En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 11
| ← Civilisationen tar sin början |
|
Långsam tortyr → |
ELVTE KAPITLET.
En yankee på spaning efter äventyr.
Aldrig har det funnits ett land med så många kringvandrande lögnare. Och de voro av bägge könen. Det gick knappt en månad förbi utan att en sådan där figur visade sig, vanligen försedd med en historia om någon prinsessa och bedjande om hjälp att få henne ut från något långt bort beläget slott, där hon hölls i fångenskap av någon ärkeskurk — vanligen en jätte. Nu skulle man väl ha trott, att det första kungen gjort efter att ha lyssnat till en sådan liten roman av en fullkomligt främmande person hade varit att begära intyg — en eller annan anvisning rörande slottets läge, närmaste vägen till det och så vidare. Men aldrig var det någon som tänkte på en så enkel och förståndig utväg som denna. Nej, alla sväljde med god smak dessa människors lögner och undersökte aldrig hur det egentligen förhöll sig. En dag då jag inte var tillstädes, kommer emellertid en sådan där vandrande — det var en flicka denna gången — och berättade en historia efter vanligt mönster. Hennes matmoder satt fängslad i ett stort, dystert slott jämte fyrtiofyra andra unga och vackra. flickor, och nästan alla voro de prinsessor. I tjugusex år hade de dvalts i denna grymma fångenskap. Ägarna av slottet voro tre vidunder till bröder, var och en av dessa försedd med fyra armar och ett enda öga och ögat satt mitt i pannan och var så stort som en frukt. Fruktslaget nämndes icke. I statistiken voro de alltid slarviga.
Och kan man tänka sig något sådant! Kungen och hela Runda bordet blevo alldeles hänryckta över detta orimliga tillfälle till ett äventyr. Varenda riddare vid bordet grep efter det och utbad sig det. Men till allas förtret och sorg utvalde kungen mig, som aldrig bett om det.
Tack vare ett kraftigt bemödande, lade jag band på mina känslor då Clarence kom och meddelade mig nyheten. Men han — han kunde inte lägga band på sina. Från hans läppar flödade oavbrutet den livligaste förtjusning och tacksamhet — förtjusning över min ofantliga tur, tacksamhet mot kungen för detta härliga bevis på hans bevågenhet mot mig. Clarence kunde inte hålla sina ben i styr utan dansade och piruetterade omkring i rummet i den högsta extas.
Vad mig beträffar var jag färdig att förbanna den välvilja som tilldelade mig denna utmärkelse, men av ren politik dolde jag förtreten och försökte att visa mig glad. Jag sade till och med att jag var glad. Och på sätt och vis var det sant. Jag var ungefär så glad som man är, när man blir skalperad.
Man måste emellertid taga sakerna från deras bästa sida och icke öda tid på gagnlöst missnöje, utan vara praktisk och se till vad som kan göras. I alla lögner finns det vete jämte agnarna, och härvidlag måste jag taga reda på vetet. Jag skickade alltså efter flickan och hon kom. Hon såg tämligen bra ut, föreföll mild och sedesam, men att döma efter yttre tecken var hon lika ovetande som ett damur. Jag sade:
»Min snälla flicka, har ni blivit tillfrågad angående enskildheter?»
Nej, det hade hon inte.
»Jag trodde det, men ansåg mig böra fråga för att bli säker på saken. Så har jag blivit uppfostrad. Ni får inte ta illa upp om jag påminner er om, att då vi inte känna er, måste vi gå litet varsamt till väga. Ni är kanske fullt tillförlitlig — det hoppas vi naturligtvis att ni är, men att ta det för avgjort vore inte affärsmässigt. Det förstår ni. Jag måste göra er några frågor. Svara mig klart och tydligt och. var inte rädd. Var bor ni, när ni är hemma?»
»I det landet Moder, vackra herre.»
»I det landet Moder. Det landet minns jag mig inte ha hört talas om förr. Föräldrar i livet?»
»Vad det beträffar, vet jag inte om de leva än, ty jag har i så många år legat instängd i slottet.»
»Ert namn, om jag får be?»
»Jag heter Demoiselle Alisande la Carteloise, till er tjänst.»
»Finns det någon här, som kan identifiera er?»
»Det är inte troligt, vackra herre, ty jag är här för första gången.»
