En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 20
| ← Vandrande ridderskap som yrke |
|
Pilgrimerna → |
TJUGONDE KAPITLET.
Jättens slott.
Mellan klockan sex och nio tillryggalade vi tio mil, som ju var ganska mycket då hästen bar tredubbel börda — man, kvinna och järnrustning. Sedan stannade vi och mojade oss i flera timmar under några träd vid en klar bäck.
Bäst det var kom en riddare ridande och när han närmade sig hörde vi en entonig låt och jag kunde märka, att han svor och förbannade. Jag blev ändå glad att han kom, ty jag såg att han bar ett reklambräde, på vilket i glänsande guldbokstäver lästes:
Begagna Petersons profylaktiska tandborste. Högsta modet!
Jag blev glad att han kom, ty av detta tecken förstod jag, att han var en av mitt folk. Det var helt enkelt sir Madok de la Montaine, en stor och grov karl, vars största berömmelse var att han en gång varit på vippen att kasta sir Lancelot över hästsvansen. Länge var han aldrig tillsammans med en främling utan att finna anledning att rycka fram med detta storslagna faktum. Men det fanns ett annat faktum av nästan samma valör, som han aldrig oåtspord meddelade men icke heller förteg när han blev tillfrågad och det var, att skälet varför han inte fullt lyckades var, att han avbröts genom att själv få åka över hästsvansen. Den mycket oskyldiga och enfaldiga tölpen fann ingen synnerlig åtskillnad mellan dessa båda fakta. Jag tyckte om honom, ty han var duktig i sitt arbete och mycket bra att ha. Och han såg så präktig ut med sina breda, bepansrade skuldror, det plymascherade huvudets lejonlika böjning och den stora skölden med den pansarbehandskade handen som grep om en profylaktisk tandborste med motto: »Pröva Noyodont». Detta var nämligen en tandtinktur, som jag ville föra in.
Han var trött, sade han, och det märktes också, men han ville inte stiga av. Han sade, att han måste sätta efter mannen med spiselsvärtan. Den antydde reklammannen var sir Ossaise av Surluse, en tapper riddare och ganska beryktad emedan han en gång prövat en dust med en sådan stormogul som sir Gaheris själv — ehuru utan framgång. Han var av ett lätt och skämtsamt lynne och tog ingenting i världen på allvar. Det var av denna anledning jag valt honom att bearbeta smaken för spiselblanksvärtan. Några spislar funnos icke än, således kunde det inte bli allvar med att blanksvärta dem. Vad det ålåg agenten att göra var att helt behändigt gradvis förbereda allmänheten på den stora förändringen och hos den framkalla smak för ordning och prydlighet tills den tid kom, då järnspiseln visade sig på skådebanan.
Sir Madok var mäkta förgrymmad och brast åter ut i förbannelser. Han sade, att han svurit sig alldeles fördärvad, men ändå ville han inte stiga av hästen ej heller taga sig någon vila eller lyssna till några tröstens ord, förrän han fått tag på sir Ossaise och gjort upp räkningen med honom. Efter vad jag kunde lappa ihop av de edfria delarna av hans tal ville det synas, att han träffat på sir Ossaise i dagbräckningen och att denne sagt honom, att om han tog en genväg över fälten och kärren och stenrösen och kjusorna skulle han möta ett sällskap resenärer, som säkert bleve goda kunder i profylaktiska borstar och tandtinktur. Med sitt karakteristiska nit hade sir Madok genast satt i väg och efter tre timmars skarp ritt över oländig mark anträffat sitt byte. Och tänk bara! Det var de fem patriarkerna, som kvällen förut blivit frigivna ur sina fängelsehålor. Stackars gubbar, det var minst tjugu år sedan någon av dem varit försedd med den minsta kvarleva av en tand.
»Må hin ta honom, och nog skall jag blanksvärta honom om jag kommer åt, och det så det både känns och syns; ty han må nu heta Ossaise eller vad annat som helst, så kan den som gjort mig en sådan otjänst inte vänta att få stanna i livet. Finner jag honom, så skall han dö, därpå har jag i dag svurit en dyr ed.»
Och med dessa ord och många andra tog han sin lans och red bort. Mitt på eftermiddagen råkade också vi på en av dessa samma patriarker i utkanten av en eländig by. Han solade sig i den kärlek som ägnades honom av släktingar och vänner, vilka han icke sett på femtio år. Han smektes även av avkomlingar i rätt nedstigande led, som han aldrig sett förr. För honom voro de främlingar, hans minne var borta, hans förstånd förstört. Det föreföll alldeles otroligt att en människa kunnat härda ut ett halvt sekel, instängd i ett riktigt råtthål, men detta kunde nu intygas av hans gamla hustru och några gamla kamrater. De mindes honom sådan han var i sin tidiga mannaålders friskhet och kraft, då han kysste sitt barn, lämnade det i dess moders händer och försvann i den långa glömskan. Folket på slottet kunde endast på en höft gissa sig till hur länge denne man suttit fängslad för sitt icke antecknade och helt förgätna brott. Men hans gamla hustru visste det, hon, och det gjorde också hennes gamla dotter, som stod där bland de gifta syskonen och försökte att för sig förverkliga en far som livet igenom för henne varit ett blott namn, en tanke, en formlös bild, men nu helt plötsligt iklätt sig kött och blod och uppenbarat sig.
