En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 18

←  En kunglig bankett

En yankee vid kung Arturs hov av Mark Twain Översättare: Hanny Flygare I drottningens fängelsehålor

Vandrande ridderskap som yrke  →

ADERTONDE KAPITLET.
I drottningens fängelsehålor.

Jag drog försorg om alltsammans och lät skicka mannen till sitt hem. Jag hade stor lust att lägga bödeln på sträckbänken, inte för att han var en ordentlig tjänsteman som gjorde sig möda och gjorde andra möda — ty inte var det något klandervärt i att han utförde sina åligganden väl — utan för att han onödigtvis örfilat upp och plågat den där unga kvinnan. Prästerna talade om det för mig och voro särdeles angelägna att få honom straffad. Allt emellanåt kom åtskilligt av den sorten i dagen — jag menar episoder som vittnade om att inte alla präster voro bedrägliga och själviska utan att många, ja, större delen av dem som arbetade bland det lägre folket voro redbara och rättsinniga samt angelägna att lindra mänsklighetens lidanden och bekymmer. Detta var nu en sak som inte kunde hjälpas, därför förargade jag mig sällan över det och aldrig många minuter i stöten. Det har aldrig varit min vana att bråka mycket om saker som inte kunna hjälpas. Men inte tyckte jag om det, ty det var just sådant som försonade folket med statskyrkan. Vi måste ha religion — det faller av sig själv — men jag anser att det vore bäst om religionen vore delad i en massa sekter, som hölle uppsikt över varandra, vilket varit fallet i Förenta staterna på min tid. Koncentrering av kraft i ett politiskt maskineri är inte bra och vad är statskyrkan annat än ett politiskt maskineri? Den uppfanns för det ändamålet och den omhuldas, skötes och bibehålles just för det. Den är en fiende till den mänskliga friheten och gör inte så mycket gott som den kunde göra i ett splittrat och spritt tillstånd. — Det där var nu inte lag och inte var det evangelium heller, det var bara min åsikt — min åsikt och jag är bara en människa — en enda människa, så den åsikten är inte mera värd än påvens — och inte mindre heller för resten.

Emellertid kunde jag inte lägga bödeln på sträckbänken och inte ville jag förbise prästernas anklagelse. Mannen måste straffas på ett eller annat sätt. Jag degraderade honom följaktligen — från att vara bödel blev han anförare för musikkåren — den nya, som skulle startas. Han tiggde och bad och sade, att han inte kunde spela — visserligen ett skäl, men icke tillfyllestgörande. Spela kunde ingen musikant i hela riket.

Drottningen blev mäkta vred då hon följande morgon fann att hon varken skulle få taga Hugos liv eller hans egendom. Men jag sade henne, att hon måste bära sitt kors och att hon enligt hävd och sed visserligen var berättigad till såväl mannens liv som hans egendom, men att här förelågo förmildrande omständigheter, till följd av vilka jag i kung Arturs namn förlåtit honom. Hjortarna hade härjat mannens åkrar och han hade i hastigt mod dödat en hjort — han hade icke gjort det för vinning, och han hade burit in djuret i den kungliga skogen för att gärningsmannen ej skulle kunna upptäckas.

Men må hin ta henne — jag fick henne inte att förstå att »hastigt mod» är en förmildrande omständighet i fråga om dödandet av villebråd — eller människor och jag avstod snart från försöket och lät henne gå där och tjura. Jag trodde, att jag skulle förmå henne att inse det då jag anmärkte, att hennes egen häftighet, då hon dödat pagen, modifierat brottet.

»Brottet!» utbrast hon. »Så du talar! Skulle det vara ett brott! Jag ämnar ju betala för hans död!»

