En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 21
| ← Jättens slott |
|
Den heliga källan → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Pilgrimerna.
Då jag äntligen kom i säng, var jag obeskrivligt trött. Det var härligt och ljuvligt att sträcka ut sig, att låta de så länge spända musklerna slakna, men det var också allt. Sömn kunde för tillfället icke komma i fråga. Den gnyende, gnällande, gnoende adeln ställde till ett så förskräckligt oväsen i hallar och korridorer att det höll mig spritt vaken. Och som jag var vaken, hade mina tankar naturligtvis mycket att syssla med. Mest upptogos de av Sandys förunderliga villfarelse. I det stora hela var hon ju så klok som någon detta konungarike hade att uppvisa, men från min synpunkt sett betedde hon sig ju som en galen kvinna. Jo, jag vill lova att mycket beror på träning, inflytande och uppfostran! De kunna förmå en människa att tro vad som helst. Jag fick lov att tänka mig in i Sandys förhållanden för att få klart för mig, att hon inte var vansinnig. Ja, och hon i mina för att ådagalägga hur lätt det är att förefalla tokig för den som icke blivit undervisad på samma sätt som en själv. Om jag hade sagt Sandy, att jag sett en vagn, som ej stått under någon trollmakts inflytande, rulla i väg med femtio mils hastighet i timmen, att jag sett en man, som ingalunda var trollkarl, stiga i en korg och sväva upp bland molnen tills han kom utom synhåll, att jag utan hjälp av någon svartkonst lyssnat till vad som sagts av en person på några hundra mils avstånd från mig, skulle Sandy inte bara trott att jag var rubbad, hon skulle ha ansett sig veta det. Alla i hennes omgivning trodde på trolleri; ingen hyste därvidlag några tvivel. Att betvivla att ett slott kunde förvandlas till en stia och dess invånare till svin skulle ha varit detsamma som om jag bland Connecticuts befolkning ifrågasatt verkligheten av telefonen och dess under — och i båda fallen skulle man ha ansett sig ha absoluta bevis på ett sjukt sinne och betänklig förståndsrubbning. Ja, Sandy var klok, det måste erkännas. Om också jag ville förefalla klok för henne, måste jag behålla min vidskepelse för mig själv och ej säga ett ord om på naturlig väg åstadkomna lokomotiv, ballonger och telefoner. Jag trodde inte heller att jorden var flat och uppbars av pelare eller att den över sig hade en kupa för att skydda den för de vattenmassor, som fyllde rymden. Men som jag var den enda i hela riket som hyste så hädiska och brottsliga åsikter, insåg jag, att det nog var klokast att hålla inne även med dem, om jag inte ville se mig plötsligt undviken och övergiven av alla, som om jag varit från förståndet.
Följande morgon samlade Sandy svinen i matsalen och gav dem deras frukost, personligen betjänande dem och på alla sätt ådagaläggande den djupa vördnad, som infödingarna på hennes ö alltid hyst för rangen, om det yttre omhöljet och det intellektuella och moraliska innehållet varit hurudant som helst. Jag hade fått äta med svinen om min börd gått upp mot min höga officiella rang; men det gjorde den inte, varför jag utan att klaga fann mig i det oundvikliga beviset på ringaktning. Sandy och jag intogo vår frukost vid andra serveringen. Familjen var inte hemma. Jag sade:
»Hur många medlemmar har familjen och var äro de, Sandy?»
»Familjen?»
»Ja.»
»Vilken familj, min goda herre?»
»Den här familjen naturligtvis. Er egen familj.»
»Uppriktigt sagt förstår jag er ej. Inte har jag någon familj.»
»Har ni ingen familj? Bästa Sandy, är inte detta ert hem?»
»Hur skulle det vara möjligt? Inte har jag något hem.»
»Vems hus är då detta?»
»Det skulle jag verkligen säga er, om jag visste det själv.»
»Är det möjligt, att ni inte ens känner dessa människor? Vem har då bjudit oss hit?»
»Det har ingen gjort. Vi ha bara kommit hit ändå.»
»Det var verkligen ett högst besynnerligt tilltag. Det är en fräckhet som icke kan beundras. Vi marschera helt ogenerat in i en annans hus och proppa det alldeles fullt med den enda värderika adel solen ännu upptäckt på vår jord, och så visar det sig, att vi inte ens känna ägaren till namnet. Hur kunde ni våga att ta er en sådan oerhörd frihet? Jag antog naturligtvis att detta var ert hem. Vad skall väl ägaren säga?»
