En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 19
| ← I drottningens fängelsehålor |
|
Jättens slott → |
NITTONDE KAPITLET.
Vandrande ridderskap som yrke.
Sandy och jag voro dagen därefter åter på väg, friska och morgontidiga. Det var härligt att åter få öppna lungorna och andas in hela tunntal av Guds obesmittade, daggstänkta, furudoftande luft, efter att i två hela dagar ha varit nära att kvävas till kropp och själ i det avskyvärda gamla vråknästets moraliskt och fysiskt stinkande atmosfär. Nu talar jag bara för min egen räkning. Sandy hade det nog ganska angenämt och behagligt, ty hon hade i hela sitt liv rört sig i den förnäma världen.
Stackars flicka, hennes käkar hade ju tvungits till en motbjudande vila och jag väntade att få uppbära följderna. Så skedde ock, men hon hade kraftigt stått mig bi på slottet och stärkt och understött mig med sina kolossala galenskaper, som lämpade sig bättre för tillfället än visdomsord av dubbel storlek. Jag ansåg därför att hon, om hon ville, gärna kunde få mala på sin kvarn en stund och blev inte det minsta förargad då hon började:
»Och nu vända vi oss till sir Marhaus, som med den trettioåriga ungmön red söderut —»
»Ämnar ni försöka att ännu ett stycke väg följa kopojkarna i spåren, Sandy?»
»Det är min mening, vackra herre.»
»Gå på, då! Den här gången skall jag försöka att inte avbryta er. Börja en gång till. Sätt av med fart och lossa alla reven. Jag stoppar min pipa och hör uppmärksamt på.»
»Och nu vända vi oss till sir Marhaus, som med den trettioåriga ungmön red söderut. Och så kommo de till en tät skog och lyckligtvis var det mörkt och de redo fram på en hemlighetsfull väg och till sist kommo de till ett slott, där hertigen av Södra Kärren bodde och där begärde de husrum, Och på morgonen sände hertigen bud till sir Marhaus och bad honom göra sig i ordning. Och sir Marhaus steg upp och beväpnade sig och en mässa sjöngs för honom och han bröt sin fasta och steg till häst på slottsgården, där striden skulle stånda. Där hade även hertigen infunnit sig beväpnad och till häst, och med honom hans sex söner. Och var och en höll en lans i handen och så kom sammandrabbningen, varvid hertigen och två av hans söner bröto sina lansar på honom, men sir Marhaus höll upp sin lans och rörde icke vid någon av dem. Därefter kommo de andra fyra sönerna par om par och de båda första bröto sina lansar och så gjorde även de båda andra. Och på hela tiden rörde icke sir Marhaus vid dem. Därefter rände sir Marhaus emot hertigen och kastade honom och hans häst till marken. Och på samma sätt behandlade han sönerna. Därefter steg sir Marhaus av hästen och uppmanade hertigen att giva sig, annars skulle han döden dö. Några av sönerna hade nu hämtat sig och gjorde sig färdiga att anfalla sir Marhaus. Men då sade sir Marhaus till hertigen: Hejda dina söner, annars gör jag slut på er allesamman. Då hertigen såg att han hotades av döden, ropade han till sina söner och befallde dem att giva sig för sir Marhaus. Och alla föllo de nu på knä och räckte sina svärdfästen åt riddaren, som tog emot dem. Och sedan hjälpte de upp sin far och lovade med en mun sir Marhaus att aldrig bli fiender till kung Artur utan nästa pingst skulle hertigen komma med sina söner och anbefalla dem i kungens nåd.[1]
»Så lyder den berättelsen, vackra sir Bas. Och nu må ni veta, att den hertigen och hans sex söner äro desamma som även ni för några dagar sedan övervann och skickade till Arturs hov.»
»Vad säger ni, Sandy, det är väl inte möjligt!»
»Om det inte är sant, så hände mig det och det.»
»Vem i all världen hade väl kunnat tänka sig något sådant? En hel hertig och sex småhertigar — det var verkligen ett förnämt notvarp, Sandy. Vandrande riddaryrket är visserligen tjockhuvat och även tråkigt, men jag börjar inse, att det är pengar i det, om man har tur! Inte som skulle jag någonsin ägna mig åt det som affär — det aktar jag mig allt för. Ingen sund och aktningsvärd affär bör grundas på spekulation. En lyckad insats eller virvel i vandrande ridderskap — vad är det egentligen, om man blåser bort allt nonsens och håller sig till de enkla fakta? Det är ungefär detsamma som en ’ring’ i fläsk — någonting annat är det verkligen inte. Man blir rik — helt plötsligt, för en dag eller kanske en vecka, tills någon annan kommer och bildar ring och vänder marknaden mot en och då dimper man; är det inte så, Sandy?»
»Jag vet sannerligen inte om jag är yr i mössan och om era ord äro enkla och naturliga, men nog ha de svårt att gå i mig —»
»Det tjänar ingenting till att krångla och göra undanflykter, Sandy. Det är i alla fall som jag säger. Det vet jag. Och går man riktigt till grunden med saken, så är det vandrande riddaryrket sämre än fläsk; ty vad som än händer, finns ju fläsket kvar och alltid är det någon som får gott av det; men när marknaden blir flau i en vandrande riddarvirvel och var riddare lämnar in sina checker, vad har man för tillgångar? Stora högar av mörbultade lik och ett par lass tillknycklade järn- och stålvaror. Kan detta kallas tillgångar? Nej, tacka vill jag fläsk. Har jag inte rätt?»
»Kanske har mitt huvud blivit litet vridet av de mångfaldiga ämnen vartill virrvarret av de sista dagarnas tilldragelser och öden givit upphov och som icke endast jag utan vi alla —»
»Nej, det är inte ert huvud, Sandy. Ert huvud är nog bra, så länge det räcker, men ni förstår er inte på affärer, det är hela saken. Det gör en oförmögen att resonera om affärer och ni gör orätt i att ständigt försöka. Men frånsett det, var det i alla fall ett förträffligt notvarp, som kommer att bli mycket berömt vid kung Arturs hov. Apropå kopojkarna, så är det ju underligt, att varken kvinnor eller män åldras här i landet. Tänk bara på Morgan Fay, till det yttre frisk och ung som en vassarhöna, och så den gamle hertigen av Södra Kärren, som trots sina år svänger både lans och svärd, sedan han uppfostrat en så talrik familj. Om jag förstod er rätt, så dödade sir Gawaine sju av hans söner och ändå hade han kvar sju, som sir Marhaus och jag bekrigade. Och så den där ungmön om sextio vintrar som i sin frostbitna skönhet företog så långa utflykter — Hur gammal är ni, Sandy?»
Det var första gången hon teg då jag tilltalade henne. Kvarnen måtte ha blivit stängd i och för reparation eller något dylikt.
- ↑ Historien är i alla sina detaljer hämtad ur Morte d'Arthur. M. T.