En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 12
| ← En yankee på spaning efter äventyr |
|
Fria män → |
TOLVTE KAPITLET.
Långsam tortyr.
Det gick som en dans att komma ut på landet. Det var så vackert och angenämt där i skogsbygdens enslighet tidigt den svala morgonen i höstens första friskhet. Från kullarnas toppar sågo vi härliga grönskande dalar breda ut sig, genomslingrade av vattendrag. Här och där syntes även små lundar och väldiga fristående ekar, som kastade svarta fläckar av skugga. Och bortom dalarna sågo vi de i dimman blånande bergåsarna i böljande perspektiv sträcka sig till synranden, här och där på vågkammen företeende en grå eller vit strimma, som vi visste var ett slott. Vi redo över stora naturliga ängar gnistrande av dagg och vi färdades framåt som andeväsen ty hästens steg hördes icke i det mjuka gräset; vi gledo i ett skimmer av grönt ljus, som fick sin färg av det soldränkta lövtaket uppöver oss, genom långa kjusor och vid våra fötter porlade och brusade den klaraste och svalaste av små bäckar, framkallande ett slags susande musik, som det var angenämt att höra. Och ibland lämnade vi den där världen bakom oss och kommo in i skogens högtidliga och dunkla djup, där snabbfotade djur kilade och hoppade fram och voro försvunna innan man hunnit få ögat på den plats varifrån ljudet kommit. Endast de mest morgontidiga fåglarna hade här lämnat sina bon och börjat ge sig till känna med en sång här, ett litet gräl där samt ett och annat mystiskt knackande och hamrande efter mask på en trädstam långt inne i de ogenomträngliga storskogarna. Och efter en stund redo vi åter ut i solskenet.
Antagligen var det väl den tredje eller fjärde eller femte gången vi åter kommo ut i ljuset — ett par timmar efter soluppgången — och det kändes nu inte så behagligt som förut. Det började bli hett och vi märkte det alltför väl, ty vi fingo rida ett långt stycke utan den minsta skugga. Det är förunderligt hur små förtretligheter tilltaga och mångdubblas sedan de kommit i farten. Saker som jag inte alls fäst någon vikt vid i början fingo nu alltjämt ökad betydelse. De första tio eller femton gångerna jag behövde min näsduk, gjorde det mig just ingenting. Jag tänkte: det kan ingen hjälpa det, det gör detsamma och så glömde jag hela saken. Men nu var det helt olika; jag behövde den oupphörligt och det pinade mig oavbrutet. Jag kunde inte taga tankarna ifrån det, blev till sist ond och utbrast: Må hin ta den som gör ett harnesk utan fickor. Ser ni, jag hade näsduken jämte åtskilligt annat i hjälmen, men hjälmen var så beskaffad, att man inte själv kunde taga den av sig. Det hade jag inte kommit att tänka på när jag lade dit den och jag visste det verkligen inte heller. Jag trodde, att det skulle falla sig särdeles bekvämt. Tanken på att den låg där, så nära och likväl så oåtkomlig gjorde prövningen så mycket större och svårare att bära. Emellertid är det nog i allmänhet så att vad man inte kan få, det vill man helst ha — den erfarenheten ha alla gjort. Nu drog den mina tankar från allt annat och koncentrerade dem på hjälmen, och där dröjde de kvar mil på mil, föreställande sig näsduken, målande näsduken för sig. Och det var bittert och retsamt att känna hur de salta svettdropparna föllo ned i ögonen på mig utan att jag kunde torka bort dem. Det kan synas som en obetydlighet på papperet, men det var inte någon obetydlighet, det var en riktig olycka. Jag skulle inte säga det, om det ej vore sant. Jag föresatte mig att nästa gång ta en ridikyl med mig, om det såg aldrig så löjligt ut. Folk fick säga vad de ville. Naturligtvis skulle de där järnkurrarna av Runda bordet anse det som en skandal och kanske riva upp himmel och jord för det, men vad mig beträffar sätter jag bekvämligheten i första rummet, stilenligheten i det andra. Vi fortsatte vår ritt och ibland kommo vi till ett dammigt vägstycke och dammet stod som moln om oss, steg mig i näsan och kom mig att nysa och gråta. Och naturligtvis sade jag saker, som jag inte bort säga, det nekar jag inte för. Jag är inte bättre jag än andra.
Och ingen mötte vi i detta ensliga Britannien, inte ens någon jätte. Som jag då var till sinnes, var det tur för jätten, det vill säga om jätten haft en näsduk. De flesta riddare hade nog mera lagt an på rustningen, men om jag bara fått näsduken hade jätten gärna fått behålla sina stålvaror.
