätta för solförmörkelsen, det hade jag själv kontrollerat vid dess början, på en solvisare, som fanns i närheten. Jaha, jag var vid kung Arturs hov, och det var nog skäl, att jag drog största möjliga fördel av det sakförhållandet.
Mörkret var i ständigt tilltagande och människorna blevo mer och mer bekymrade. Då sade jag:
»Nu har jag tänkt på saken, herre och konung. För att inskärpa en läxa hos allmänheten, vill jag låta mörkret fortgå och sprida natt över världen, men huruvida jag släcker solen för beständigt eller åter låter den skina, kommer att bero på er. Dessa äro de villkor, som uppställas: Ni skall förbliva konung över alla era besittningar och mottaga alla de ärebetygelser och all den hyllning, som tillhöra konungamakten; men ni skall utnämna mig till er ständiga minister och verkställande statsråd och för mina tjänster ge mig en procent av den ökning i de nuvarande inkomsterna, som jag lyckas tillvinna staten. Kan jag inte leva på det, så kommer jag inte att be någon om hjälp. Är detta tillfredsställande ?»
Ett stormande bifall hälsade dessa ord och ur larmet höjde sig kungens röst, som sade:
»Bort med hans bojor och gören honom fri! Och hedren honom. såväl hög som låg, såväl rik som fattig, ty han har blivit kungens högra hand, är iklädd makt och myndighet, och hans säte är på tronens översta trappsteg! Och sopa nu bort detta smygande mörker och för åter hit ljus och glädje, på det att hela världen må välsigna dig.»
Men jag sade:
»Om en man av folket får skämmas för hela världen, betyder det ingenting, men det vore en vanära för kungen, om någon som sett hans minister naken icke även finge se honom befriad från den skammen. Om jag finge be, att man åter bure till mig mina kläder —»
»De anstå er inte», förklarade kungen. »Hämta hit kläder av annat slag; kläd honom som en prins!»
Min plan lyckades. Jag ville bibehålla allt i oförändrat skick tills solförmörkelsen blivit total, annars skulle de återigen börja be mig skingra mörkret, och det kunde jag naturligtvis icke. Eftersändandet av kläderna drog något ut på tiden, men ej tillräckligt. Jag måste alltså hitta på ännu en förevändning. Jag sade, att det skulle vara ganska naturligt om kungen ändrade sig och till en viss grad ångrade vad han gjort i häftigheten; jag skulle därför låta mörkret tilltaga en stund och om kungen efter förloppet av en tillbörlig tidslängd bibehöll sin nuvarande sinnesstämning skulle mörkret upphöra. Varken kungen eller någon annan var belåten med denna anordning, men jag måste stå fast vid mitt förslag.
Det blev mörkare och mörkare, svartare och svartare under det att jag stretade för att få på mig de där konstiga sexhundratalets kläderna. Till sist blev det alldeles beckmörkt och massan jämrade sig av fasa då de kalla, otrevliga nattvindarna fläktade över gården och stjärnorna började tindra på himmelen. Till sist blev förmörkelsen total, och det gladde mig fastän alla de andra voro förtvivlade — som naturligt var. Då sade jag:
»Kungen visar genom sin tystnad att han står fast vid villkoren.» Och så lyfte jag upp händerna — blev stående så ett ögonblick — och sade därefter med den mest gripande högtidlighet: »Må förtrollningen lösas och vika utan att åstadkomma någon skada!»
Ett ögonblick förblevo mörkret och den gravlika tystnaden oförändrade. Men då solens silverkant kort därefter trängde fram, brast hela församlingen ut i ett ändlöst jubel och öste över mig en flod av välsignelser och tacksamhet, som så när dränkt mig. Och Clarence var inte den, som kom på sladden.