←  Sir Dinadan, humoristen
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

En ingivelse
Solförmörkelsen  →


[ 27 ]

FEMTE KAPITLET.
En ingivelse.

Jag var så trött, att inte ens mina farhågor förmådde hålla mig vaken.

När jag åter kom till medvetande, måtte jag ha sovit [ 28 ]länge. Min första tanke var: »Det var då en märkvärdig dröm det där. Jag tror jag vaknade just jämnt i lagom tid för att inte bli hängd eller dränkt eller bränd eller något annat i den vägen. Jag tar mig ännu en lur tills det blåser i pipan, och då går jag ner till vapenfaktoriet och gör upp räkningen med Herkules.»

Men i detsamma fick jag höra de rostiga kedjornas och reglarnas bistra musik, det blixtrade till för ögonen och den där fjärilen Clarence stod framför mig! Jag kippade efter andan — kunde knappt få fram den av pur överraskning.

»Vad nu då!» sade jag. »Är ni kvar än? Bort med er som med den övriga drömmen! Kila på, och det fort!»

Men han bara skrattade på sitt sorglösa sätt och började göra narr av min ömkliga belägenhet.

»Får gå för det då!» sade jag helt undergivet. »Drömmen kan gärna fortfara. Jag har inte brått.»

»Ursäkta, men vad för en dröm menar ni?»

»Vad för en dröm? Jo, drömmen att jag befinner mig vid Arturs hov — Artur är ju en person som aldrig funnits till — och att jag talar vid er, som ej är annat än en skapelse av min inbillning.»

»Å, lala! Och är det också en dröm att ni skall brännas i morgon? Var god svara mig på den frågan!»

Den chock dessa ord gåvo mig var förfärlig. Jag började resonera som så, att dröm eller icke dröm var min situation i högsta grad allvarsam. Jag kände nämligen av erfarenhet till vissa drömmars slående likhet med verkligheten och förstod, att det inte var en barnlek att ens i drömmen bli levande bränd. Det var tvärtom någonting som måste undvikas med alla de medel, som stodo mig till buds, av vad art de vara månde. Jag sade därför i bönfallande ton:

»Clarence, min snälla gosse, den enda vän jag äger — ty ni är min vän, inte sant? — svik mig inte! Hjälp mig att hitta på något sätt att rymma härifrån!»

»Har man hört på maken! Rymma? Korridorerna äro ju bevakade av väpnade män.»

»Visst det, visst det, Clarence. Men av hur många? Så många äro de väl ändå inte?»

[ 29 ]»Minst ett tjog. Det finns ingen möjlighet att rymma.» Efter en paus tillade han tveksamt: »Och det gives andra skäl och viktigare.»

»Andra skäl — vilka då?»

»Jo, det säges — men jag törs inte, jag törs verkligen inte!»

»Seså, min stackars gosse, fatta mod! Varför blir ni så blek? Varför darrar ni så?»

»Det har allt sina orsaker! Jag vill tala om det för er, men —»

»Se så, var nu duktig, var karl! Tala ut, så är ni en snäll gosse!»

Han tvekade, å ena sidan påverkad av sin önskan, å den andra av en stark fruktan. Bäst det var smög han sig fram till dörren och tittade ut, lyssnande. Men till sist kom han tillbaka, lade munnen till örat på mig och berättade mig sin fasansfulla hemlighet, viskande och med en bävan som gav till känna, att han givit sig ut på farlig mark och talade om saker, vilkas blotta omnämnande torde vara förbundet med dödsstraff.

»Merlin har i sin elakhet omvärvt detta fängelse med en trollkrets, och i dessa riken gives det icke en man nog oförvägen att tillsammans med er drista överskrida dess gräns! Nu har jag, Gud förlåte mig, talat om det. Men var nu god mot mig, var barmhärtig mot en stackars gosse som vill er väl, ty om ni förråder mig, är jag förlorad.»