»Har ni med er några brev, några intyg — några bevis på att ni är pålitlig och sann?»
»Nej, visst inte, varför skulle jag det ha? Har jag inte min tunga och kan jag inte säga allt det där själv?»
»Men, ser ni, att ni säger det är någonting annat än att en annan säger det.»
»Någonting annat? Hur skulle det kunna vara det? Jag fruktar, att jag inte förstår er.»
»Förstår ni mig inte. Jo, ser ni — ser ni — det vore väl katten, om ni inte kunde förstå någonting så lättfattligt. Förstår ni inte att det är en skillnad — men varför ser ni så oskyldig och idiotisk ut?»
»Jag? Det vet jag verkligen inte — såvida det inte är Guds vilja.»
»Då är det väl det, kan jag tro. Bry er inte om att jag förefaller litet ivrig, jag är det inte. Låt oss tala om någonting annat. Vad angår det där slottet med sina fyrtiofem instängda prinsessor och tre vidunder, så kan ni väl säga mig var detta harem är beläget?»
»Detta harem?»
»Ja, jag menar slottet. Var ligger det där slottet?»
»Vad slottet beträffar, så är det stort och starkt och väldigt att skåda och ligger i ett avlägset land. Ja, det är många mil dit.»
»Hur många?»
»Ack, vackra herre, det skulle vara fasligt svårt att säga det, de äro så många och glida in i varandra och som de alla äro lika raka och alla ha samma färg, kan man inte skilja mil från mil och inte räkna dem annat än styckevis, och det tillkommer Gud allena att göra det — någon människa kan det inte. För ser ni —»
»Sluta, sluta, vi bry oss inte om avståndet. Men var ungefär ligger slottet? Åt vilket håll härifrån?»
»Bästa herre, inte har det något håll härifrån inte, för se vägen går inte rak utan tar av oupphörligt. Hållet blir därför aldrig detsamma utan är än under det ena molnet, än under det andra, så att om man fått för sig att det ligger i öster och går åt öster, så slingrar vägen bäst det är om i en halvcirkel, och som detta under upprepas gång på gång, så ångrar man att man genom fåfängliga hugskott velat gendriva och omintetgöra hans vilja, som inte ger ett slott något visst håll från ett ställe, om han ej så finner för gott. Finner han det icke för gott, så kan han låta alla slott och alla håll från och till slotten försvinna från jorden, lämnande alla de ställen där de funnits öde och tomma, på så sätt låtande sina skapade varelser förstå, att vad han vill det vill han och vad han inte vill —»
»Det är bra, det är bra, men nu nog. Vi bry oss inte om hållet, må f—n ta hållet — jag ber om förlåtelse, jag ber tusen gånger om förlåtelse, jag mår inte bra i dag. Bry er inte om när jag talar för mig själv, det är en gammal vana, en gammal ovana, som är svår att bli av med då matsmältningen råkat i oordning till följd av att man äter mat som lagades långt, långt innan man var född. Inte kunna funktionerna vara så regelbundna, då man förtär kycklingar som äro trettonhundra år gamla. Men det är detsamma, låt oss övergå till något annat — inte har ni väl händelsevis någon karta över den där trakten på er —»
»Möjligen menar ni en tingest av det slag, som de otrogna fört över från de stora haven och som, då de kokas i olja med tillsats av en lök och litet salt —»
»En karta — hörde ni inte att jag sade en karta? Vad talar ni om? Vet ni inte vad en karta är? Jaså, inte det, det gör detsamma, förklara er inte, jag avskyr förklaringar. Gå nu, min lilla vän. Adjö med er. Visa henne vägen, Clarence.»