Det var inte värt att öda förståndigt tal på henne. Uppfostran och träning äro allt. Träningen bildar personligheten. Vi tala om natur; det är ren dårskap; natur är någonting som inte existerar; vad vi ge denna missledande benämning är ej annat än ärftlighet och träning. Vi ha inga egna tankar, inga egna åsikter; de överflyttas på oss, tränas in i oss. Allt det originella i oss, det följaktligen hedrande eller vanhedrande kan täckas av udden på en pärlnål, det övriga är idel atomer, som tillförts oss i arv från en lång rad förfäder, som sträcker sig biljoner år tillbaka i tiden till Adam-amoeben eller gräshoppan eller apan, från vilken vårt släkte så långrandigt och skrytsamt och onödigt utvecklat sig. Vad mig angår kan jag säga, att det enda jag tänker på under denna sorgligt strävsamma pilgrimsfärd, denna drift mellan evigheterna, är att i all ödmjukhet försöka leva ett rent, högsinnat och klanderfritt liv och rädda denna ena mikroskopiska atom inom mig, som är mitt verkliga jag: det övriga må gärna för mig hamna i dödsriket.

Nej, tusan i det, hennes intelligens var inte dålig, hon hade rätt gott huvud men hennes träning hade gjort henne till en åsna — det vill säga från den synpunkt som gjorde sig gällande många hundra år senare. Att döda pagen var ej något brott — det var hennes rättighet och hon höll på sina rättigheter, lugnt och omedveten om att det var något ont i det. Hon var resultatet av generationers träning i den hävdvunna och obestridda tron, att den lag som tillät henne att döda en undersåte var fullt riktig och rättfärdig.

Vi måste ge envar sin rätt, vore det ock satan själv. Hon förtjänade att komplimenteras för en sak och jag försökte att göra det, men orden fastnade i halsen på mig. Hon hade rättighet att döda gossen, men hon var alls icke tvungen att betala för honom. Det var lag för somliga, men icke för henne. Hon visste mycket väl, att hon utförde en storslagen och ädelmodig handling då hon betalade för ynglingen och att vanlig hövlighet fordrade att jag skulle säga någonting vackert om det, men jag kunde inte — munnen vägrade att göra tjänst. Jag kunde inte undgå att se för mig den gamla förkrossade mormodern och den vackre unge gossen som låg där slaktad med silkestrikåerna och den andra grannlåten färgade av hans blod. Hur kunde hon betala för det? Vem skulle hon betala? Och fastän jag väl visste att denna kvinna, uppfostrad som hon blivit, förtjänade pris och beröm för vad hon tänkte göra, kunde jag inte förmå mig att ge henne något sådant, uppfostrad som jag blivit. Det högsta jag kunde göra var att så till sägandes fiska upp en komplimang utifrån — som tyvärr var ganska sann — och säga:

»Madame, ert folk kommer att tillbe er för det.»

Det var sant, men om jag fick leva, ämnade jag en dag hänga henne för det. Några av de där lagarna voro så genomusla. En husbonde fick för ingenting döda sin slav. Han kunde göra det av hätskhet, illvilja eller för att fördriva tiden — alldeles som vi sett att det krönta överhuvudet kunde göra det med sin slav, det vill säga med vem som helst. En herreman av adeln kunde döda en fri ofrälse medborgare och betala för honom — med pengar eller trädgårdsprodukter. En högre adelsman kunde döda en annan högre adelsman utan ersättning vad lagen beträffade, men det gäldades vanligen i samma mynt. Alla kunde döda någon, det vill säga alla, utom den ofrälse och slaven; dessa hade inga privilegier. Om de dödade, ansågs det för mord och lagen hade icke fördrag med mord. Den gjorde processen kort med den som experimenterade i branschen — så även med dennes familj, om han mördat någon inom de förnämligare samhällslagren. Om en ofrälse gav en adelsman så mycket som en Damiens-rispa som icke dödade eller ens skadade, drabbades han likväl av Damiens-straffet. Han slets i stycken mellan hästar och hela världen kom för att betrakta skådespelet, skämta och ha riktigt roligt. Några av de högborna åskådarnas utlåtanden kunde då vara så pass mustiga att de ej anständigtvis kunna återgivas i tryck och de gingo fullt upp mot Casanovas underhållande kapitel om styckandet av Ludvig XV:s stackars tafatta fiende.