Det var en ganska kuriös situation, men det är inte på den grunden jag givit den plats här utan till följd av något som syntes mig ändå kuriösare. Vad jag menar är, att denna förfärliga sak icke hos det förtrampade folket framkallade något utbrott av raseri mot deras förtryckare. Grymhet och förolämpningar hade så länge utgjort deras arvslott att ingenting annat än godhet hade kunnat överraska dem. Ja, här förelåg ett sällsamt avslöjande av hur djupt detta folk sjunkit i slaveri. Hela deras varelse hade reducerats till en obruten nivå av tålamod, resignation, stum underkastelse under vad helst hände dem i livet. Deras inbillningsförmåga var död, och när det kan sägas om en människa, anser jag, att hon nått bottnen och icke kan sjunka djupare.
Jag önskade nästan att jag ridit en annan väg. Detta slags erfarenhet var inte riktigt lämplig för en statsman, som inom sig planlägger en fredlig statsvälvning. Den kunde nämligen icke undgå att framhäva det obestridliga faktum att allt fromleri och all filosofi till trots, har aldrig något folk i världen lyckats genomdriva sin frihet medelst pjollrigt tal och moralkakor. Det står nämligen som orubblig lag fast att alla revolutioner som skola lyckas måste börja i blod, det må sedan bli annorlunda eller ej. Om historien inskärper något, så inskärper den detta. Vad detta folk således behövde var ett skräckvälde och en giljotin och jag var således icke rätte mannen här.
Två dagar därefter började Sandy, då det led mot tolvtiden på dagen, att visa tecken till nervspänning och feberaktig väntan. Hon sade, att vi närmade oss jättens slott. Jag erfor en obehaglig överraskning. Ändamålet med vår färd hade så småningom fallit mig ur minnet. Denna oväntade uppväckelse därav kom det helt plötsligt att framträda som någonting verkligt och förvånande, som dock onekligen även intresserade mig. Sandys nervspänning tilltog varje ögonblick, så ock min, ty sådant är smittsamt. Mitt hjärta började dunka. Man kan inte resonera med sitt hjärta, det följer sina egna lagar och dunkar för saker som förståndet föraktar. Då Sandy kort därefter gled ned från hästen, gav mig tecken att stanna och förstulet, med huvudet böjt nästan ned till knäna, närmade sig en rad buskar, som kantade en brant, blev dunket starkare och gick i raskare tempo. Och så fortsatte det tills hon hunnit fram till sitt gömställe och tittat ned över branten allt under det att jag kröp efter. Nu brunno hennes ögon, hon räckte ut sitt pekfinger och viskade med flämtande röst:
»Slottet! Slottet! Där reser det sig ju!»
Vilken missräkning erfor jag icke! Jag sade:
»Slottet? Det är ju bara en svinstia. En svinstia med en gärdesgård omkring.»
Hon såg överraskad och bedrövad ut. Ljuset vek från hennes ansikte och under några ögonblick teg hon och försjönk i tankar. Men så bröt hon tystnaden.
»Förr var det icke förtrollat», sade hon fundersamt, som för sig själv. »Vilket besynnerligt under, i sanning förfärligt, att det för den ena är förtrollat och visar en förnedrad och skamlig yta, då det däremot för den andras uppfattning alls icke är förtrollat, alls icke har undergått någon förändring, utan alltjämt står där fast och ståtligt, omgjordat med sin löpgrav och med de höga tornens baner vajande i den blåa luften. Och Gud tröste oss, vad det svider i hjärtat att återse dessa intagande fångar med sorgen fördjupad i deras ljuva ansikten. Vi ha sölat på vägen och äro klandervärda.»
Nu förstod jag meningen. Slottet var förtrollat för mig, inte för henne. Det skulle vara bortkastad möda att söka ta henne ur sin villa, det kunde icke göras. Det var bäst att hålla med henne och därför sade jag:
»Det är någonting ganska vanligt att ett föremål ter sig i förtrollad gestalt för den enas öga och bibehåller sin verkliga form för den andras. Det har ni hört talas om förr, Sandy, fastän ni inte personligen erfarit det. Men det är ingen skada skedd. Det är verkligen bra som det är. Om dessa damer vore svin för alla andra och sig själva, vore det nödvändigt att bryta förtrollningen och det skulle kanske varit omöjligt, om man inte funnit den rätta formeln. Riskabelt hade det alltid varit, ty om man försöker sig på någonting sådant utan att ha den rätta nyckeln, kan man göra misstag och förvandla svinen till hundar, hundarna till katter, katterna till råttor och så vidare samt till sist reducera materialet till ett intet eller till en luktfri gas, som man inte kan följa — vilket är ungefär detsamma. Men här är det till all lycka ingen annans ögon än mina som stå under förtrollningens inverkan och därför behöver man inte göra sig besvär med att upphäva den. Dessa damer förbli damer för er och för sig själva samt för alla andra på samma gång som de alls icke komma att lida av min villa, ty när jag vet att en skenbar sugga är en dam, är det nog för mig och jag vet hur jag skall bemöta henne.»