Nu hade jag fått tämligen klart för mig varför de där åsnorna inte utfrågade dessa lögnare angående detaljer. Det är möjligt, att denna flicka inom sig någonstädes hade ett faktum, men det gick inte att pumpa det ur henne, det hade inte ens gått att få fram det medelst de tidigare formerna av sprängämnen, nej, det var ett fall som fordrade dynamit. Hon var ju en riktig åsna och ändå hade kungen och hans riddare lyssnat på henne som om hennes ord varit hämtade från bibeln. Detta ger en ett begrepp om hela sällskapet. Och tänk hur enkelt det gick till vid detta hov: denna kringvandrande slyna hade inte haft svårare att få tillträde till kungen i hans palats än hon på min tid och i mitt land skulle haft att komma in på fattighuset. Han tyckte faktiskt att det var roligt att träffa henne och höra hennes berättelse. Då hon hade att bjuda på det där äventyret, var hon lika välkommen här som ett lik hos en coroner.[1]
Just som jag avslutat dessa reflexioner kom Clarence tillbaka. Jag sade något om det otillfredsställande resultatet av mitt förhör med flickan. Jag hade ju inte fått en enda upplysning, som kunde hjälpa mig att hitta till slottet. Den unge mannen såg litet förvånad eller förvirrad ut och antydde att han i sitt stilla sinne undrat varför jag ville göra flickan alla de där frågorna.
»Det var väl inte svårt att begripa», sade jag. »Jag vill ju komma till det där slottet och hur skulle jag annars bete mig för att få veta var det ligger?»
»Den frågan, ers nåd, är ganska lätt besvarad. Hon följer med. Hon rider med dig. Det göra de alltid. Hon rider med dig.»
»Rider hon med mig? Å prat!»
»Jo, det kommer hon minsann att göra. Hon rider med dig, skall du få se.»
»Vad för något? Skall hon skala över berg och backar och rida genom skogarna med mig — och jag, som är så gott som förlovad. Det vore ju skandalöst. Tänk hur det skulle se ut!»
Ni skulle ha sett hur intresserad gossen blev. Han ville veta allt om detta ömma förhållande. Jag lät honom avlägga tysthetsed och så viskade jag hennes namn: »Puss Flanagan». Han såg litet besviken ut och sade, att den grevinnan kom han inte ihåg. Hur naturligt föll det sig inte för den lille hovmannen att ge henne grevinnetiteln. Han frågade mig var hon bodde.
»I East Har —» Men så hejdade jag mig helt förlägen och tillade. »Bry dig inte om det nu. Jag skall tala om det en annan gång.»
Kunde han få se henne. Skulle jag låta honom få se henne framdeles?
Det var ju en småsak att lova att han skulle få se henne om trettonhundra år och gossen var ju så angelägen, så att jag sade ja. Men jag suckade; det kunde jag inte hjälpa. Och ändå var det ju dumt att sucka, ty hon var inte född än. Men så äro vi funtade: vi resonera inte, när känslan är med i spelet, vi bara känna.
Den dagen och den natten talades det inte om annat än min expedition och gossarna voro mycket vänliga mot mig och gjorde affär av mig och tycktes ha glömt all förtret och missräkning och föreföllo lika angelägna om att jag skulle göra kål på vidundren och befria de ålderstigna jungfrurna som om de själva varit i mitt ställe. Ja, de voro snälla barn, men bara barn, så förhöll det sig. Och de gåvo mig alla möjliga anvisningar om sättet att speja efter jättar och få dem i klämman; och de meddelade mig alla möjliga formler mot förtrollningar och gåvo mig salvor och annan smörja att lägga på mina sår. Men ingen av dem besinnade, att om jag verkligen var en sådan häxmästare som jag gav mig ut för att vara, så behövde jag varken salvor eller föreskrifter eller formler eller trollmedel, och minst av allt behövde jag vapen och rustning när jag gav mig ut på ett plundringståg av vad slag det vara månde — ja, gällde det ock eldsprutande drakar och demoner från avgrunden. Sådana eländiga motståndare som de där enögda vidundren voro ju rena bagateller för mig.