Jag hade nu fått nog av detta ruskiga ställe och ville bege mig därifrån men kunde det icke, ty jag hade något på sinnet, som mitt samvete plågade mig med och ej tillät mig att glömma. Om jag finge skapa om människan, skulle hon inte ha något samvete. Det är bland de obehagligaste saker vi äga och ehuru det visserligen kan göra mycket gott, lönar det sig inte i längden. Det vore bättre att ha mindre av det där goda och mera trevnad och lugn. Men det där är bara min enskilda åsikt och jag är ju inte mer än en. Andra med mindre erfarenhet tänka kanske på annat sätt och ingen må förmena dem det. Jag vill bara säga, att jag i många år observerat mitt samvete och jag vet, att det förorsakat mig mera oro och besvär än något annat jag fick med mig då jag anträdde resan genom livet. Jag antar, att jag värderade det i början, ty vi värdera ju allt som är vårt eget, men det var bra tokigt att göra det. Se vi saken från en annan sida, finna vi hur orimlig den är. Om jag hade ett städ i mitt inre — skulle jag värdera det? Naturligtvis inte. Och tänker man rätt på saken, så är olikheten mellan ett samvete och ett städ inte stor — jag menar vad lugnet beträffar. Ett städ kunde man på kemisk väg göra sig av med, när man inte stod ut med det längre, men ett samvete kan man inte bli av med — åtminstone inte för beständigt; inte vet då jag hur det skulle gå till.

Det var någonting jag föresatt mig att göra innan jag begav mig från slottet, men saken var av oangenäm natur och det bar mig emot att ta itu med den. Det hade oroat mig hela förmiddagen. Jag kunde ha omnämnt det för den gamle kungen, men vad hade det tjänat till — han var en utbrunnen vulkan; han hade varit verksam på sin tid, men hans eld hade slocknat för länge sedan och nu var han bara en ståtlig askhög — utan tvivel tillräckligt god och tillräckligt välvillig för mitt ändamål, men icke brukbar. Han var ingenting, denne så kallade kung; drottningen ensam hade makten. Och hon var en Vesuvius. Som en ynnest kunde hon låta elda en liten brasa åt er, men hon begagnade sig kanske av samma tillfälle för att ödelägga en stad. Jag kom dock till sist på den tanken, att när man väntar sig det värsta, händer det ibland att man får någonting som inte är så dåligt.