»Vad han skall säga? Han kan väl inte annat än tacka oss.»
»Tacka oss för vad?»
Hennes ansikte uttryckte bryderi och förvåning:
»I sanning, du bryr min hjärna med besynnerliga ord. Kan du verkligen tro, att någon av den mannens stånd två gånger i sitt liv får den äran att mottaga sådana gäster som de vilka, tack vare oss, i dag hedra hans hus?»
»Nej, det kan ni ha rätt i. Det är nog alldeles säkert första gången han blivit så hedrad.»
»Då skall han väl också vara tacksam och visa det genom erkännsamt tal och tillbörlig ödmjukhet. I annat fall vore han en hund och hundars arvtagare och förfader.»
Jag började finna situationen obehaglig och den kunde kanske bli det än mera. Det torde kanske vara bäst att mönstra svinen och draga från stället. Därför sade jag:
»Dagen skrider framåt, Sandy. Låt oss sammankalla det adliga sällskapet och draga vidare.»
»Varför det, vackra herre och Bas?»
»Det är väl meningen att vi skola föra hem dem eller hur?»
»Har man hört på maken! De äro från jordens alla trakter. Var och en måste draga till sitt eget hem. Tror ni, att vi skulle hinna med alla dessa resor under ett liv så kort som det han utstakat, som skapat livet — och döden också med tillhjälp av Adam, som medelst synd, begången genom påverkan av sin äkta hälft, vilken i sin ordning förledd av den stora människofienden, ormen, som kallas Satan, före tidens morgon vald och utsedd till detta onda verk genom överväldigande hätskhet och avund, alstrad i hans hjärta genom en lumpen ärelystnad, som fördärvade och befläckade en natur till en början så vit och ren, då den höjde sig bland de strålande syskonskarorna i skygd av den härliga himmel, där alla äro födda till den dyrbara arvslott —»
»Det var mig en huggare!»
»Mylord?»
»Jo, ser ni, allt det där ha vi inte tid med. Vi kunde fördela alla de här damerna över jordens hela yta på kortare tid än det tar er att förklara, att vi inte kunna det. Nu skola vi inte tala utan handla. Och ni får lov att vara försiktig. Ni får inte låta den där kvarnen komma i så stark fart, att ni inte kan hejda den, då tiden hastar. Nu till saken och det raskt. Vem skall föra hem förnämiteterna?»
»Deras vänner. De komma hit från jordens alla ändar.»
Detta kom oväntat, som en blixt från klar himmel och för mig kändes det som när en fånge blir benådad. Hon skulle naturligtvis stanna kvar och avleverera varorna.
»Jaså, Sandy. Då nu vårt företag blivit lyckligen utfört och avslutat så rider jag hem och anmäler mig. Skulle en annan gång —»
»Även jag är färdig. Jag följer med dig.»
Benådningen återkallades!
»Vad säger ni? Följer ni med mig? Varför det?»
»Tror du, att jag sviker min riddare? Det vore ohederligt. Jag skiljes inte från dig förrän under ridderlig drabbning på öppet fält en väldig kämpe övermannat dig och vunnit mig. Jag vore klandervärd, om jag trodde att det någonsin kunde ske.»
»Utnämnd på livstid», mumlade jag sakta och suckade. »Det är väl bäst att ta skeden i vackra hand!» Jag samlade mod och sade:
»Gott! Låt oss begiva oss av.»
Under det att hon gick att gråtande taga avsked av svinhopen överantvardade jag hela pärskapet åt tjänstfolket. Och jag bad dem taga en kvast och sopa litet där adelsherrskapet som mest hållit till och promenerat. Men de ansågo, att det knappt lönade mödan och skulle vara en så pass stor avvikelse från allmän sed, att det kunde ge anledning till prat. Avvikelse från allmän sed — det gjorde slag i saken; detta folk kunde begå vilket brott som helst, blott icke detta. Tjänarna sade, att de skulle följa bruket, ett bruk som vunnit helgd genom att iakttagas sedan urminnes tid. De skulle strö frisk säv över golven i alla rummen och hallarna och så skulle spåren efter den aristokratiska hemsökelsen utplånas. Det var ett slags satir på naturen; det var den vetenskapliga metoden, den geologiska metoden; den nedlade släktets historia i varvade lager och antikvarien kunde gräva igenom den och efter lämningarna från var period bestämma de förändringar i dieten som familjen i hundra år successivt infört.