Jag skrattade — så hjärtligt hade jag inte skrattat på länge — och utbrast:

»Jaså, Merlin har varit framme och trollat! Merlin, tänk det! Den där genomskinliga gamla humbugen, den där sladdrande gamla åsnan! Bluff, ren bluff, den enfaldigaste bluff i världen! Mig synes att av vidskepelsens alla barnsliga idiotiska, tjockhuvade, trångbröstade produkter är den där Merlin —»

Men långt innan jag slutat hade Clarence kastat sig på knä och det såg nästan ut som om han skulle bli spritt galen av förskräckelse.

»O, akta er! Det där är farliga ord! Säger ni [ 30 ]sådant, kunna dessa murar störta samman över oss. O, återtag dem innan det är för sent!»

Detta besynnerliga uppträde ingav mig emellertid en god idé och förde mig in på en ny tankelinje. Om alla här i närheten voro så förskräckta för Merlins föregivna magi som fallet var med Clarence, skulle väl en överlägsen person, sådan som jag, kunna vara så pass skarpsinnig, att han kunde utfundera något sätt att draga fördel av detta sakförhållande. Jag fortfor att tänka och arbeta ut en plan. Och så sade jag:

»Stig upp. Fatta mod, se mig i ögat. Vet ni varför jag skrattade?»

»Nej — men för den heliga jungfruns skull, gör det icke mer!»

»Jag skall säga er varför jag skrattade. Det var för att jag är trollkarl själv.»

»Du!» Gossen ryggade ett steg tillbaka och drog efter andan, ty avslöjandet kom så oväntat; men hans hållning vittnade om en mycket, mycket stor vördnad. Det lade jag genast märke till. Den lät mig förstå, att på det här dårhuset behövde en humbug inte föregås av något rykte. Folk tog honom på orden, ett sådant förutan. Jag tog åter till orda:

»Merlin har jag känt i sjuhundra år och han —»

»Sju hun —»

»Avbryt mig inte. Han har dött och kommit till liv igen tretton gånger och var gång har han uppträtt under ett nytt namn: Smith, Jones, Robinson, Jackson, Peters, Haskins, Merlin — namnförändring var gång han återkommer. Jag var bekant med honom i Egypten för trehundra år sedan, i Indien för femhundra år sedan — han är alltid framme och snokar vart jag än går. Han tröttar alldeles ut mig. Särdeles styv är han inte som trollkarl — kan några av de gamla vanliga konsterna, men han har aldrig kommit över de första grunderna och gör det aldrig heller. För landsorten kan han väl gå an, för en tillfällig representation eller något dylikt, men bevare mig väl, inte är det värt att han ger sig ut för förstklassig, åtminstone inte om en verklig artist finns i närheten. Hör på, Clarence, jag kommer alltid att vara [ 31 ]er verklige vän och i gengäld måste ni bli min. Jag vill be er om en tjänst. Jag vill att ni skall underrätta kungen om att jag är trollkarl själv — att jag är överste trollkarl av högsta graden och chef för hela tutten, och jag vill att han skall få klart för sig, att jag här i all stillhet förbereder en liten olyckshändelse, som skall komma fjädrarna att ryka här i landet, om sir Kays förslag utföres och någon skada sker mig. Vill ni laga att detta blir kungen sagt från mig?»

Den stackars gossen var så uppskakad att han knappt kunde svara. Det var sorgligt att se en varelse så förskrämd, så enerverad, så modfälld. Men han lovade allt och förmådde mig att å min sida lova om och om igen att alltid förbliva hans vän; att aldrig vända mig emot honom eller kasta någon förtrollning över honom. Och så letade han sig ut, stödjande sig med handen mot väggen, som om han varit sjuk.

Efter en liten stund kom jag dock att reflektera över min egen tanklöshet. När gossen blir lugn igen, undrar han nog över, att en så stor trollkarl som jag bett en pojke som han hjälpa mig att komma ifrån det här stället. Han lägger det ena till det andra och inser, att jag är en humbug.

En hel timme grämde jag mig över min oförlåtliga blunder och gav mig alla möjliga vackra namn. Men plötsligt kom jag att tänka på att de där fäna aldrig resonerade, aldrig lade det ena till det andra och att deras tal utvisade, att de voro ur stånd att inse ens de mest påtagliga motsägelser. Detta stillade min oro.