»Tack, ädle herre, du talar som en ängel. Och jag vet att du skall befria dem, ty du är lagd för storslagna handlingar och är lika stark i dina händer och lika tapper i vilja och gärning som någon nu levande riddare.»
»Jag skall inte låta en enda prinsessa stanna i stian, Sandy. Säg mig, äro de där tre, som för mina förvillade ögon te sig som utsvultna svinaherdar —»
»Vidundren? Äro även de så förändrade. Det är högst märkvärdigt, men nu blir jag rädd, ty hur skall du kunna med dina slag träffa dem, när de hålla nio cubits i längd och du inte ser mer än fyra? Var försiktig, vackra herre! Företaget är svårare än jag trodde.»
»Var ni lugn, Sandy. Jag behöver bara veta, hur mycket av ett vidunder som är osynligt. Då vet jag var de förnämsta livsorganen äro till finnandes. Var ni lugn, jag skall göra processen kort med de där gökarna. Stanna där ni är.»
Jag lämnade Sandy där hon låg på knä, likblek men modig och förhoppningsfull, och så red jag ner till svinstian och inlät mig i handel med svinaherdarna. Jag vann deras tacksamhet genom att köpa alla svinen i klump för 16 pennies, som något översteg den sista noteringen. Jag kom nätt och jämnt i tid, ty kyrkan, godsägaren och övriga skatteindrivare skulle dagen därefter ha kommit och tillägnat sig så gott som hela besättningen, lämnande svinaherdarna utan svin och Sandy utan prinsessor. Men nu kunde skatteindrivarna få ut sitt i klingande mynt och ändå blev det nog litet över. En av herdarna hade tio barn och han berättade, att då förlidet år en präst kommit och tagit den fetaste grisen som tionde, hade hustrun blivit alldeles förtvivlad, bjudit honom ett barn och sagt:
»Du odjur utan miskund och barmhärtighet, varför låter du mig behålla mitt barn och frånrövar mig det jag skulle föda det med?»
Så besynnerligt. Detsamma hade hänt i mina dagars Wales under denna samma gamla statskyrka, som ansågs ha förändrat natur då den förändrade dräkt.
Jag skickade bort de tre männen, varefter jag öppnade grinden till stian och vinkade åt Sandy, som ganska riktigt kom och det inte långsamt utan med en prärields fart. Och när jag såg henne under glädjetårar kasta sig över de där svinen och trycka dem till sitt hjärta och kyssa dem, smeka dem och tilltala dem med förnäma furstinnenamn, skämdes jag för henne, ja, för hela människosläktet.
Vi måste driva hem dessa svin — hela tio mil — och aldrig ha några damer varit mera nyckfulla och bråkiga. De höllo sig aldrig på vägen eller gångstigen utan satte av genom buskar och snår åt alla håll, över stockar och stenar och den mest oländiga mark de kunde finna. Och inte gick det an att slå dem eller ryta åt dem. Sandy kunde ej fördraga att se dem behandlas på annat sätt än som anstod deras rang. Den krångligaste gamla son i hela sällskapet skulle kallas mylady och ers höghet, såväl som alla de övriga. Det är ledsamt och svårt att fullt beväpnad sätta i väg efter svin. Det fanns en liten grevinna med järnring genom trynet och nästan utan borst på ryggen som var vrångsint som f—n själv. Hon gav mig en timmes jakt över alla möjliga marker och efter timmens slut voro vi på samma ställe som vid dess början. Till sist tog jag henne i svansen och drog henne gnällande med mig. Då jag hann upp Sandy, blev Sandy alldeles förskräckt och sade, att det var i högsta grad ogrannlaga att draga en grevinna vid hennes släp.
Just i mörkningen hade vi fått hem svinen — d. v. s. de flesta. Prinsessan Nerovens de Morganore saknades jämte hennes två uppvaktande damer, miss Angela Bohun och demoiselle Elaine Courtemains. Den förstnämnda var en ung svart so med vit stjärna i pannan, den sistnämnda en brun d:o med smala ben, som linkade på främre styrbordsskanken, och aldrig har jag sett några kritter som varit svårare att driva. Bland de saknade voro också åtskilliga simpla baronessor och jag tyckte, att de gärna kunde få vara borta. Men tro inte det. All korvmaten måste skaffas till rätta, så att tjänare skickades ut med facklor för att i detta ändamål genomsöka skogarna.
Naturligtvis hystes hela driften inne i huset och aldrig i mitt liv har jag sett någonting dylikt. Aldrig har jag hört någonting dylikt, aldrig luktat på någonting dylikt. Det var som ett uppror i en gasometer.