Det första vi den dagen anträffade var ett pilgrimståg. Det gick inte åt vårt håll, men icke desto mindre anslöto vi oss till det, ty med varje timme framstod den saken allt klarare för mig, att om jag skulle styra detta land vist, måste jag vara förtrogen med detaljerna av dess liv — icke ha fått dem i andra hand utan genom personlig iakttagelse och forskning.
Detta sällskap pilgrimer liknade så till vida Chaucers, att det i sig företedde prov på alla de förnämsta sysselsättningar och yrken landet kunde uppvisa och motsvarande omväxling i kostymer. Där funnos unga män och gamla män, unga kvinnor och gamla kvinnor, livligt folk och tungsint folk. De redo på mulåsnor och hästar och en sidsadel fanns icke bland dem. Denna specialitet förblev nämligen i ytterligare niohundra år okänd i England.
Det var en trevlig, vänlig, sällskaplig skara: from, lycklig, munter, utmärkt för omedvetna grovheter och oskyldig oanständighet. Vad de ansågo som en lustig berättelse gick laget runt och orsakade inte större förvirring än det skulle gjort i den bästa engelska societet tolvhundra år senare. Handgripliga skämt, värda de engelska kvickhuvudena under första fjärdedelen av det nittonde seklet, utfördes här och där längs hela linjen och framkallade de mest hänförda applåder, och då en lustig anmärkning gjordes i processionens ena ända, kunde man under dess färd till den andra iakttaga dess framfart genom det yrande skum av skratt, som fräste kring bogen — samt även genom mulåsnornas rodnad, då dessa djur kommo i dess kölvatten.
Sandy kände till pilgrimstågets mål och syfte och satte mig in i saken. Hon sade:
»De äro på väg till Helighetens dal för att bli välsignade av de gudliga eremiterna, dricka av det undergörande vattnet och bli renade från sina synder.»
»Var ligger den brunnsorten?»
»Den ligger två dagsresor härifrån, på gränsen av det land som kallas Gökriket.»
»Berätta mig om den. Är det en berömd plats?»
»Ja, det kan med sanning sägas. Ingen är mera berömd. I gamla tider bodde där en abbot med sina munkar. Troligen ha aldrig några heligare män än dessa funnits i världen, ty de ägnade sig åt studiet av fromma böcker, talade inte med varandra eller med någon och åto murkna örter utan någonting till, sovo på hårda marken, bådo mycket och tvättade sig aldrig. Samma kläder buro de till dess kläderna voro så gamla och nötta att de föllo av deras kroppar. På grund av dessa heliga försakelser blevo de kända över hela världen, besökta av rika och fattiga och mycket vördade.»
»Fortsätt!»
»Men där var alltid brist på vatten. Därför bad den helige abboten därom och en gång sprang som bönhörelse en väldig flod av klart vatten fram på en öde plats. De mindre stadgade munkarna frestades nu av den lede fienden och de ansatte oupphörligt sin abbot med trägna böner att han skulle bygga ett badhus. Och sedan de tröttat ut honom och han ej orkade stå emot längre, lät han dem få sin vilja fram. Märk nu noga vad det är att övergiva de renhetens seder som Herren älskar och syssla med sådant som är världsligt och strider mot hans vilja. Dessa munkar gingo in i badhuset och kommo sedan ut därifrån tvättade och vita som snö. Och se, då visade sig ett tecken, ett förödmjukande under! Det vanhelgade vattnet upphörde plötsligt att flöda och så försvann det alldeles.»
»Ett milt straff, Sandy, när man besinnar hur detta slags brott anses här i landet.»
»Kanske det, men det var deras första synd och de hade länge levat ett fullkomligt liv och i intet avseende skilt sig från änglarna. Böner, tårar, marterande av köttet, allt var förgäves, ingenting förmådde att få det vattnet att åter flöda. Processioner, brännoffer, ljus till den Heliga jungfruns ära — ingenting hjälpte och hela landet förundrade sig.»
»Så besynnerligt att även denna industri har sina finansiella paniker, stundom ser sina assignater och pappersmynt sjunka till noll och allt avstanna. Fortsätt, Sandy.»
»Men så gick tiden och efter år och dag ödmjukade sig abboten och förstörde badhuset, Och se, Herrens vrede blidkades genast och vattnet började åter brusa och det flödar än i dag rikt och ymnigt.»