Jag tog därför mod till mig och förelade hennes kungliga höghet min sak. Jag sade henne, att jag låtit utrymma fängelserna i Camelot och på de närbelägna slotten och med hennes tillåtelse skulle jag gärna vilja se hennes lilla konstsamling, hennes bric-à-brac — med andra ord, hennes fångar. Hon gjorde invändningar, men det hade jag väntat. Till sist gav hon med sig och det hade jag också väntat, men inte att det skulle ske så snart. Och nu var det nästan slut på min oro. Hon tillkallade vakt med facklor och vi gingo ned i fängelsehålorna. Dessa lågo under slottets grundvalar och bestodo till större delen av i klippan uthuggna celler. Några av dessa celler voro utan all dager. I en av dem befann sig en i smutsiga trasor höljd kvinna, som satt på marken och varken kunde förmås att tala eller svara, hon såg bara ett par gånger upp genom ett nätverk av rufsigt hår, som hade hon velat undersöka vad det månde vara som medelst ljud och ljus störde den meningslösa dröm som blivit hennes liv. Sedan satt hon böjd med de smutsiga händerna knäppta i knäet och gav ej ett ljud ifrån sig. Detta stackars benrangel tycktes vara en medelålders kvinna, men skenet bedrog. Hon hade varit där i nio år och var bara aderton då hon kom dit. Hon var av ofrälse börd och hade på sin bröllopskväll blivit hitsänd av sir Breuse Sance Pité, en herreman i grannskapet, vars vasall hennes far var, och sagde herreman hade hon förvägrat vad som sedan kallades le droit du seigneur; vad värre var, hon hade mött våld med våld och gjutit några droppar av hans heliga blod. Då hade den unge brudgummen trätt emellan, troende sin bruds liv i fara, och kastat ut ädlingen bland de anspråkslösa, darrande gästerna samt lämnat honom där, förvånad över den ovanliga behandlingen samt i högsta grad förbittrad på både brud och brudgum. Som lorden i fråga led brist på fängelsehålor, hade han anmodat drottningen att härbärgera de båda brottslingarna, och sedan hade de tillbragt hela sin tid i hennes bastilj. Hit hade de kommit innan deras brott var en timme gamrnmalt och sedan hade de aldrig sett varandra. Här voro de som ett par grodor inhysta i samma klippa. De hade tillbragt nio kolsvarta år blott femtio fot från varandra och dock visste ingendera av dem, om den andra levde eller ej. De första åren hade de under tårar som kunnat röra stenar — men människohjärtan äro icke stenar — ideligen frågat: »Lever han?» »Lever hon?» Men de hade aldrig fått något svar och till sist framställdes icke mer denna fråga — och ingen annan heller.

Sedan jag fått höra detta, ville jag se mannen. Han var trettiofyra år gammal men såg ut som om han varit sextio. Han satt på ett stenblock, hans huvud var böjt, underarmarna vilade mot knäna, hans långa hår hängde som en frans ned över ansiktet och han mumlade sakta för sig själv. Då vi kommo, lyfte han långsamt på hakan och såg på oss likgiltigt och ointresserat, blinkande för fackelskenet, sänkte åter huvudet och började åter mumla utan att ge akt på oss. Vissa saker talade här sitt stumma, gripande språk. På hans hand- och fotleder syntes ärr — gamla släta ärr och vid stenen han satt på var fäst en kedja jämte handklovar. Denna apparat låg obegagnad på marken och var betäckt med rost. Kedjor behövas ej längre, när fången förlorat allt levnadsmod.

Jag kunde inte sätta liv i mannen och sade därför att vi skulle taga honom med oss till henne — bruden, som förr varit det vackraste på jorden för honom, rosor, pärlor och dagg i människogestalt, ett naturens mästerverk med ögon ej lika några andra, en röst så mild och ljuv och en friskhet, ett ungdomligt behag, en fägring, som endast återfanns hos drömmens skönaste uppenbarelser. Åsynen av henne skulle komma hans blod att svalla. Åsynen av henne —

Men det blev en missräkning. De sutto bredvid varandra på marken och betraktade dunkelt undrande varandras ansikten en stund med ett slags animalisk nyfikenhet. Men så slappades uppmärksamheten, de sänkte ögonen och åter hade de förflyttats till något fjärrbeläget land av drömmar och skuggor, som vi voro okunniga om.

Jag lät taga ut dem och skicka dem till deras vänner. Drottningen tyckte inte om det. Inte för att hon hyste något personligt intresse för saken utan för att hon ansåg det vittna om sidovördnad för sir Breuse Sance Pité. Jag försäkrade henne emellertid att om han gjorde några invändningar, skulle jag tala väl vid honom, så att han gav med sig.

Jag frigav fyrtiosju fångar, som suttit i de där rysliga råtthålen, och lämnade bara kvar en i fångenskap. Han var lord och hade dödat en annan lord, en avlägsen släkting till drottningen. Denne andre lord hade ställt sig i försåt för att mörda den förstnämnde, som dock övervann och skar halsen av honom. Det var likväl inte för det jag lät honom sitta kvar i fängelset utan för att han av elakhet förstört den enda offentliga brunnen i en av sina eländiga byar. Drottningen var skyldig att hänga honom för att han dödat hennes frände, men det ville jag inte tillåta: det var inte något brott att döda en mördare. Men jag sade, att hon fick gärna hänga honom för att han förstört brunnen. Hon beslöt att nöja sig med det, ty det var i alla fall bättre än intet.