Jag skulle äta en tidig frukost och ge mig av i dagbräckningen, ty det var det vanliga sättet. Men jag hade ett fasligt sjå med min rustning, så att det fördröjde mig litet. Det är besvärligt att taga på sig en sådan där — och det är så mycket att iakttaga. Först lindar man en filt ett eller två varv kring kroppen så att den bildar ett slags kudde och håller det kalla järnet från skinnet. Sedan sätter man på sig ärmarna och skjortan eller den så kallade ringbrynjan, som är gjord av små sammanlänkade stålringar, vilka bilda en så böjlig vävnad att om man kastar skjortan på golvet faller den i en hög, som ett vått fisknät; den är mycket tung och ytterst obehaglig som nattskjorta, vartill den dock begagnas av många — till exempel av skatteindrivare, reformatorer, småkungar med defekt titel och andra dylika. Därefter tar man på sig skodonen — flatbottnade persedlar, interfolierade med stålband — och så skruvar man de klumpiga sporrarna på hälarna. Då det är gjort, spänner man benskenorna på benen och lårharnesken på låren; därefter följa ryggharnesk och bröstharnesk och man börjar känna sig klädd. Men så hakar man fast vid bröstplåten en halvkjol av hängande stålband, som dock är urringad bak, så att man kan sitta. Den är inte någon förbättrad upplaga av en upp och nedvänd kolpyts, vare sig i fråga om utseende eller bekvämlighet eller begagnad som handduk. Och så spänner man svärdet på sig, sticker armarna i ett par kaminrör och händerna i ett par järnhandskar, sätter järnråttfällan, försedd med en trasa av ståltyg som skydd för nacken, på huvudet, och så är man färdig — som ett formljus i sin form. Det går inte bra att dansa i den dräkten. En på det där sättet instuvad man är lik en nöt, som det ej lönar mödan att knäcka. När man kommit till kärnan är den så liten i förhållande till skalet.
Gossarna hjälpte mig, annars hade jag aldrig kommit i min rustning. Just som vi slutat, råkade sir Bedivere stiga in och jag förstod att jag ej måtte ha valt den för en lång färd lämpligaste kostymen. Vad han såg ståtlig ut och vad han var lång och bred och stor. På huvudet hade han en kask, som bara räckte honom till öronen och i stället för visir en liten tvärslå av stål, som gick till överläppen och skyddade näsan. För övrigt bestod hela hans dräkt från huvud till föt med byxor och allt av en smidig ringbrynja. Men nästan hela hans person doldes av ytterplagget — den där ringbrynjan jag nämnde, som hängde rakt ned från axlarna till fotlederna och som från mitten nedåt både fram och bak var tudelad så att han kunde rida och låta skörten hänga ned på sidorna. Han skulle ut och grala och utstyrseln var lämplig för företaget. Jag hade velat ge mycket för den där stålulstern, men nu var det för sent att ångra sig. Solen hade nyss gått upp, kungen och hovet hade infunnit sig för att se min avfärd och önska mig lycka och det hade varit ett brott mot etiketten om jag dröjt. Man kan inte själv stiga till häst — det hade misslyckats om jag försökt att göra det. De bära ut en ungefär som de bära en av solstyng träffad man till apoteket, sätta en i sadeln, hjälpa en till rätta och sticka in ens fötter i stigbyglarna. Och hela tiden känner man sig så stel och besynnerlig som vore det inte en själv utan en annan — en som helt plötsligt blivit gift eller träffad av blixten eller något i den vägen och ej hunnit hämta sig utan är liksom domnad och ej vet var han är hemma. Därefter ställde de den där masten de kalla en lans i hylsan vid min vänstra fot och jag grep fast i den med handen. Till sist hängde de min sköld om halsen på mig och jag var komplett och färdig att lätta ankar och gå till havs. Alla voro de så goda mot mig som möjligt och en hovdam räckte mig med egen hand avskedsbägaren. Intet mer återstod att göra utom för den där flickan, som satte sig bakom mig på en sadelputa och lade ena armen om mig för att hålla sig fast.
Och så bar det av och alla sade farväl till oss och viftade med näsdukar och hjälmar. Och alla som vi mötte då vi redo utför backen och genom byn visade oss aktning utom några små trasvargar till pojkar i byns utkant. De skreko:
»En sådan fågelskrämma!» och kastade jordkokor efter oss.
Enligt min erfarenhet äro pojkar sig lika genom alla tidevarv. De visa ej aktning för något, göra narr av allt och alla. De säga: »Stig på, du flintskalle!» till profeten som i den gråa forntiden helt fredligt går sin väg fram; de håna mig i medeltidens heliga skymning och jag har sett dem bära sig åt på samma sätt under Buchanans presidentskap. Jag minns det, ty jag var med och hjälpte till då. Profeten hade sina björnar och gjorde processen kort med piltarna. Det hade jag velat göra med, men jag kunde inte stiga av, ty då hade jag inte kommit upp igen. Jag avskyr det land som ej har en lyftkran.
- ↑ Så kallas den kronobetjänt, som det åligger att vid plötsliga dödsfall undersöka dödsorsaken.