»Då antar jag, att ingen tvättat sig sedan dess.»
»Den som försökte det finge nog sitt galgrep för intet och komme snart att behöva det.»
»Och samhället har blomstrat alltsedan?»
»Ja, från och med den dagen. Ryktet om underverket spred sig över alla länder och vertenda land skickade munkar dit; de kommo i stim som fiskar och klostret gjorde en mängd tillbyggnader, bredde ut sina armar och tog emot dem. Och även nunnor kommo — kommo allt flera och flera och de byggde mitt emot munkklostret på andra sidan om dalen och lade byggnad till byggnad så att även nunneklostret blev mycket stort. Och nunnor och munkar voro vänliga mot varandra och förenade sig i kärleksfull verksamhet och tillsammans byggde de ett stort hittebarnshus mitt i den mellanliggande dalen.»
»Ni talade om några eremiter, Sandy.»
»Ja, de ha samlats dit från jordens alla ändar. En eremit trivs bäst där det är gott om pilgrimer. Intet slag av eremiter saknas där. Om någon nämner en eremit som han anser ny och ej tror kan finnas annat än i något underligt, fjärrliggande land, så låt honom bara gå och krafsa i de hålor och grottor och träsk som kanta Helighetens dal och av vad sort den sökte vara månde, så klickar det inte, något exemplar av sorten finnes det alltid där.»
Jag gick fram till en storväxt karl med ett fetlagt, godmodigt ansikte och tänkte göra mig underhållande och samla ihop några små fakta till. Men jag hade knappt hunnit inleda bekantskap med honom förrän han på det vedertagna sättet, ivrigt och bakvänt, började berätta den där gamla anekdoten, som sir Dinadan talat om för mig den där gången då jag kom i gräl med sir Sagramor och på grund av den blev utmanad av honom. Under någon förevändning drog jag mig tillbaka till processionens eftertrupp, sorgsen i hågen, önskande att komma ifrån detta oroliga liv, denna tåredal, denna korta tid av störd ro, av storm och moln, av mödosam kamp och enformiga nederlag — och dock bävande för ombytet, erinrande mig hur låg evigheten är och hur många kommit dit som redan känt till anekdoten.
Strax på eftermiddagen hunno vi upp ännu ett pilgrimståg, men i detta tåg fanns det ingen munterhet, inga skämt, intet skratt, ingen lekfullhet, ingen ysterhet, vare sig hos gammal eller ung. Men alla åldrar voro dock representerade här; gråhåriga gubbar och gummor, starka män och kvinnor i medelåldern, unga äkta män och unga hustrur, små gossar och flickor samt tre barn vid bröstet. Icke ens barnen drogo på munnen; vartenda ett av dessa till ett halvt hundratal uppgående ansikten var nedslaget och bar detta stela uttryck av hopplöshet, som alstras av långa och svåra prövningar samt gammal ingrodd förtvivlan. De voro slavar. Kedjor gingo från deras fjättrade fötter och med handklovar belagda händer till ett grovt läderbälte, som de buro om livet. Och alla utom barnen voro med sex fots mellanrum på detta sätt sammanlänkade i rad, medelst en enda kedja, som gick från halsjärn till halsjärn utefter hela linjen. De voro alla till fots och hade på aderton dygn vandrat tre hundra mil, närda med den billigaste, mest sammanrafsade föda, utdelad i knappa portioner. Varenda natt hade de, ihopfösta som svin, sovit i sina bojor. De hade några gamla paltor på sig, men kunde icke sägas vara klädda. Kedjorna hade skavt skinnet från fotlederna och åstadkommit variga frätsår. Deras nakna fötter voro sargade och alla haltade de. Ursprungligen hade dessa olyckliga uppgått till ett hundratal, men omkring hälften hade sålts under färden. Handelsmannen, som hade uppsikt över dem, satt till häst och hade i handen en kortskaftad piska med en lång, tjock snärt, i ändan delad i smärre, med knutar försedda snärtar. Med denna piska rappade han på dem som stapplade av trötthet eller smärta och tvingade dem att räta upp sig. Tala gjorde han icke; piskan uttryckte utan ord vad han önskade. Ingen av dessa arma varelser såg upp, då vi redo förbi dem. De ådagalade ingen vetskap om vår närhet. Och intet ljud avgåvo de utom ett. Det var det dova, hemska slamret av kedjorna från hela den långa raden, då fyrtiotre belastade fötter höjde och sänkte sig unisont. Hela tåget rörde sig i ett moln som det självt framkallat.