Man kan knappt tänka sig för vilka obetydliga förbrytelser de flesta av dessa fyrtiosju män och kvinnor blivit instängda här. Somliga funnos här som alls icke begått någon förbrytelse, de hade blivit insatta bara för att tillfredsställa någons hätskhet. Och det var inte alltid drottningens, utan någon av hennes vänners. Den sist fängslades brott var en anmärkning han gjort. Han hade sagt, att han trodde, att människor i allmänhet voro varandra lika, och att den ene mannen var lika god som den andre, så när som på kläderna. Han sade, att om hela nationen blev avklädd och en främling sändes genom den nakna hopen, skulle han icke kunna skilja kungen från kvacksalvaren, icke en hertig från en kypare. Här var antagligen en man, vars hjärna icke blivit förvandlad till välling genom idiotisk träning. Jag släppte ut honom och skickade honom till faktoriet.

Några av de i klippan huggna cellerna lågo alldeles intill den yttre klippväggen och på var och en av dessa celler hade borrats ett litet hål, som släppte in dagern, så att fången till sin tröst kunde uppfånga en liten stråle av den välsignade solen. En av de fångar som voro insatta här hade en särdeles svår lott. Från det lilla svalhålet högt upp på den stora bergväggen kunde han titta ut och se sitt eget hem långt nere i dalen. Och i tjugutvå år hade han genom springan observerat det med längtan och hjärtevånda. Om kvällarna såg han ljusen lysa där, om dagarna såg han gestalter gå in och ut — några av dem helt säkert hans hustru och barn, ehuru det var omöjligt att känna igen dem på så långt håll. Under årens lopp såg han, att där gåvos festligheter och han försökte glädja sig, undrande om det kunde vara bröllop eller vad det kunde vara. Och även begravningar förekommo och de smärtade honom. Han kunde urskilja likkistan men icke se hur pass stor den var, så att han visste inte om det var hans hustru eller hans barn som fördes till graven. Han kunde se processionen ställa upp sig med präster och sörjande och sakta lämna gården, medförande sin hemlighet. Han hade i hemmet lämnat sin hustru och sina fem barn och under sin tjugutvååriga fångenskap hade han sett fem begravningar gå ut därifrån, ingen av den anspråkslösa beskaffenhet som betecknar en tjänares jordafärd. Han hade således förlorat fem av sina kära; en måste finnas kvar — en nu så oändligt, så outsägligt dyrbar! Men vilken? Var det hustru, var det barn? Se där den fråga som plågade honom natt och dag, sovande eller vaken. Att ha ett intresse, av vad slag det vara månde, jämte en halv solstråle när man befinner sig i ett fängelse är en stor hjälp för kroppen och en räddning för förståndet. Denne man var i tämligen gott tillstånd. Då han slutat att berätta mig sin sorgliga historia var jag i samma stämning som ni skulle ha varit, om ni är så pass nyfiken som folk i allmänhet. Med andra ord, jag var lika ivrig som han att få reda på vilken medlem av hans familj det var som ännu levde. Jag gick därför själv hem med honom. Och jag vill lova att överraskningen blev stor! Tyfoner och cykloner av vild förtjusning, Niagaror av glädjetårar och sannerligen funno vi icke den för detta unga frun grånande i närheten av halvsekelåldern, Alla barnen voro fullvuxna, somliga gifta och hade egna småttingar — ty ingen av dem alla hade dött. Föreställ er den demoniska drottningens illistiga ränker! Hon hyste ett alldeles särskilt hat till denne fånge och hon hade själv hittat på alla begravningarna för att riktigt plåga honom. Det största snilledraget var naturligtvis att låta en i familjen leva kvar, så att mannen nästan skulle pina ihjäl sig med sina gissningar.