Under tiden blev det allt hetare och hetare. Ser ni, solen fortfor att skina och värma upp järnet mer och mer. Och när man är så där varm, förargar man sig över det allra minsta. När jag travade, skramlade jag som en korg med lergods och det retade mig; och så kunde jag inte fördraga den där skölden, som dinglade och danglade än på bröstet och än på ryggen på mig. Övergick jag till skritt, gnällde och gnisslade det i mina leder alldeles som hjulet på en gammal skottkärra och som vi i den gångarten icke framkallade något luftdrag, höll jag på att bli stekt som i en bakugn. Dessutom var det så att ju långsammare man red desto mer tyngde järnet och ju flera ton vägde man för var minut. Och så fick man byta händer oupphörligt och flytta över lansen till andra foten — jag menar att det blev för tröttsamt att länge hålla den i samma hand.
Och ännu ett. När man transpirerar så att det lackar om en, börjar det — ja, det börjar till sist att klia. Själv är man innanför harnesket men händerna äro utanför det och hur skall man bära sig åt? Idel järn emellan! Det är ingen bagatell, hur löjligt det än kan låta. Först kliar det på ett ställe, sedan på ett annat och det sprider sig mer och mer tills hela territoriet är upptaget och ingen kan föreställa sig hur man är till mods och hur obehagligt det är. Då det till sist nått höjdpunkten och jag tänkte att mer än så kunde jag inte uthärda, kröp en fluga in genom gallret och satte sig på min näsa och jag kunde inte få upp visiret, ty gångjärnen hade kommit i olag. Jag kunde bara skaka på huvudet, som nu var brännande hett, och flugan — ja, ni vet väl hur en fluga bär sig åt när den är ostörd — flugan brydde sig inte mer om skakningen än att hon flyttade sig från näsan till läppen, från läppen till örat, oavbrutet surrande och stickande på ett sätt som en redan förut så hårt ansatt person som jag helt enkelt icke kunde uthärda. Jag gav därför tappt och fick Alisande att lossa hjälmen och befria mig från den. Hon tömde därefter ut innehållet och hämtade vatten i den. Jag drack, reste mig upp och återstoden av vattnet hällde hon innanför rustningen. Det kan ingen tänka sig hur uppfriskande det var. Hon gick efter mera vatten och öste och öste tills jag var alldeles blöt och mådde förträffligt.
Det var gott att få vila — och vara ostörd. Men ingenting är fullkomligt här i världen. Jag hade för en tid sedan gjort mig en pipa och berett litet tämligen god tobak; inte riktig tobak utan sådan som begagnas av somliga indianer: insidan av pilträdets bark torkad. Dessa lyxartiklar hade förvarats i hjälmen och nu voro de tillgängliga, men jag hade inga tändstickor.
Tiden gick och så småningom fick jag klart för mig någonting som var mycket ledsamt. Vi kunde inte genast komma vidare. En i rustning klädd nybörjare kan inte stiga till häst utan hjälp och god hjälp. Sandy — så kallade jag Alisande — orkade inte med mig. Vi måste vänta tills någon kom. Att vänta under tystnad hade varit roligt nog, ty jag bar på ett ämne till eftertanke som kunnat utarbetas. Jag ville försöka att tänka ut hur det var möjligt att förståndiga eller åtminstone med en smula förstånd begåvade män kunnat lära sig att bära harnesk, när det var så obekvämt, och hur de under många släktled kunnat vidhålla en sådan sed, när det var klart och tydligt att vad jag lidit i dag, det måste de lida i alla sina livsdagar. Det ville jag tänka ut och så ville jag tänka ut något sätt att reformera detta onda och övertala människorna att låta det dåraktiga modet komma ur bruk. Men under för handen varande omständigheter var det omöjligt att tänka. Inte kunde man tänka när Sandy fanns i närheten.
Hon var en mycket foglig tös och mycket godhjärtad, men hennes flödande tal var som en hemkvarn och åstadkom samma verkan på nerverna som de rullande lastvagnarna i en storstad. — Om man kunnat korka henne, hade det väl gått an. Men sådana där låta inte korka sig — då skulle de dö. Hennes pladder fortgick så lång dagen var, och man hade väl kunnat tro, att talmaskineriet till sist skulle råka i olag — men långt därifrån, hon behövde aldrig leta efter ord. Hon kunde mala och pumpa och kärna och surra i veckotal utan att behöva stanna för att olja eller pusta ut. Och ändå var resultatet idel vind. Hon hade aldrig några idéer. Hon var en riktig pladdertaska men tillika mycket beskedlig. Jag hade på förmiddagen låtit henne gå på, ty jag var då som i ett getingbo av andra bekymmer, men på eftermiddagen sade jag flera gånger:
»Så vila er då, barn! Ni förbrukar så mycket luft här att riket måste låta importera ett nytt förråd endera dagen och skattkammaren är tillräckligt hårt anlitad ändå.»