Men så fort man blir lugn här i världen, börjar man söka efter någonting annat att oroa sig för. Jag kom nu att tänka på att jag gjort mig skyldig till en annan blunder: jag hade skickat gossen att oroa de högre stående med en hotelse — låtit säga, att jag var i färd med att uttänka en olycka. Nu är det ju så, att de som äro mest färdiga, ivriga och villiga att svälja under, också äro de mest angelägna att se dem utföras. Tänk om jag bleve inkallad för att ge prov på min konst. Tänk om jag tillfrågades om namnet på den där olyckan. »Vad skall jag göra? Vad kan jag säga för att vinna [ 32 ]litet tid?» Åter var jag i bryderi — mer än så, jag var försatt i det djupaste bekymmer.

»Jag hör steg! — Nu komma de. Om jag bara hade ett ögonblick till eftertanke… Gott, nu har jag det klart! Det är bra!»

Ser ni, det var solförmörkelsen. Jag erinrade mig nu i sista minuten att Columbus eller Cortez, eller vad det var för en gynnare, använt en solförmörkelse som den räddande trumfen i spelet med några vildar, och jag grep tillfället. Den trumfen skulle jag nu spela själv och ingen kunde beskylla mig för plagiat, ty jag skulle använda den tusen år före de andra.

Clarence kom in, modfälld och bedrövad, och sade:

»Jag skickade er hälsning till vår landsfurste konungen och han lät genast kalla mig till sig. Han var så förskrämd att han darrade på benen, ville strax ge befallning om ert frigivande och säga till om att ni bleve iförd fina kläder och anvisad en bostad, som lämpade sig för en så stor man. Men så kom Merlin och fördärvade alltsammans, ty han intalade kungen att ni är galen, och att ni inte vet vad ni säger samt påstod, att er hotelse ej var annat än ett tomt skryt. De tvistade länge om saken, men till sist sade Merlin helt spotskt: ’Varför nämnde han inte varuti den där olyckan bestod? Jo, för att han inte kunde det.’ Denna beskyllning kom kungen att helt plötsligt förstummas och han kunde inte hitta på något genmäle. Ehuru det kostar på honom och han ingalunda vill vara oartig mot er, ber han er emellertid sätta er in i hans brydsamma belägenhet och med hänsyn till de krångliga förhållandena nämna olyckan — såvida ni bestämt dess natur och tiden då den skall inträffa. Jag ber er, uppskjut icke att göra detta! Ett uppskov vid en tid som denna skulle fördubbla, ja, tredubbla de faror som omge er. Nämn olyckan!»

Jag lät tystnad råda under det att min högtidlighet tilltog, och så sade jag:

»Hur länge har jag varit instängd i det här hålet?»

»Ni blev instängd här sedan gårdagen gått till ända. Nu är klockan nio på morgonen.»

»Verkligen? Då måtte jag ha sovit gott. Nio på [ 33 ]morgonen nu? Och ändå ser det ut här som vore det mitt i natten. Det är således den tjugonde?»

»Ja, det är den tjugonde.»

»Och i morgon skall jag brännas levande.» Gossen ryste.

»Hur dags?»

»Mitt på dagen.»

»Då skall ni få höra vad ni skall säga.» Jag gjorde en paus och stod en hel minut i imponerande tystnad framför den nedhukade gossen. Och så började jag tala i djup, avmätt, ödesdiger ton, som dramatiskt stegrades till mitt kolossala klimax, vilket jag utslungade på det sublimaste och stoltaste sätt jag någonsin kunnat åstadkomma: »Vänd om och säg kungen, att vid den timmen skall jag insvepa hela jorden i det svartaste midnattsmörker; jag skall utplåna solen så att den aldrig lyser mer. Jordens frukter skola ruttna av brist på ljus och värme och jordens folk skola hungra och dö intill sista man!»

Gossen svimmade, så att jag fick själv bära ut honom. Jag överlämnade honom åt soldaterna och vände därefter om.