Alla dessa ansikten voro gråa av ett tätt dammlager. Man har sett sådana där dammlager på möblerna i obebodda hus och tanklöst skrivit dit något med fingret. Jag påmindes därom då jag såg några av dessa kvinnor, unga mödrar som buro små barn, vilka voro nära döden och befrielsen, och fann att något ur deras hjärtan var skrivet på dammet i deras ansikten, tydligt att se och hur lätt att läsa — det var nämligen spår efter tårar. En av dessa unga mödrar var själv nästan ett barn och det skar mig i hjärtat att läsa den där skriften och tänka, att den dikterats av en så ung varelses bröst. Vid den åldern borde hon icke erfarit några bekymmer utan endast den glättighet som tillhör livets morgon. Utan tvivel —
I detsamma vacklade hon, yr i huvudet av trötthet, och ögonblickligen slet pisksnärten ett litet hål i skinnet på hennes nakna skuldra. Det stack till i mig som om jag i stället för hon träffats av slaget. Uppsyningsmannen lät tåget göra halt och hoppade av hästen. Han grälade och svor över flickan, sade att hon med sin lättja gjort honom ledsamheter nog och som han ej skulle få något tillfälle mer, skulle han nu göra upp räkningen med henne. Hon föll på knä, sträckte upp händerna och började tigga, gråta och bestorma honom med böner, alldeles utom sig av förfäran, men han lät icke beveka sig. Han ryckte ifrån henne barnet och befallde de manliga slavar, som voro fastkedjade framför och bakom henne, att kasta henne till marken, hålla fast henne och blotta hennes kropp. Och så lade han till med piskan som om han varit galen, slog och slog tills hennes rygg var flådd, under det att hon skrek och stretade emot så mycket hon orkade. En av de karlar, som höllo henne, vände bort ansiktet, och för detta bevis på mänsklighet blev även han strängt tillrättavisad och piskad.
Alla pilgrimerna sågo på och gjorde sina iakttagelser — rörande det träffsäkra sätt varpå piskan hanterades. De voro så härdade genom en livslång daglig förtrolighet med slaveriet, att det ej föll dem in att skådespelet erbjöd ämne till några andra reflexioner. Så långt kunde slaveriet gå i fråga om att förstena vad man skulle kunna kalla de ädlare känslofibrerna, ty dessa pilgrimer voro godhjärtade människor och de skulle icke ha tillåtit någon att behandla en häst på det sättet.
Jag hade velat göra slut på alltihop och befria slavarna, men det gick inte an. Jag fick inte blanda mig för mycket i andras angelägenheter och hänsynslöst trotsa landets lagar och sätta mig över medborgarnas rättigheter. Om jag fick leva och allt gick väl, skulle jag bli slaveriets död, det hade jag föresatt mig, men jag skulle försöka ordna saken så, att då jag blev dess bödel skedde det på folkets befallning.
Just här invid vägen låg en smedja och hit anlände en godsägare, som köpt den unga kvinnan några mil från platsen med villkor att levereras här, där bojorna kunde tagas av henne. Detta skedde, och mellan herremannen och försäljaren blev det gräl om vilken som skulle betala smeden. Det första kvinnan befriats från sina bojor kastade hon sig, häftigt snyftande och gråtande, i armarna på den slav, som vänt bort huvudet då hon blev piskad. Han tryckte henne till sitt bröst, överhöljde hennes ansikte och barnets med kyssar och tvådde dem med sina tårars regn. Jag drog mina misstankar och gjorde förfrågningar. Ja, jag hade rätt. De voro man och hustru. De måste med våld slitas från varandra, hon måste släpas bort, stretade emot, fäktade och skrek som en galning tills en krök av vägen tog henne ur vår åsyn. Till och med senare nådde oss ljudet av skriken, fastän allt svagare och svagare. Och mannen, fadern, som förlorat hustru och barn, kanske för att aldrig mer återse dem här i livet — ja, han såg så förtvivlad ut att man inte kunde se på honom och därför vände jag mig bort, men jag visste, att hans bild aldrig skulle utplånas ur mitt minne. Den finns där än och sliter i mina hjärtesträngar, när jag tänker på den.
