En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 04
| ← Riddare av runda bordet |
|
En ingivelse → |
FJÄRDE KAPITLET.
Sir Dinadan, humoristen.
Mig syntes att denna egendomliga lögn blivit berättad särdeles enkelt och vackert, men se jag hade ju bara hört den en gång och det gör en stor skillnad. Utan tvivel funno även de andra den rolig då den var ny för dem.
Sir Dinadan, humoristen, var den som vaknade först, och han väckte de andra medelst ett upptåg som ej var vidare lyckat. Han band fast några bleckmuggar vid svansen på en hund, som han sedan släppte lös. Alldeles vild av förfäran rusade hunden omkring i salen, eftersatt av alla de andra hundarna, som skällande stötte omkull och slogo sönder allt som kom i vägen för dem, ställande till den värsta villervalla -och ett bedövande skrän och buller. Åt detta skrattade alla de tillstädesvarande, såväl män som kvinnör, tills tårarna runno och några riddare föllo av stolarna och rullade sig på golvet i sin förtjusning. De voro alldeles som barnungar. Sir Dinadan var så stolt över sin bedrift, att han inte kunde låta bli att ända till leda upprepa hur den odödliga idén uppstått hos honom och — som fallet är med humorister av hans skrot och korn — skrattade han åt sin kvickhet långt efter sedan alla de andra hade upphört. Han var så i tagen att han till sist höll ett tal — naturligtvis ett humoristiskt tal. Aldrig tror jag mig ha hört så många gamla utnötta kvickheter i samma ramsa. Han var värre än barderna, värre än Pelle Jöns på cirkus. Det låg någonting obegripligt sorgligt i att trettonhundra år innan jag var född sitta här och återigen lyssna till gamla malätna vitsar, som kommit mig att kikna av skratt då jag var pojke, tretton hundra år efteråt. Det nästan övertygade mig om att det finns ingenting nytt under solen. Alla skrattade åt dessa antikviteter — men det göra de ju alltid — det hade jag märkt många hundra år senare. Den enda som inte skrattade var spektakelmakaren — jag menar pojken. Nej, han bara gjorde narr av det — det fanns ingenting, som han ej gjorde narr av. Han påstod, att de flesta av sir Dinadans kvickheter voro murkna och de övriga förstenade. »Förstenade» tyckte jag var ett bra ord, enär det var min övertygelse att enda rätta sättet att klassificera några av dessa kvickheter var att införa dem i geologiska perioder. Men den lilla lyckade idén begrep inte pojken, ty geologien var då icke uppfunnen än. Jag antecknade emellertid min anmärkning och räknade på att, om jag fick leva, kunna uppfostra allmänheten till att fatta den. Inte skall man kasta bort vad som i sig själv är gott, bara för att marknaden ännu icke är mogen för det.
Nu reste sig sir Kay och började brassa på sin historiska ångkvarn med mig som bränsle. Det var tid på att jag kände mig allvarsam, och jag gjorde det. Sir Kay berättade hur han träffat mig i ett fjärrliggande land, bebott av barbarer, som alla buro samma löjliga dräkt som jag — en dräkt som tillkommit genom trolleri och som avsåg att skydda sin bärare mot all skada av människohand. Emellertid hade han genom bön upphävt förtrollningens verkan och i en tretimmarsstrid dödat mina tretton riddare och tillfångatagit mig, skonande mitt liv på det att en sådan kuriositet som jag måtte bli förevisad till kungens och hovets häpnad och beundran. Hela tiden utpekade han mig helt ogenerat som »denne vidunderlige jätte», »detta förfärliga skyskrapande monstrum», och alla höllo de helt naivt till godo med denna smörja, utan att skratta eller ens synas märka, att det fanns någon brist på överensstämmelse mellan dessa lögnaktiga beteckningar och mig. Han sade, att jag för att försöka komma ifrån honom med ett enda skutt sprungit upp i toppen på ett två hundra alnar högt träd, men att han jagat ned mig med en sten av en kos storlek, vilken sten nästan krossade alla mina ben, varefter jag måst gå ed på att infinna mig vid kung Arturs hov att där bli dömd. Han slutade med att döma mig att dö klockan tolv på dagen den tjuguförsta och saken rörde honom så föga, att han gäspade innan han nämnde datum.
Då han hunnit slutet var jag i en bedrövlig sinnesstämning, ja, jag hade så litet reda på mig att jag knappt kunde följa med den dispyt som uppstod angående bästa sättet att döda mig. Möjligheten att döda mig betvivlades av några på grund av mina förtrollade kläder. Och ändå hade jag inte på mig annat än en femtondollarskostym, köpt i ett magasin för färdiggjorda kläder. Jag var fortfarande så pass klok att jag kunde lägga märke till följande: många av de uttryck, som på det naturligaste sätt i världen begagnades av denna stora samling av landets förnämsta herrar och damer voro så beskaffade att de skulle kommit en neger att rodna. Att kalla dem plumpa vore alltför milt. Och ändå hade jag läst »Tom Jones» och »Roderick Random» och andra böcker i den vägen och visste, att Englands allra högst stående herrar och damer ända till för hundra år sedan, ja, ända in i det nittonde seklet varit föga renare i sitt tal eller i de seder och det uppförande, för vilka slikt tal är ett uttryck. Först i det nittonde århundradet förekomma i stort sett prov på den verkliga damen och den verklige herremannen i Englands eller för resten i någon europeisk stats historia. Antag att sir Walter, i stället för att lägga orden i munnen på sina hjältar och hjältinnor, låtit dem tala efter egen ingivelse. Då skulle vi ha fått höra Rebecca och Ivanhoe samt den ljuva lady Rowena säga saker, som skulle ha förbluffat en luffare i våra dagar. Men för den omedvetet råe är allting fint. Kung Arturs folk visste inte att de talade oanständigt, och jag hade nog sinnesnärvaro att ej låtsa om det.
De voro så oroade med avseende på mina förtrollade kläder, att det för dem var en stor lättnad, då gamle Merlin till sist undanröjde svårigheten medelst en praktisk antydan. Han frågade dem, varför de voro så dumma — varför det inte föll dem in att kläda av mig. På mindre än en minut var jag så naken som en tång. Och kan man tänka sig något sådant! Det var ingen som skämdes mer än jag. Alla avhandlade de mig — avhandlade mig lika obesvärat som om jag varit ett kålhuvud. Drottning Guenever var lika naivt intresserad som de andra och påstod att hon aldrig sett någon som hade precis sådana ben som jag. Det var den enda artighet jag fick höra — såvida det kan kallas en artighet.
Till sist förde de av mig åt ett håll och mina kläder åt ett annat. Jag skjutsades in i en mörk och trång cell i en fängelsehåla med litet grytskrap till middag, litet möglig halm till bädd och otaliga råttor till sällskap.