Om inte jag gripit in, hade han aldrig blivit frigiven. Morgan le Fay hatade honom av hela sin själ och hade aldrig veknat i sina känslor. Och dock hade hans brott mera begåtts av tanklöshet än till följd av sedligt fördärv. Han hade sagt, att hon hade rött hår och det hade hon också, men det var inte sättet att tala om det. När rödhåriga personer höja sig över en viss grad på samhällsskalan blir deras hår guldfärgat eller kastanjebrunt.

Tänk bara: bland dessa fyrtiosju fångar funnos fem vilkas namn, brott och inskrivningsdata icke längre voro kända! En kvinna och fyra män — alla krokryggiga, skrynkliga och förståndsslöa åldringar. Själva hade de för länge sedan glömt dessa detaljer eller hade åtminstone ganska svävande teorier angående dem — visste ingenting bestämt och berättade aldrig två gånger samma sak på samma sätt. Den rad av präster som efter varandra haft i uppdrag att dagligen bedja med fångarna och påminna dem om att Gud satt dit dem i ett eller annat vist syfte samt lära dem att tålamod, ödmjukhet och underkastelse under förtryck var vad han älskade att se hos folk av de lägre klasserna, hade visserligen traditioner angående dessa stackars människoruiner men ingenting vidare. Dessa traditioner voro för övrigt av ringa värde, ty de rörde endast fängelsetidens längd men icke förbrytelsernas art. Och icke ens genom traditionens tillhjälp kunde någonting annat konstateras än att ingen av dessa fem fångar sett dagsljuset på trettiofem år. Huru mycket längre de varit berövade denna välsignelse, kunde man ej gissa sig till. Kungen och drottningen visste ingenting annat om dessa arma varelser än att de liksom tronen tagits i arv från en föregående firma. Intet av deras historia hade bifogats deras personer, följaktligen hade arvtagarna ansett dem värdelösa och ej hyst något intresse för dem. Jag sade till drottningen:

»Varför i all världen frigav ni dem inte då?»

Hon kände sig »ställd». Hon visste inte varför hon inte gjort det, hon hade aldrig kommit att tänka på det. Jag fick emellertid klart för mig, att så som hon var uppfostrad, syntes henne de där genom arv övertagna fångarna likställda med annan egendom, och ärvd egendom kastar man inte bort, även om man inte sätter något värde på den.

Av omtanke för fångarna, som på så länge icke sett ljuset, förband jag deras ögon innan jag i procession förde upp dem i fria luften och ut i eftermiddagens bländande solsken. De voro i sanning en syn att skåda, dessa mänskliga flädermöss. Benrangel, fågelskrämmor, spöken och troll en och varenda en: de legitima barnen till kungadömet av Guds nåde och statskyrkan. Jag mumlade helt sakta:

»Ack, om jag kunde fotografera dem!»

Ni har väl sett personer som aldrig vilja medge att de icke förstå betydelsen av ett nytt konstigt ord? Ju okunnigare de äro, ju angelägnare äro de att ge till känna, att ert tal icke överstigit deras fattningsgåva. Drottningen var just precis en av den sorten och gjorde sig till följd därav skyldig till den ena blundern efter den andra. Hon tvekade ett ögonblick, men så klarnade hon upp och sade, att hon skulle göra det i mitt ställe.

Hon? tänkte jag. Vad kan väl hon veta om fotografering? Men jag hann inte tänka mycket. Då jag såg mig om, närmade hon sig processionen med en yxa!

Ja, nog var Morgan le Fay en underlig en. Många kvinnor har jag sett i min dar, men hon överträffade dem alla. Och hur skarpt karakteriserades hon icke av denna episod. Hon hade inte det ringaste begrepp om hur man fotograferar en procession, men då hon inte visste det, var det likt henne att försöka göra det med en yxa.

---