I mörkningen togo vi in på ett byvärdshus och då jag steg upp följande morgon och tittade ut, fick jag se en riddare komma ridande i den nya dagens gyllne glans och jag igenkände honom som en av mina riddare — Sir Ozana le Cure Hardy. Han hörde till herrekiperingsfacket och hans missionsverksamhet gick ut på cylinderhattar. Han var helt och hållet klädd i stål, bar den tidens vackraste rustning, så när som på hjälmen. Han hade ingen hjälm utan bar i dess ställe en glänsande skorstenspipa och företedde det löjligaste skådespel man kan tänka sig. Se där ännu ett av mina listiga knep för att undergräva ridderskapets bestånd. Jag ville göra det löjeväckande och orimligt. Kring sir Ozanas sadel hängde hattfodral av läder och var gång han träffade på en vandrande riddare, städslade han honom för sin tjänst, försåg honom med en cylinderhatt och övertalade honom att begagna den. Jag klädde mig och sprang ned för att hälsa på sir Ozana och få höra vad han hade att berätta.
»Hur går affären?» frågade jag.
»Ni torde observera, att jag bara har dessa fyra kvar och de voro likväl sexton då jag lämnade Camelot.»
»Ni har i sanning skött er förträffligt, sir Ozana. Var furagerade ni sist?»
»Jag har, med er tillåtelse, sir, nyss anlänt från Helighetens dal.»
»Dit ämnar jag mig själv. Är det någonting mer än vanligt på färde i munkklostret?»
»Vid den heliga mässan, hur kan ni fråga så?… Ge hästen gott foder, gosse, och knappa inte in på det, om du sätter värde på din peruk. Gå genast till stallet och gör som jag säger… Sir, jag har märkvärdiga saker att förtälja och säg mig — äro de där människorna pilgrimer? Då är det bäst, gott folk, att I samlens kring mig och hören på vad jag har att berätta, ty det angår er så till vida som I skolen finna vad I icke viljen finna, förgäves söka vad I skolen söka. Mitt liv är en borgen för mitt ord och mitt ord och budskap äro av följande lydelse, nämligen att en händelse hänt, som endast blivit skådad en enda gång på två hundra år. Det var då första och enda gången som sagda olycka drabbade den heliga dalen under denna form på den Allrahögstes befallning, grundad på rättvisa skäl, vartill bidrogo många orsaker —»
»Den underbara källan har upphört att flöda!» Detta utrop ljöd samtidigt från tjugu pilgrimers munnar.
»I sägen rätt, gott folk. Jag ämnade uttala denna förkunnelse, då I föllen mig i talet:
»Är det någon som tvättat sig igen?»
»Nej, man har misstänkt det, men det är ingen som tror det. Man förmodar, att anledningen ligger i någon annan synd, men ingen vet vilken.»
»Hur upptages denna olycka?»
»Det kan icke med ord beskrivas. Källan har varit torr i nio dygn. Bönerna som då började, jämmerlåten i säck och aska samt de heliga processionerna ha fortgått både natt och dag så att munkarna och nunnorna och hittebarnen äro alldeles uttröttade och hänga upp böner, skrivna på pergament, enär ingen människa längre orkar höja sin röst. Och till sist skickade de bud på dig, ärevördige Bas, för att pröva vad magi och trolldom månde förmå. Om inte du kunde komma, skulle budet ta med sig Merlin hit och han har nu varit här i tre dagar och säger, att han skall skaffa fram vattnet om han också måste spränga jordgloben och ödelägga dess riken för att åstadkomma det. Och han går på och trollar av alla krafter och skriker åt avgrundsandarna, manande dem att komma hit och hjälpa honom, men än har han inte framkallat det minsta spår av fuktighet — inte ens så mycket som kunde sätta litet imma på en kopparspegel, ty jag räknar inte de skopor svett han utdunstar dag ut, dag in under sina ansträngningar; och om ni —»
Nu var frukosten färdig. Så fort vi ätit, visade jag sir Ozana följande ord, som jag skrivit på insidan av hans hatt: Kemiska avdelningen, Laboratorieannexet, Sektion G. Pxxp. Skicka två av första storleken, två av n:r 3 och sex av n:r 4 jämte dithörande detaljer — samt två av mina utbildade assistenter. Och jag sade:
»Flyg nu till Camelot, tappre riddare, så fort ni någonsin kan, visa det skrivna för Clarence och bed honom att med största skyndsamhet skaffa de rekvirerade sakerna till Helighetens dal.»
»Skall ske, sir Bas», och han satte i väg.